Som i reklamens värld, fast i Beirut

Libanon kanske inte är så stort som invandrarland i Sverige. Men Sverige känns förvånansvärt stort som utvandrarland i Libanon. Över allt i den libanesiska vardagen råkar man på libaneser som vill berätta om sina släktingar i Linköping, Växjö, Södertälje eller andra orter som är svåra att uttala för den som har arabiska som modersmål.

Det har gått några veckor sedan jag lämnade Libanon i höstas, men jag kan sakna den där nyfikenheten på medmänniskor som man stöter på i den libanesiska vardagen.
Framför ostdisken när man ska köpa sin halloumi, i kollektivtaxin när man trängs i rusningstid, i skoaffären eller hos tidningshandlaren: över allt kan man få oblyga frågor om varifrån man kommer.
Var och varannan person tycks ha släktingar i Sverige. Och nästan alla har något gott att säga om Sverige. Zlatan fungerar ofta som en bra början på ett samtal. Eller Volvo.
Reinfeldt känner ingen till.

Det sägs att det finns fler libaneser utanför Libanon än i landet. Det stämmer säkert.
Bara i Brasilien påstås att det finns flera miljoner med libanesiskt påbrå. I de forna franska kolonierna i Västafrika finns stora libanesiska befolkningsgrupper. Det libanesiska flygbolaget Middle East Airlines (MEA) har ingen stor flygplansflotta, men ändå har de flyglinjer från Beirut till Abidjan på Elfenbenskusten och till Accra i Ghana.

MEA flyger sannerligen inte direkt till Stockholm.
Men trots det stöter man i Beirut, Saida, Baabda och Zahle ständigt på människor som har släktingar i Sverige. Till och med uppe i skidparadiset i Faraya – där skidåkningen är utmärkt även om min vuxne son klagade på att där inte fanns så många svarta backar – träffar man på snacksaliga skidåkare i sittliftarna som berättar om sina anhöriga i Sverige.

Sonen och jag befann oss i en liten butik i Beirut för att köpa simkort till mobilen när en försäljerska spetsade öronen och lyssnade på vårt samtal.
– Är ni från Sverige, undrade hon och fortsatte:
– Då måste ni träffa min pappa!

Det kan inte ha dröjt inte mer än sju minuter innan vi satt hemma i soffan hos hennes familj några kvarter längre bort. Pappan blev så glad och paff över att träffa svenskar i Beirut att han genast ville bjuda på allt vad huset förmådde av frukt och sötsaker. Detta var en man som hade bott i Sverige i många år, men som återvänt till Libanon med sin familj. Men han hade massor av goda minnen av Sverige. Han talade med förundran om Sverige som ett land där en politiker kunde åka dit för en ”Tobleroneaffär” (en otänkbar tanke i korruptionens Libanon).

Svenskt bryggkaffe – nu även i Beirut

Och så ville han bjuda på kaffe, och inte vilket kaffe som helst. Han älskade svenskt bryggkaffe (i Libanon dricks annars vanligen kaffe på franskt, italienskt eller turkiskt vis). Ur kökskåpen tog han och hustrun fram ett oöppnat kaffepaket som de tagit med sig från sin senaste resa till Sverige.
Kaffet var av just det märke som det i reklamens värld sägs att man ska bjuda på när man får oväntat besök.