Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Igår tittade jag på Uppdrag granskning, och det slog mig då att det här med kommunikation inte är så lätt alla gånger. Ordet kommunikation kommer från latinets communicare, som betyder ’göra gemensam’. Det betyder till exempel att du har information som jag inte har, men du gör den gemensam genom att svara på mina frågor. För att kommunikationen ska vara välfungerande räcker det dock inte med vilket svar som helst – det måste ge information som är rimlig och relevant i sammanhanget.

Har du grundläggande kommunikativ kompetens? Gör Språkbloggens enkla test!
För varje fråga, välj det svarsalternativ du tycker är mest kommunikativt välfungerande.

1. Vad föreställer fotot?

A. En katt som sover på en säng.
B. Jag har ingen detaljinformation om det.

 

2. Det här är en skärmdump som visar vilka autoförslag Google ger när man skriver in mycket.

A. Ja, jag ser det. Mycket flytningar verkar alltså vara första förslag. Och sen mycket nöje Kalmar längst ner. Intressant.
B. Den uppgiften kan jag tyvärr inte kommentera.

 

3. Herregud, du har alltså blivit gravid medan din make Lasse är på utbytestermin i Australien. Hur hände det här? Vem är pappa? Ska du behålla barnet?

A. Det är Peter på mitt jobb. Det var firmafest och vi hade druckit, och jag tappade visst helt kontrollen. Jag har sån ångest över att ha hamnat i den här soppan, och jag tänker bara på hur jag ska kunna berätta det för Lasse. Och jag tror att jag vill behålla barnet.
B. Jag kan konstatera att rutinerna i just det här fallet kan ha brustit. Men vi gör just nu en revidering av rutinerna inför nästa termin.

 

Så här tolkar du svaren:

Flest A-svar. Du har en god grundläggande kommunikativ kompetens. Grattis!

Flest B-svar. Du saknar förmåga att ge adekvata svar på frågor. Det är inte omöjligt att du jobbar på Solna stadshus. Svaren du ger saknar substans, vilket får dig att framstå som både obegåvad och arrogant. I synnerhet går det inte att ge dessa svar när folk har relevanta frågor om hur du använt de skattemedel som du fått förtroendet att sköta.

För er med flest B-svar erbjuder jag mina tjänster som kommunikationskonsult. Ni har redan en annan språkkonsult upphandlad? Äh, strunt i det. Anlita mig! Nån närmare specificering av kursens innehåll och tidpunkt behövs väl inte, och jag räknar med att kunna fakturera löpande. Ibland kanske det kommer en faktura som ni misstänker att ni redan betalt, men då är det bara att lägga den med internposten till Lennart, så attesterar han.

Hälsningar
Ylva

PS. Att ställa in en chattbot på att slumpa ur sig svaren ”Här är en länk med kontaktuppgifter till politikerna”, ”Tråkigt att du tycker det” och ”Jag svarar ju på dina frågor” faller inte heller under kategorin fungerande medborgarkommunikation.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

I helgen gick högskoleprovet av stapeln, och den som inte skrev det då kan testa sig själv på ordkunskapsdelen här. De svåraste orden, om man får tro svarsstatistiken bland SvD:s läsare, är axiom, fysionomi, grynna och seraf.

Eftersom jag är nörd kan jag aldrig göra testet utan att fastna i semantiska grubblerier. Många av de korrekta svarsalternativen känns som alltför platta och fattiga förklaringar. Dessutom börjar jag fundera över vem som egentligen har makten över ett ords betydelsekärna.

Ibland finns det bland de felaktiga alternativen såna som kanske delvis överlappar den korrekta betydelsen, åtminstone om man ser till hur orden används i praktiskt bruk. I år fastnade jag en stund vid ordet alarmerande. Den korrekta synonymen som provkonstruktörerna erbjöd var oroande. Men bland övriga alternativ fanns några kandidater som fick mig att börja fundera, nämligen avskräckande, provocerande och uppfordrande. Vad betyder alarmerande för dig? Jag uppfattar det som att nåt sänder en varningssignal som bör framkalla ett ingripande. Oro upplever jag som nånting lågmält som kan pågå under lång tid utan att vara handlingsframkallande. Ett alarm är däremot en stark och plötslig signal som inte kan ignoreras utan kräver snabbt ingripande. Dessa nyanser kommer inte till uttryck i det korrekta svarsalternativet oroande, men antyds däremot i flera av de felaktiga alternativen.

Ofta kan man vid undersökningar av faktiskt språkbruk upptäcka att ord har betydelsedimensioner som inte riktigt framgår av ordboksdefinitionen. Ett exempel är orsaka, som ofta definieras som ’få till följd att’. I formuleringen ”X orsakar Y” borde alltså X och Y kunna vara vad som helst. Men i praktiskt språkbruk är Y nästan alltid nåt dåligt. Det är oerhört ovanligt med formuleringar som ”sex orsakar välbefinnande” eller ”regnet har orsakat goda skördar”. Nä, saker i vår omgivning orsakar istället lungcancer, problem, irritation, fallande Nasdaqindex och taskig andedräkt.

Ord kan också ha olika innebörd för olika människor. Ett exempel är fika. För vissa betyder detta rätt och slätt ’kaffe’. För andra inbegriper ordet hela den pausritual som kaffedrickandet innebär. Och för många små barn har det över huvud taget inget med kaffe att göra, utan det betyder att man sitter ner tillsammans en stund och stoppar nånting ätbart i munnen. Vem ska egentligen bestämma vilken av dessa betydelser som är den korrekta?

Högskoleprovets orddel är välkonstruerad och förmodligen ett utmärkt instrument för att bedöma människors ordkunskap. Samtidigt ska vi inte luras att tro att provets alternativ ger hela sanningen. Ett ord har inte en fix och färdig betydelse. Ett ord har istället en betydelsepotential, och det är vi språkbrukare som bestämmer hur vi ska förvalta ordets nyanser.

 

För övrigt: Min e-postadress har inte fungerat på över en vecka. Supporten håller på att kika på det, och jag hoppas det är ett rent sammanträffande att kontot började strula ungefär samtidigt som Petzälls twitterkonto började läcka ut hashkoder.

Ylva Byrman

Testa dig själv. Skulle du välja de eller dem i nedanstående exempel?

1. Man måste ge barn den vård de/dem behöver.
2. Pannkakorna? De/Dem äter jag till lunch imorgon.
3. Jag lägger alla verktyg här, så kan du ta de/dem som du behöver.

Låt oss strax diskutera de rätta svaren och därefter några ännu svårare exempel. Men först kan man fundera lite över varför de och dem ställer till problem och vad man kan göra åt det. För även om vissa utan ett ögonblicks tvekan väljer rätt form, tycker många andra att det är klurigt.

Anledningen är självklart att de flesta svenskar i tal använder enhetsformen dom, både för skriftens subjektsform de och skriftens objektsform dem. Med språkvetenskapliga termer kan vi säga att vi i tal inte längre upprätthåller kasusdistinktionen i tredje person pluralis. Ett enkelt exempel:

De gillar er (utläses oftast ”Dom gillar er”).

Ni gillar dem (utläses oftast ”Ni gillar dom”).

Skillnaden mellan de och dem är alltså samma skillnad som finns mellan ni och er, och för den delen mellan jag och mig och mellan hon och henne. Detta kan man använda som knep för att skilja de och dem – man prövar helt enkelt att sätta in jag eller mig istället. I exempel 1 ovan blir det ”man måste ge mig den vård jag behöver”. Jag motsvarar de, och alltså blir rätt svar:

1. Man måste ge barn den vård de behöver.

Ett annat knep är att försöka översätta till engelska, för att se om talspråksformen dom förvandlas till they (motsvarar de) eller them (motsvarar dem): ”You have to give children the care they need”. Det kan tyckas lite märkligt att gå omvägen över engelska, men många svensklärare har vittnat om att elever tycker att denna tumregel är enklare att tillämpa än jag– eller mig-regeln.

Exempel 2 är klurigt för att vi är vana vid att subjektet står före objektet i meningen, särskilt i skrift. Men det är jag som är subjektet (utför verbets handling, äter) och pannkakorna som är objekt (blir ätna), och rätt svar är därför

2. Pannkakorna? Dem äter jag till lunch imorgon.

I exemplen ovan är de och dem pronomen, men nu ska vi komplicera det hela. De, men inte dem, kan nämligen också fungera som bestämd artikel.

Hon gillar de gula slipsarna bäst.

De verktyg som hon inte behövde lämnade hon i lådan.

Då funkar inte längre knepet att pröva med jag eller mig. Översätter man till standardengelska får man varken they eller them, utan nåt annat, som the eller those. I en sån situation är de alltid rätt.

I exempel 3 är det inte självklart hur man ska betrakta de/dem. Å ena sidan står det som objekt i satsen: ”så kan du ta dem”. Men å andra sidan skulle det också kunna ses som en slags bestämd artikel: ”du kan ta de [verktyg] som du behöver”. Det kan också vara så att de som kommit att kännas som en slags fast enhet, där man ogärna vill böja orden som ingår. Att ha de som i objektsställning är varken nytt eller unikt svenskt; det förekommer i flera hundra år gamla texter och även i våra nordiska grannspråk. Därför brukar man betrakta det som korrekt att säga både

3. Jag lägger alla verktyg här, så kan du ta de som du behöver.

och

3. Jag lägger alla verktyg här, så kan du ta dem som du behöver.

Ett sista generellt råd: Om du trots dessa tips hamnar i en situation där du tvekar – välj hellre de än dem. För det första är de statistiskt smart, för i nio av tio fall är de rätt och dem fel. För det andra stör ett felaktigt använt dem mer än ett felaktigt använt de. Faktiskt har Språkrådets förre chef Olle Josephson argumenterat för att om man ska slopa distinktionen mellan de och dem helt i skrift, är enhetsformen de att föredra framför den mer iögonfallande talspråksformen dom.

Gör gärna Olle Josephsons de– och dem-test. Det är lite svårare än mitt. Och när ni gjort det, kom gärna tillbaka och berätta hur er språkkänsla reagerar på följande två meningar:

Dig som alltid har hjälpt mig så bra litar jag inte på längre.

Du som alltid har hjälpt mig så bra litar jag inte på längre.

Ylva Byrman

Testa dig själv. Vilken av följande fem restauranger lyckas stava rätt till det där inlånade franska uttrycket?

Faktum är att alla är fel, och det är diakriterna som ställer till det. En diakrit, eller ett diakritiskt tecken som det oftare kallas, är en fnutt eller krumelur som läggs till en bokstav för att markera en förändring i uttal, betoning eller betydelse. På svenska använder vi till exempel diakriter för att särskilja å, ä och ö från a och o. Det är fullkomligt självklart för oss att å är nåt helt annat än a, och vi skulle aldrig få för oss att skriva påsk med ring över s:et istället för över a:et.

Men diakriter på främmande språk är klurigare att hålla reda på, eftersom vi då inte har koll på vilken funktion de har. En del svenskar verkar tro att diakriter har en rent dekorativ funktion, och de sätter ut lite fnuttar där de tycker att det ser snyggt ut. Detta gör att man utöver restaurangskyltarna ovan också ibland ser egennamn som Yvonné och Helené, trots att bärarinnorna uttalar sina namn Yvonn respektive Helén. Lite som om min kompis Oskar skulle börja stava sitt namn Öskär för att han tyckte att det behövde spexas till med lite utsmyckning.

Hur ska man då skriva det franska uttrycket som uttalas allakart och syftar på den fasta meny som man fritt kan välja rätter ur? Vi får åtminstone erkänna att restaurangerna ovan är på rätt spår: det stämmer att det ska vara nån slags fnutt över en av bokstäverna. Det korrekta franska fnuttbruket är dock att ge det första ensamma a:et en grav accent: à la carte. Accenten skiljer nämligen prepositionen à från a, som är verbet avoir, ’att ha’, böjt i tredje person singularis. Michelle a la carte betyder alltså ’Michelle har kortet’.

Nåt som gör det hela lite mer komplicerat (eller egentligen enklare) är att man ofta också ser följande fullt korrekta skrivsätt: A la carte. Fnuttfritt. På franska brukar man nämligen inte bry sig om att sätta ut accenttecken över versaler. Och egentligen kan jag tycka att vi gott kunde försvenska uttrycket en smula och alltid skriva a la carte utan diakriter. Att låna in accenter som inte fyller nån funktion i svenskan känns onödigt. Vi har ju den akuta accenten, ´, som vi använder för att markera att ett e ska vara långt och betonat. Det behövs för att vi ska kunna skilja ide från idé och armen från armén. Men att blanda in grava accenter är knappast funktionellt motiverat. Skrivsättet à la carte är dock det som påbjuds av SAOL och därmed att betrakta som mest korrekt.

Sensmoralen av detta inlägg får bli: om du inte är helt bergsäker på var de diakritiska tecknen ska placeras i ett lånord, strunta i att sätta ut några över huvud taget. Utelämnade diakriter är trots allt betydligt mindre störande än om man dekorerar orden som om de vore julgranar. Följande parodierande bild torde vara ett tillräckligt tydligt avskräckande exempel på det senare =)