Mer från Nagorno-Karabach

Från den lilla enklaven Nagorno-Karabach i Kaukasus, som det råder så stor konflikt kring, berättar jag i torsdagens SvD.

Här kommer ytterligare några glimtar från detta omtvistade område.

Armenierna har en lång historia i Nagorno-Karabach, ett område de själva ofta kallar med det urgamla namnet Artsakh, vilket går tillbaka till det armeniska kungarike som fanns där redan före Kristi födelse.

Runt om i gränslandet mellan Kaukasus och östra Medelhavet kan man se spår av den gamla armeniska kultur, som är starkt sammanflätad med urkristendomen. Armenierna kristnades redan år 301.

Men i Anatolien i Turkiet är mängder av armeniska monument och kyrkor raserade – en förstörelse som armenierna ser som en del av ett medvetet folkmord.

I Nagorno-Karabach finns emellertid vackra kyrkor och kloster bevarade, som detta i Gandzasar:

Foto: Bitte Hammargren (samtliga bilder)

Det omgivande landskapet är som ett litet Schweiz i södra Kaukasus.

1990, strax före Sovjetunionens kollaps, var 75 procent av Nagorno-Karabachs knappt 200 000 invånare armenier och resten till största del azerer. Men under konflikten 1993-94 flydde azererna från Karabach, samtidigt som det i dag nästan inte finns några armenier kvar i Azerbajdzjan.

Kriget efterlämnade flyktingar och bittra minnen på båda sidor. Och nationalister på båda sidor kan mobilisera opinionen kring denna olösta konflikt.

Jag frågade den unga armeniska journalisten Karin Grigoryan från Jerevan, som ofta besöker Nagorno-Karabach, hur hon ser på konflikten med azererna.

Hon tror att det dessvärre kommer att ta årtionden innan armenier och azerer kan sluta verklig
fred. Men hon vet också att det – trots de djupa klyftorna – finns likheter.

— Vi armenier är kristna med konservativa familjevärderingar och azererna är muslimer med
konservativa familjevärderingar. Men vi behöver tid för att kunna försonas.

Hon är inte säker på om kriget om Karabach var nödvändigt.

– Vi
hade kunnat leva tillsammans. Naturen känner inga gränser. Men
nationalismen sprang fram
under1960-talet, inte bara i Armenien utan i hela det postsovjetiska området.
Men jag tror att det hade varit möjligt att vinna tillbaka Karabach på ett annat sätt än
genom blodigt krig.

– Ofta skiljer vi armenier inte mellan turkar och azerier. Men det
borde vi göra. Jag hoppas att Armeniens normalisering med Turkiet också kan förbättra
våra relationer med Azerbajdzjan. Jag vill ha goda
relationer med mina grannar: både på min egen gata med och med våra grannfolk.

Men mellan azerer och armenier går en barriär som få kan överbrygga – med undantag för det fåtal möten som äger rum på neutral mark i exempelvis Georgiens huvudstad Tbilisi.

Så vad är lösningen för Karabach?

– Det kommer att ta många år fram till en lösning. Men ta Nachitjevan (autonomt område tillhörande Azerbajdzjan, men geografiskt skilt från Baku). Där
bodde armenier förr. Det är uppenbart att Nachitjevan aldrig kommer att bli
armeniskt igen. Men Karabach är ett motsatt exempel på att armenierna har
bestämt sig för att stanna där som områdets herrar. Så Nachitjevan och
Karabach är som spegelbilder till varandra, säger Karin Grigoryan.