Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Det var alldeles för längesen jag språkpolisade här i bloggen. Om man klickar på etiketten Språkpolisen tycker till i etikettmolnet visar det sig ofta vara språkpolisande läsarmejl som följs av mina outhärdligt liberala kommentarer. Men idag tänker jag gå till attack mot ett skiljetecken som är minst lika illa överanvänt som semikolonet, nämligen snedstreck.

Eller snedstreck/slash, som vissa säkert hade föredragit att skriva. Här följer nu mina invändningar mot snedstrecket.

Snedstreck är vagt och otydligt
Det råder delade meningar om hur strecket egentligen ska förstås. Oftast betyder det eller, men rätt ofta verkar det lika gärna kunna betyda och eller nåt annat mer långsökt:

1. Vi kommer tisdag/onsdag.
2. Jag har köpt en ny dator/pc.

Betyder exempel 1 att vi kommer en av dagarna tisdag och onsdag? Eller att vi kommer både på tisdagen och onsdagen? Eller att vi kommer på tisdagen och stannar över till onsdagen? Eller att vi kommer på natten i skarven mellan tisdag och onsdag?

Och exempel 2 borde rimligtvis betyda ”jag har köpt en ny dator som är en pc”. Då skulle man egentligen lika gärna kunna nöja sig med att säga antingen ”jag har köpt en ny dator” eller ”jag har köpt en ny pc”. Om det är så att man verkligen vill betona att man inte köpt en mac eller en industriserver, skulle man kunna skriva ”jag har köpt en ny dator: en pc”.

Var gång du vill skriva snedstreck, fundera över vad du menar med det. Om du menar eller: Skriv eller! Med bokstäver. Om du menar och, skriv och. Om du menar nåt helt annat, skriv det istället. Var tydligt istället för vag.

Snedstreck används av lata skribenter som inte orkar välja bland synonymer
Som skribent gör man ständigt val mellan olika ord. Det är din uppgift att välja det bästa ordet bland möjliga synonymer. Vissa lata skribenter lägger dock över denna uppgift på läsaren, genom att ta med en två, tre synonymer separerade med snedstreck. Gör inte det. Exempel 3 förklarar varför:

3. Det är tröttsamt/jobbigt för läsaren/mottagaren av din text att behöva/vara tvungen att välja mellan flera olika uttryck/synonymer/ord som betyder samma sak, och det gör att både texten och lästiden förlängs/tar längre tid att läsa.

Snedstreck försvårar läsningen
Det anses allmänt att snedstreck försvårar läsningen och att man därför bör vara restriktiv med det i brödtext. Särskilt svårt kan det bli när man som i exempel 3 ovan inte vet hur många ord som är inblandade i snedstrecksuttrycket. Ska det segmenteras

”välja mellan
– flera olika uttryck
– synonymer
– ord som betyder samma sak”

eller

”välja mellan flera olika
– uttryck
– synonymer
– ord
som betyder samma sak”?

Skriv läsarvänligt, istället för att skicka vidare din tankeoreda och beslutsångest till läsaren. Rensa undan snedstrecken.

Snedstreck är en amatörmarkör
Professionella skribenter använder sällan snedstreck. Leta i en dagstidning, ett magasin eller en roman, och du kommer att upptäcka att det dröjer länge innan du hittar ett snedstreck. Skälen finns listade ovan. Om du använder snedstreck riskerar du alltså att signalera att du är en ovan skribent, och det är ju onödigt.

Får man aldrig använda snedstreck?
Jo, det får man. I tabeller, blanketter eller andra ställen där utrymmet är begränsat kan man behöva använda snedstreck istället för eller. I uttrycket och/eller behövs snedstrecket också. Men tänk på att och/eller oftast kan ersättas av ett enkelt eller. Skriv inte

Om du är gammal och/eller har ett funktionshinder har du förtur

när du lika bra kan skriva

Om du är gammal eller har ett funktionshinder har du förtur.

Snedstreck har också en specialfunktion, nämligen att markera en tidsperiod som innehåller delar av eller ligger i skiftet mellan två andra perioder:

Vi vill tacka alla elever och lärare för läsåret 2011/2012.
Roskildefestivalen äger årligen rum i månadsskiftet juni/juli.

Det används också i några etablerade förkortningar som

Ylva Byrman c/o Svensson (care of)
S/S Titanic (steamship).

Så rubrikens uppmaning kanske var väl hård. En bannlysning är att ta i. Men var förbaskat restriktiv med snedstreck!

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Ibland får jag tjänstebrev där adressen på kuvertet ser ut på följande sätt:

Linnéuniversitetet
Instititutionen för språk och litteratur
Att: Ylva Byrman
351 95 Växjö

Att att här signalerar att jag är den som förväntas ta emot brevet förstår de flesta. Däremot råder viss förvirring om vad att egentligen är en förkortning av. I ett webbforum diskuteras var i adressen att-raden ska placeras i förhållande till organisationsnamnet, och en av forumanvändarna utgår då från att det står för attention:

Om personnamnet står överst anses brevet vara privat. Står däremot företagsnamnet överst så får någon annan öppna brevet om mottagaren inte är närvarande (bortrest eller liknande, ej på toa).

Man brukar för övrigt inte skriva attention om namnet står överst.

Men hen blir då korrigerad av en annan användare:

Till kategorin onödigt kunnande lägger jag till ”Att:” kommer egentligen från ”Attesteras” och inte ”Attention” som många tror, och även jag har trott.

Även Fredrik Lindström antyder samma sak i den populärvetenskapliga Världens dåligaste språk (s. 167): att att står för attesteras men av många yngre felaktigt kommit att utläsas som attention med engelskt uttal (”a-tenn-schön”).

Men är detta egentligen korrekt? I Wiktionary står det att att kan vara förkortning både av attesteras och attention, men i Nationalencyklopedin hänvisas endast till uppslagsordet attention, där man anger det försvenskade uttalet atten-sjon och följande förklaring:

(formell anmaning i brev till) handläggning av viss person i ett företag e.d.: att. Sven Karlsson
HIST.: sedan 1964; av eng. attention ’uppmärksamhet’

Det är denna sista etymologiska förklaring som jag väljer att lita på, för uttydningen attesteras kan nog lämnas ur räkningen, åtminstone i brevsammanhang. Verbet attestera kommer ursprungligen från latin och betyder ’intyga’, och idag betyder det normalt att man skriftligt intygar riktigheten i nåt. Chefer attesterar ofta fakturor, och det utfärdas födelse- och vigselattester. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att en avsändare intygar att en viss mottagare är den som är behörig att läsa brevet, men det verkar långsökt.

Däremot förekommer både Att och Attn ibland på engelska affärsbrev, även om Attn verkar vara den föredragna förkortningen. Det utläses normalt ”for the attention of”. Raden som anger specifik mottagare kallas också för attention line. Men jag är osäker på hur vanligt Attn är i bruket, eftersom referensverket Oxford English Dictionary inte tar upp vare sig att, attn eller attention line.

Förebilden för engelskan kan vara det internationella postspråket franska, där man gärna skriver à l’attention de, som är den ordagranna översättningen av engelska for the attention of. Att fransoserna skulle förkorta detta finner jag mindre sannolikt. Överlånga formella fraser är nämligen deras signum. Medan en svensk sist i ett brev skriver MVH eller Vänligen, avslutar man i Frankrike hellre med en inte helt nätt formulering i stil med:

Je vous prie d’agréer, mesdames et messieurs, l’expression des mes sentiments les plus respectueux.

Den svenska översättningen av detta blir ungefär ”jag ber er att motta, mina damer och herrar, uttrycket för mina mest respektfulla känslor”. Det finns givetvis hela webbsidor som fördjupar varianter på olika franska brevavskedsfraser.

Jag är intresserad av när förkortningen att först började dyka upp på svenska affärsbrev. Nationalencyklopedins första belägg är från 1964 och kommer från Gullbergs svensk-engelska fackordbok. Där står att det svenska uttrycket ”under attention” på engelska heter ”for the attention of”. Min äldre kollega Solveig berättade att att användes redan när hon arbetade på kontor under 50-talet, och hon utläser det a-tenn-schön med engelskt uttal och använder alltså inte det försvenskade atten-sjon.

Ni läsare som är lite äldre, har ni nåt minne av när ni först mötte att på brev? Och har nån sett exempel på användning där att måste vara en förkortning av attesteras, till exempel vid vidimering av bevis eller liknande?

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Man har väl blivit gammal och lite senil. Men vad jag kommer ihåg så fick man lära sig i skolan på 50-talet hur man skall behandla ord som slutar på –ium. Så verkar det inte vara nuförtiden. Man kan höra gymnasieelever och lärare säga ett gymnasie. Jag har till och med sett annons i dagstidningen där man försöker värva elever till ett naturbruksgymnasie. På min vårdcentral där man tar proverna står det laboratorie ovanför dörren. När jag påpekade att det var fel har man tagit ned skylten men någon rättstavad har inte kommit upp istället.

Har jag missat debatten om detta eller har detta missbruk accepterats? Jag har förgäves väntat på att Språket i P1 skulle ta upp detta. Jag har inte heller sett att Språkrådet har gjort det trots att de gett rekommendationer om ord som slutar på konsonant + um t.ex. centrum. Det enda ställe där jag sett att detta tagits upp är i Svensk ordbok på sidan 2686 under ordet seminarium, där man skriver:

Pluralformen seminarier har genom analogislut givit upphov till singularformen *seminarie, som dock får anses felaktig. Samma sak gäller formerna *akvarie, *inventarie, *kompendie och *stipendie.

Vid de senare orden finns en hänvisning till seminarium. Så det är dessa fem ord som de tycker är de viktigaste. Det ord jag först började reagera på var *solarie och det var väl på åttiotalet.

Om nu inte skolan förmår eller vill lära ut detta längre får vi väl sluta använda såna ord och hitta på andra enklare som vi kan behandla. Ett ord har jag hittat där båda formerna officiellt accepterats. Premium och premie har ju fått olika betydelser och enligt SAOB har detta fortgått sedan 1700-talet. Är det det enda ord som accepterats?

Hjälp mig.
Med vänlig hälsning
Wilhelm Alström

 

Ylvas svar:
Om jag bara skulle döma utifrån ditt mejl skulle jag gissa att dina sinnen är vid god vigör. Att då och då känna sig gaggig är normalt. Ibland när jag är trött i skallen börjar jag misstänka att jag lider av nån typ av juvenil demens, men jag är ingen expert på denna typ av diagnoser och det var ju hur som helst inte det ditt brev gällde.

Språkrådet har faktiskt tagit upp att former som ett seminarie och ett terrarie är inte korrekta. Min prognos är dock att vi inom de närmaste två decennierna kommer att ha dessa former i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). I den danska motsvarigheten till SAOL, Retskrivningsordbogen, kommer nämligen ord på -ium att få parallellformer på -ie i den nya upplagan som kommer i slutet av 2012:

Idag anerkender Retskrivningsordbogen ikke at ord, der normalt skrives med endelsen –ium kan skrives med –ie istedet. Således er formerne akvarium, kriterium, territorium og kollegium tilladt mens formerne akvarie, kriterie territorie og kollegie ikke er det og kun må bruges i sammensætninger. Fremover vil denne type ord have dobbeltformer således at såvel –ium og –ie er tilladt. (Lingvistikbloggen vid Århus universitet)

Jag har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord. Serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie. Att språkbrukare därför utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.

Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord (se mer om substantivdeklinationer här). Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie. Detta för oss in på en annan intressant aspekt som du tar upp: när ord som ett premium får parallellformen en premie. Ett annat exempel är ett studium och en studie. Man kan fundera över om ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord. Ett av orden du tar upp, nämligen inventarie, har haft denna utveckling. I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.

Hur vanliga är då former som ett seminarie? I redaktionell text som tidningstext är de ännu ovanliga, så de accepteras inte bland professionella skribenter. Men om vi återigen tittar på bloggtexterna ser vi att formerna är på frammarsch. Här redovisar jag procentandel ie-former för några ord.

Terrarie (andel ie-former)   42 %
Seminarie   17 %
Stipendie    16 %
Gymnasie    13 %
Kriterie    11 %
Solarie    7 %
Akvarie    7 %
Kompendie    2 %
Laboratorie    1 %
Territorie    0%

Som synes varierar det rätt mycket med olika ord, vilket sannolikt har att göra med hur vanliga orden är i vardagssammanhang. Människor som aldrig använder ordet territorium kommer ju heller aldrig att använda formen territorie. Jag vill också nämna att procentsiffrorna för terrarium, kriterium och laboratorium får tolkas med försiktighet, eftersom dessa ord bara förekommer mellan 50 och 100 gånger i den 267 miljoner ord stora textkorpusen.

Hur vanligt måste ett fel bli för att bli rätt? Olle Josephson har i en språkspalt hävdat att det inträffar när de felaktiga formerna utgör mellan 5 och 10 procent av den totala andelen belägg i presstext. Där är former som ett terrarie och ett seminarie inte än, men med tanke på hur det ser ut i bloggarna är det nog bara att vänta lite. Ett decennie eller så.

Ylva Byrman

Idag tänkte jag ta upp två skrivregler som man lätt missar på. Den första handlar om datumskrivning. När vi talar om siffror finns det två kategorier. Vi har grundtalen: ett, två, tjugofem och hundra. Sen har vi ordningstalen: första, andra, tjugofemte och hundrade.

När vi säger datum högt använder vi ordningstal. Idag är det den tjugoandra maj (själv är jag från Skåne och skulle helst säga tjugoandre maj, men jag böjer mig artigt för standardnormen för den här gången). I skrift kan det därför falla sig naturligt att skriva den 22:e maj, men så skriver vi faktiskt inte. Istället skriver vi normalt datum på följande vis:

den 22 maj
den 10 juni
den 2 oktober

Datum skrivs med grundtal, trots att vi läser ut dem med ordningstal.

Också den andra regeln: vi skriver nationalitetsbeteckningar och språk med liten bokstav, eller gemen som det också kallas. Det är rätt vanligt att man ser skrivningar som ”nu har Grekerna det jobbigt”, ”ett Spanskt vin” eller ”han pratar inte Franska”, men detta är alltså ett felaktigt bruk i svenskan. Korrekt är att skriva grekerna, spanskt och franska.

Den 17 maj är alltså norrmännens dag.

Ylva Byrman

Idag har jag tillbringat dagen i chocktillstånd. Mitt väsen har utsatts för vad vi skulle kunna kalla för en semantikchock. En vän till mig publicerade följande fråga på Facebook:

Vilket av påståendena nedan passar enligt dig bäst till meningen ”jag betalade drygt hundra kronor för den”?

a) Den kostade 97 kr
b) Den kostade nånstans mellan 97 kr och 102 kr
c) Den kostade 102 kr

För mig är det självklara svaret på denna fråga alternativ c. Jag har aldrig ens funderat på att nån skulle kunna ha en avvikande uppfattning. Men det visade sig finnas ganska många som var benägna att välja både alternativ a och b. Jag gjorde därför en liten gallup som jag spred över internet. Urvalet kan inte sägas vara särskilt kontrollerat, men i skrivande stund har knappt (och då menar jag ”lite mindre än”) 1.000 personer besvarat den, och statistiken får ni här:

7 % väljer a) och menar alltså att drygt betyder ’lite mindre än’
13 % väljer b) och menar att drygt betyder ’ungefär’
80 % väljer c) och menar att drygt betyder ’lite mer än’

Tittar man i en ordbok står det att drygt har betydelse c. Drygt en liter är lite mer än en liter – det kan aldrig vara exakt en liter eller lite mindre. Som språkvetare är man medveten om att betydelseglidning och betydelseomtolkning är en fullt naturlig process som ständigt sker när språkbrukare använder språket, och vi språkvetare brukar därför tycka att den här typen av upptäckter är spännande.

Men språkvetare är också människor med brister och svagheter, så idag unnade jag mig istället en klassisk pöbelreaktion: ”Gaah! Folk nu för tiden vet inte vad drygt betyder! De tror det betyder ’knappt’ eller ’ungefär’! Vad lär de sig i skolan egentligen! Kulturskymning!”

Och så vidare.

Under dagen har jag långsam börjat återhämta mig och på nytt närma mig den sansade forskarens nyfikna och deskriptiva inställning till fenomenet. Men ur kommunikativ synvinkel är det inte särskilt lyckat att jämställa knappt med drygt. Det är ungefär lika praktiskt som att kalla blå för gul eller hund för katt. Så jag vill därför råda alla att upprätthålla följande distinktion:

Knappt betyder ’lite mindre än’. 93 centimeter är knappt en meter.
Ungefär betyder ’lite mer eller lite mindre än’. Runt, typ och cirka är andra synonymer.
Drygt betyder ’lite mer än’. 110 centimeter är drygt en meter. En rågad deciliter är detsamma som drygt en deciliter.

Sprid gärna ordet! Och kan vi uppfinna en bra minnesregel?

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Jag undrar vem som har rätt:

Jag har fått lära mig att det heter
Det röda, gröna och gula tyget,
men INTE det blåa och gråa tyget – för dessa färger heter det BLÅ och det GRÅ tyget.
En nyanställd (outbildad) lärarvikarie skällde på fritiden ut mig när jag sa att det heter
”det blå tyget och det grå tyget”. Hon visste minsann – som lärarvikarie – att det givetvis heter ”det blåa och det gråa tyget”!

Med vänlig hälsning
Bengt Carlsson

Ylvas svar:
Hej Bengt!

Båda har rätt. Eller egentligen: båda har fel, i synnerhet lärarvikarien som skällde ut dig. Att skälla ut andra språkbrukare för att de använder en annan variantform än en själv, är ett av de mest felaktiga beteenden man kan lägga sig till med. Det tycker jag att du ska hälsa henne, särskilt om hon tänker sig en karriär inom skolan. Skolan ska ju lära ut dels kritiskt tänkande (”Är jag verkligen säker på att det jag säger nu är korrekt och hur vet jag det?”), dels respekt för att människor är olika och att man inte alltid kan utgå från att det som man själv är van vid, är det rätta också för nån annan. Detta senare har jag skrivit ett helt blogginlägg om.

Blå och grå kan böjas på två olika sätt i bestämd form och i plural: vi kan säga både ”det blå tyget” och ”det blåa tyget”, liksom ”de grå gummorna” och ”de gråa gummorna”. Variationen kan ges en historisk förklaring. För längesen uttalades nämligen dagens å med ett långt a-ljud, och ord som slutar på a kan ju inte få ett extra a när vi böjer dem: ”en lila bok” och ”den lila boken”. Men sen skedde en ljudförändring, så att det långa a-ljudet kom att uttalas med rundade läppar, och vi fick dagens å-ljud. Därigenom kom också blå och grå att ibland följa böjningsmönstret med ett tillägg av a i bestämd form och i plural.

I skrift är formerna utan a – ”det blå tyget” – ungefär tio gånger vanligare än de med. Därför uppfattar de flesta blå som mer skriftspråklig än blåa. När artikeln den eller det saknas blir vi ännu mer benägna att säga blå. Det finns ett proggband som heter Blå tåget, ett uteställe i Malmö som heter Blå båten och i Stockholm kan man åka tunnelbana med blå linjen.

Ofta använder en och samma person både formen blå och formen blåa. Så här skrev August Strindberg i Nya svenska öden:

Dag satt framme i stammen, och när han fick se det blåa vattnet mellan gröna skogsstränder, då förstod han de voro komna solen närmare.

Och så här skrev han i Bland franska bönder:

[N]är vi passera salinerna vid Onglous med dess vita saltpyramider ligger det blå havet med oräkneliga segel alldeles öppet för tåget som går på ett smalt näs i havskanten fram till Cette.

Det finns alltså ingen anledning att våndas i valet mellan blå och blåa, men man kan känna till att blåa fortfarande är ett ganska ovanligt val i skrift.

Ylva Byrman

I förra veckan argumenterade jag för att ens personliga språkriktighetsuppfattning inte var den lämpligaste utgångspunkten för en hållbar språkriktighetsdebatt. Men vad bör man då basera språkriktighetsargument på, när man ska ta ställning ett visst uttryckssätts lämplighet? Det är en svår fråga att besvara.

Många läsare tog i kommentarsfältet upp att en viss konservatism i språkriktighetsfrågor är av godo, eftersom en snabb språkförändring gör att den unga generationen kan få svårt att förstå texter som är skrivna för 100 eller kanske bara 50 år sen. För att undvika språkförbistring mellan generationer bör därför en av språkvårdens uppgifter vara att agera bromskloss, så att åtminstone normerna för den vårdade sakprosa inte på kort tid behöver genomgå omvälvande förändringar.

Men språk förändras, oavsett vad vi tycker om det. Och om vi bromsar skriftspråksutvecklingen hårt, växer glappet mellan tal och skrift. Det är inte heller bra. Då behöver den som formulerar en text lägga mycket tid på att fundera över ordformer och ordföljd, eftersom den egna språkkänslan inte är ett accepterat rättesnöre. Detta är givetvis dumt, rentav ett resursslöseri ur nationalekonomisk synvinkel. En skribent behöver få lägga sina kognitiva ansträngningar på att fundera över hur hen ska strukturera sina tankar, övertyga sin läsare och få en text med ett flyt och en precision som gör den härlig att läsa.

Att ge genomtänkta språkriktighetsråd blir en balansgång mellan att vara normativt standardiserande och att tillåta variation. Den klassiskt lärde skulle kanske beskriva det som att navigera mellan Skylla och Karybdis. Men varken standardisering eller variation är havsmonster; snarare är det två attraktiva ting som det gäller att kombinera på bästa sätt. För vi vill ju ha både standardisering och variation i språket.

Utan ett visst mått av standardisering får vi svårt att förstå varandra över tid och över sociala och geografiska avstånd. En standardiserad stavning är numera en självklarhet, utan vilken texter skulle bli mer krävande att läsa. Det är också en fördel att det finns konstruktionsordböcker och annan litteratur där man kan ta reda på vilka uttryckssätt som är mest korrekta och etablerade. Då ökar nämligen chansen att ens text blir läst och förstådd på det sätt man önskar. Risken för att läsaren ska bli irriterad eller brydd över märkliga konstruktioner minskar.

Samtidigt vill vi ha en språklig variation. Ett språk utan möjligheter till nyanser och personliga uttryckssätt blir ett fattigt språk. Dessutom blir det godtyckligt vems form som ska upphöjas till norm. Det finns inga objektivt riktiga argument för varför kex med k-uttal skulle vara riktigare än kex med tj-uttal. Därför är det rimligare att tillåta uttalsvariationen än att godtyckligt stämpla den ena formen som felaktig. Ingen som öppnar munnen eller skriver en text ska behöva begå övervåld mot den egna språkkänslan för att bli accepterad.

Senare i veckan tänkte jag beskriva hur språkvården resonerar när de väljer att förorda eller avråda från ett visst uttryckssätt.

Ylva Byrman

De språkliga högtidsdagarna duggar tätt i början av februari. Knappt har vi hunnit återhämta oss från firandet av Grammatikdagen förrän det är dags att högtidlighålla nästa språkliga fenomen: den 6 februari är Semikolonets dag.

Ett sätt att inleda dagen är att testa om du är en semikolonmissbrukare, genom att göra det test jag satte ihop i höstas. Sen kan du lyssna på semikolonsången, titta på semikolonfrimärken formgivna av Pontus Björlin och läsa Språkrådets regler för hur semikolon används. Vi kan också repetera Språkrådets råd för hur man framför allt inte bör använda semikolon:

Semikolon skall inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt. Det är i dag ett vanligt – men felaktigt – bruk. Skriv alltså inte:

Telefonen finns i följande färger; röd, svart och gul.

utan:

Telefonen finns i följande färger: röd, svart och gul.

Men allt detta är nånstans att stoppa huvudet i sanden. Det vi borde göra är att ägna dagen åt att studera hur semikolon faktiskt används. Om vi ur studien räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Om vi hade haft en folkomröstning skulle stycket jag nyss skrev se ut så här:

Språkvården säger; ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen; ”Semikolon är det nya kolon!”

Men om nu semikolon är det nya kolon, vad händer då med det gamla kolon? Ni vet de där två prickarna i lodrät rad som man kan använda före uppräkning, exemplifiering eller citat som signalerats av anföringsverb. Kommer kolon att föra en tynande tillvaro, utmanövrerad av det allt populärare semikolonet?

Det får tiden utvisa. Men eftersom de okritiska semikolonentusiasterna verkar vara så många, behöver man knappast ha dåligt samvete om man förbigår 6 februari med tystnad. Semikolon behöver inte min uppvaktning. Däremot har jag minsann redan antecknat i almanackan att det är Kolonets dag den 5 november.

Ylva Byrman

I torsdags la jag upp några exempel på plural användning av hänsyn, till exempel ”många hänsyn att ta”, och bad er att berätta hur er språkkänsla reagerade. Flera läsare gav bra och intressanta kommentarer, vilket jag tackar för. Av dem som kommenterat finns det ingen vars inre grammatik helt accepterar hänsyn som räknebart substantiv. Det kan alltså finnas anledning att vara försiktig med detta bruk, för att inte i onödan störa sin läsare.

Hur vissa ord glider mellan att vara räknebara eller inte har jag tidigare diskuterat med exemplet åkerfräken: Kan man säga en åkerfräken, flera åkerfräknar eller pratar vi hellre om mycket och lite åkerfräken? Det finns givetvis många fler exempel. Kommentatorn Nulle_utan_prickar tar upp personal. För vissas inre grammatik är personal en oräknebar massa, men många andra språkbrukare tvekar inte att säga flera personal. ”En personal går över till avdelning 1b för att hjälpa till med kvällsmatningen” minns jag att våra arbetsrutiner löd när jag arbetade på sjukhem. ”Vi behöver vara tre personal på morgonen” kunde det också heta. För mångas språkkänsla kan detta kännas ovant och knöligt, men samtidigt måste man erkänna att användningen har vissa fiffiga fördelar. Det är omöjligt att missförstå, och motsvarande formulering med personal som oräknebart substantiv skulle bli mångordigare: ”Vi behöver vara tre personer i personalen på morgonen”.

Som nörd tyckte jag dock inte att det mest spännande med era kommentarer var era åsikter om just hänsyn, utan vilka argument och vilken språksyn ni grundar dem på. En vanlig utgångspunkt, nästan ett axiom i många språkriktighetsdebatter, är  ”nytt är dåligt” eller ”språkförändring är förfall”. Så här skriver kommentatorn Fredrik Östman:

Att låta betydelsen av ordet ”hänsyn” flyta över i två, eller flera, helt olika begrepp eller företeelser som råkar användas eller omnämnas ofta i dess kontext förefaller över måttan korkat och osnyggt, motsatsen till snille och smak.

Så det finns väl inget som kommer att stoppa den ”utvecklingen”.

Denna reaktion är vanlig: när man ser ett språkdrag man inte gillar utgår man reflexmässigt från att det är en nymodighet, och alltså per definition dåligt, enligt axiomet ”språkförändring är förfall”. Men att allt som man inte gillar är nytt stämmer tyvärr inte. Särskrivningar har till exempel en lång historia, trots att många vill döma ut det som en nymodighet. Ordet hänsyn är faktiskt inte så gammalt – det lånades in från danskan under mitten av 1800-talet. Och redan då finns, som kommentatorn Peter_GBG påtalar, plurala belägg.

Men även när vi faktiskt kan slå fast att nåt är en språklig innovation, finns det vissa generaliserbarhetsproblem med axiomet ”språkförändring är förfall”. De flesta människor godtar utan vidare påståendet att språket har förändrats genom mänsklighetens historia. De allra flesta har nog också uppfattningen att Homo habilis hade sämre möjligheter än vi till precist språkbruk, eftersom de inte hade lika bra talorgan, och att saker som skriftspråkssystem, allmän folkskola, universitet och standardiserade ordlistor har utvecklat våra kommunikativa möjligheter i en positiv riktning.

Det råder alltså utbredd konsensus om att vi haft en relativt godartad språklig utveckling, men som vid en viss tidpunkt övergått i ett förfall. Ur historisk och vetenskaplig synvinkel är det intressant att ställa den uppenbara frågan: När inträffar denna brytpunkt?

Svaret blir olika beroende på vem man frågar. Vissa skulle säkert svara för 50 eller kanske 100 år sen, men jag skulle gissa att det allra vanligaste svaret är ”när jag gick i småskolan, då världen var ren och enkel, då kvinnorna var vackra och då det flödade av honung och mjölk”. Om vi ritar upp genomsnittsmänniskans uppfattning av språklig renhet, höghet och styrka (y-axeln) som en funktion av tiden (x-axeln) skulle det alltså se ut ungefär så här:

Det är nu vi upptäcker det vetenskapliga generaliserbarhetsproblemet. Det bottnar just i det faktum att varje människa har sin egen egocentriska syn. Eftersom jag är född 1983 inträffar min historiska brytpunkt år 1991. För andra läsare hamnar brytpunkten på 60-talet, för Selma Lagerlöf sker brytpunkten år 1867 och vikingarna lär inte ha haft nån småskola, men det verkar rimligt att tidsfästa brytpunkten till nån gång mellan år 800 och år 1000. Det sistnämnda innebär att boktryckarkonsten, statliga utbildningssystem och internet alla är exempel på saker som bidragit till det språkliga förfallet och som därför måste bort.

Så vems egocentriska brytpunkt ska vi välja som norm för språkriktighetsarbetet? Min, din eller Selma Lagerlöfs? Hur vi än gör kommer en majoritet att bli missnöjda. Ett blygsamt förslag är därför att istället försöka förankra idén om att den egocentriska språkriktighetsuppfattningen inte är en lämplig utgångspunkt för ett långsiktigt hållbart språkvårdsarbete.

Ylva Byrman

På 1800-talet skrev man jag kan men vi kunna, och du tog men de togo, trots att dessa former försvunnit ur talet flera hundra år tidigare. Men hur och när försvann pluralformerna för att ersättas av de singularformer vi använder idag?

Det skedde givetvis inte över en natt, utan tog precis som all språkförändring lång tid, under vilken formerna ni vilja och ni vill förekom parallellt. Vissa författare lämnade pluralformerna redan i slutet av 1800-talet, medan andra fortsatte att numerusböja verben.

Vid förra sekelskiftet gav den radikala folkskollärarföreningen – de som ville ha nystavningar som järta istället för hjärta – Selma Lagerlöf i uppdrag att skriva läroboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Denna utkom 1906 och innehöll ett för tiden radikalt grepp: all dialog var skriven med singulara verbformer. I passagen nedan har jag kursiverat de verb som har plurala subjekt.

”Predikan är fjorton och en halv sida,” sade mor liksom för att råga måttet. ”Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom den.”

Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla. ”Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över predikan hela tiden, som de var borta”, tänkte han.

I den berättande framställningen används som ni ser pluralformer, som i ”därmed gingo de äntligen”.

1930-talet kan sägas vara det årtionde då de skönlitterära författarna lämnar de plurala verbformerna, även om det givetvis fanns stor individuell variation. Också flera enskilda journalister på tidningar övergår till singularformer, men de centrala tidningsspråksreformerna dröjer till 40-talet. DN slopar pluralen 1943. Därefter följer flera andra tidningar år 1944, och år 1945 hänger också TT, Tidningarnas telegrambyrå, slutligen på, efter att de hört sig för och fått klartecken från den helt nybildade Nämnden för svensk språkvård – den som senare blev Svenska språknämnden och sen Språkrådet.

Ska man utse ett årtal för de plurala verbformernas död kan alltså 1945 vara den lämpligaste kandidaten. Men formerna hängde givetvis kvar bland de konservativa och de som var vana att skriva med pluralböjning. I lagtexter slopas formerna först 1967.

Det händer fortfarande att pluralformerna återupplivas, ibland i mindre lyckade försök att få en gammaldags stil. Ett exempel som brukar citeras är Ikea, som i en julkampanj skrev ”Det är som om Tomten voro här”, trots att tomten är singular och alltså omöjligen kan ta en plural verbform som voro. I min kör ska vi på söndag framträda med en fransk 1500-talsjulsång som heter Laissez paistre vos bestes, men vi sjunger den svenska översättningen gjord långt senare av Ulla Rydbeck. Den börjar så här:

Se herdarna som vandra, de vandra över berg och dal.
Hör änglarna som sjunger, de sjunger i himlens sal.

Om det nu heter att ”herdarna vandra” borde det rimligtvis också heta att ”änglarna sjunga”. I resten av översättningen används konsekvent singulara verbformer, men antagligen har just ”herdarna vandrar” inte tilltalat Ulla Rydbecks diktaröra, och hon har därför valt att just här ha pluralform på verbet. Eftersom dikten är en fri konstform med huvudsyfte är att låta vackert, tycker jag inte man behöver mästra över inkonsekvenser av detta slag – de förekom faktiskt även under den tid då plurala verbformer var självklar standard.

Samtidigt visar det hur svårt det är att pricka en ålderdomlig stil vid till exempel översättning av gamla sångtexter. Det kräver djupa språkhistoriska kunskaper och stor vana av att läsa äldre texter, och ändå kan man göra misstag eftersom man saknar en intuitiv språk- och stilkänsla. Själv skulle jag inte våga mig på det.