Mellanöstern är inte som Mellanvästern

BEIRUT

Hon är ung, söt, politiskt naiv och Bibeltrogen. Hon tillhör den kristna högern i USA. Hon är kristen fundamentalist och utsänd av sin kyrka hemma i USA för att missionera i Libanon. Hur länge hon och hennes man ska stanna i Libanon kan hon inte svara på. ”Det beror på hur länge Gud vill”.

– Vore det inte bättre att lämna religionstolkningen åt libaneserna själva? undrar jag.

Här i Orienten har ju urkristendomen sin vagga. Östkyrkorna har djupa rötter.

De kristna i arabvärlden har alla sina metoder för att förhålla sig till en islamisk majoritet. I Libanon är de kristna angelägna att ha kvar garantin för att landets president alltid ska vara kristen maronit. Libanon är det enda arablandet med en kristen statschef.

Arabvärldens kristna lider av den militanta islamtolkning som har spritt sig de senaste årtiondena. Men de gör inte som amerikanskan från Mellanvästern, som förnekar att kristna och muslimer skulle ha samma Gud.

Kristna araber säger också Allah när de talar om Gud, precis som muslimerna. Allah är helt enkelt ordet för Gud på arabiska. Libanesiska kristna jag träffar är angelägna att framhålla att islam ska garantera båda judar och kristna status som skyddsfolk (dhimmi) eftersom de alla är ”Bokens folk” enligt Koranen.

En teologi importerad från den amerikanska Mellanvästern som predikar ett annat budskap kan bli som att kasta bränsle på den sekteristiska brasan.

Jag behöver bara åka 20 minuter bort i Beiruttrafiken för att träffa några som vet: kristna som tillhör Mellanösterns östkyrkor och som just nu tar emot skräckslagna trosfränder som flyr från Mosul i Irak, där den kristna minoriteten terroriseras av jihadistiska salafister (al-Qaida-inspirerade och andra bokstavstrogna sunniextremister).

10 000 kristna, cirka hälften av befolkningen, har fördrivits eller flytt av skräck från Mosul den senaste tiden. Iraks tidigare mångkulturella karaktär håller på att försvinna när de små minoriteterna ger upp.

Under Saddamtiden blev det omöjligt för de sista judarna att stanna kvar.

Nu decimeras de små kristna kyrkorna, liksom mandéerna i Irak. Mesopotamien, landet vid de två floderna Eufrat och Tigris, blir därmed mycket fattigare.

Mellanöstern är och ska vara en blandning av kulturer.

Men USA:s militära närvaro i Irak har fungerat som en sockerbit på extrema salafister från Saudiarabien, Marocko, Algeriet – ja till och med för en vinddriven extremist från Brandbergen utanför Stockholm, den nyss dödade al-Qaida-mannen.

De för en oförsonlig kamp mot dem som uppfattas som ”otrogna”.

– Men vi är inte otrogna enligt islam, vi är ju Bokens folk, invänder min kristne vän i Beirut.

Den som har suttit vid kaffeborden bland vanliga kristna i Libanon vet att president Bush inte är omtyckt här. Libanesiska kristna oroas av den etniska rensningen av kristna i Irak.

Men den unga amerikanska missionären i Beirut har röstat på George W Bush två gånger. Hon ångrar det inte. Samtidigt beskriver hon sig som neutral.

Dessa båda ställningstaganden går helt enkelt inte ihop här.

I Libanon, Irak, Palestina, Jordanien tror inte folk på dem som påstår sig vara neutrala. Den som hävdar det blir genast misstänkt för att ha en dold agenda.

Den utsända från Mellanvästern som vill omvända libaneser till en fundamentalistisk amerikansk Bibeltolkning säger att Libanon är en ”strategisk plats”. Hon förklarar det med att här är det tillåtet att omvända muslimer till kristendomen.

Religionsfrihet är viktigt. Men något säger mig att saudisk teologimport i svenska moskéer inte är bra för svenska muslimer – och att en amerikansk, fundamentalistisk teologiimport är störande för östkyrkorna i Mellanöstern.