Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Maj månads gästbloggare heter Benjamin Lyngfelt. Han är professor i svenska vid Göteborgs universitet och forskar till vardags om grammatik. Här på Språkbloggen ger han idag sin syn på vårvinterns bubblare bland pronomen: hen.

Månadens gästbloggare: Benjamin Lyngfelt
Det lilla ordet ”hen” har varit hett omdiskuterat senaste tiden. Positiva bloggar och tidningsartiklar renderar horder av upprörda kommentarer, som i sin tur besvaras med förundrade reflexioner över hur man kan så hetsa upp sig så över ett stackars pronomen. Reaktionerna är många och påfallande känsloladdade, vilket är en tydlig indikation på att debatten handlar om mer än bara språk.

Till att börja med är det (minst) två olika frågor som har blandats ihop. Den ena – och mest känsliga – gäller ”hen” med syftning på en specifik person, som man inte vill klassificera som man eller kvinna. Den andra – som i praktiken aktualiseras oftare – gäller hur man ska benämna godtyckliga individer som man inte vet könet på: ”Om någon vill röka får X göra det på balkongen”.

Den första frågan utgår från synen på kön som en social konstruktion, där det finns personer som inte vill delas in i en binär könsuppdelning – som antingen man eller kvinna. Det finns också en vilja att inte slentrianmässigt klassificera människor efter just kön. Här fyller ”hen” en tidigare lucka i språket; vi har inget annat ord med den betydelsen. Samtidigt är det ändå så att de flesta är vana vid en binär uppdelning i män och kvinnor, och en del blir provocerade av att den ifrågasätts. Så de som vill använda ”hen” på det här viset är förstås i sin fulla rätt att göra det, men får samtidigt räkna med reaktioner. Inte på grund av ordet som sådant, utan därför att frågor om kön och genus är notoriskt kontroversiella.

Den andra frågan handlar om vilket pronomen man ska använda när man inte vet specifikt vem man talar om. Förr användes ”han” könsneutralt – ”Om någon vill röka får han göra det på balkongen” – men det är knappast gångbart i dagens Sverige. I det fallet finns dock flera alternativ: ”han eller hon”, ”den”, ”hon/han”, ”vederbörande”, omskrivning med t.ex. plural – och ”hen”. Argumentet att vi behöver ”hen” därför att svenskan saknar ett könsneutralt pronomen är alltså inte sant. Däremot är ordet i högsta grad en av kandidaterna och den i särklass mest omdiskuterade av dem – om än inte den mest använda.

Även när det gäller denna funktion pågår alltså en hätsk debatt för och emot ”hen” – och i betydligt mindre utsträckning för och emot ”den”, som ändå är det uttryck som främst rekommenderas i exempelvis Språkriktighetsboken. Själv vill jag snarast argumentera för båda alternativen (vi bortser för tillfället från ”han/hon”, ”vederbörande” och andra otympliga varianter). ”Hen” och ”den” betyder nämligen inte riktigt samma sak och erbjuder därmed en tilltalande nyansrikedom. Vi kan använda ”hen” som könsneutralt pronomen när vi vill att det ska märkas – och ”den” när vi vill att det inte ska märkas.

”Hen” är det genusmedvetna alternativet. Det är könsneutralt såtillvida att det inte specificerar något visst kön, men knappast i något annat avseende. Tvärt emot vad man kanske väntar sig aktualiserar det frågor om kön, just genom att vara så påtagligt könsneutralt att det blir en markering. Detta beror till stor del på att ”hen” även här förknippas med sin andra innebörd, eftersom båda betydelserna är könsneutrala fast på olika sätt. Man kan förstås se det som en fördel att samma ord kan täcka båda funktionerna, men då får man också de genusideologiska kontroverserna på köpet. Man gör sin ståndpunkt känd, men riskerar att mottagaren hakar upp sig på ordvalet i stället för att ta till sig det man ville förmedla.

Alternativet ”den” är å andra sidan är inte bara könsneutralt utan närmast könlöst, eller åtminstone opersonligt, även detta på gott och ont. En spontan invändning kan vara att ”den” typiskt syftar på saker snarare än personer, alltså att ordet skulle vara objektifierande. Så kan det kanske upplevas om man syftar på specifika personer, men knappast i de mer allmänna situationer där könsneutrala pronomen oftast förekommer.

Själv använder jag vanligtvis ”den” – eftersom jag för det mesta skriver om andra saker än kön. Då vill jag inte aktualisera någon genusmedvetenhet; jag vill att läsaren ska tänka på det texten handlar om. I det läget ska pronomen helst fungera som ett diskret smörjmedel som håller ihop texten utan att dra uppmärksamheten till sig. Men om någon vill göra annorlunda får den gärna göra det.

Jämför: ”Men om någon vill göra annorlunda får hen gärna göra det.” I just det här samman­hanget verkar båda varianterna fungera, med skillnaden att ”hen” märks lite mer än ”den”. Här är ”den” knappast objektifierande, då det redan är en opersonlig situation. Och det finns faktiskt konstruktioner där ”den” är det normala sättet att syfta på människor: ”Den som vill göra annorlunda får gärna göra det.” (”Hen som …” är för övrigt ett tänkbart alternativ även här.) ”Den” är alltså inte generellt begränsad till syftning på döda ting, och ibland har man faktiskt anledning att uttrycka sig opersonligt. Gångbarheten beror mest på situationen.

Så hellre än att fråga oss om det är ”hen” eller ”den” (eller något annat) som är att föredra generellt bör vi alltså fråga oss vilket av uttrycken som passar bäst i det aktuella fallet. De fyller helt enkelt olika funktioner. Det är ganska fantastiskt att ett litet pronomen som ”hen” är tillräckligt uttrycksfullt för att förmedla en ideologisk markering. Att ordet därmed blir kontroversiellt beror helt enkelt på att frågor om kön är kontroversiella. Och vill man undvika detta finns det lite blekare ”den” att tillgå.

Det är möjligt att ”hen” så småningom blir så inarbetat att det förlorar sin ideologiska laddning, och en del menar att vi redan är på god väg dit. Tidigare har jag fått intrycket att de som använder ”hen” är tämligen få och att de användningarna knappast är stilistiskt neutrala. Det har alltså verkat osannolikt att uttrycket skulle få ordentligt fotfäste utanför den genusmedvetna kultureliten. Nu kommer det dock fler och fler tecken på ökad användning – särskilt bland ungdomar, där ”hen” inte förefaller vara lika utmanande. En modernare syn på genus utgör alltså en bättre grogrund för ”hen”. Men den som hoppas på det omvända, dvs. att ökad spridning av ”hen” skulle göra samhället mer jämställt, hoppas nog förgäves. Som Mikael Parkvall tydligt har visat här i SvD, finns det ingen korrelation mellan vilka pronomen ett språk har och hur jämställd det språkets kultur är.

Sammanfattningsvis är ”hen” ett ord som dels har en alldeles unik funktion, dels kan användas på samma sätt som andra könsneutrala uttryck, i synnerhet ”den”, fast med extra ideologisk udd. Den kombinationen erbjuder rika möjligheter till stilistisk variation och nyansering. Så på sätt och vis vore det synd om ”hen” normaliserades; då skulle vårt ordförråd bli en nyans fattigare. Den/Hen som lever får se.

 

Andra texter om hen
Magnus Eriksson, litteraturvetare, som menar att hen är utmärkt i styrdokument och andra formella texter
Per Ledin, professor i svenska: ”Hen är ett bra pronomen som inte gör samhället mer jämställt”
Ylva Byrman i Språktidningen: Vem är den där hen? (tyvärr har kursiveringar fallit bort vid överföring från tryck till webb)
En mer än 4 år gammal text om hen-användning bland transpersoner (Fatima Grönblad i Språktidningen)
RFSL:s ordförande Emelie Mire Åsell:  ”Argumenten mot hen påminner om rysk homofobi” apropå förnekelsen av transpersoners existens och förgivettagandet att alla barn skulle identifiera sig med en binär könsuppdelning

Gör SvD:s tidigare kviss: Testa vad du kan om språk och kön

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Gillar du att läsa deckare eller titta på kriminalserier på teve? Tycker du det är spännande att lösa gåtor genom att fundera på hur olika pusselbitar kan passa ihop? Då ska du läsa april månads gästbloggare, språkkonsultstudenten Erik Svensson, som idag bjuder på en språklig detektivnovell. Själv intar Erik rollen som Watson, medan novellens Sherlock Holmes, professor Lars-Erik Edlund, löser fallet om hur landskapet Medelpad fick sitt namn.

 

Månadens gästbloggare: Erik Svensson
Ortnamnsforskning handlar om att datera och tyda platsers namn – alltså något så fantastiskt som både språk- och detektivarbete. Som språkintresserad kunde jag därför inte missa chansen att vid sidan av mina ordinarie studier läsa kursen Ortnamn vid Umeå universitet.

Ett ortnamn uppstår ofta ur ett behov av att identifiera en plats, och då som en beskrivning av den. Beskrivningen kan ha att göra med vem eller vilka som först bodde där, hur platsen såg ut, vilka djur och växter som fanns där, kulturella riter och så vidare. Hjortsjön har till exempel fått sitt namn från att hjortar har uppehållit sig runt sjön, medan Torstuna var en inhägnad plats tillägnad asaguden Tor (då -tuna betyder ’stängsel, hägnad’).

Varifrån kommer då landskapsnamnet Medelpad? Professor Lars-Erik Edlund fick ta sig an detta språkliga detektivarbete. Enligt en äldre teori hade förleden medel- samma betydelse som i dag (’i mitten befintlig’), och efterleden -pad ansågs vara släkt med engelskans path och tyskans Pfad, och betyda ’stig, väg’. Den traditionella tolkningen är alltså att namnet betyder ’mellanvägen’, vilket skulle syfta på en genomskärande handelsväg som hade gått västerut ända till Atlantkusten, eller – som en annan forskare menar – en väg i den centrala Medelpadsbygden. Denna förklaring trodde dock inte Lars-Erik på, utan bestämde sig för att starta en privat detektivutredning.

Men Medelpad är ett mycket gammalt namn – första belägget i skrift är från 1257, då i formen in mizalpaz – och Lars-Erik trodde inte att man på den tiden hade ett sådant fågelperspektiv att man döpte ett helt landskap efter en genomskärande väg. Dessutom förutsätter båda de äldre tolkningarna en betydelse i det nordiska ordet pad som inte finns styrkt i skrift, vilket gör teorierna ännu mer tveksamma.

Att medel- betydde ’i mitten befintlig’ var det inget snack om. Men vad betydde egentligen -pad? Med näsan försjunken i åldrad litteratur, kunde Lars-Erik till slut konstatera att efterleden måste ha en helt annan betydelse än vad man tidigare trott: ’markområde av större eller mindre omfattning, ofta strandterräng, vilken ibland kan vara flack eller sank’. Detta innebär att Medelpad torde betyda ’den i mitten belägna strandterrängen’, ’den i mitten belägna (flacka eller sanka) terrängen’ eller liknande. Vilket skulle bevisas.

Eller? Är det så lätt? Givetvis inte. För att en härledning ska kunna sägas stämma, måste den förutom att vara språkligt korrekt, även vara sakligt dito. Den förstnämnda biten var nu avklarad:

– Stämmer tolkningen överens med äldre skriftliga belägg? Check!
– Stämmer tolkningen överens med namnets moderna dialektuttal? Check!
– Är tolkningen rimlig enligt språkets regler? Check!

Men hur är det med sakligheten? Det sista villkoret som måste uppfyllas har med platsens faktiska förhållanden att göra. I det här fallet gäller det topografin – vad är det som är i mitten av vilken strandterräng? Lars-Erik trodde som sagt att tolkningen ’mellanvägen’ var på en för övergripande nivå – han misstänkte att svaret var mer lokalt förankrat än så, att det vilade någonstans i Medelpads hjärta.

Grundbetydelsen ’den i mitten belägna strandterrängen’ kan alltså ha syftat på någon speciell plats i Medelpad, en plats så betydelsefull att den tillslut kom att ge namn åt hela landskapet. Men vilken?

Som språkdetektiv behöver man samarbeta med andra specialister, och Lars-Erik tog hjälp av arkeologerna. Deras undersökningar har visat att landskapets gamla kärnbygd hade varit ett starkt kommersiellt fäste längst in i Selångerfjärden, strax väster om där Sundsvall ligger i dag. Med dagens strandlinje som utgångspunkt låg bygden långt ifrån vattnet. Men inte för 1500 år sedan, då orten var som viktigast. Innan vattennivån sjönk på grund av landhöjningen, hade orten legat vid stranden och på båda sidor varit omgiven av Selångerfjärdens vatten. På den tiden hade bygden alltså rent faktiskt varit ’den i mitten belägna strandterrängen’.

Teorin var nu styrkt, såväl språkligt som sakligt. Lars-Eriks ansträngningar hade belönat honom med en förklaring där betydelserna i för- och efterlederna fanns belagda i omkringliggande dialekter. Men inte bara det, de faktiska omständigheterna – landskapets utseende och historia – bekräftar den.

Vad ska man med språkpoliser till när det finns språkdetektiver?

Ylva Byrman

Mars månads gästbloggare heter Elisabeth Gustafsson. Hon är journalist i botten men har de senaste 20 åren arbetat som informatör och konsult inom offentlig förvaltning. Idag skriver hon på Språkbloggen om några abstrakta ord som är populära på myndigheter landet över.

 

Månadens gästbloggare: Elisabeth Gustafsson
Idag skapar kommuner arenor. Inte bara för fotboll och annan idrott utan även platser där människor kan mötas och prata om saker. Dessa människor kallas ofta aktörer. Kanske är de skådespelare, men de kan lika gärna vara socialsekreterare, barnmorskor eller ingenjörer. Inte sällan ägnar sig dessa aktörer åt kvalitetssäkring eller utvecklingsarbete. Eller varför inte evidensbaserad metodik?

Arena är ett ord som har använts åtminstone sedan mitten av 1800-talet i en bildlig betydelse, som ett område för offentlig verksamhet, till exempel den litterära eller politiska arenan. Så det kanske inte är så konstigt att det används som beskrivning av en plats – bildlig eller bokstavlig – där människor möts. Men användningen tycks ha ökat de senaste åren.

Även aktör har använts bildligt sedan 1800-talet, men då för att beskriva en person som utger sig för att vara annorlunda än han är, en hycklare. Men den bokstavliga användningen var tidigare den vanligaste. Tittar man i tidningstext från 60- och 70-talet betyder aktör skådespelare:

Övervägande delen av de ungdomar som var med om att, i Sartres kölvatten, förvandla det tidigare stillsamt borgerliga Saint Germain-des-Prés till existentialistkvarter vann senare berömmelse som aktörer, författare, regissörer, sångare och journalister. (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1965)

Men på 1980-talet blir det vanligare att aktör används om parter verksamma på politiska eller ekonomiska arenor, som i följande belägg ur Dagens Nyheter år 1987:

Diplomatiska relationer mellan Ulan Bator och Washington höjer otvivelaktigt Mongoliets prestige på det internationella planet, men samtidigt introduceras en ny aktör i det centralasiatiska spelet – en aktör på vilken förväntningarna torde vara helt olika i Ulan Bator och Moskva. (DN, 28 november 1987)

Sveriges riksbank, med 185 ton guld, är en försumbar aktör i detta sammanhang.
(DN, 18 augusti 1987)

Och i en tid av upphandlingar och privatiseringar är det i denna betydelse vi är mest vana att möta ordet aktör.

Det är lätt att raljera om modeord som ofta återkommer i utredningar och andra handlingar som ligger till grund för beslut i kommunala nämnder och styrelser. Texten kan på sitt sätt vara strikt, men samtidigt späckad med för tillfället gångbara uttryck och begrepp. Följande exempel är från en projektansökan i en kommun:

En del av det genomförda utvecklingsarbetet i modellområdet har varit att börja inventera behovspunkter. Det innebär att under barnens uppväxt uppmärksamma specifika situationer, då generellt föräldrastöd ska kvalitetssäkras vid de individuella kontakterna. […] Till detta kommer att förstärka riktade insatser, så att sådana kan ske med evidensbaserad metodik, eller kvalitetssäkras då sådan metodik inte föreligger.

Här har författaren lyckats få med både utvecklingsarbete, kvalitetssäkras (två gånger) och metodik (också två gånger). Visserligen är texten här ryckt ur sitt sammanhang, men även i sitt sammanhang skulle den behöva förklaras. Vad är behovspunkter? Hur kvalitetssäkrar man generellt föräldrastöd? Är det inte bättre att använda evidensbaserade metoder än evidensbaserad metodik?

Ett modeord kan definieras som ”ord som använts så mycket att deras betydelse vattnats ur och de förlorat sin precision”. Språksociologen Jan Einarsson anser att modeorden är de vuxnas motsvarighet till ungdomarnas slanguttryck. Jag skulle vilja tillägga att användningen av modeord i offentliga handlingar också beror på att den som skriver vill visa yrkesmässig kompetens och tillhörighet, visa att han eller hon behärskar de begrepp som är ”inne”. Det gör att orden används okritiskt och utan egentlig eftertanke.

Även om skillnaden mellan det offentliga och privata språket har minskat, är det fortfarande många som tycker att myndigheternas språk är abstrakt och krångligt trots språkvårdande insatser – kanske för att man ”ska” tycka så om överhetens språk. För visst har myndigheternas språk förenklats. Det är sällan man stöter på ”anhängiggöra”, ”förutskicka” eller ”nöjaktig” i offentliga handlingar idag.

Däremot tycks inte de språkvårdande insatserna bita lika bra på användningen av modeord. Det kan bero på att de till sin karaktär är flyktiga, det tar tid innan man kommer på att de är modeord. Och när den insikten väl finns har de blivit omoderna och ersatts med något annat. Men likväl gör de utredningar och beslutsunderlag svåra att ta till sig – och riskerar till och med att innehållet blir lite skrattretande. Och det är ju synd när det ofta handlar om för oss alla så viktiga saker som utbildning, vård och omsorg.

Ylva Byrman

Idag släpper Språkbloggen in ett gästbloggsinlägg på ett aktuellt tema: Googles användarvillkor. Det finns all anledning att underkasta dessa en kritisk innehålls- och konsekvensanalys. Här i Språkbloggen presenteras istället en läsbarhetsanalys, gjord av språkkonsulten Helena Englund Hjalmarsson. Hon har skrivit flera handböcker om användbara texter och tillbringat mycket tid med att försöka övertyga företag om att avtalsvillkor kan göras mer lättlästa.

 

Månadens gästbloggare: Helena Englund Hjalmarsson
Vad tänker du om jag säger Google? Kanske tänker du på ett modernt företag som bland annat anses vara världens bästa arbetsplats? Kanske tänker du på sökmotorn eller din gmail? Eller får du en liten rysning av obehag över hur mycket företaget vet om dig och dina datorvanor? Oavsett vilken inställning man har till Google, brukar de flesta vara överens om att Google är ett företag som ligger i framkant när det gäller det mesta: teknik (deras tjänster är oftast bättre än andras), affärsmässighet (de tar inte mycket betalt men ändå tjänar de mycket pengar), ledarskap (med en helt ny inställning till individen blir de utsedda till världens bästa arbetsplats år efter år). Nu har Google visat sig vara pionjär inom ytterligare ett område – det språkliga.

Egentligen är det ingen nyhet; allt det Google gör bottnar i att de är duktiga på att kommunicera och förstå kommunikationens förutsättningar. Men det som fått mig att skriva den här lovsången är deras nya användarvillkor. Medan många andra företag tycker att kommunikation och relationsskapandet hör hemma i alla delar av verksamheten utom just den juridiska, bevisar nu Google att de låter god kommunikation genomsyra alla delar av verksamheten. Och att även kundvillkoren hör till kommunikationen. Ändå finns det avsnitt i villkoren som rent innehållsmässigt är diskuterade och debatterade och Google har fått kritik från vissa håll för dem. Jag kan inte låta bli att undra om just det faktum att folk faktiskt förstår villkoren som gör att de också kan ha en åsikt om dem?

Deras nya användarvillkor, som gäller från och med 1 mars, är i alla fall ett föredöme – kortfattade, välstrukturerade och lättlästa. Och tills någon bevisar motsatsen är jag övertygad om att dessa villkor fungerar precis lika bra som juridiskt redskap som exempelvis Malmö aviations användarvillkor eller SJ:s fullständiga villkor.

Jag har roat mig med att göra en enkel textanalys av Googles nya villkor där jag har tittat på följande språkliga faktorer som är vedertagna måttstockar när man talar om begriplighet i text:

1.    Direkt tilltal till läsaren
2.    Synlig avsändare
3.    Logisk styckeindelning
4.    Informativa underrubriker
5.    Genomsnittlig meningslängd
6.    Ordval

1 Direkt tilltal till läsare: Ja
Google har ett genomgående du-tilltal i hela texten. Det är fortfarande ganska ovanligt i konsumentvillkor, men det blir så sakteliga lite vanligare, i synnerhet hos moderna företag med god kommunikationskompetens. För bara 10 år sedan var det en omöjlighet med du-tilltal i konsumentvillkor.

2 Synlig avsändare: Google är närvarande i texten
Google benämner sig själv ömsom med vi ömsom med Google. Det ger texten en avsändarröst och gör texten lättare att läsa. Även detta grepp var otänkbart för 10 år sedan.

3 Logisk styckeindelning: tillräckligt bra
Styckeindelningen är helt okej. Det skulle säkert kunna göras bättre, men det är definitivt godkänt.

4 Informativa underrubriker: inte perfekt men bra
Det finns 10 underrubriker i dokumentet och samtliga är i alla fall någorlunda informativa. Exempelvis tycker jag att Våra garantier och friskrivningar ger en bra bild av vad jag hittar under rubriken, men Sekretess och upphovsrätt hade gott kunnat delas upp i Sekretess och Så hanterar vi upphovsrättsintrång. Inte perfekt alltså, men absolut tillräckligt bra. I villkorstexter får man vara glad om man hittar rubriker som är mer vässade än till exempel Ansvaret.

5 Genomsnittlig meningslängd: långa men rätt okomplicerade meningar
Dokumentet har i snitt 20 ord per mening. Det är egentligen ett ganska högt värde när man talar om normal bruksprosa, men de långa meningarna beror inte på krångliga och halsbrytande konstruktioner utan mest på att Google inte utnyttjat det enkla knepet att åskådliggöra uppräkningar i en punktlista. Om man undantar uppräkningarna hamnar den genomsnittliga meningslängden på ett betydligt lägre värde.

6 Ordval: Facktermer men ingen jargong
Jo då, den juridiska terminologin finns kvar i Googles användarvillkor. Ca 1,5 procent av orden är juridiska termer såsom kränka upphovsrätt, immateriell egendom, intrång och skäligen. Ytterligare några är facktermer från tjänsteområdet, till exempel bakåtkompilera och extrahera källkoden. I vanliga juridiska texter brukar andelen juridiska facktermer vara runt 2 procent. Det betyder att Googles användarvillkor innehåller nästan lika mycket facktermer som andra, och återigen kan vi konstatera att det inte är facktermerna som gör juridiska texter snåriga. Och bortsett från några få felsteg som tillämplig och inhämta så finns här inte en massa onödig jargong.

Minus för textens form
Men på en punkt tror jag att Google har fallit i den gamla juristfällan ändå. Mitt i texten finns fyra stycken som är skrivna helt med versaler. Alla vet att det är svårt och påfrestande att läsa långa stycken text som är skrivna med versaler, men det är inte det som är min invändning här. Min anmärkning har att göra med att jag gissar att dessa versalstycken betyder något särskilt, men det är omöjligt för mig att gissa vad det är. Det känns som en intern kod, en hemlig överenskommelse om att det som står i versaler är extra … vad? Det är dumt att låta text signalera något som de flesta inte kan dechiffrera och inte har en möjlighet att ens gissa sig till. De flesta kanske till och med bara passerar förbi och antar att webbredaktörer är en slarver och har råkat komma åt Caps lock-tangenten i dessa stycken. Och i båda fallen är kommunikationen totalt misslyckad.

Hoppas att Google visar vägen
Det finns alltså saker som kan göras bättre i Googles nya villkor, men sammantaget tycker jag att de ger en viktig signal till alla företag som begär att vi ska acceptera snåriga konsumentvillkor: Jo, det går att skriva begripliga villkor! Låt oss hålla tummarna för att Googles nya användarvillkor blir trendskapande och att reseföretag, telefonbolag, e-handelssajter och banker följer efter och börjar skriva enkla, korta och välformulerade villkor. Tänk vad mycket enklare vårt internetliv skulle bli.

Ylva Byrman

Henrik Sandén heter december månads gästbloggare. Han kan förvisso ståta med ett års högskolestudier i svenska, men idag bloggar han i egenskap av projektledare på ett undersökningsföretag. I sitt arbete guidar han dagligen kunder genom djungeln av frågeformuleringar, och nu bjuder han er på ett enkelt men användbart tips.

 

Månadens gästbloggare: Henrik Sandén

”Kära kund! Vi på företaget X vill gärna förbättra vår verksamhet. Hjälp oss genom att ägna fem minuter åt att fylla i denna enkät.”

Uppmaning ovan är garanterat välbekant. Ingen medborgare i dagens samhälle kan undgå de ständiga enkäterna, må det så vara kundundersökningar, medarbetarundersökningar eller marknadsundersökningar. För företagen som genomför undersökningarna blir dina och andras enkätsvar ett viktigt beslutsunderlag. Men för den som ska fatta beslutet räcker det inte med att du tagit dig tid att ge din åsikt. Frågorna behöver också vara vettigt formulerade för att svaren ska gå att tolka. I mitt arbete ser jag alltför ofta exempel på företag som lagt massor med pengar på att samla in svar som visar sig vara oanvändbara på grund av frågans språkliga utformning.

Därför vill jag ge alla enkätkonstruktörer ett enkelt språkråd:

Låt oss undvika och:et!

Jag ska ge ett klassiskt exempel på en misslyckad användning av ordet och. Anta att vi är yoghurttillverkare och ställer följande fråga om vår nylanserade körsbärsyoggi i knallcerise bägare:

Hur uppfattar du produktens förpackning och smak?

Mycket dålig   1  2  3  4  5   Mycket bra

Så länge vi får ett högt betyg på frågan ovan är allt frid och fröjd. Då kan vi konstatera att kunden både gillar körsbärssmaken och den härligt färgglada förpackningen. Problemet uppstår när vi får ett lågt betyg. Då vet vi nämligen inte om kunden är missnöjd med förpackningen eller smaken. Kanske är det rentav bådadera? Vi står i ett hopplöst läge – trots att många kunder hjälpt oss att fylla i enkäten vet vi inte fortfarande inte exakt vad vi ska ändra för att produkten ska bli bättre.

När vi använder oss av enkäter uppstår konflikten mellan att vi vill veta så mycket som möjligt, samtidigt som vi vill besvära respondenten så lite som möjligt. Vi vet att det är viktigt att hålla enkäten kort, men vår iver att veta mer tar gärna överhanden. Då är det lätt att begå och-misstaget – vi luras att tro att vi får två frågor till priset av en. Men den som gapar efter mycket mister som bekant ofta hela stycket. Jag rekommenderar istället yoghurtföretaget att stryka det ena och satsa på en tydlig fråga:

Vad tycker du om produktens smak?

Mycket dålig  1    2    3     4     5    Mycket bra

Då får vi ett resultat som går att agera utifrån, snarare än svar på två frågor som vi inte kan göra något av. Less is more!

Ett annat vanligt sätt att överanvända och:et är att skapa onödiga tautologier:

Är det klart och tydligt vilket användningsområde produkten har?

Något som går hand i hand med tautologierna är parentesmissbruket:

Är det klart (tydligt) vilket användningsområde produkten har?

I båda fallen ovan frågar vi om något och förtydligar samtidigt vad vi frågar om. Istället är det bättre att bara fråga det vi faktiskt vill veta:

Är det tydligt vilket användningsområde produkten har?

Begriplighet kontra precision är alltid en svår fråga, men vi kan konstatera en sak: att konstruera bra enkäter är inte enkelt. Om du är ovan – låt processen ta tid och arbeta igenom dina formuleringar ordentligt, eller ta hjälp av någon med vana. Båda alternativen är bättre än att kasta bort din och respondenternas tid på illa utformade enkäter.

Ylva Byrman

Idag är det inte bara lönefredag, utan också dags för Språkbloggen att presentera november månads gästbloggare. Hon heter Karin Guldbrand och är webbcopywriter och språkvårdare. Dessutom är hon en av två författare till boken Klarspråk på nätet.

 

Månadens gästbloggare: Karin Guldbrand

iPhone, e•on, PowerPoint, Go:teborg, ICA Banken, MasterCard, BankID … Visst är det irriterande när reklammakarnas kreativitet svämmar över och sprider sig till vanliga texter? Åtminstone stör det min läsning och jag får svårt att koncentrera mig på själva innehållet i texten.

Fenomenet kallas logotypskrivning och innebär att namn och varumärken skrivs på ett sätt som avviker mot normala skrivregler, exempelvis genom särskrivning, originell användning av små och stora bokstäver eller skiljetecken på ovanliga ställen.Visst kan vi förstå reklambyråerna som hittar på alla kreativa skrivningar för att skapa uppmärksamhet i dagens enorma informationsbrus. Och visst väcker det uppmärksamhet, men det är fel sorts uppmärksamhet. Våra hjärnor förväntar sig att stor en bokstav innebär en ny mening, att särskrivna begrepp står för flera företeelser istället för en och att kommateringen ska vara konventionell. Särskrivningar, stora bokstäver mitt inne i ord eller udda användningar av skiljetecken stör ögat och läsrytmen.

Därför bör man enligt Svenska skrivregler undvika logotypskrivningar i vanlig löptext, och istället skriva dem som vanliga namn: Eon och Powerpoint. De avvikande skrivsätten fungerar nämligen enbart i själva logotypen. Det är bara tramsigt att skriva BankID, och det sänker läsarens förtroende för avsändaren. De marknadsavdelningar som skriker sig hesa för att få andra att använda samma skrivsätt som i logotypen har inte förstått tankarna bakom svenska skrivregler och det svenska synsättet. Det borde finnas viktigare saker för produkt- och marknadschefer att ägna sig åt, än att försöka lära världen att skriva. Att följa normala svenska skrivregler i vanlig text ger den som står bakom texten ett mer seriöst intryck.

Men är det inte bara jag som är överkänslig? Nej, inte bara. Det är dessutom opraktiskt eftersom skribenten aldrig kan veta hur ett namn stavas utan att först ha sett loggan. Tanken med våra svenska skrivregler är att man inte ska behöva lära sig varje enskilt företag eller varumärke utantill för att klara av att hantera det i skrift, utan att i trygg förvissning om att skrivreglerna gäller kunna ägna sig åt textens innehåll och form. I mitt arbete som språkexpert och webbcopywriter i ett stort it-projekt dyker ideligen frågan om olika skrivningar upp. Varje gång måste de diskuteras och hanteras. Det stjäl tid och energi. Avvikande skrivningar blir regelbundet föremål för nya diskussioner – varje gång det kommer nya skribenter som inte känner till de förda resonemangen. Och var ska vi dra gränsen? Vid uppochnervända bokstäver? Kursiver? Färger? Dessutom tar varje avvikelse längre tid att skriva än normalsättet eftersom du var gång får tänka till. Avstegen kan också skapa osäkerhet kring andra ord, för hur var det nu igen … Följer Photoshop PowerPointprincipen?

Nej, Adobe följer normala skrivregler, alltså Photoshop och inget annat. Språkrådet rekommenderar att vi normaliserar logotyper så här:

  • Ändra liten bokstav i början på namn till stor: Iphone.
  • Ändra stora bokstäver inuti ord till små: Powerpoint, Mastercard.
  • Skriv initialförkortade namn som utläses som ord med små bokstäver: Ica.
  • Skriv ihop särskrivningar (eller använd bindestreck): Vårruset, Icabanken.
  • Sätt bindestreck i sammansättningar med förkortningar: Bank-id.
  • Stryk skiljetecken som används okonventionellt: Eon, Göteborg.
Ylva Byrman

Snart är oktober slut, varför det är hög tid att introducera månadens gästbloggare: Kristina Schött, examinerad språkkonsult. Hon arbetar som lärare vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet och har varit med och skrivit Studentens skrivhandbok. Dessutom är hon inbiten skiljeteckenskramare, och idag slår hon ett slag för det stilistiskt kontroversiella utropstecknet.

 

Månadens gästbloggare: Kristina Schött

Nyligen hade jag anledning att prata med ett gäng människor i tjugofemårsåldern om hur de skrev e-post. Jag hade nog tänkt mig att det skulle bli en del diskussioner – till exempel om ifall det heter e-post, mail eller mejl. Men det som i stället ledde till längst och hetast debatt var att jag tyckte de skulle inleda sin korrespondens med ett ”Hej!”. Själva ordet var det inte fel på, utan utropstecknet. Och de är inte ensamma om sina synpunkter.

När jag gick i skolan lärde jag mig att utropstecken används efter interjektioner som oj, aj, hej, nämen och så vidare. Utropstecken ska också sättas efter meningar med verb i imperativform, alltså uppmaningar: ”Öppna fönstret!” Dessutom kunde de användas när man ville markera till exempel förvåning: ”Nu är det jul igen!” Ett ganska användbart skiljetecken, skulle jag säga. Om jag läser en litterär text och någon i stället valt en vanlig punkt efter den typen av uttryck skulle jag uppleva det som mycket markerat:

– Hej.
– Hej.
– Aj.
– Gjorde det ont?
– Inte särskilt.

Ja, du ser. Verkar inte de karaktärerna märkligt nollställda? Och det är ju perfekt, om det är det jag vill visa. Men om punkten är normalform har jag utplånat en nyans.

Någon gång, och jag är osäker på när, började utropstecknets betydelse dock glida. Kanske sammanföll det med att väldigt många fjortonåriga flickor började blogga? För i stället för att vara ett ganska neutralt och användbart tecken verkar det ha övergått till att markera faktiska utrop. Att använda utropstecken är ungefär som att skriva ALLT MED VERSALER! Fast inte argt skrikigt, utan mer flåshurtigt.

Så långt har det gått (och ja, den formuleringen avslöjar min höga ålder) att Språkrådet numera tycker att man lika gärna kan skriva ”Hej,”. ”Men det är ju engelska!” tänker jag. Fast det är det inte heller, för i engelskan har man mer och mer gått ifrån att skriva ut kommatecknet. Det anses nämligen en smula gammaldags. Hur som helst, Språkrådet tycker att man kan skriva ”Hej, tack för ditt brev” med radbrytning efter ”Hej,”. Så här:

Hej,
tack för ditt brev.

Som om det vore centrallyrik man skrev och inte ett mejl! För inte gör vi normalt sett radbrytning så.

Jag tycker det är dags att reclaima utropstecknet! Det tar inte upp platsen på tangentbordet bara för de få tillfällen du vill låta klämkäck. Det är användbart till mer än så. I den sanna mångfaldens anda tycker jag att alla skiljetecken ska få komma ut och röra sig med viss regelbundenhet (ja, Ylva Byrman, även semikolonet). Så lev lite farligt, våga ett utrop!

Ylva Byrman

Det har blivit dags för september månads gästbloggare. Han heter Frej Persson och är lokförare och språkkonsultstudent.

Månadens gästbloggare: Frej Persson

”Sen vart jag trött, så jag gick hem.”

Kanske hör du till dem som studsar till när någon använder vart och inte blev i den meningen? Eller känns det kanske tvärtom alldeles naturligt för dig att uttrycka sig så?

Vart lever och har hälsan. Nu talar vi alltså om den verbform som i talspråk ofta används i stället för blev. Om du har detta vart i ditt ordförråd eller inte kan bero på var i landet du bor – för Ylva och många andra skåningar är det något tämligen exotiskt, men i exempelvis Stockholmstrakten, där jag bor, är vart vanligt. Jag hör det användas så gott som dagligen av såväl gamla som unga.

Ibland stöter man hos språkbrukare på uppfattningen att detta vart inte skulle vara korrekt svenska, att det är slarvigt, ett tecken på språkligt förfall hos ungdomen och så vidare. Den som säger något sådant har inte satt sig in i frågan ordentligt. Vart har nämligen urgamla anor, och att det lever kvar i modern svenska är egentligen ganska märkvärdigt. Låt oss titta lite närmare på dess historia!

Vart är preteritumformen (även kallad imperfekt) av det gamla verbet varda. ”Gammalt” betyder i det här fallet att det fanns redan i den klassiska fornsvenskan, som talades på 1200-talet (och dess rötter kan spåras ännu längre tillbaka). I nutida svenska har varda nästan helt fallit ur bruk, och dess plats har sedan länge övertagits av bli. Bli, eller bliva, är ursprungligen ett lågtyskt lånord som kom in i svenskan under medeltiden.

Varda lever alltså i dag ett undanskymt liv i vårt språk. Bortsett från den ovannämnda formen vart förekommer ordet mest i fasta uttryck som [ngt] i vardande och varde ljus!. I och med den senaste bibelöversättningen är varda emellertid utmönstrat även ur kyrkans språk: numera står där inte Varde ljus! utan Ljus, bli till!.

Varför tappade då det inhemska ordet varda mark till förmån för lånordet bli, kan man fråga sig. Det är förstås svårt att veta säkert i dag, men en tänkbar förklaring är att varda har en otympligare böjning än bli: jag varder, jag vart, jag är vorden. Att det helt enkelt var smidigare att säga jag blir, jag blev och jag har blivit. Fast – det stämmer ju inte riktigt för vart; det är ju både smidigt att använda och lätt att uttala. Kan det vara förklaringen till att just vart lever kvar?

Nåväl. Det är ingen överdrift att påstå att storhetstiden för varda på det hela taget är över, men hur kan vi vänta oss att framtiden ser ut för det ännu levande vart? Finns det kvar om femtio år? Min gissning är att det gör det, eftersom det ännu i dag finns många yngre språkbrukare som använder det. Samtidigt kommer sannolikt de övriga formerna av verbet varda med tiden att falla än djupare i glömska än i dag. Men vart kan leva kvar som en sista rest av verbet varda.

Vad tror ni som läser detta – har vart framtiden för sig? Kan det rent av vara på väg att bli vanligare?

Sammanfattningsvis: låt oss inte uppröras över att språkanvändare ibland säger vart i stället för blev. För visst ger denna lilla språkliga fornlämning vårt språk en extra nyans, en doft av svunna tider?

 

Fotnot: Vart är även ett adverb (”Vart ska du?”), ett oböjligt substantiv (”Vi kommer ingen vart”), ett pronomen (”I vart och ett av fallen”) och en vanlig talspråksform av supinumformen varit (”Jag har vart i stan”). Det finns mycket spännande att diskutera kring dessa, men det finns det tyvärr inget utrymme för här och nu.

Ylva Byrman

Det har blivit dags för augusti månads gästbloggare. Hon heter Sofie Sundholm och är examinerad språkkonsult i svenska. Sofie arbetar bland annat med textgranskning och klarspråk. Ämnet för blogginlägget är en klassisk språkriktighetskäpphäst: tautologier.

 

Sofie Sundholm

 

Månadens gästbloggare: Sofie Sundholm
”På nittiotalet dog i genomsnitt 63 män varje år på grund av dödligt våld”, står det i tidningen. Det är onödigt mycket död i meningen, språkligt sett. Innebörden blir ju densamma om vi stryker ordet ”dödligt”. Vi har att göra med en tautologi – tårta på tårta – eller som vi gärna säger i branschen: tårtologi. Det betyder att man upprepar något som redan framgår av yttrandet. Fenomenet är vanligt i både tal och skrift, men många störs och har fått lära sig att det inte är språkriktigt.

Här är några fler exempel:

– Kommunen bjudergratis wifi.
– Hon har visat förmågan att kunna spela med nästan alla karaktärer i det här spelet.
– Har du ny hårfrisyr?
– Man vill hålla bollen vid hörnflaggan à la Arsenalvis, kan man säga.
– Den enda anledningen till varför dammen byggdes var för att kontrollera den vilda Changfloden. [Bonus: trippeltårta.]
– Jag lider med min arbetskollega.

Formuleringarna är lite osnygga, men de medför knappast missförstånd. Du kanske inte ens lägger märke till tårtigheten om du inte letar efter den. Men ibland stöter man på förvirrande tårtologier, som den här från Sveriges Radio: ”Fotografering utan lov kan bli förbjudet.” Vad är alternativet, att förbjuda fotografering med lov? Det vore paradoxalt.

En särskild sorts problematisk tårtologi kan vi kalla för den byråkratiska. Den gör yttrandet svårtillgängligare än det hade behövt vara, med ett överflöd av krångliga ord. Ett exempel är ”snabb tillgång till sjukvårdsåtkomst”. ”Snabb tillgång till sjukvård” räcker ju fint. Till de byråkratiska tårtologierna hör också ord med så kallade skrytfenor, som ”utvecklingsprocess” i stället för ”utveckling” och ”bibehålla” i stället för ”behålla”.

Andra tårtologier förtydligar snarare än försvårar, till exempel ”salsasås” och ”cd-skiva”. De orden kan bara upplevas som tårtologiska för den som känner till att salsa betyder just sås och att cd står för compact disc, som betyder kompakt skiva. Orden är lånade från andra språk och har anpassats till svenskan, så att det blir tydligt vad de betecknar.

Vidare har tårtologier ofta en stilistisk funktion. De förstärker och ger rytm åt språket: ”rätt och riktigt”, ”ständigt och jämt”, ”tycke och smak”. Sådana upprepningar stör knappast någon, eftersom de har blivit fasta uttryck.

Till sist finns tårtologisk information inbyggd i svenskans böjningssystem. Den kallas för redundans och förebygger ofta störningar i kommunikationen. I meningen ”de gröna spökena var arga” markeras till exempel flertal (plural) fem gånger. Det är praktiskt eftersom man kan hänga med även om man missar någon del av yttrandet.

Börjar man leta så ser man helt enkelt tårtologier lite överallt i språket. En del kan störa och irritera, medan andra knappt märks eller till och med underlättar förståelsen. (Därmed kan vi också slå fast att uttrycket ”onödig tårtologi” inte är en tårtologi!)

Som en hyllning till språkets möjligheter att vara poetiskt storslaget och svulstigt vill jag avsluta det här blogginlägget med ett tårtigt bibelord: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” Smaka på den. Utsökt eller bara för mycket?

Ylva Byrman

Det är min avsikt att varje månad bjuda in en gästbloggare, för att få fler perspektiv och lite variation i bloggen. Juni månads gästbloggare heter Toivo Jokkala. Han är tjänstledig doktorand i kriminologi och arbetar som redaktör. För några år sedan läste han om språk på universitetet, men numera mest i böcker som han får syn på. Var så god, Toivo!

Månadens gästbloggare: Toivo Jokkala
Förra veckan skrev Ylva Byrman om hur hårdrocksgrupper (till exempel Motörhead och Mötley Crüe) sätter diakritiska prickar över bokstäverna i sina bandnamn – kallat röck döts eller metal umlaut – för att få dem att se gotiskt hårda och råa ut.

Begreppet gotiskt ska här alltså föra tankarna till något dunkelt germanskt, lika barbariskt och främmande för den sofistikerade världen som bokstäverna ü, ä och ö. För att ännu mer flörta med svunna tiders råbarkade skrivstilar använder flera hårdrocksgrupper (bland annat Motörhead) som teckensnitt även en gotisk minuskel, det vi ofta kallar frakturstil.

Goterna var mycket riktigt en germansk folkgrupp som talade ett östgermanskt språk, den sedan länge utdöda gotiskan. Om folkvandringstidens goter var mer råbarkade än några andra får vi nog låta vara osagt, men de lade stora delar av Europa under sig, inte minst i språklig bemärkelse. En sak till är säker: De använde inga röck döts.

Det gotiska alfabetet skapades på 300-talet av den gotiske (eller möjligen halvgotiske) biskopen Wulfila för att göra det möjligt att återge bibeln på det gotiska språket. Alfabetet härleddes precis som vårt latinska alfabet från det grekiska, med vissa egna tillägg och lån från runalfabetet och det latinska alfabetet. 27 bokstäver hade det, men varken ü eller ä eller ö.

Det berodde på att det antagligen inte fanns något behov av dem – de ljuden hade sannolikt inte uppstått i de östgermanska språken.

Hur tillkom då de germanska ü, ä och ö? Jo, genom en parallell process av umlaut-bildning i flera germanska språk. Umlaut betyder, i översättning från tyskan, ungefär ”omvänt ljud” och kallas omljud på svenska. Det är en variant av vad lingvister kallar för assimilation – förändring av ett språkljud till större likhet med ett närliggande ljud. Ett lite moderniserat svenskt exempel (den nutida svenska grammatiken är ju inte identisk med den forngermanska): Det heter en fot men flera fötter. Det beror på att o:et, som är en vokal som uttalas långt bak i munnen, blir ”smittad” av den främre vokalen e i flertalsformen av ordet, och resultatet blir mitt-emellan-vokalen ö – o har fått ett omljud! Motsvarande process i tyskan innebär att Fuß – fot– blir Füße med ü när man talar om flera fötter.

Till en början skrev man ofta ut omljudsbokstäverna genom att sätta ut just ett litet e på toppen av grundbokstaven.

Sedermera förenklades e:na till ett par röck döts.

Är kontentan av detta att den verkliga gotiskan saknade bokstäver med särpräglat, arkaiskt utseende? Ingalunda! Förutom att den gotiska skrivstilen var långt mer rå än de sentida frakturteckensnitt som den lånat sitt namn till går det att göra en del riktiga bokstavsfynd i det gotiska alfabetet. Den mest fascinerande bokstaven är i mitt tycke den egenartade ƕair, som skrevs som en ring med en prick i, men som brukar återges som ƕ. Den betecknade ett vinande ljud med rundade läppar, med rötter i urindoeuropeiskan, och vars moderna avläggare vi hittar i så skiftande sammanhang som sydstatsamerikaners uttal av ”wheat” (vete) och nynorska dialekters ”kv” i ord som ”kva” (vad) och ”kvofor” (varför).

Fram för den sant gotiska stavningen Motorƕead, alltså – eller, för att ge ett eget förslag på bandnamn, Hell-ƕeat, med sydstatsamerikanskt uttal.

 

Lästips
– Läs mer om gotiskan i Ola Wikanders utmärkta I döda språks sällskap: en bok om väldigt gamla språk (2006).
– Se hur Fader vår ser ut på gotiska i den kända gotiska Silverbibeln.

Fotnot: De ”gotiska” prickarna förefaller mest spridda bland band inom genrerna hårdrock och heavy metal. För att komplicera saken ytterligare finns det även en musikalisk och estetisk subkultur som kallas goth, och som inte är synonym med heavy metal, även om det – som mellan de flesta genrer – går att hitta beröringspunkter.  Namnet goth kommer av att denna subkultur lånar element från den historiska stilepoken gotiken – den med de spetsbågade kyrkorna, ni vet – och ger associationer till det morbida och lite dödsromantiska som förknippas med den epoken. Men anledningen till att gotiken kom att kallas gotik någon gång på 1500-talet var att vissa uppfattade stilen som råbarkad och barbarisk och av samma skrot och korn som man inbillade sig att de mytomspunna goterna var. I grund och botten samma föreställningar kring ”det gotiska” som heavy metal-kulturen 500 år senare ger uttryck för, alltså.