Olmerts sista varning

Medan stora delar av världen smälter julmaten pågår en farlig upptrappning i Mellanöstern. Raketerna från Gaza mot närliggande israeliska samhällen efter det att vapenvilan gick ut för en knapp vecka sedan har, när jag skriver detta, inte skördat några dödsoffer. Men det kan vara en tidsfråga innan det sker.
Israeliska attacker har dock dödat militanta palestinier.

Den urskillningslösa beskjutningen från militanta grupper i Gaza är inte ”motstånd” utan ett brott mot folkrätten genom att den riktas mot sådana platser där civila lever och rör sig. Qassambeskjutningen vittnar också om ett cyniskt spel med vanliga Gazabors liv och säkerhet.
Skulle en Qassamraket släcka ett civilt israeliskt liv kommer svaret inte att utebli. Det har både Israels utrikesminister Tzipi Livni och premiärminister Ehud Olmert gjort klart de senaste dagarna, var och en på sitt håll.

Tzipi Livni,Kadimaledaren och utrikesminister. Foto: AP

De två israeliska ledarna har svårt att dra jämnt och Olmert har, poängterar israeliska kontakter, inte gjort något som helst för att hjälpa Livni att vinna valet den 10 februari. Men i det här fallet talar de samma språk.

Ehud Olmert – på väg ut, korruptionsanklagad, men en ledare som på sista tid vänt sig till en arabisk tv-publik och som talat om 1967 års gränser som grunden för fred. Foto: REUTERS

På arabisk sida vet man att Olmert har försökt stå emot kraven på en storoffensiv mot Gaza. Men man vet också att han kan tvingas att agera av inrikespolitiska skäl om raketerna fortsätter att regna ned över västra Negev. Ett civilt israeliskt dödsoffer i Sderot eller på någon kibbutz intill Gazas gräns kommer att tvinga fram en större israelisk operation.

Olmert valde att gå ut med sitt budskap i en arabisk satellitkanal, al-Arabiya, som också ses i Gaza när han förklarade:
– Jag säger till er med ett sista utrop, stoppa detta. Låt inte Hamas, som agerar tvärt emot islams värdegrund, riskera era liv. Stoppa dem. Stoppa deras fiender och våra.
– Jag kommer inte att tveka att använda Israels makt för att slå till mot Hamas och (Islamiska) Jihad. Hur? Det tänker jag inte förklara i detalj.

Tidningen Haaretz jämför i en analys Hamas aktioner vid en framrusande racerbil, när organisationen ena stunden talar om att den vill förlänga vapenvilan och andra sekunden utsätter västra Negev för massiv raketbeskjutning. Hamas tror sig med denna raketeld kunna förbättra villkoren för en ny vapenvila, skriver Haaretz.

Hamas beslut att intensifiera beskjutningen bottnar i en arrogant uppfattning om att ”judarna förstår bara maktspråk”, skriver tidningen. Vänsterliberala Haaretz tillägger att samma arrogans ibland kan påträffas i Israel.

Och visst finns tron på att ”fienden förstår bara maktspråk” på båda sidor. Jag har hört israeler på högerkanten säga till palestinier, apropå blockaden av Gaza, att ”ni har inte lidit tillräckligt” och jag har sett libaneser och palestinier glädjas åt israeliska dödsoffer, i tron att det ska tvinga fram israeliska eftergifter, ”så att inte bara vi får lida”.
Detta vittnar om det inom båda sidor förekommer en obehaglig avhumanisering av fienden.

Här finns ett akut behov av att nya medlare går in om inte Egypten kan förmå Hamas att omedelbart upphöra med den beskjutning som terroriserar vanliga israeler i Sderot och Ashkelon.
Mubaraks regim har, som jag skrev häromdagen, bidragit till blockaden mot Gaza genom att inte låta människor och varor passera genom den egyptiska Sinaihalvön. Många i regionen pekar på att Mubaraks regim har sin egen tydliga agenda i detta sammanhang. Eftersom Hamas är ett palestinskt utskott av Muslimska brödraskapet, vilket i sin tur är Mubarakregimens värsta inre fiende, ser man inget tydligt intresse hos Egypten att driva in Hamas i en pragmatisk fålla och få rörelsen att bli en accepterad samtalspartner.
Samtidigt som Hamas är en stor del av problemet i konflikten – men märk väl en rörelse som är född under ockupation – finns det ingen hållbar lösning som inte inkluderar Hamas, som vann valet 2006 under parollen ”Reform och förändring” (i ett val som Bushadministrationen pressade fram, mot Fatahs önskan).

Den som vill lyckas med medlingen måste se till att det blir lättnader i blockaden mot Gaza, så att den kollektiva bestraffningen av Gazaborna upphör. Jag talade med en Gazabo häromdagen som inte är någon Hamasvän. Hon önskar sig en palestinsk samlingsregering, fortsatta förhandlingar med Israel och fred.

Men hennes erfarenhet av de senaste sex månadernas vapenvila med Israel är bittra. ”Vi är lika inlåsta som tidigare och blockaden slår lika obarmhärtigt som tidigare”. De Gazabor som har förlorat mest på blockaden är sjuka, barn, bönder som inte får ut sina exportgröder, företagare och deras tidigare anställda som har blivit uppsagda när fabrikerna står tomma och tysta.
De som har förlorat minst på blockaden är de som kontrollerar smugglingstunnlarna till Egypten – underförstått Hamas eller närstående krafter.

The Economist skriver på ledarplats Lift the siege of Gaza (Häv belägringen av Gaza).

Tidningen argumenterar att bästa sättet att försvaga Hamas är att återställa palestiniernas tro på diplomatin. Man märker en otålig väntan på maktskiftet i Washington den 20 januari när Economist skriver:

”Precis som Hamas måste få höra att Israel inte kommer att försvinna så måste Israel – särskilt om en Likudregering blir vald – får höra att USA inte tänker låta Israel ha kvar bosättningarna (djupt inne på Västbanken) i evighet”.

Situationen kompliceras av att det finns allt för många lame ducks just nu: den korruptionsanklagade Olmert leder en övergångsregering; palestinierna borde enligt sin grundlag ha val den 9 januari (och en svag Mahmoud Abbas kommer kanske att utlysa val); Washington och världen väntar på att Obamas administration ska ta över – och då kanske, kanske sätta ner foten i Mellanösternkonflikten (om inte båda fötterna är upptagna med finanskrisen).

Det kan inte tjäna USA:s intressen att läget i Mellanöstern trappas upp så att Olmert inte längre kan hålla emot ropen om vedergällning. Det skulle få arabiska tv-kanaler att fyllas med nya blodiga bilder av dödsoffer i Gaza.
Det räcker att titta på B’Tselems statistisk över offren i den israelisk-palestinska konflikten för att få en bild av hur många barn och civila som kan stryka med om det blir nya räder mot det extremt tättbefolkade Gaza.

Situationen får mig att tänka på ett slagord som jag hörde i en demonstration på gatorna i Tel Aviv under Libanonkriget 2006: ”From Beirut to Sderot, little girls want to live”.
Rätten till liv gäller även för småflickorna i Ashkelon och bland gränderna i Gazas flyktingläger. Var finns de medlare som kan hjälpa dem att få leva utan fruktan?