Fyra läsare om Turkiet och Armenien

För berörda parter utlöser konflikterna i Kaukasus lika starka känslor som Israel-Palestina-frågan brukar göra. Men i Sverige är argumenten mindre kända när det gäller hindren för Turkiets och Armeniens närmande samt tvisten om Nagorno-Karabach i södra Kaukasus.

Utsikt mot Stepanakert, som ligger som en gryta nere i dalen i det omtvistade Nagorno-Karabach. Foto: Bitte Hammargren

Här kommer fyra läsarsynpunkter som speglar reaktionerna ur olika aspekter.

Först några citat ur ett läsarbrev från en armenier som föddes i Jerevan men som bor i Sverige sedan 1994. Brevet är lätt redigerat för att inte brevskrivarens identitet ska röjas:

”Jag har genom mitt jobb haft kontakt med många svenska kunder för vilka jag har berättat om det okända landet Armenien och dess rika historia.Tyvärr det går aldrig att undvika armeniernas relation till Osmanska riket och den tragiska historien.Själv är jag ”andrahandsvittne” till Folkmordet när jag som tonåring lyssnade på min gamla farmor som berättade om de hemska händelserna som drabbade hennes föräldrar och syskon direkt och henne själv indirekt. Hon var 13 år när hon blev föräldralös flicka och fick klara livets grymma stunder ensam genom att fly, först till Trabzon vid Svarta havet och sen till slutdestinationen Krasnodar. Jag är oerhört tacksam för att jag genom henne har behållit min armeniska identitet.

Men mitt brev handlar om dina artiklar i år om armenisk-turkisk relation. Jag har full förståelse för din neutralitet i den här frågan.Som jag minns har du varit i min hemstad Jerevan under våren.
Du har nämnt i dina artiklar att Armenien är har en olöst konflikt om Artsakh (Nagorno-Karabach) med Azerbajdzjan och att Turkiet för Azerbajdzjans skull har blockerat gränsen mot Armenien. Som svensk undrar man: vad har Turkiet med Azerbajdzjan att göra?

Vore inte rätt att skriva att de har broderliga relationer? De utgör samma folkgrupp, har samma språk, samma religion – exempelvis som svenskar och norskar.
Tack för att du via armeniska bondefruar nämner städer som Mus, Kars och Van vilka tillhörde Armenien tidigare. Men hur kan man glömma det heliga berget Ararat (armeniernas symbol) som är inskrivet i Bibeln och som Noaks ark hamnade på? Det finns även i Armeniens riksvapen. Armenien var det första landet som kristnades, exakt år 301 antogs det som statsreligion.”

Motståndare till normaliseringsprocessen skriver på namnlistor utanför regeringsbyggnaderna i Jerevan. Foto: Bitte Hammargren

Lantbrukaren Anna Heghine i den armeniska gränsbyn Margara förklarar varför hon vill att gränsen ska öppnas mot Turkiet och normaliseringsprocessen ha sin gång.

Foto: Bitte Hammargren

Så till ett annat läsarbrev från en turkisktalande läsare som följer turkiska tv-sändningar från Sverige:

”Den turkisk-armeniska gränsen har varit stängd sen 1993 på grund av Armeniens ockupation av Karabach. Två av huvudvillkoren för Turkiet i dessa förhandlingar var:

1 – att Armenien ska dra tillbaka sina styrkor från Karabach

2 – att det ska blidas en kommission som ska granska händelserna 1915.

De som följer turkiska nyheter på tv har sett och hört Turkiets premiärminister upprepa dessa villkor de senaste åren och de senaste månaderna nästan dagligen. Tror ni att Turkiet skulle kunna skriva på ett avtal utan dessa villkor?

Turkiet skulle aldrig bryta sitt löfte till det azeriska folket och Turkiet behöver verkligen en kommission som utreder händelserna 1915. Bägge villkoren finns med i avtalen som Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu skrev på i lördags.

Den nya villkor ni påstå att Turkiet skulle har ställt är under paragrafen om den internationella gränsdragningen, som ska erkännas och efterlevas av Armenien. Om Davutoglu hade fått göra sitt uttalande efter det att han skrev på avtalet på lördagen hade inte ni kunna publicera fel uppgifter eller svartmåla Turkiet igen. Jag undrar om ni har granskat avtalen eller var ni har hittad uppgifterna om Turkiets nya villor för att öppna gränsen.”

Min kommentar: Rubriken ”Turkiet ställer nya villkor” är inte satt av mig och i texten står det inte heller att det skulle vara helt nya villkor från Turkiets sida. Men rubriken syftar på att det i avtalstexten i Zürich veterligen inte står något om Karabach.

I staden Vank finns en mur med gamla nummerplåtar som sägs vara erövringar från azerier som flytt från Nagorno-Karabach. Foto: Bitte Hammargren

Så till ett tredje läsarbrev, denna gång från Svante Cornell som är chef för Institute for Security and Development Policy i Stockholm. Svante Cornell som själv talar flytande turkiska skriver:

” Erdogans villkor (om en koppling mellan en normalisering med Armenien och en lösning på frågan om Nagorno-Karabach) har funnits med hela tiden; sen han tvingades backa i frågan i våras har han varit rätt tydlig på den punkten. Problemet som jag ser det är att den turkiska regeringen målade in sig i ett hörn – man drev å ena sidan processen med Armenien men å andra sidan länkade man den implicit till Karabach, utan att få ihop hur det skulle fungera i praktiken. Nu är man i situationen att det turkiska parlamentet inte lär ratificera avtalstexten i Zürich utan att Armenien lämnar vissa ockuperade områden i Azerbajdzjan (då inte Lachin utan provinserna söder och öster om Karabakh där de flesta civila azerier bodde) vilket samtidigt är osannolikt. Även fast AKP kontrollerar parlamentet i Ankara är oppositionen inom partiet till detta stor och Erdogan skulle i princip få köra över parlamentsgruppen, vilket han kan, men till ett högt pris.

Frågan är väl om han vill göra det, eller liksom vad gällde Irak i mars 2003 helt enkelt använda parlamentet som exit-strategi för att visa att han försökt men inte lyckats.
Misstaget var att den turkiska regeringen gjorde sig beroende av en övertro på att förhandlingarna i Karabach skulle leda någonstans i år, som många AKP-företrädare uttryckt förhoppningar men som inte verkar vara grundade i fakta. Dessutom gjorde man misstaget från början att tro att man kunde länka de två processerna, vilket visade sig omöjligt redan i våras.

Azjerbajdzjan är ju fyra gånger större än Armenien både ekonomiskt och befolkningsmässigt, mer strategiskt beläget då det gränsar till både Iran och Ryssland, och har energireserver samt transportrutter till Centralasien. Givet allt detta och dessutom den kulturella länken blir det därför politiskt ett för högt pris att gå emot Azerbajdzjan inrikespolitiskt i Turkiet, särskilt när det är väldigt oklart vad man får i utbyte – den armeniska diasporan, som du intervjuar, har ju explicit motsatt sig det som händer, då det skulle minska deras möjlighet att driva folkmordsfrågan och man kommer knappast att låta sig styras av dessa avtal.”

Till sist ännu en läsarreaktion från en armeniska i diasporan, i detta fall dokumentärfilmaren Suzanne Khardalian, som bor i Stockholm, men som är uppvuxen i Libanon och efterlevande till överlevande från 1915.

Hon skrev sina kommentarer före undertecknandet i Zürich i lördags:

”Turkiet har alltid hävdat att diasporan är Armeniens största problem, att den bromsar Armeneins utveckling. Sanningen är att utan diasporan skulle Armenien inte ha klarat sig under alla dessa år.
Det finns en realitet man inte bara kan blunda för. Diasporan är resultatet av Folkmordet. Diasporan är en mycket dynamisk värld, med en massa grupperingar och olika världsuppfattningar, ofta motsägelsefulla…
Men diasporan är enad om en enda sak:
– Aldrig glömma Folkmordet
– Kräva rättvisa och kräva restitution.
Så man kan ignorera diasporan men vi kommer inte bli av med “problemet”. Om president Sargsyan går emot allmänhetens vilja, tror jag att vi förr eller senare får se ett maktskifte i Jerevan.
Diasporan är inte emot normalisering av relationerna.
Diasporan har länge visat tolerans angående presidentens fotbollsdiplomati. Men idag delar alla uppfattningen att nu han har gått över gränsen.
Samtidigt tycker alla armenier att Turkiet inte menar allvar med processen och att parlamentet i Jerevan kommer att blockera utvecklingen.
Något har hänt, människor i Diasporan har svårt att förstå brådskan, varför (ska detta ske efter bara) sex veckor? Varför kan man inte diskutera?
Varför kan man inte införa ändringar i protokollen…???
Diasporan tycker att presidenten har gått med på alla krav från den turkiska sidan. Det uppfattas som en total eftergift.

Jag tycker att en ny säkerhetsrealitet börjar synas i regionen. Rysslands, USA:s, Natos och EU:s intressen sammanfaller i dag. USA träder in i regionen för första gången i historien. En ny realitet. Men såren från folkmordet väcks i varenda armenisk familj. Smärtan är stor och vreden… ”

Min kommentar: Den armeniska diasporan är, som Suzanne Khardalian påpekar, inte monolitisk. Det finns också diaspora-armenier som är för avtalet i Zürich. En av de mest namnkunniga är sångaren Charles Aznavour.

I Jerevan intervjuade jag även chefen för en tankesmedja, Richard Giragosian, som i princip är för en normalisering med Turkiet. Giragosian kommer från den armeniska förskingringen i USA (Washington D C), men har flyttat till Armenien och gift sig där. Men han är samtidigt verksam i dialogen med Turkiet och skriver kolumner i den turkiska upplagan av Newsweek.

Det här var ett axplock bland läsarreaktionerna. Diskussionen får gärna fortsätta här, förutsatt att alla inlägg håller sig till SvD:s regler för artikelkommentarer. Blir det övertramp tvingas vi tyvärr stänga kommentarfunktionen.