Turkiet behöver nya partier

Somliga påstår att storleken på nationsflaggor står i omvänd proportion till ett lands nationella självförtroende. Om det stämmer är Turkiet, där republiken just har firat sin 85-årsdag, inte helt trygg med sin självbild.

Så rymmer ju också Turkiet så många olika etniciteter eller spillror av olika kulturer. Det handlar inte bara om kurder.
Det händer att man i förtroliga samtal med ”vanliga turkar” få höra dem säga som en Istanbulbo sa till mig:

– Jag heter Ali och är turk men min mormor var armeniska, det vill säga hon lät omvände sig till islam för att klara sig undan den stora massfördrivningen 1915.

Därför är det välgörande att det i dag finns en fotbollsdiplomati mellan Turkiet och Armenien, trots att dessa länder inte har några diplomatiska förbindelser.

Men nationalismen som den manifesteras i Turkiet känns ovan för en nordeuropé. Däremot noterar Balkankännare som minns hyllningarna av det forna Jugoslaviens en gång obestridde ledare, Josip Broz Tito, att det finns något bekant över den nationalistiska yran i Turkiet.

Tito ledde den partisanarmé som besegrade fascismen i Jugoslavien under andra världskriget. Efter det stod han som garanten för den jugoslaviska federationens sammanhållning. Men efter hans död föll den sönder.

Det moderna Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürks skapelse har varit mer hållbar. Han tog strid mot de västmakter som efter första världskriget ville stycka upp vad som fanns kvar av Turkiet efter det osmanska imperiets sönderfall. Han mobiliserade nationen under islams banér vid självständighetskriget 1919-1923, framhåller den holländske Turkietkännaren och historikern Jan Erik Zürcher. Det var först efter republikens grundande 1923 som turknationalismen ersatte islam som bärande begrepp.

Alla som befann sig i Turkiet i veckan som gick slogs säkert av skogen av nationsflaggor på offentliga platser, företag eller privata hem – ofta i kombination med bilder på Atatürk.

Dessbättre pågår dock en offentlig diskussion om nationens väsen. Även i turknationaliska Hürriyet publicerades i samband med 85-årsfirandet en artikel som framhåller behovet av att Turkiet släpper taget om gamla dogmer för att utvecklas. Kemalismen var en förnyande kraft på 1920-talet, men är det inte i dag menar den holländske historikern Zürcher.

Det regerande proislamiska AKP representerar en moderniseringsprocess för den lokala eliten och borgarklassen i landsorten, noterar Zürcher i en intervju i den stora tidningen Hürriyet och Turkish Daily News. Men militärens stödparti som också är politisk arvtagare till Atatürks verk, ”Republikanska folkpartiet CHP, verkar inte för demokrati”, hävdar Zürcher.

”AKP kan inte modernisera landet. Jag vet inte vart man ska vända sig. Det finns ett stort tomrum i politiken. Det skulle behövas en urban, sekulär och liberal rörelse som varken försöker hämta sin legitimitet från militären eller religionen”, säger historikern Jan Erik Zürcher.

En turkisk bekant till mig, en yrkeskvinna av judisk börd, skulle med all säkerhet hålla med. Hon känner sig ensam i turkisk politik. Hon kan varken lägga sin röst på militärens stödparti CHP eller på proislamiska AKP. Hon skulle skriva under på Jan Erik Zürchers analys att det behövs nya, moderna partier i Turkiet.