Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Idag är det den 29 februari, dagen som går under namnet skottdagen. Men du kanske har fått lära dig att det är 24 februari som är skottdagen? Så var det också ända fram till år 2000, vilket berodde på att 23 februari i den julianska kalendern var sista dagen innan det nya året började den 1 mars (läs andras resonemang om detta här eller här). Detta betydde att namnsdagarna som ligger den 24 till 28 februari försköts när det var skottår. Mattias till exempel, som normalt har namnsdag den 24 januari, fick under skottår se sin namnsdag flyttad till den 25 februari.

Men år 2000 blev den 29 februari officiellt skottdag. Det verkar ju rimligare, eftersom det faktiskt är den som läggs till, och dessutom länge har varit den dag som de flesta människor betraktar som skottdagen.

Beslutet togs av Namnlängdskommittén, som också beslutar om namnsdagarna i almanackan. I Namnlängdskommittén ingår Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Institutet för språk och folkminnen. Läs mer om deras arbete här eller här.

Slutligen ett trevligt finländskt inslag som kommer från YLE:s Vetamix.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Svenska Akademiens publikfriande besked om att Tomas Tranströmer får årets Nobelpris slog ner som en glädjebomb i Sverige igår. Språkbloggen känner hur valv bakom valv öppnar sig, men överlåter åt litteraturvetarna att kommentera Tranströmers litterära livsgärning. De mediala reaktionerna efteråt – där den vanligaste väl var ”Äntligen!” – väckte dock en reflektion hos mig, nämligen den om hur man får erkännande som författare. Det fick mig att tänka på ett en debatt i DN mellan Jens Liljestrand och Anna Vogel, som diskuterar stora och små förlags roll i litteraturutgivningen.

Litteraturvetaren och skribenten Jens Liljestrand menar att litteraturbegreppet luckras upp när nya tider och nya medier gör att de professionella bokförlagen står för en allt mindre del av den totala textpubliceringen. Hans text är en reflektion över Ulrika Kärnborgs nya bok ”Vad är litteratur?”.

Anna Vogel, språkvetare och delägare av ett litet författardrivet förlag, gör kanske en inte helt rättvis tolkning av Liljestrands poäng, men skriver ett intressant debattinlägg där hon menar att egenutgivning blir som bokvärldens punk. Att det blivit enklare att ge ut sina egna böcker utan en stor förlagsdrake i ryggen, är nåt som vitaliserar litteraturen och gör den djärvare och flerstämmigare, skriver Vogel.

Liljestrand följer upp med att fråga vad normalläsaren egentligen vill ha. Vill vi verkligen behöva vada genom ett hav av amatörutgiven litteratur? Föredrar inte de allra flesta av oss att förlagen använder sitt professionella kunnande för att göra en gallring åt läsarna och publicera väl bearbetad och formgiven litteratur?

En sån sak som att en nykorad Nobelpristagare omedelbart blir en storsäljare i bokhandeln visar att de professionella litteraturvetarnas åsikt värderas högt av den genomsnittliga bokkonsumenten. Samtidigt drivs många förlag av kortsiktiga ekonomiska intressen som knappast är välgörande för kulturen på sikt. Kanske kan just de små förlagen och egenutgivarna vara en motvikt till detta. Det argumenterar Anna Vogel för här.

Ylva Byrman

Svenska Akademien har valt in en ny ledamot: Tomas Riad, som är professor i nordiska språk med fonologi och prosodi som specialområden.

Förutom att han varit verksam internationellt, till exempel vid Stanford University, och att han publicerat många vetenskapliga skrifter och populärvetenskapliga artiklar, bland annat en där han leder i bevis att svenske kocken i Mupparna inte kan vara från Skåne, har han också beretts nöjet att undervisa mig i grammatik. Språkbloggen kan därför bjuda på två exklusiva Tomas Riad-citat, yttrade på Stockholms universitet i mitten av 00-talet:

För att vara konstig och överleva måste man förekomma ofta.

Det handlade om hur oregelbundna verbformer som är kan överleva. Och så den bästa:

På den yttersta dagen när all grammatik ska förklaras, då ska vi förstå.

Det är bara att njuta, mina vänner! Akademiens nyförvärv visar sannerligen både snille och smak.

____________________________________________

Läs mer om Tomas Riad i Peter Englunds blogg, på SvD Kultur och på Tomas Riads personalwebbsida.

Ylva Byrman

Jag fick mejl från en läsare som undrade om man i sina texter endast bör använda ord som finns i Svenska Akademiens ordbok. Svaret är nej, men frågan antyder också behovet av ett blogginlägg som reder ut skillnaden mellan Svenska Akademiens ordbok och Svenska Akademiens ordlista. För en lekman är den senare den mest användbara.

Svenska Akademien ger ut tre ordböcker, och det är helt omöjligt att utifrån titlarna förstå vad som skiljer dem åt. De heter nämligen:

1. Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
2. Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
3. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO)

SAOL är den jag brukar nämna mest i bloggen, och det är för att den är normen för stavning och böjning av svenska ord. Den anger alltså hur man bör skriva. Men språknormer förändras. Därför revideras ordlistan med nåt decenniums mellanrum; nya ord tillkommer och andra får lämna ordlistan. Den första upplagan kom 1874, och den senaste trettonde upplagan kom 2006. Ofta används SAOL som norm när man spelar alfapet, och ord som inte finns med i SAOL får man inte lägga. Det är inte en dum regel när man spelar spel, men att SAOL skulle vara en förteckning över de enda tillåtna orden i svenskan är en missuppfattning. Självklart får man använda ord som inte står i SAOL, men att ett ord inte står med är ett tecken på att det är nyligen etablerat eller ovanligt i allmänspråket.

Vill man veta vad ett ord betyder eller hur det ska användas är SAOL rätt värdelös. Använd då hellre SO, där orden ges förklaringar och historik. SO kom 2009 och finns än så länge bara i en upplaga.

SAOB är slutligen ett projekt att lista alla svenska ord som använts sen 1521, med undantag bara för exklusiva fackord och rena dialektord. Trots att Gustav III kickade igång projektet redan på 1700-talet har man inte kommit fram till bokstaven V än. Men på Dalbyvägen i Lund sitter en tapper redaktion och kämpar med att hinna till Ö innan deadline år 2017.

SAOB är rent deskriptiv: den beskriver språket som det ser och har sett ut och har inga ambitioner att ge råd om hur man bör skriva. En annan sak man bör tänka på är att nyare ord som dator, blogg och aids inte står med, eftersom dessa företeelser inte fanns när arbetade med orden i alfabetets början.

SAOL och SAOB finns gratis på nätet, så där kan du själv studera hur de skiljer sig åt.

Ylva Byrman

Igår bloggade jag om hur vi år 1801 fick en officiell riktlinje för hur svenska ord ska stavas: Afhandling om svenska stafsättet. Denna var utgångspunkten för Svenska Akademiens ordlista, SAOL, som kom i sin första upplaga år 1874.

Men kring förra sekelskiftet höll Svenska Akademien faktiskt på att tappa sin ställning som stavningsnormerare. En grupp progressiva rebeller, med folkskollärare och funktionalistiska språkvetare i spetsen, organiserade sig och började ge ut tidskriften Nystavaren. Målet var att införa en mer ljudanpassad stavning. SAOL:s stavningar rödt, hvilka och hjärta skulle ändras till rött, vilka och järta.

Svenska Akademien var dock präglad av traditionalistiska ideal och vägrade lyssna. När den sjunde SAOL-upplagan utkom 1900 hade den fortfarande knappt tagit hänsyn till några av moderniseringskraven. Nystavarna tappade då tålamodet och fick via kampanjer upp frågan på regeringsnivå. Där vann de en delseger. För år 1906 skickade dåvarande ecklesiastikminister Fridtjuv Berg, själv gammal folkskollärare, ett kungligt cirkulär till alla skolor. Svenska Akademien fick nu se sin konservativa hållning överkörd. Visserligen påbjöd cirkuläret SAOL 7 som norm, men med två viktiga avsteg:

1. V-ljudet skulle genomgående skrivas med v. Hvilka, lif och lefva skulle hädanefter stavas vilka, liv och leva.
2. Stavningen dt skulle ersättas med tt. Rödt och älskadt skulle alltså skrivas rött och älskat.

Den nya stavningen började omedelbart läras ut i skolorna och användes också av många stora tidningar. Men det tog nästan två decennier, fram till 1923, innan Svenska Akademien gav vika och gav ut en upplaga med de nya stavningar som vi än idag använder. Förenklingar av j-ljudet, tj-ljudet och sj-ljudet genomfördes dock aldrig, så förslaget järta blev aldrig verklighet.

Sen dess har det successivt kommit att råda mer eller mindre konsensus om att SAOL är stavningsnormen. Bortsett från lite gnissel när det gäller stavning och böjning av lånord följs den av i stort sett alla svenskspråkiga tidningsredaktioner och förlag.

Ylva Byrman

Jag har i flera blogginlägg hävdat att det korrekta sättet att stava ord är det som anges i Svenska Akademiens ordlista. Mejl är rätt, mail är föråldrat, skrev jag till exempel häromdagen. ”Men är det lag på att man måste stava som det står i Akademins ordlista?” undrade en läsare då. ”När infördes den lagen och vad har den för benämning?” raljerade läsaren vidare.

Ock kåmentathorn haar såklaurt helt rett. Mann kann jivettvis stafva präsis hur mann vill, åkk ingenn kann kåmma åck setta een i fengellse för de. Men en av de största fördelarna med att ha en standardiserad stavning framgick nog av de två förra meningarna. De lär ha tagit dig rätt mycket längre tid att läsa än vad två normalstavade meningar tar. De flesta av oss gnäller därför inte över att vi låter en grupp kunniga språkvårdare ta fram en ordlista som vi andra kan slå i när vi är osäkra på hur vi bör stava. Tvärtom är ju detta praktiskt för oss språkbrukare, och vi accepterar därför normalt SAOL som norm.

Idén att ett ord alltid måste stavas på ett och samma vis är dock förhållandevis ung. Så sent som på 1700-talet var det rätt vanligt att man i ett och samma brev hittade två, tre olika stavningar av samma ord. Men när Svenska Akademien bildades 1786 bestämdes att man skulle ta fram ett verk som normerade svenskans ortografi. Akademien gav uppdraget till Carl Gustaf af Leopold, och år 1801 kunde hans Afhandling om svenska stafsättet äntligen ges ut. Så här inleds förordet:

Svenska Akademien öfverlemnar nu till Allmänheten ett arbete, som länge med otålighet varit väntadt. Knappt var Akademien inrättad, förrän af henne fordrades att stadga Språkets osäkra och vacklande Ortografi. Att detta icke genast kunde ske, eller ens borde försökas, medgifves lätt af dem, som känna svårigheten af företaget, och eftersinna språkets då varande belägenhet. Reglor få ej efter godtfinnande tillskapas för ett redan odladt språk. De måste blifva allmänna slutföljder af samlade anmärkningar, och af en noga kännedom af språklynnet.

Redan här kan vi se att det finns en vilja att vara lyhörd inför det etablerade bruket. Om du läser avsnitt 2 i inledningen till senaste SAOL-upplagan, kan du se att man arbetar efter denna princip än idag. Undantagsvis gör man också vissa försök att normera språket i en funktionell riktning, så att vi till exempel inte ska få obekväma pluralformer som avocadosarna.

Av citatet kan man också se att stavningen har ändrats sen 1801. Att vi idag inte längre skriver väntadt, af eller medgifves är dock inte alls Svenska Akademiens förtjänst – tvärtom. Om detta handlar morgondagens blogginlägg.