Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

Tack för en bra blogg. Jag har en liten fråga, eller snarare fundering (använde nästan ett snedstreck där).

Jag läste i ett forum ”Vi har fått in rapporter att detta problem kan uppstå på en del telefoner och har eskalerat det vidare”. Jag tyckte det lät konstigt och googlade lite på ”eskalera vidare” och liknande och fick en del träffar. Dock hittar jag inget i ordböckerna om att eskalera skulle kunna betyda vidarebefordra (som jag tolkade det som i exemplet ovan). Det närmaste jag kommer är en engelsk definition av escalate: ”to raise, lower, rise, or descend on or as if on an escalator.” Kanske betyder det att man skickar något vidare till en annan nivå (bildligt eller bokstavligt): ”vi skickar frågan till teknikerna på våning 2.” Eller är det för långsökt? Du kanske har några andra förklaringar.

Bästa hälsningar,

E

 

Ylvas svar:

Tack för dina vänliga ord om bloggen. Jag tycker att du gör en god analys av uttrycket eskalera ett ärende eller eskalera en fråga. Det handlar om något som bildligt talat skickas uppåt i en organisationsstruktur, till en högre instans eller till en mer kvalificerad eller prioriterad nivå. Att man använder eskalera på detta sätt är vanligast inom smala fackområden, till exempel tekniksupport, som ju ditt exempel är hämtat ifrån. Jag hittade en it-konsultfirma som säljer supportpaket och som beskriver sin tjänst så här:

För att användarna skall ha någonstans att vända sig till vid problem som inträffar när vi inte är på plats, har vi tjänsten ServiceDesk som finns tillgänglig per telefon och e-post under kontorstid. Vi kan hjälpa till med borttappade lösenord och enklare problem med klienter eller applikationer. Vid problem som inte kan lösas effektivt på distans kan vi eskalera ärendet och skicka ut en konsult, allt enligt den affärsuppgörelse vi upprättar.

Här kan alltså betydelsen sägas vara ‘ge ärendet en mer resurskrävande och exklusiv hantering’. På andra företag eller myndigheter kan eskalera ha den specifika betydelse ‘skicka vidare till chefen’:

Jag får inte lov att attestera belopp över 5 000, så jag måste eskalera den här fakturan till min chef.

Ett ärende som eskaleras tas alltså över av en mäktigare eller mer kvalificerad instans.

En vän till mig som är anställd på Migrationsverket menade att ordet eskalera dök upp ungefär samtidigt som organisationsfilosofin lean gjorde sitt intåg. Eskalera verkar alltså vara ett fackord som har sitt ursprung inom organisationsteori. Där används också sammansatta uttryck som eskalationsvägar och eskalationsteam i diskussionerna om hur man kan effektivisera arbetet. Prova att bildgoogla ”escalation process”, och du får se en mängd exempel på flödesscheman som visualiserar eskaleringsvägarna i olika företag.

Precis som för andra fackord gäller det att fundera över i vilka sammanhang man använder dem. Många människor har aldrig hört eskalera användas som i exemplen ovan och tycker att det låter konstigt. Om du jobbar på it-support och Stina i Hökarängen ringer kan det vara smartare att säga ”du, jag kan inte riktigt lösa ditt problem, så jag ska skicka vidare ärendet till specialisterna” hellre än ”jag eskalerar ditt problem”. Det sistnämnda kan ju faktiskt Stina tolka som att du tänker förvärra hennes problem. I allmänspråket är det ju oftast konflikter, våld och problem som eskalerar, vilket är detsamma som att de trappas upp och blir värre. I denna betydelse har eskalera funnits i svenskan sen 1960-talet. Om också det mer specifika organisationsteoretiska uttrycket eskalera ett ärende kommer att få fäste i allmänspråket återstår att se.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Det var alldeles för längesen jag språkpolisade här i bloggen. Om man klickar på etiketten Språkpolisen tycker till i etikettmolnet visar det sig ofta vara språkpolisande läsarmejl som följs av mina outhärdligt liberala kommentarer. Men idag tänker jag gå till attack mot ett skiljetecken som är minst lika illa överanvänt som semikolonet, nämligen snedstreck.

Eller snedstreck/slash, som vissa säkert hade föredragit att skriva. Här följer nu mina invändningar mot snedstrecket.

Snedstreck är vagt och otydligt
Det råder delade meningar om hur strecket egentligen ska förstås. Oftast betyder det eller, men rätt ofta verkar det lika gärna kunna betyda och eller nåt annat mer långsökt:

1. Vi kommer tisdag/onsdag.
2. Jag har köpt en ny dator/pc.

Betyder exempel 1 att vi kommer en av dagarna tisdag och onsdag? Eller att vi kommer både på tisdagen och onsdagen? Eller att vi kommer på tisdagen och stannar över till onsdagen? Eller att vi kommer på natten i skarven mellan tisdag och onsdag?

Och exempel 2 borde rimligtvis betyda ”jag har köpt en ny dator som är en pc”. Då skulle man egentligen lika gärna kunna nöja sig med att säga antingen ”jag har köpt en ny dator” eller ”jag har köpt en ny pc”. Om det är så att man verkligen vill betona att man inte köpt en mac eller en industriserver, skulle man kunna skriva ”jag har köpt en ny dator: en pc”.

Var gång du vill skriva snedstreck, fundera över vad du menar med det. Om du menar eller: Skriv eller! Med bokstäver. Om du menar och, skriv och. Om du menar nåt helt annat, skriv det istället. Var tydligt istället för vag.

Snedstreck används av lata skribenter som inte orkar välja bland synonymer
Som skribent gör man ständigt val mellan olika ord. Det är din uppgift att välja det bästa ordet bland möjliga synonymer. Vissa lata skribenter lägger dock över denna uppgift på läsaren, genom att ta med en två, tre synonymer separerade med snedstreck. Gör inte det. Exempel 3 förklarar varför:

3. Det är tröttsamt/jobbigt för läsaren/mottagaren av din text att behöva/vara tvungen att välja mellan flera olika uttryck/synonymer/ord som betyder samma sak, och det gör att både texten och lästiden förlängs/tar längre tid att läsa.

Snedstreck försvårar läsningen
Det anses allmänt att snedstreck försvårar läsningen och att man därför bör vara restriktiv med det i brödtext. Särskilt svårt kan det bli när man som i exempel 3 ovan inte vet hur många ord som är inblandade i snedstrecksuttrycket. Ska det segmenteras

”välja mellan
– flera olika uttryck
– synonymer
– ord som betyder samma sak”

eller

”välja mellan flera olika
– uttryck
– synonymer
– ord
som betyder samma sak”?

Skriv läsarvänligt, istället för att skicka vidare din tankeoreda och beslutsångest till läsaren. Rensa undan snedstrecken.

Snedstreck är en amatörmarkör
Professionella skribenter använder sällan snedstreck. Leta i en dagstidning, ett magasin eller en roman, och du kommer att upptäcka att det dröjer länge innan du hittar ett snedstreck. Skälen finns listade ovan. Om du använder snedstreck riskerar du alltså att signalera att du är en ovan skribent, och det är ju onödigt.

Får man aldrig använda snedstreck?
Jo, det får man. I tabeller, blanketter eller andra ställen där utrymmet är begränsat kan man behöva använda snedstreck istället för eller. I uttrycket och/eller behövs snedstrecket också. Men tänk på att och/eller oftast kan ersättas av ett enkelt eller. Skriv inte

Om du är gammal och/eller har ett funktionshinder har du förtur

när du lika bra kan skriva

Om du är gammal eller har ett funktionshinder har du förtur.

Snedstreck har också en specialfunktion, nämligen att markera en tidsperiod som innehåller delar av eller ligger i skiftet mellan två andra perioder:

Vi vill tacka alla elever och lärare för läsåret 2011/2012.
Roskildefestivalen äger årligen rum i månadsskiftet juni/juli.

Det används också i några etablerade förkortningar som

Ylva Byrman c/o Svensson (care of)
S/S Titanic (steamship).

Så rubrikens uppmaning kanske var väl hård. En bannlysning är att ta i. Men var förbaskat restriktiv med snedstreck!

Ylva Byrman

Henrik Sandén heter december månads gästbloggare. Han kan förvisso ståta med ett års högskolestudier i svenska, men idag bloggar han i egenskap av projektledare på ett undersökningsföretag. I sitt arbete guidar han dagligen kunder genom djungeln av frågeformuleringar, och nu bjuder han er på ett enkelt men användbart tips.

 

Månadens gästbloggare: Henrik Sandén

”Kära kund! Vi på företaget X vill gärna förbättra vår verksamhet. Hjälp oss genom att ägna fem minuter åt att fylla i denna enkät.”

Uppmaning ovan är garanterat välbekant. Ingen medborgare i dagens samhälle kan undgå de ständiga enkäterna, må det så vara kundundersökningar, medarbetarundersökningar eller marknadsundersökningar. För företagen som genomför undersökningarna blir dina och andras enkätsvar ett viktigt beslutsunderlag. Men för den som ska fatta beslutet räcker det inte med att du tagit dig tid att ge din åsikt. Frågorna behöver också vara vettigt formulerade för att svaren ska gå att tolka. I mitt arbete ser jag alltför ofta exempel på företag som lagt massor med pengar på att samla in svar som visar sig vara oanvändbara på grund av frågans språkliga utformning.

Därför vill jag ge alla enkätkonstruktörer ett enkelt språkråd:

Låt oss undvika och:et!

Jag ska ge ett klassiskt exempel på en misslyckad användning av ordet och. Anta att vi är yoghurttillverkare och ställer följande fråga om vår nylanserade körsbärsyoggi i knallcerise bägare:

Hur uppfattar du produktens förpackning och smak?

Mycket dålig   1  2  3  4  5   Mycket bra

Så länge vi får ett högt betyg på frågan ovan är allt frid och fröjd. Då kan vi konstatera att kunden både gillar körsbärssmaken och den härligt färgglada förpackningen. Problemet uppstår när vi får ett lågt betyg. Då vet vi nämligen inte om kunden är missnöjd med förpackningen eller smaken. Kanske är det rentav bådadera? Vi står i ett hopplöst läge – trots att många kunder hjälpt oss att fylla i enkäten vet vi inte fortfarande inte exakt vad vi ska ändra för att produkten ska bli bättre.

När vi använder oss av enkäter uppstår konflikten mellan att vi vill veta så mycket som möjligt, samtidigt som vi vill besvära respondenten så lite som möjligt. Vi vet att det är viktigt att hålla enkäten kort, men vår iver att veta mer tar gärna överhanden. Då är det lätt att begå och-misstaget – vi luras att tro att vi får två frågor till priset av en. Men den som gapar efter mycket mister som bekant ofta hela stycket. Jag rekommenderar istället yoghurtföretaget att stryka det ena och satsa på en tydlig fråga:

Vad tycker du om produktens smak?

Mycket dålig  1    2    3     4     5    Mycket bra

Då får vi ett resultat som går att agera utifrån, snarare än svar på två frågor som vi inte kan göra något av. Less is more!

Ett annat vanligt sätt att överanvända och:et är att skapa onödiga tautologier:

Är det klart och tydligt vilket användningsområde produkten har?

Något som går hand i hand med tautologierna är parentesmissbruket:

Är det klart (tydligt) vilket användningsområde produkten har?

I båda fallen ovan frågar vi om något och förtydligar samtidigt vad vi frågar om. Istället är det bättre att bara fråga det vi faktiskt vill veta:

Är det tydligt vilket användningsområde produkten har?

Begriplighet kontra precision är alltid en svår fråga, men vi kan konstatera en sak: att konstruera bra enkäter är inte enkelt. Om du är ovan – låt processen ta tid och arbeta igenom dina formuleringar ordentligt, eller ta hjälp av någon med vana. Båda alternativen är bättre än att kasta bort din och respondenternas tid på illa utformade enkäter.

Ylva Byrman

Har du stött på ordet episk använt på detta sätt?

– Var det roligt på festen igår?
– Ja, bästa festen på flera år. Alla var där, stämningen var overkligt bra och vi dansade till klockan fyra på morgonen.
– Det låter episkt!

Eller så här:

– Morfar, din äppelkaka är verkligen helt episk!

Vän av ordning kan reagera på detta bruk. Episk diktning, javisst. Dit räknas ju Erikskrönikan och den grekiska Iliaden. Men episka fester? Och episk äppelkaka?!

Episk kommer från klassisk grekiska, där epiken jämte lyriken och dramatiken var en av tre litterära huvudgenrer. Dramatiken skildrar en konflikt och är typiskt gjord för att framföras på scen. Lyriken är ofta poesi och beskriver människors inre känsloliv, medan epiken är en berättande framställning som har ett filmkameraperspektiv.

Men nån gång runt 2008–2009 seglade episk upp som ett högfrekvent modeord, använt i betydelsen ’storslagen’ eller ’fantastisk’. Det kom via engelskan och datorspelsvärlden, särskilt i äventyrsspel där man krigar online mot andra kombattanter, och förekom i uttrycken epic win och epic fail. Att fejla episkt är helt enkelt att misslyckas kapitalt.

Den frekventa användningen har lett till att epic svartlistats på sina håll, till exempel här på Lake Superior State University. En annan populär språkpolis går med den artiga rubriken Not everything is epic, shitheads till ännu hårdare angrepp mot det nya bruket, och lanserar sin egen språkkänsla som en allmänsemantisk sanning: episk kan bara användas om oceaner, litteratur och kosmos.

I engelskan finns det belägg för epic i betydelsen ’storslagen’ sen 1731, vilket visar att bruket inte är helt nytt. Och trots sanktionsförsök har ordet spritt sig långt utanför datorspelsvärlden. Nyhetsbyrån AFP, en internationell motsvarighet till svenska TT, använde ordet i en nyhetsartikel 2010, för att beskriva ett trafikkaos i Peking: ”thousands of vehicles were trapped in an epic traffic jam stretching for more than 100 kilometres”.

Själv okynnesanvänder jag gärna episkt i vardagligt tal, och jag tycker det är oproblematiskt. Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs. Jag har dock full förståelse för om litteraturvetare ser det som ett störande missbruk av genreterminologi. Men hörni, om ni kan gå med på att ni inte är lyriska över ordets dramatiska betydelseutvidgning och spridning i allmänspråket, då kanske ni också kan bjuda oss på ordet episkt?

Ylva Byrman

Alla människor gör felskrivningar. Alla människor har också missat felskrivningar, trots att de föresatt sig att noggrant granska en text.

Oftast får en felskrivning inga större konsekvenser. Många märks knappt vid genomläsningen eller stör bara läsaren nån millisekund. Lite värre blir det om felskrivningen äventyrar begripligheten eller gör att läsaren tappar förtroende. Men nån enstaka gång kan en felskrivning kosta mycket mer än så.

Den kan kosta 11 miljoner.

Åtminstone om man får tro mediebevakande Resumé, som hävdar att Sydsvenskans förra vd får 11 miljoner kronor på grund av en felskrivning i bonusavtalet:

Avtalet sade att hans bonus skulle beräknas på skillnaden mellan budgetmål och uppnått resultat. Inte tvärtom som vore det logiska: uppnått resultat minus budgetmål.

Ju större förlust, desto större bonus alltså. Å andra sidan ingen bonus om Sydsvenskan skulle gå med vinst. Det gjorde den emellertid inte de närmaste åren heller.

I andra artiklar dementeras dock denna uppgift. Men oavsett vad som är sant visar detta på den nästan obehagligt stora roll som språkliga formuleringar spelar i juridisk text. Ett av de mest kända fallen är när ett kommatecken helt ändrade villkoren i ett avtal mellan Rogers Communications och Bell Aliant. Det sensationella fallet har internationellt kallats för The case of the million-dollar comma.

Men språklig form berör inte bara avtalsjurister. Också socialsekreterares och polisers sätt att skriva ner brottsoffers och andra människors berättelser får stor betydelse, eftersom dessa texter används som underlag i utredningar och domstol. Rättslingvistik, studiet av den språkliga formens betydelse i polisiär och juridisk verksamhet, är ett fält som hittills knappt fått nån uppmärksamhet i Sverige. Men kanske är detta på väg att ändras. I morgon ska jag faktiskt gå på workshop i rättslingvistik i Växjö. Dit kommer forskare från olika europeiska länder för att hålla föreläsningar och jämföra erfarenheter av hur språket påverkar rättsprocesserna. Det kommer ju inte att hjälpa Sydsvenskans bonuskris, men förhoppningsvis kan fältet rättslingvistik på sikt öka samarbetet mellan språkvetare och jurister och ge insikter om språkets roll i ett rättssäkert samhälle.

Ylva Byrman

Snart är oktober slut, varför det är hög tid att introducera månadens gästbloggare: Kristina Schött, examinerad språkkonsult. Hon arbetar som lärare vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet och har varit med och skrivit Studentens skrivhandbok. Dessutom är hon inbiten skiljeteckenskramare, och idag slår hon ett slag för det stilistiskt kontroversiella utropstecknet.

 

Månadens gästbloggare: Kristina Schött

Nyligen hade jag anledning att prata med ett gäng människor i tjugofemårsåldern om hur de skrev e-post. Jag hade nog tänkt mig att det skulle bli en del diskussioner – till exempel om ifall det heter e-post, mail eller mejl. Men det som i stället ledde till längst och hetast debatt var att jag tyckte de skulle inleda sin korrespondens med ett ”Hej!”. Själva ordet var det inte fel på, utan utropstecknet. Och de är inte ensamma om sina synpunkter.

När jag gick i skolan lärde jag mig att utropstecken används efter interjektioner som oj, aj, hej, nämen och så vidare. Utropstecken ska också sättas efter meningar med verb i imperativform, alltså uppmaningar: ”Öppna fönstret!” Dessutom kunde de användas när man ville markera till exempel förvåning: ”Nu är det jul igen!” Ett ganska användbart skiljetecken, skulle jag säga. Om jag läser en litterär text och någon i stället valt en vanlig punkt efter den typen av uttryck skulle jag uppleva det som mycket markerat:

– Hej.
– Hej.
– Aj.
– Gjorde det ont?
– Inte särskilt.

Ja, du ser. Verkar inte de karaktärerna märkligt nollställda? Och det är ju perfekt, om det är det jag vill visa. Men om punkten är normalform har jag utplånat en nyans.

Någon gång, och jag är osäker på när, började utropstecknets betydelse dock glida. Kanske sammanföll det med att väldigt många fjortonåriga flickor började blogga? För i stället för att vara ett ganska neutralt och användbart tecken verkar det ha övergått till att markera faktiska utrop. Att använda utropstecken är ungefär som att skriva ALLT MED VERSALER! Fast inte argt skrikigt, utan mer flåshurtigt.

Så långt har det gått (och ja, den formuleringen avslöjar min höga ålder) att Språkrådet numera tycker att man lika gärna kan skriva ”Hej,”. ”Men det är ju engelska!” tänker jag. Fast det är det inte heller, för i engelskan har man mer och mer gått ifrån att skriva ut kommatecknet. Det anses nämligen en smula gammaldags. Hur som helst, Språkrådet tycker att man kan skriva ”Hej, tack för ditt brev” med radbrytning efter ”Hej,”. Så här:

Hej,
tack för ditt brev.

Som om det vore centrallyrik man skrev och inte ett mejl! För inte gör vi normalt sett radbrytning så.

Jag tycker det är dags att reclaima utropstecknet! Det tar inte upp platsen på tangentbordet bara för de få tillfällen du vill låta klämkäck. Det är användbart till mer än så. I den sanna mångfaldens anda tycker jag att alla skiljetecken ska få komma ut och röra sig med viss regelbundenhet (ja, Ylva Byrman, även semikolonet). Så lev lite farligt, våga ett utrop!

Ylva Byrman

Om jag skulle ge ett bra och lättmemorerat svar på frågan ”Hur använder man semikolon?” skulle det lyda som följer:

Låt bli!

Semikolon är utan tvekan vårt mest missbrukade skiljetecken. För att se om du är en av missbrukarna eller befinner dig i en riskzon gör du följande enkla test. Välj det påstående som stämmer bäst in på dig:

1. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Det finns två betygssteg; godkänd och väl godkänd.”

2. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Semikolon är vårt mest felanvända skiljetecken; en majoritet av svenskarna har ytterst dimmiga uppfattningar om hur det ska användas.”

3. Jag använder ogärna semikolon och skulle därför inte skriva nån av exempelmeningarna ovan.

Och så här tolkar du svaret:

Du valde alternativ 3: Utmärkt! Fortsätt så! På journalisthögskolor är det första man gör att förbjuda semikolonet. Total avhållsamhet är alltid det säkraste sättet att undvika att fastna i missbruk.

Du valde alternativ 2: Godkänt. Det är helt korrekt att semikolon kan användas för att binda samman två fullständiga huvudsatser som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Men du bör ändå vara uppmärksam så att ditt semikolonbruk inte övergår i ett missbruk. Visst kan semikolonet ge den där stilistiska guldkanten, men det är viktigt att sätta gränser. Max ett semikolon om dagen. Max tre semikolon i en tiosidig rapport.

Ställ också följande kritiska frågor till dig själv: Kan du bergsäkert redogöra för vad som är skillnaden mellan en huvudsats och en bisats? Och hur är det med skillnaden mellan en huvudsats och en nominalfras? Om du tvekar är det bättre att välja alternativ 3, total avhållsamhet. Tänk på att det är sällsynt att semikolon gör nåt för en text som inte en omformulering eller ett annat skiljetecken skulle göra minst lika bra.

Du valde alternativ 1: Illa! Du är en semikolonmissbrukare. Du har inte full kontroll över dina stilistiska verktyg, du lyckas inte upprätthålla gränsen mellan kolon och semikolon i vardagen och dessutom påverkas din omgivning negativt av dina texters förvirrande paussignaler. Det blir uppenbart för din arbetsgivare att du aldrig läst Svenska skrivregler, vilket kan påverka din karriär negativt om du har ett skrivande yrke.

Varför gruppen semikolonmissbrukare blivit större är svårt att säga säkert. De flesta skaffar sig under grundskolan goda vanor för användning av punkt, kolon och komma. Men när man kommer upp i tonåren börjar man experimentera genom att byta ut kolon mot semikolon och snabbt utvecklas ett missbruk. Kanske är det den där hisnande kicken man upplever första gången man prövar att hålla nere Skift samtidigt som man trycker komma. Kanske är det semikolonets blandning av sensuell grafisk elegans och akademisk formalitet som gör att missbrukaren upplever sig tillhöra en exklusiv skara.

Tyvärr är semikolonmissbrukarna idag så många att det knappast är nåt exklusivt över dem. Men det finns goda nyheter: Det är lätt att sluta. Jag hade gjort det redan idag!

Mer om semikolon och hur du skaffar dig nya sunda skiljeteckensvanor finns via följande länkar:

Språkrådet, Punkt, komma, kolon, semikolon eller tankstreck – vilket skiljetecken ska jag välja?
Språkrådet, Semikolonets dag
Språkvårdssamfundet, Semikolon, kolon och tankstreck
Helena Englund, Semikolon

Ylva Byrman

En kort semantisk reflektion på morgonkvisten: På den halvtaskiga kaffeautomaten på mitt jobb står det inte längre ”Kaffe med mjölk” utan ”Kaffe med vitt” på knappen, eftersom det vita ju faktiskt inte är mjölk. Men borde inte kaffe ha rätt till samma namnskydd som mjölk? Som kaffeälskare kan jag tycka att det borde stå ”Brunt med vitt” på knappen – det vore mer rättvisande ur konsumentsynpunkt.

Vad har ni att säga om det, Selecta? En EU-definition av mjölk är väl trevligt, men jag röstar för att man tar fram en bra EU-definition av kaffe också. Låt italienarna ha vetorätt!

Ylva Byrman

Testa dig själv. Skulle du välja de eller dem i nedanstående exempel?

1. Man måste ge barn den vård de/dem behöver.
2. Pannkakorna? De/Dem äter jag till lunch imorgon.
3. Jag lägger alla verktyg här, så kan du ta de/dem som du behöver.

Låt oss strax diskutera de rätta svaren och därefter några ännu svårare exempel. Men först kan man fundera lite över varför de och dem ställer till problem och vad man kan göra åt det. För även om vissa utan ett ögonblicks tvekan väljer rätt form, tycker många andra att det är klurigt.

Anledningen är självklart att de flesta svenskar i tal använder enhetsformen dom, både för skriftens subjektsform de och skriftens objektsform dem. Med språkvetenskapliga termer kan vi säga att vi i tal inte längre upprätthåller kasusdistinktionen i tredje person pluralis. Ett enkelt exempel:

De gillar er (utläses oftast ”Dom gillar er”).

Ni gillar dem (utläses oftast ”Ni gillar dom”).

Skillnaden mellan de och dem är alltså samma skillnad som finns mellan ni och er, och för den delen mellan jag och mig och mellan hon och henne. Detta kan man använda som knep för att skilja de och dem – man prövar helt enkelt att sätta in jag eller mig istället. I exempel 1 ovan blir det ”man måste ge mig den vård jag behöver”. Jag motsvarar de, och alltså blir rätt svar:

1. Man måste ge barn den vård de behöver.

Ett annat knep är att försöka översätta till engelska, för att se om talspråksformen dom förvandlas till they (motsvarar de) eller them (motsvarar dem): ”You have to give children the care they need”. Det kan tyckas lite märkligt att gå omvägen över engelska, men många svensklärare har vittnat om att elever tycker att denna tumregel är enklare att tillämpa än jag– eller mig-regeln.

Exempel 2 är klurigt för att vi är vana vid att subjektet står före objektet i meningen, särskilt i skrift. Men det är jag som är subjektet (utför verbets handling, äter) och pannkakorna som är objekt (blir ätna), och rätt svar är därför

2. Pannkakorna? Dem äter jag till lunch imorgon.

I exemplen ovan är de och dem pronomen, men nu ska vi komplicera det hela. De, men inte dem, kan nämligen också fungera som bestämd artikel.

Hon gillar de gula slipsarna bäst.

De verktyg som hon inte behövde lämnade hon i lådan.

Då funkar inte längre knepet att pröva med jag eller mig. Översätter man till standardengelska får man varken they eller them, utan nåt annat, som the eller those. I en sån situation är de alltid rätt.

I exempel 3 är det inte självklart hur man ska betrakta de/dem. Å ena sidan står det som objekt i satsen: ”så kan du ta dem”. Men å andra sidan skulle det också kunna ses som en slags bestämd artikel: ”du kan ta de [verktyg] som du behöver”. Det kan också vara så att de som kommit att kännas som en slags fast enhet, där man ogärna vill böja orden som ingår. Att ha de som i objektsställning är varken nytt eller unikt svenskt; det förekommer i flera hundra år gamla texter och även i våra nordiska grannspråk. Därför brukar man betrakta det som korrekt att säga både

3. Jag lägger alla verktyg här, så kan du ta de som du behöver.

och

3. Jag lägger alla verktyg här, så kan du ta dem som du behöver.

Ett sista generellt råd: Om du trots dessa tips hamnar i en situation där du tvekar – välj hellre de än dem. För det första är de statistiskt smart, för i nio av tio fall är de rätt och dem fel. För det andra stör ett felaktigt använt dem mer än ett felaktigt använt de. Faktiskt har Språkrådets förre chef Olle Josephson argumenterat för att om man ska slopa distinktionen mellan de och dem helt i skrift, är enhetsformen de att föredra framför den mer iögonfallande talspråksformen dom.

Gör gärna Olle Josephsons de– och dem-test. Det är lite svårare än mitt. Och när ni gjort det, kom gärna tillbaka och berätta hur er språkkänsla reagerar på följande två meningar:

Dig som alltid har hjälpt mig så bra litar jag inte på längre.

Du som alltid har hjälpt mig så bra litar jag inte på längre.

Ylva Byrman

Ni som läst Hallå där-intervjun med mig, funderade ni över bruket av prepositionen kring? Den används nämligen på ett sätt som åtminstone triggar språkpolisen i mig. Se följande två citat.

Jag kommer att problematisera vad som är rätt och fel och ställa frågor kring vem som bestämmer över språket.

Bloggen kommer också att innehålla en del kuriosa kring var orden kommer från.

Jag skulle inte säga att användningen är felaktig, men om jag fick i uppdrag att redigera intervjusvaren skulle jag definitivt rekommendera mig själv att fundera över om inte dessa kring med fördel skulle kunna bytas mot nån annan preposition.

Kring är nämligen en av de där lite vagare prepositionerna som det lätt tenderar att gå inflation i. Den rumsliga relation som kring beskriver är ju att nåt går runt ett föremål men aldrig vidrör det eller bara vidrör det ytligt. Uttrycket gå som katten kring het gröt illustrerar detta. Man rör sig i periferin utan att nå fram till själva saken.

Också när man använder kring i en mer abstrakt och överförd betydelse bör man hålla i minnet att det är denna typ av ytliga och lätt undvikande förhållningssätt som prepositionen signalerar. Och om det inte är vad man vill signalera bör man nog välja en annan preposition. I exemplen ovan skulle jag rekommendera mig själv att hellre använda om:

Jag kommer att problematisera vad som är rätt och fel och ställa frågor om vem som bestämmer över språket.

Bloggen kommer också att innehålla en del kuriosa om var orden kommer från.

Om blir mindre vagt och mer träffande. Dessutom är om kortare än kring, och man ska aldrig förlänga en text i onödan. Låt mig visa ytterligare några autentiska exempel, där jag rekommenderar att man skippar kringsnacket och väljer en annan preposition. Ibland kan det vara lämpligt att ersätta kring med i eller av:

De presenterade en studie kring cancervård och patientbemötande.

Och här kan med vara ett bra alternativ:

Den anbudsförfrågan som definierar projektet var inte tydlig kring vad som ingår.

Och här är nog för bäst:

I projektet är det viktigt att formulera tydliga mål kring folkhälsan.

I detta sista exempel skulle jag rekommendera :

Vissa forskare hävdar att vi aldrig kommer att få svaret kring pyramidernas gåta.

Det är givetvis inte så att jag generellt avråder från att använda kring. Vi ska självklart fortsätta dansa kring granen och diskutera omständigheterna kring suspekta händelser. Men exemplen ovan visar att man lätt börjar ta till kring i tid och otid, som nån slags allroundpreposition. Det minskar givetvis textens precision. Så ett råd till mig och alla er andra: innan vi slentrianmässigt skriver kring, låt oss fundera en gång till om det verkligen är den mest lämpliga prepositionen i sammanhanget.