Mer om oroliga vatten, Troubled Waters

ISTANBUL

Den israeliska regeringen har riktat kritik mot Amnestys rapport Troubled Waters, om vattenförsörjningen på ockuperat palestinskt område, som SvD skrev om under rubriken Palestinska byar torrläggs för en tid sedan.

Rapporten pekar på stora skillnader i vattenförbrukning mellan Israel och palestinier på ockuperat område. Israels vattenkonsumtion är i snitt fyra gånger så hög, men på Västbanken kan skillnaderna vara ännu högre – israeler på bosättningarna kan ha tillgång till 20 gånger mer vatten än närliggande palestinska samhällen, heter det i rapporten från Amnesty International.

Intill bosättningar där det flödar av vatten kan det ligga palestinska byar som är helt torrlagda. Byar som törstar efter vatten, förstörda vattencister och det faktum att mellan 180 000-200 000 människor saknar rinnande vatten på Västbanken är en humanitär katastrof, understryker Amnesty (se replik längre ned).

Den israeliske regeringstalesmannen Mark Regev hävdade dock i en första kommetar att ”tanken att vi skulle ta vatten från någon annan är helt befängd”.

I den israeliska kritiken mot Amnestyrapporten heter det bland
annat att de israeliska vattenmyndigheterna inte fick någon möjlighet att
bemöta rapporten innan den publicerades, en kritik som Amnesty avvisar som helt
felaktig (se Svenska Amnestys kommentarer längre ned).

Bloggen Fred i Mellanöstern anser att Amnesty felaktigt låter Israel bära hundhuvudet ”för
palestinsk misshushållning med vattnet, förorening av vattentäkter och utebliven vattenrening”. På bloggen hävdas att Amnesty struntar i att Israel sedan många år
levererar dubbelt så vatten till palestinierna per år som vad parterna har kommit överens om i
Osloavtalet (art. 40, annex III) – en kritik som Amnesty avvisar som en manipulation med siffror (se nedan).

Bloggaren fortsätter:

”Dessutom
utelämnar Amnesty helt och hållet palestiniernas skyldigheter enligt samma avtal; däribland att bygga avloppsreningsverk. Idag släpper palestinierna ut sitt avlopp rakt ut i naturen och förorenar grundvattnet
på Västbanken. Terrorgruppen Hamas pumpar ut avloppsvattnet från Gaza orenat rakt ut i havet trots att pengar donerats för att åtgärda problemet”, heter det vidare.

Bilden från Amnestyrapporten visar en förstörd vattenpump i bostadsområdet Zeitoun i Gaza, som träffades av en bomb under vinterns krig.

Elisabeth Löfgren, pressekreterare för Svenska Amnesty, bemöter kritiken mot Amnestyrapporten Troubled Waters:

”Den israeliska regeringen har riktat stark kritik mot Amnestys rapport och
har bland annat hävdat att de israeliska vattenmyndigheterna inte har fått
någon möjlighet att bemöta rapporten innan den publicerades.
Detta påstående är helt felaktigt. Den 1 oktober, drygt tre veckor innan
rapporten publicerades skrev Amnesty till Uri Shani, chef för Israels
vattenmyndighet, och till Baruch Na`gar, chef för vattenmyndigheten på
Västbanken. Ingen av myndigheterna besvarade Amnestys brev.

De israeliska myndigheterna har i flera uttalanden hävdat att Amnestys
siffror är felaktiga vad gäller den vattentillgång som palestinierna
förfogar över. Den israeliska regeringen hänvisar till Osloavtalet och
säger att palestinierna har rätt till 23,6 miljoner kubikmeter men att de
israeliska myndigheterna förser dem med 70 miljoner kubikmeter. Israel
väljer dock att manipulera siffrorna genom att inkludera 50 miljoner
kubikmeter vatten som Israel årligen tar från den gemensamma vattenkällan,
Mountain Aquifer, och sedan säljer till palestinierna. Vilket givetvis
inte är detsamma som att tilldelas vatten från en gemensam källa.”

Amnestys karta över akvifererna (de underjordiska vattenmagasinen) i Israel och på ockuperat område.

Elisabeth Löfgren från Svenska Amnesty bemöter vidare kritiken mot Amnestyrapporten:
”Israel förvanskar även uppgifterna i Osloavtalet. Enligt artikel 40 i
Osloavtalet tilldelas Israel 483 miljoner kubikmeter från Mountain Aquifer
och palestinierna 118 miljoner kubikmeter, enligt avtalet ska det också
finnas möjlighet för ytterligare tilldelning av 78 miljoner kubikmeter
”för framtida behov” (vilket ännu inte har förverkligats).

Påståendet att det förekommer en hel del svinn på den palestinska sidan är
helt korrekt och står också klart och tydligt med i Amnestys rapport, som
även innehåller kritik mot den palestinska myndigheten. Vad den israeliska
regeringen dock undanhåller är två faktorer:
1) Under 30 år av ockupation, innan den palestinska myndigheten
upprättades, utvecklades och underhölls inte vattenledningar för
palestinierna utan endast för de israeliska bosättarna. När den
palestinska myndigheten tog över var vattensystemet i mycket dåligt skick.

2) En annan faktor är att palestinierna måste få tillstånd både från de
israeliska vattenmyndigheterna och den israeliska armén för att få dra
vatten- och avloppsledningar samt att borra brunnar. Israel hävdar att man
vid flera tillfällen givit tillstånd men att den palestinska myndigheten
inte har genomfört arbetet. I några enstaka fall stämmer detta, men i
merparten av fallen har antingen tillstånd inte givits eller också har
tillstånd givits av vattenmyndigheterna men sedan förhalats/stoppats av
den israeliska militären. Vilket i praktiken innebär att dessa byggen
eller förbättringar inte kan utföras ”legalt”. Det finns omfattande
uppgifter om hur den israeliska armén förstör de små vattencisterner som
palestinierna byggt upp i byarna för att kunna samla upp det sällsynta men
nödvändiga regnvattnet eller hur man konfiskerat eller förstört enkla
anläggningar där palestinierna försökt samla vatten från små källor.

Palestiniernas akuta brist på vatten är inte bara en sifferexcercis.
Faktum kvarstår; idag har cirka 200 000 palestinier ute på landsbygden
ingen tillgång till rinnande vatten och även i större byar och städer
tvingas myndigheterna stänga av vattentillförseln vilket leder till att
människor – med små ekonomiska tillgångar – tvingas köpa dyrt vatten från
tankbilar för att överhuvudtaget kunna överleva. Vattenbristen är en
humanitär katastrof. Detta är inte propaganda från Amnesty utan vardag
för en mycket stor del av den palestinska befolkningen och något som FN,
Världsbanken och även flera israeliska människorättsorganisationer länge
har rapporterat om.

I stället för att attackera dem som påtalar problemet borde de israeliska
myndigheterna inse att en rättvisare vattenfördelning och ett omedelbart
stopp för förstörelsen av palestinska brunnar och vattenreservoarer är ett
första och nödvändigt steg.”