När orden tryter

ISTANBUL

Den som inte
förstår språket på sin egen gata kan känna sig halvdöv – varför
bästa sättet att bli hörande igen är att ge sig i kast med språket på plats.

Turkiska – som talas på den gata där jag bor för tillfället – är dock inget för de
otåliga.

Det är att lätt gå vilse bland turkiskans vokaler, även för den som har den vokalrika
svenska som modersmål. Här gäller det att få till den
rätta plutmunnen när man ska beställa en taxi till Istanbulstadsdelen Gümüssuyu (vilket översatt heter något så vackert som Silvervattnet). Eller att höra skillnaden på bokstaven i med och utan prick som i stadsnamnet Diyarbakir.

Turkisktalande
läsare i Sverige har under årens
lopp fått vänja sig vid att svensk press förenklar stavningen av många turkiska namn (en förenkling som gäller många andra språk för övrigt). Svensk press gör som
amerikanska tidningar brukar göra med svenskans å, ä och ö – förvandlar de
bokstäver som saknas i det egna alfabetet till sådana som ser närliggande ut.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan får därför klara sig utan ”g med krok” i svensk
press (kroken talar om att g:et blir ljudlöst, varför namnet ska uttalas ”erdooan”). Turkiets chefsförhandlare med EU, Europaminister Egemen Bagis, får stå ut med att många i Bryssel och Stockholm uttalar hans namn som ”bagis”, när det egentligen ska heta något i stil med ”bayisch”.

Jag vet hur lätt
hjärnan går i baklås när man ska försöka säga något på nybörjarturkiska, hur lätt orden tryter – och kan då längta efter någon
som talar ett språk jag kan göra mig riktigt förstådd på. Men där man förväntar sig att
dessa personer ska finnas är det inte säkert att man hittar dem. Tro inte att engelska är
särskilt gångbart utanför matthandlarnas butiker och de vanligaste
turiststråken i Turkiet.

Ta Ikeavaruhuset på
Istanbuls asiatiska sida. Efter några försök gav jag upp att hitta den pryl jag letade efter där, eftersom jag inte fann någon säljare som jag kunde förstå vad jag sa när jag prövade tyska, franska och engelska.

Men skorpor hittade jag däremot…

Att endast Sverige svenska skorpor har stämmer inte. De här skorporna finns på mathyllan på Ikeas varuhus på Istanbuls asiatiska sida.

Foto: Bitte Hammargren

Häromveckan besökte jag
Turkiets största mediekoncern – Dogangruppen – i Istanbul. Flera stora
tidningar som tillsammans har dagliga miljonupplagor delar på
receptionen. Men där fanns inte någon enda engelsk- eller fransktalande
– en tanke som vore fullkomligt otänkbar för minsta reception i polyglotternas
Libanon till exempel.

Fast ibland kan man på
de mest oväntade ställen – långt ute i byar i sydöstra Turkiet –
träffa tysktalande arbetare som har flyttat hem från
industristäder som Stuttgart eller Dortmund. I morse, på en färja över Marmarasjön, hamnade jag i samspråk med en gammal man som återvandrat från Tyskland, en man som också talade arabiska eftersom han har sina rötter vid Turkiets gräns mot Syrien och Irak. På en märklig blandning av tyska och arabiska som nog bara han och jag kunde förstå på den färjeturen, berättade han glimtar ur sitt liv, en gripande historia om en dotter som omkommit i en bilolycka i Tyskland och om längtan efter att Turkiet ska få en socialpolitik som liknar den tyska.

I storstadens vimmel kan man förstås också hitta någon
riktig Istanbullu
som har gått på
elitskola och lärt sig språk, kanske på ett franskspråkigt lise. Minoriteterna – Istanbuls
judar, greker och armenier – är ofta bäst på de stora europeiska språken. Så brukar det vara med minoritetsfolk: de vet vikten av att lära sig språk.

De inflyttade kurderna från sydöst talar naturligtvis kurdiska också – såvida de inte har bott så länge i västra Turkiet att de har tappat sitt modersmål under alla dessa år av förbud mot kurdiska (vilket nu luckras upp).

Turkiet har i årtionden
haft en inåtvänd turknationalistisk politik, vilket har präglat även bristen på
språkutbildning i skolorna.

En turkisk pappa som
flyttat tillbaka från Sverige till Turkiet med sina barn – och som är van vid
svenska skolor – berättade om hur chockad han blev över att sonens nya
engelskfröken här i Istanbul hellre ägnar lektionstiden åt att sminka sig och än
att lära barnen tala engelska.

Turkiet berömmer sig över att vara världens femtonde
största ekonomi. Ändå är det skralt med språkutbildningen i annat än turkiska. Visst är turkiska
gångbart i många centralasiatiska länder – ända bort till uigurerna i västra
Kina.

Men det är inte främst mot
Centralasien som Turkiet vänder sig nu, utan mot EU och grannländerna
(armenier, iranier, syrier, irakier – och Grekland, enligt parollen ”noll problem med grannländerna”).

Då är det hög tid för turkiska storkoncerner att hitta receptionister och säljare, som kan annat än turkiska. Då ska det kanske gå att hitta den där lilla prylen i Ikeas lager på den asiatiska sidan av Bosporen.