Kerry testpilot för Obama?

Vill man veta hur president Barack Obama ser på Mellanösternkonflikten bör man lyssna på senator John Kerry, den förre demokratiske presidentkandidaten som har varit en flitig resenär i Mellanöstern.

I Damaskus har han varit flera gånger, och där har han mött president Bashar al-Assad. I Israel rör han sig mellan regeringskvarteren i Jerusalem och skolbarnens skyddsrum i Sdreot. I Gaza strax efter kriget blev John Kerry djupt berörd av den förstörelse han såg i stadsdelar som Abed Rabbo som lagts helt i ruiner.

I ett tal inför tankesmedjan Brookings tidigare i våras förklarade han att Israel och så kallat moderata (läs: USA-vänliga) arabstater ”nu samarbetar på ett sätt som hade varit otänkbart bara för några år sedan”

Vad syftade John Kerry på? Kan det ha varit uppgiften om att Saudiarabiens kung Abdullah och Israels president Shimon Peres skulle ha talats vid i samband med FN-konferensen om religionsdialog i New York förra året. Det föregivna informella saudisk-israeliska toppmötet som ska ha ägt rum då har den amerikanske toppdiplomaten William Burns talat högt om.

Men i Riaydh är statsledningen rosenrasande och kräver en dementi från State Department.

Men det finns arabiska bedömare som är övertygade om att detta möte har ägt rum och som menar att Obamaadministrationen vill att Saudiarabien ska ta bladet från munnen och ”säga som det är”.

Mot den bakgrunden kan det värt att damma av John Kerrys linjetal på Brookings. Mycket talar för att det kan ses som en testballong för Barack Obama.

Ännu väntar vi på att den nye USA-presidenten ska besöka Israel och de ockuperade palestinska områdena. Och än har inte Obama tagit emot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Men utrikesminister Hillary Clinton har sensationellt nog varit i Beirut i veckan. Från Damaskus hör jag att krafter inom statsapparaten tycker att hennes besök var oväntat bra, i den meningen att Clinton inte var fientlig mot Syrien.

En förändrad amerikansk Mellanösternpolitik är på väg, lovade Kerry i sitt tal i mars.

Den demokratiske senatorn angav också fyra skäl till varför det skulle vara möjligt att skapa fred:

1. Irans växande makt har gjort flera arabstater mer benägna att öppna sig mot Israel.

2. Det arabiska fredsinitiativet från 2002 kan utgöra grunden för en regional vägkarta för fred.

– Detta djärva steg fick uppriktigt sagt inte den uppmärksamhet det förtjänade när Saudiarabiens kung Abdullah lanserade det 2002, säger Kerry.

3. Slutmålet i ett fredsavtal är tydligare än någonsin. Utmaningen, tycker Kerry, är inte hur ett israeliskt-palestinskt fredsavtal ska se ut – utan vägen dit.

(Här kan jag dock höra palestinier invända att det inte finns någon sammanhängande mark kvar att skapa en palestinsk stat på, att Västbanken har blivit som en schweizerost, sönderstyckad av bosättningar, bosättarvägar och muren.)

4. Obamaadministrationen kan göra en nystart för USA i Mellanöstern och stärka de återhållsamma krafterna på alla sidor.

John Kerry understryker att den israelisk-palestinska konflikten kräver en regional lösning. Där inkluderar han Syrien och han säger om sina samtal med president Assad att det finns ”flera områden där vi kan göra framsteg”.

Han vill att arabstaterna ska påverka Hamas till att sluta avfyra raketer och gå med på en palestinsk samlingsregering som är godtagbar för alla parter som står bakom den internationella kvartettens krav på Hamas (om att upphöra med våldet, erkänna Israels rätt att existera och acceptera ingångna avtal). Vilket i praktiken skulle leda till att bojkottpolitiken mot de palestinska islamisterna skulle kunna upphöra.

Han är också kritisk till tidigare amerikanska presidenter – demokratiska och republikanska – som med ord har sagt sig vara emot den israeliska bosättningspolitiken, men som bara har låtit detta vara ”en politik på papperet”.

Men låt oss inte glömma hur alarmerande läget i Gaza är, som FN-chefens personliga sändebud rapporterade i går.