Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Maj månads gästbloggare heter Benjamin Lyngfelt. Han är professor i svenska vid Göteborgs universitet och forskar till vardags om grammatik. Här på Språkbloggen ger han idag sin syn på vårvinterns bubblare bland pronomen: hen.

Månadens gästbloggare: Benjamin Lyngfelt
Det lilla ordet ”hen” har varit hett omdiskuterat senaste tiden. Positiva bloggar och tidningsartiklar renderar horder av upprörda kommentarer, som i sin tur besvaras med förundrade reflexioner över hur man kan så hetsa upp sig så över ett stackars pronomen. Reaktionerna är många och påfallande känsloladdade, vilket är en tydlig indikation på att debatten handlar om mer än bara språk.

Till att börja med är det (minst) två olika frågor som har blandats ihop. Den ena – och mest känsliga – gäller ”hen” med syftning på en specifik person, som man inte vill klassificera som man eller kvinna. Den andra – som i praktiken aktualiseras oftare – gäller hur man ska benämna godtyckliga individer som man inte vet könet på: ”Om någon vill röka får X göra det på balkongen”.

Den första frågan utgår från synen på kön som en social konstruktion, där det finns personer som inte vill delas in i en binär könsuppdelning – som antingen man eller kvinna. Det finns också en vilja att inte slentrianmässigt klassificera människor efter just kön. Här fyller ”hen” en tidigare lucka i språket; vi har inget annat ord med den betydelsen. Samtidigt är det ändå så att de flesta är vana vid en binär uppdelning i män och kvinnor, och en del blir provocerade av att den ifrågasätts. Så de som vill använda ”hen” på det här viset är förstås i sin fulla rätt att göra det, men får samtidigt räkna med reaktioner. Inte på grund av ordet som sådant, utan därför att frågor om kön och genus är notoriskt kontroversiella.

Den andra frågan handlar om vilket pronomen man ska använda när man inte vet specifikt vem man talar om. Förr användes ”han” könsneutralt – ”Om någon vill röka får han göra det på balkongen” – men det är knappast gångbart i dagens Sverige. I det fallet finns dock flera alternativ: ”han eller hon”, ”den”, ”hon/han”, ”vederbörande”, omskrivning med t.ex. plural – och ”hen”. Argumentet att vi behöver ”hen” därför att svenskan saknar ett könsneutralt pronomen är alltså inte sant. Däremot är ordet i högsta grad en av kandidaterna och den i särklass mest omdiskuterade av dem – om än inte den mest använda.

Även när det gäller denna funktion pågår alltså en hätsk debatt för och emot ”hen” – och i betydligt mindre utsträckning för och emot ”den”, som ändå är det uttryck som främst rekommenderas i exempelvis Språkriktighetsboken. Själv vill jag snarast argumentera för båda alternativen (vi bortser för tillfället från ”han/hon”, ”vederbörande” och andra otympliga varianter). ”Hen” och ”den” betyder nämligen inte riktigt samma sak och erbjuder därmed en tilltalande nyansrikedom. Vi kan använda ”hen” som könsneutralt pronomen när vi vill att det ska märkas – och ”den” när vi vill att det inte ska märkas.

”Hen” är det genusmedvetna alternativet. Det är könsneutralt såtillvida att det inte specificerar något visst kön, men knappast i något annat avseende. Tvärt emot vad man kanske väntar sig aktualiserar det frågor om kön, just genom att vara så påtagligt könsneutralt att det blir en markering. Detta beror till stor del på att ”hen” även här förknippas med sin andra innebörd, eftersom båda betydelserna är könsneutrala fast på olika sätt. Man kan förstås se det som en fördel att samma ord kan täcka båda funktionerna, men då får man också de genusideologiska kontroverserna på köpet. Man gör sin ståndpunkt känd, men riskerar att mottagaren hakar upp sig på ordvalet i stället för att ta till sig det man ville förmedla.

Alternativet ”den” är å andra sidan är inte bara könsneutralt utan närmast könlöst, eller åtminstone opersonligt, även detta på gott och ont. En spontan invändning kan vara att ”den” typiskt syftar på saker snarare än personer, alltså att ordet skulle vara objektifierande. Så kan det kanske upplevas om man syftar på specifika personer, men knappast i de mer allmänna situationer där könsneutrala pronomen oftast förekommer.

Själv använder jag vanligtvis ”den” – eftersom jag för det mesta skriver om andra saker än kön. Då vill jag inte aktualisera någon genusmedvetenhet; jag vill att läsaren ska tänka på det texten handlar om. I det läget ska pronomen helst fungera som ett diskret smörjmedel som håller ihop texten utan att dra uppmärksamheten till sig. Men om någon vill göra annorlunda får den gärna göra det.

Jämför: ”Men om någon vill göra annorlunda får hen gärna göra det.” I just det här samman­hanget verkar båda varianterna fungera, med skillnaden att ”hen” märks lite mer än ”den”. Här är ”den” knappast objektifierande, då det redan är en opersonlig situation. Och det finns faktiskt konstruktioner där ”den” är det normala sättet att syfta på människor: ”Den som vill göra annorlunda får gärna göra det.” (”Hen som …” är för övrigt ett tänkbart alternativ även här.) ”Den” är alltså inte generellt begränsad till syftning på döda ting, och ibland har man faktiskt anledning att uttrycka sig opersonligt. Gångbarheten beror mest på situationen.

Så hellre än att fråga oss om det är ”hen” eller ”den” (eller något annat) som är att föredra generellt bör vi alltså fråga oss vilket av uttrycken som passar bäst i det aktuella fallet. De fyller helt enkelt olika funktioner. Det är ganska fantastiskt att ett litet pronomen som ”hen” är tillräckligt uttrycksfullt för att förmedla en ideologisk markering. Att ordet därmed blir kontroversiellt beror helt enkelt på att frågor om kön är kontroversiella. Och vill man undvika detta finns det lite blekare ”den” att tillgå.

Det är möjligt att ”hen” så småningom blir så inarbetat att det förlorar sin ideologiska laddning, och en del menar att vi redan är på god väg dit. Tidigare har jag fått intrycket att de som använder ”hen” är tämligen få och att de användningarna knappast är stilistiskt neutrala. Det har alltså verkat osannolikt att uttrycket skulle få ordentligt fotfäste utanför den genusmedvetna kultureliten. Nu kommer det dock fler och fler tecken på ökad användning – särskilt bland ungdomar, där ”hen” inte förefaller vara lika utmanande. En modernare syn på genus utgör alltså en bättre grogrund för ”hen”. Men den som hoppas på det omvända, dvs. att ökad spridning av ”hen” skulle göra samhället mer jämställt, hoppas nog förgäves. Som Mikael Parkvall tydligt har visat här i SvD, finns det ingen korrelation mellan vilka pronomen ett språk har och hur jämställd det språkets kultur är.

Sammanfattningsvis är ”hen” ett ord som dels har en alldeles unik funktion, dels kan användas på samma sätt som andra könsneutrala uttryck, i synnerhet ”den”, fast med extra ideologisk udd. Den kombinationen erbjuder rika möjligheter till stilistisk variation och nyansering. Så på sätt och vis vore det synd om ”hen” normaliserades; då skulle vårt ordförråd bli en nyans fattigare. Den/Hen som lever får se.

 

Andra texter om hen
Magnus Eriksson, litteraturvetare, som menar att hen är utmärkt i styrdokument och andra formella texter
Per Ledin, professor i svenska: ”Hen är ett bra pronomen som inte gör samhället mer jämställt”
Ylva Byrman i Språktidningen: Vem är den där hen? (tyvärr har kursiveringar fallit bort vid överföring från tryck till webb)
En mer än 4 år gammal text om hen-användning bland transpersoner (Fatima Grönblad i Språktidningen)
RFSL:s ordförande Emelie Mire Åsell:  ”Argumenten mot hen påminner om rysk homofobi” apropå förnekelsen av transpersoners existens och förgivettagandet att alla barn skulle identifiera sig med en binär könsuppdelning

Gör SvD:s tidigare kviss: Testa vad du kan om språk och kön

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Vilket pronomen ska man använda för att referera till en hypotetisk person med okänt kön? Frågan har inget enkelt svar, men i ett blogginlägg diskuterade jag alternativen den och hen i följande exempel:

När kunden har fått hem varan ska den/hen källsortera emballaget.

Detta ledde till följande läsarmejl från Johan Frick:

Vad hände med det äldre uttrycket denne? ”När resenären påstiger tåget skall denne kunna uppvisa giltig biljett.”

Språkvården brukar avråda från denne av två skäl. För det första är e-böjningen inte könsneutral, utan sänder en signal om att referenten är av manligt kön. Detta diskuterades i Språkbloggen i måndags. För det andra är denne inte helt stilistiskt neutralt, utan ger ett lite stelare intryck. Johan Frick beskriver själv det som ett ”äldre uttryck”. Denne känns helt enkelt inte särskilt naturligt att använda i samtal år 2012. Visst kan denne fungera i vissa lägen, men om man som skribent väljer stela uttryck kan det uppfattas som att man försöker skapa en högfärdig distans till läsaren.

Det råder dock ingen fullständig konsensus om vad som är det ideala stilläget eller vilka uttryck som kan anses stela. Enstaka människor gillar det klassiska byråkratspråket. Inte för att det är funktionellt – för det är det sällan – utan  snarare för att man utifrån privata estetiska uppfattningar vill ge det högstilta och ålderdomliga företräde i alla lägen. Men för den som vill skriva texter som når fram, är en god grundregel att inte använda ord eller uttryck som låter konstlade i normalt talspråk.

Språkrådets webbplats kan man läsa mer om strategier för att benämna en person med okänt kön. Jag kan också rekommendera funderingarna från Helena Englund Hjalmarsson, som i sitt författarskap varit tvungen att brottas med problemet och välja en lösning.

Ylva Byrman

I förra språkkvisset ställde jag en fråga om hur många grammatiska genus det finns i svenskan. Genus är latin och betyder ’sort’ eller ’grupp inom en klassificering’. Det har också kommit att betyda ’kön’, och i allmänspråket idag används genus främst om de sociala egenskaper som vi förknippar med ett visst biologiskt människokön. I detta blogginlägg använder jag dock genus i betydelsen ’grammatisk kategori’.

Grammatiskt genus ska förstås som en inneboende egenskap hos ett substantiv, en egenskap som styr dess böjning. Därför är det rimligt att i modern standardsvenska urskilja två genus. Det ena är t-ord, som bord (ett bord, bordet), och detta kallas genus neutrum. Det andra är n-ord, som boll (en boll, bollen), och detta kallas genus utrum. Att många fått lära sig att svenskan har fyra genus – maskulinum, femininum, neutrum och reale – har historiska orsaker, och det får redas ut i ett eget blogginlägg.

När vi refererar till ett n-ord som bollen kan vi använda pronomenet den, och om bordet kan vi säga det. Men låt oss komplicera det hela genom ta ordet kvinna som exempel. Det har uppenbarligen genus utrum: en kvinna, kvinnan. Men vi refererar inte till kvinnan som den, utan som hon. Kvinnan, på samma sätt som läkaren, statsrådet, grabben och 42-åringen, uppfattar vi som en person – eller som en animat referent för att använda grammatikens termer. Då känns det märkligt eller rentav fel att använda den eller det. På samma sätt kan vi säga att bollen och bordet syftar på inanimata referenter, alltså på saker och inte på personer.

Animathet är inte en inneboende formegenskap hos substantivet på samma sätt som genus, utan har snarare med betydelse att göra. Dessutom kan vi som språkbrukare ibland välja om vi vill betrakta en viss varelse som animat eller inte. Går vi förbi en okänd hund inlåst i en hundgård säger vi kanske ”Åh, vilken jobbig hund! Den står bara och skäller hela tiden”. Men om vi senare lär känna hunden, börjar kalla den vid namn och lär oss mer om dess personlighet kommer vi nog att börja säga ”Stackars Buster! Nu står han där och skäller igen”. Buster har blivit en person och därigenom han för oss.

Svenskan har under lång tid bara haft två animata pronomen i tredje person: han och hon. Det gör att vi för alla animata referenter också tvingas ange kön. Men ibland vill vi markera animathet men inte ange kön, till exempel för att könet på den person man pratar om är okänt. Språkrådet rekommenderar här att man använder den:

När kunden har fått hem varan ska den källsortera emballaget.

Problemet är att den i första hand förknippas med inanimata referenter – det är naturligare för oss att använda den om varan än om kunden. En del språkbrukare skulle därför i Språkrådets exempel hellre använda hen, som alltså med grammatiska termer kan kallas för ett animat och könsneutralt pronomen i tredje person singular.

Lyckas du komma ihåg detta har du redan två rätt på kvisset om språk och kön. Fundera gärna också på hur det ser ut med svenskans övriga personliga pronomen: jag, du, vi, ni, de. Vilka av dessa specificerar animathet respektive kön?