Kommentarer till en Timbrorapport

Chefen för Timbros Medieinstitut Roland Poirier Martinsson är inte nöjd med svenska mediers bevakning av Gazakriget i vintras. Det framgår av hans rapport Mediernas krig: bevakningen av Gaza, som presenterades tidigare i april.

Det kan vara nyttigt och upplivande med granskning, när den känns oförutsägbar.
Men är Roland Poirier Martinsson det? Det verkar som om han hade bestämt sig på förhand.

Tankesmedjan Timbro har en tydlig ideologisk profil – inget fel i det. Men Martinsson vill möjligen passa in Israel-Palestina-konflikten på en traditionell höger-vänster-skala. Det vill många i den svenska debatten, men det håller inte med verkligheten, menar jag.

En Hamasman som förbjuder sina döttrar att klä sig som de vill eller som stöder raketbeskjutning mot israeliska skolgårdar är inte ”vänster”. En israelisk regering som låter bosättare slå upp sina hus på privatägd palestinsk mark är inte ”höger” i traditionell mening. Att vara borgerlig betyder väl rimligen att man försvarar både folkrätten och äganderätten?

Jag avundas inte Roland Poirier Martinsson som har plöjt igenom hundratals artiklar i de fyra Stockholmstidningar och som dessutom har läst på nätet.
Men intressant nog hittar han ingen enskild artikel som han kan hålla fram som ett riktigt skräckexempel.

Han tycker inte att man kan säga att de stora Stockholmsmedierna skulle vara propalestinska eller antiisraeliska i någon djupare mening. Men han vänder sig mot vad han ser som ”den ackumulerade effekten”, vilken enligt Martinsson systematiskt skulle ha missgynnat Israel.

Stämmer det?

Nu nåddes ingen ansvarig för SvD:s nyhetsbevakning av inbjudan till det seminarium där rapporten presenterades. Det kan möjligen ha berott på den moderna teknikens förbannelser, som att mejl fastnar i spamfilter…

Så här kommer därför några kommentarer i marginalen till TMI-rapporten ”Mediernas krig.

Först en kommentar från SvD:s redaktionschef Martin Jönsson:

”Jag tycker att Martinssons rapport alltför ofta blir precis så tendentiös,
förenklande och förutbestämd i sin konformitet som han anklagar mediernas
rapportering för att vara. Det finns en del tankeväckande i den, men jag
tycker inte att man utifrån den kan sätta ett generellt underbetyg på
bevakningen.”

Roland Poirier Martinsson begränsar sin granskning till de 22 dagar som kriget varade, från den 27 december 2008 fram till eldupphör.
Under denna period släpptes ingen journalist in i Gaza, varken av Israel eller Egypten, som båda bidrar till den blockad som fortsätter mot Gaza.

Israels och Egyptens vägran att släppa in medier i Gaza var ett stort hinder för pressfriheten, men Martinsson berör dessa förhållanden endast fragmentariskt.

SvD hade som så många andra tidningar en reporter på plats i Israel – Emma Löfgren – varmed det israeliska perspektivet var väl täckt.
Martinsson påstår att svenska medier skulle ha använt sig av stringers i Gaza, men frågan är vad han menar? SvD ringde in till källor i det civila samhället i Gaza, oftast namngivna. Skribenterna var våra egna.

Roland Poirier Martinsson drar felaktiga slutsatser när han påstår att medierna i stort inte skulle ha beskrivit Hamas raketattacker som brott mot krigets lagar.
SvD har aldrig någonsin påstått annat än att Hamas raketbeskjutning mot civila israeler, liksom tidigare självmordsbombningar mot israeliska civila, skulle vara krigsförbrytelser. Det har sagts många gånger under årens lopp och kan sägas på många olika sätt. Det kan beskrivas som brott mot folkrätten, eller som raketregn eller våldshandlingar som terroriserar israeliska civila. Eller som urskillningslös beskjutning mot de platser där civila lever och bor.

Martinsson hävdar att han studerat såväl papperstidningarna som webbtidningarna. Nätet kan vara svårt att få en överblick av i efterhand, men där hindras vi ju inte av papperstidningens deadline.

Och eftersom kriget pågick under den tid när västvärlden smälte julmaten och när det var flera tidningsfria dagar pågick en stor del av bevakningen på nätet, både av Emma Löfgren från Israel, från SvD:s nyhetsreporterar och av mig själv som utrikesreporter, däribland på denna blogg.

Den 23 december skrev jag i papperstidningen om hur Gazas invånare hoppas på nya medlare så att vapenvilan skulle kunna förlängas och blockaden hävas. De som köade för bröd – en bristvara – visste att kriget kunde komma. Isoleringspolitik mot Gaza var med utrikesminister Carl Bildts ord ”ett brott mot proportionalitetsprincipen” eftersom ”oskydliga civila drabbas”.
Men dessa omständigheter problematiserars inte av Roland Poiriet Martinsson.
På juldagens kväll skrev jag om hur Hamas raketbeskjutning kunde provocera fram en israelisk reaktion under rubriken Olmerts sista varning.

Ehud Olmert, medan han ännu var premiärminister. Foto: Reuters

Martinsson efterlyser en historisk och politisk överblick, men har han det? Han nämner antalet raketer från Gaza, men inte antalet israeliska flyganfall mot denna isolerade enklav. Han nämner inte FN:s delningsplan från 1947, skriver inte om hur Hamas föddes under ockupation, en gång gynnat av de israeliska myndigheterna som trodde att de palestinska islamisterna var ett medel att bekämpa de sekulära nationalisterna inom PLO.

The Economist har bättre överblick och insikt. Tidningen skrev på ledarplats en vecka före krigsutbrottet: Lift the siege of Gaza (Häv belägringen av Gaza). Tidningen argumenterade att bästa sättet att försvaga Hamas är att återställa palestiniernas tro på diplomatin. Det gäller fortfarande. Ungdomar i Gaza vet i regel mycket mer än en medelålders svensk om Genèvekonventionerna och FN-stadgan. Men så länge de inte ser att folkrätten gäller dem så betyder det en gynnsam rekryteringsbas för Hamas.

Israels flyganfall inleddes lördagen den 27 december. Från krigets första dag berättade vi om överfulla bårhus i Gaza. I SvD konstaterade Iain Cameron, professor i folkrätt i Uppsala, att Israel hade rätt till självförsvar efter Hamas raketattacker mot västra Negev. Men han sade också att Israel måste agera i enlighet med den internationella humanitära rätten: alla motanfall måste vara proportionerliga.
– Och här måste proportionaliteten ifrågasättas, sade Iain Cameron.

Den frågan kvarstår i debatten sedan dess.

Martinsson begränsar sin granskning till nyhetsrapporteringen, men läsare av papperstidningen ser ju helheten, inklusive ledarsidor och opinionsmaterialet.

Brännpunkt lät två personer från konfliktens kärna komma till tals: dels Hamasledaren Khaled Mashaal, och dels knessetledamoten Shai Hermesh från dåvarande regeringspartiet Kadima. Shai Hermesh berättade från västra Negev och sin kibbutz Kfar Aza om hur en 48-årig kibbutzmedlem, Jimmy Kedoshim, i maj 2008 dödades av en projektil från Gaza inför ögonen på sin fru och sina barn.

SvD var på plats i Kfar Aza dagen därpå och rapporterade från begravningen av kycklinguppfödaren och skärmflygaren Kedoshim, en dag när nya projektiler från Gaza slog ner i detta gränsområde.

Familj och vänner till Jimmy Kedoshim på gränskibbutzen Kfar Aza sörjer hans död. Foto: AP

Det är också märkligt att Martinsson sätter punkt för sin granskning vid eldupphör, innan några svenska eller utländska journalister tilläts komma in i Gaza – eller för den delen de utländska läkare som väntade på den egyptiska sidan av gränsen.

Vissa journalistiska jobb kräver närvaro. Först när jag kom in i Gaza efter eldupphör – eller det som skulle vara eldupphör; även när jag var där flygbombades tunnlar i Rafah – kunde jag t ex träffa Fatahanhängare som fått se sina anhöriga dödas eller sina ben sönderskjutna av maskerade milismän utan uniformsbeteckningar, men sannolikt från Hamas. Ett sådant jobb hade varit omöjligt att göra på telefon.

Först på plats kunde vi journalister få en överblick av krigets konsekvenser – och först så kunde vi fånga berättelserna från de enskilda. Som läkaren Izzedin Abu al-Aish vars tre döttrar dödades av stridsvagnsgranater dagen före eldupphör.

Gazaläkaren Izzedin Abu al-Aish som arbetar på ett israeliskt sjukhus och som fick tre av sina döttrar och en brorsdotter dödade i en granatattack mot familjens hus. Foto: AP

Jag har stått i rummet där flickorna dödades, sett hjärnsubstansen som kletat sig fast på väggarna och sett att detta rum var det enda i omgivningen som träffats av israeliskt artilleri.

Hörnrummet där Izzedins döttrar och en systerdotter dödades av två stridsvagnsgranater.

Foto: Bitte Hammargren

Innan dess hade Emma Löfgren rapporterat från israeliska Sdreot och andra platser i Israel nära gränsen till Gaza, där qassamraketerna slog ned. Hon rapporterade från ett äldreboende i norra Israel där raketer slog ned även från Libanon och hon berättade om israeliska fredsaktivister.

Så några ord om misstänkta krigsförbrytelser, som Human Rights Watch och Amnesty Internationals uppgifter om att Israel olagligt ska ha använt vit fosfor mot civila i Gaza.

Foto: BEN CURTIS/AP

Åttaåriga Fatma Zidane El-Banneh har blivit bränd av vit fosfor. På bilden även hennes mamma.

Roland Piorier Martinsons slutsats är att man bör vara försiktig med att kategoriskt rapportera att vit fosfor använts olagligt av Israel, och i den mån man rapporterar detta, tydligt berätta om nya omständigheter i takt med att sådana framkommer.

Det borde gälla även mediegranskare. Martinsson refererar i sin rapport till att Internationella Röda korskommittén (ICRC) den 13 januari skulle ha sagt att det inte finns några bevis för att Israel använt vit fosfor på ett olagligt sätt. Det var några dagar innan FN:s livsmedelslager i Gaza stad antändes av vit fosfor.

De yttranden från Internationella Röda korset som Martinsson hänvisar till stämmer inte med vad som sägs på ICRC:s egen hemsida. I en Fråga&Svar med ICRC:s vapenexpert Peter Herby, framgår att Internationella röda korset har felciterats.

Ett utdrag från Fråga&Svar daterad den 19 januari:

Does the ICRC consider white phosphorous weapons as they have been used in Gaza to be legal under international humanitarian law?
If ICRC delegates in the field gather credible and precise evidence of violations, or if ICRC medical personnel corroborate reports by others, the ICRC would begin by discussing this with the party concerned – rather than speaking publicly – in keeping with our standard practices. We have not commented publicly on the legality of the current use of phosphorous weapons by Israel, contrary to what has been attributed to us in recent media reports.

Does the use of weapons containing white phosphorous, in particular incendiary weapons, in a populated area give rise to any specific humanitarian concerns?

Yes. White phosphorous weapons spread burning phosphorous, which burns at over 800 degrees centigrade (about 1,500 degrees fahrenheit), over a wide area, up to several hundred square metres. The burning will continue until the phosphorous has been completely depleted or until it no longer is exposed to oxygen. The weapon has a potential to cause particularly horrific and painful injuries or slow painful death. Medical personnel must be specially trained to treat such injuries and may themselves be exposed to phosphorous burns. If used against military targets in or near populated areas, weapons containing this substance must be used with extreme caution to prevent civilian casualties.

ICRC:s talesman i Genève för Mellanöstern och Nordafrika, Dorothea Krimitsas säger så här till mig:
– ICRC:s ståndpunkter har återgetts på ett felaktigt sätt. Det är därför vi publicerade intervjun med Peter Herby. Det är inte bara opinionsbildare som har hänvisat till oss på ett oriktigt sätt. Även Israels regering och dess talespersoner har hänvisat till ICRC på ett sätt som inte återger vår ståndpunkt på ett riktigt sätt.

Den israeliska armén friar sig själv och försvarsminister Ehud Barak säger att den israeliska armén är bland de mest moraliska i världen. Men nu inväntar vi vad FN:s egen utredning kan komma fram till – men dess svaghet är att den är begränsad till attacker mot FN:s personal och byggnader.

Det värt att upprepa vad FN:s förre rättschef Hans Corell sagt i SvD: det behövs krigsförbrytartribunaler som gäller Mellanösternkonflikten. Det skulle innebära att alla misstankar om krigsförbrytelser prövas, oavsett part. Efter Gazakriget skulle det enligt Corell betyda att Hamas ”solklara brott mot folkrätten” skulle få en rättslig prövning.

– Men Israel får i sin rätt till självförsvar inte gå över gränsen för vad som är proportionerligt, säger Hans Corell som vill att de ansvariga på båda sidor ställs inför rätta.

Det är inte mediernas uppgift att agera domare. Men avsaknaden av internationell rättskipning bidrar till att hålla denna långa konflikt vid liv.

Nyhetsrapporteringens kompass är varken ”anti-Israel och pro-Palestina” eller ”anti-Palestina och pro-Israel ” utan snarare pro-folkrätt, sans, balans och pro-fred – om jag får välja. Och så behövs en blick för människorna. På alla sidor.