Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Detta är slutet på en text publicerad i Skånska Dagbladet den 23 maj 2011. Det som blev liggande var faktiskt inte Elsie Brodins föräldrar, utan en hel kartong med tidningen Husmodern.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Igår debatterades det könsneutrala pronomenet hen i Kvällsöppet. Eftersom Språkbloggen inte känner att vi har så mycket att tillföra de redan skrivna spaltmetrarna om hen (se länkar nedan) tänkte vi istället ta upp en inte identisk men relaterad fråga, nämligen hur engelskan använder det plurala they för att syfta på en singular referent, ofta av obestämt kön:

A person came in and said they’d lost their keys.

Här används they om a person. Det är alltså som om vi på svenska skulle säga ”en person kom in och sa att dom blivit av med sina nycklar”.

Att använda they för att syfta på en singular referent är rätt vanligt, men barn brukar i skolan få lära sig att det är fel. Därför roade sig en lingvistblogg med att samla belägg där they används om en grammatiskt singular referent i texter av litterära storheter som William Shakespeare, Jonathan Swift, Oscar Wilde, Rudyard Kipling och Jane Austen. Särskilt vanligt är det i konstruktioner med everyone, everybody, someone och somebody, som när Mr Elton i Jane Austens Emma säger:

At Christmas every body invites their friends.

Notera att verbet invite tar ett singular-s, men det står inte ”his or her friends” utan ”their friends”. Mer argument för och mot they använt på detta vis kan ni läsa här eller om ni gör en webbsökning på ”they as third person singular” eller ”they as gender neutral pronoun”.

För den som vill läsa vad som skrivits om hen finns här lite länkar
Milles, Samson och Tomicic argumenterar för att hen behövs

Eget språkbruk kan inte påtvingas andra, Kragnert Bartholfs replik till Milles m.fl.
Språktidningen om hur transpersoner använder hen
Språkrådets rekommendationer om hen
Hen upplevs inte som neutralt – än. Anna-Malin Karlssons språkspalt
Ordet som hotade Sverige. Lovestam tar upp sina favoritkommentarer i debatten
DN:s följetong om hen
Sydsvenskans språkvårdare missnöjd med Andreas Ekströms användning av hen i Sydsvenskan
Sydsvenskan om hen och Språkrådets hållning

Ylva Byrman

Svenska Akademiens ordlista, SAOL, revideras med jämna mellanrum. Gamla ord åker ut, och nya kommer in. Vid förra revisionen 2006 ströks runt 6.000 ord. Men inte utan protester. Ord engagerar nämligen människor.

DN:s Lotta Olsson tröttnade på alla gnälliga protester och beslöt att göra nåt konstruktivt istället. Sommaren 2009 startade hon kampanjen ”Adoptera ett ord”, och det fick en enorm uppslutning. Idén gick ut på att välja ett ovanligt favoritord och lova att använda det i vanliga vardagssamtal minst 10 gånger under ett år. Runt 800 personer hörde av sig till Olsson, för att med stor entusiasm bli adoptivföräldrar till ord som tulipanaros, skabrös och etterkvesa.

Ett annat initiativ är bloggen Glömda ord. Varje dag publicerar de ett ord – idag näpen – och uppmanar läsare att i kommentarsfältet rapportera hur de använt ordet. De tvittrar också ut ordet, vilket jag faktiskt tycker är ett bättre forum än bloggen. Trevligt när dagens ord dyker upp mitt i flödet!

Er språkbloggare har knappast märkt ut sig som nån vars språkkonservativa axel man tryggt kan vila huvudet mot för att få tröst när tidens tand gnager sönder de vackra, gamla orden. Snarare är jag en sån där opålitlig typ, vars provocerande progressiva syn bara driver på den språkliga förflackningen. Men till och med jag kan ibland chocka. Senast igår gjorde jag lite lingokonservativ lokalradioreklam, när jag utnämnde halvannan till veckans ord.

Hur går det då egentligen med dessa ordbevararinitiativ? Hur gick till exempel adoptionen av tulipanaros, som betyder ’kombination som är tilltalande i fantasin men knappast möjlig i praktiken’? Jag frågade adoptivmamman Mia Engström, som skamset erkände att hon faktiskt inte lyckats använda ordet 10 gånger under ett år. Och jag tror att hon är synnerligen representativ. Det är lätt att applådera ett nostalgiappellerande initiativ, men svårare att tvinga sig själv till icke-spontan ordanvändning. Bloggen Glömda ord visar samma mönster. Trots hela 1.500 följare på Twitter ekar det ödsligt tomt i de kommentarsfält där ordanvändningen ska rapporteras.

Vi ska nog acceptera att ord stryks ur SAOL på goda grunder. Både näpen och tulipanaros finns för övrigt kvar, så än lever de. Sen ska man minnas att ord inte slutar finnas bara för att de försvinner ur SAOL. Eftersom vi har förmånen att leva i ett land som inte ägnar sig åt bokbränning, finns all svensk text som publicerats de senaste seklen väl bevarad. Det är bara att springa och låna en bok på ett bibliotek nära dig!

Ylva Byrman

Alla människor gör felskrivningar. Alla människor har också missat felskrivningar, trots att de föresatt sig att noggrant granska en text.

Oftast får en felskrivning inga större konsekvenser. Många märks knappt vid genomläsningen eller stör bara läsaren nån millisekund. Lite värre blir det om felskrivningen äventyrar begripligheten eller gör att läsaren tappar förtroende. Men nån enstaka gång kan en felskrivning kosta mycket mer än så.

Den kan kosta 11 miljoner.

Åtminstone om man får tro mediebevakande Resumé, som hävdar att Sydsvenskans förra vd får 11 miljoner kronor på grund av en felskrivning i bonusavtalet:

Avtalet sade att hans bonus skulle beräknas på skillnaden mellan budgetmål och uppnått resultat. Inte tvärtom som vore det logiska: uppnått resultat minus budgetmål.

Ju större förlust, desto större bonus alltså. Å andra sidan ingen bonus om Sydsvenskan skulle gå med vinst. Det gjorde den emellertid inte de närmaste åren heller.

I andra artiklar dementeras dock denna uppgift. Men oavsett vad som är sant visar detta på den nästan obehagligt stora roll som språkliga formuleringar spelar i juridisk text. Ett av de mest kända fallen är när ett kommatecken helt ändrade villkoren i ett avtal mellan Rogers Communications och Bell Aliant. Det sensationella fallet har internationellt kallats för The case of the million-dollar comma.

Men språklig form berör inte bara avtalsjurister. Också socialsekreterares och polisers sätt att skriva ner brottsoffers och andra människors berättelser får stor betydelse, eftersom dessa texter används som underlag i utredningar och domstol. Rättslingvistik, studiet av den språkliga formens betydelse i polisiär och juridisk verksamhet, är ett fält som hittills knappt fått nån uppmärksamhet i Sverige. Men kanske är detta på väg att ändras. I morgon ska jag faktiskt gå på workshop i rättslingvistik i Växjö. Dit kommer forskare från olika europeiska länder för att hålla föreläsningar och jämföra erfarenheter av hur språket påverkar rättsprocesserna. Det kommer ju inte att hjälpa Sydsvenskans bonuskris, men förhoppningsvis kan fältet rättslingvistik på sikt öka samarbetet mellan språkvetare och jurister och ge insikter om språkets roll i ett rättssäkert samhälle.

Ylva Byrman

Ni har väl inte missat att Sörmlands läns polismästare lyckades gifta sig till ett palindromnamn? Nu heter han Mats-Erik Kirestam, och Metro gjorde en kul Hallå där-intervju. Intervjuaren ställer lite frågor i palindromform,  och vilka svar han levererar, denna palindrompolis:

Dromedaren Alp-Otto planerade mord?
– Särskilt mycket djurrelaterade brott har vi inte här i distriktet, nej…

Jag var för övrigt genast tvungen att göra en sökning på Ratsit för att se om jag kunde hitta en potentiell make med efternamnet Avly. Det närmsta jag fann var efternamnet Afli, så där rök mina palindromnamnsdrömmar. Hittar du nån palindrompartner att fria till?

Ylva Byrman

”Utarmar Twitter och sociala medier det moderna språkbruket?” var titeln på en text av Damon Rasti på Ajour. Rasti är inte språkvetare, men väl skribent, debattör och en flitig användare av sociala medier. Han menar att i takt med att utbud och efterfrågan på snabba, korta nyheter ökar, förändras också våra läsmönster. Samtidigt behöver inte det utesluta intresset för längre nyhetstexter och reportage, eftersom dessa fyller en annan funktion. Vi måste bara, menar Rasti, fortsätta värna om mångfalden och låta det långsamma berättandet finnas kvar vid sidan av de rappa och snuttifierade nyheterna.

I DN kunde man läsa artikeln ”Tekniken inget hot mot språket”. Den bygger på intervjuer med Språkrådets Anna Antonsson och Rickard Domeij, som menar att en av de största förändringarna är att vi idag skriver betydligt mer än för några decennier sen. En annan revolutionerande sak är att vi för första gången fått ett dialogiskt skriftspråk. I antikens Grekland var Platon oroad över att skriften skulle göra människor dummare, eftersom kunskapen då inte längre hölls kvar i människors huvuden utan flyttade ut på papper. Dessutom menade man att det var ur dialog som kunskap uppstod. För att skapa kunskap var den monologiska skriften alltför statisk. Men med de nya medierna som chatten har vi återvänt till realtidsdialogen – men i skrift. Fast om chatten ska kunna användas som ett forum för dialogiskt kunskapsbygge krävs gott om tid och en vilja att ifrågasätta och se de fina nyanserna.

Som en uppföljning på DN:s artikel kunde läsarna igår just chatta med Anna Antonsson om teknikens påverkan på språket. Möjlighet till dialogiskt utbyte och fördjupning i ett visst ämne uteblev dock, eftersom DN har vulgärdefinierat chatt som ’kort svar på en fråga, utan möjlighet till uppföljning’.

Vissa ställde frågor som ”Går det att säga att något är fel eller rätt skrivet? Finns det någon officiell reglering av svenska i Sverige??” och ”Tycker du att det är ett problem att språket blir mer och mer slappt, inte minst grammatik och interpunktion?”. Med tanke på det begränsade utrymmet lämnar Antonsson utmärkta svar, men ämnet är alldeles för komplext för att fungera i det valda formatet, annat än som kort inspiration eller kanske bekräftelseterapi av Ring P1-slaget. De ovan nämnda frågeställarna kan knappast ha lämnat chatten så värst mycket klokare än tidigare.

Mejl, sms, chatt, Twitter, videokonferens och internetforum innebär nya möjligheter till kommunikation. Det bästa man kan göra som språkbrukare är att använda alla. Först då kan man förstå varje mediums potential och – nog så viktigt – dess begränsningar.

 

Uppföljning: En gång var boken också ett nytt medium.

Ylva Byrman

I Språkbloggen har jag flera gånger talat om Twitter. Men för den som aldrig använt Twitter är det inte helt lätt att komma igång eller ens begripa vad man ska ha det till. För den språkintresserade men Twitterskeptiske kan en bra ingång vara att börja följa @Språkrådgivning. Där besvarar Språkrådet språkfrågor. Om du bara vill läsa flödet räcker det med att klicka på länken ovan, men om du också vill kunna ställa egna frågor behöver du registrera ett Twitterkonto.

Har du ett Twitterkonto kan du också skicka tips eller diskutera med andra frågeställare. Kristian Holmgren slog till exempel vad med sin chef om en bakelse att ordet paltkoma inte bara används i Norrland, utan har spritt sig till resten av landet. Han skrev in till DN:s språkspalt och frågade, och fick den 16 oktober svaret att de aldrig hört ordet och att det därför var att betrakta som ett norrländskt ord utan riksspridning. Kristian var dock skeptisk (och bakelsesugen!) och kvittrade iväg en fråga till Språkrådgivning. De vidaretvittrade frågan, vilket gjorde att den fick stor spridning – Språkrådet har nämligen över 2.700 följare på Twitter. Av dessa hörde 34 personer från hela landet, bland annat jag själv, av sig till Kristian och berättade att de använda ordet paltkoma regelbundet, i betydelsen ’vara så mätt att man är matt’.

Kristian återkopplade resultatet till DN, som tvingades göra avbön söndagen den 23 oktober. Se där, vilka debatter ni missar, ni som inte följer Språkrådgivning på Twitter.

Eftersom ett Twittermeddelande inte rymmer mer än 140 tecken, lämpar sig Språkrådets Twitterrådgivning bäst för korta frågor som har korta svar. Har du en längre fråga är det bättre att mejla eller ringa.

Men innan du gör nåt av detta ska du först söka svar i Språkrådets frågelåda. Där finns de vanligaste frågorna besvarade, för det är ju lite onödigt att du blir den tvåtusenfemhundrasjuttiofjärde personen som frågar om det skrivs internet eller Internet. Det hade du ju enkelt kunnat slå upp själv, så får Språkrådet mer tid att besvara nya, spännande frågor.

Vill du veta mer om hur man kommer igång med Twitter kan du läsa en guide, till exempel den här.

Ylva Byrman

Siv Strömquist, som skriver språkspalter åt papperstidningen SvD, har skrivit en ny bok om språkutveckling och språkriktighet. Den heter Vart är vart på väg? och är ett bra julklappstips för den som nu inte väljer att köpa språkpolis-t-tröjan.

Som språkvårdare får Siv Strömquist sägas tillhöra den försiktigt konservativa skolan. Hon har lång erfarenhet, ett gediget kunnande och är en mästare när det gäller att pedagogiskt resonera om språk och textuppbyggnad. Hennes klassiska och ständigt uppdaterade Skrivboken har hjälpt massor av människor att bli bättre på texthantverket.

Men eftersom boken bär undertiteln Och andra språkfrågor i tiden kan kanske vara på sin plats med en liten pik. För när det gäller att vara i tiden och snappa upp nya ord och uttryck, kan Strömquist knappast anklagas för att vara den med örat närmast marken. Jag minns nämligen när Strömquist så sent som 2009 i en språkspalt berättar att hon nyss uppmärksammat att uttrycket ”det suger” används i betydelsen ’det är värdelöst’ av den yngre generation. Detta visar att språkspaltsskrivare generellt är dåliga på att läsa andras språkspalter. För just detta uttryck hade faktiskt Strömquists språkspaltskollega Viveka Adelswärd, som också skriver åt SvD, uppmärksammat mer än tio år tidigare i samband med att Elevorganisationen hade en kampanj med parollen ”Skolan suger – vem tar ansvar?”. (Vi på Språkbloggen kan som plojinfo berätta att vi hade det oförtjänta nöjet att gå på högstadiet samtidigt som denna kampanj pågick.)

Nåväl. Vart är vart på väg? kanske inte kommer att innehålla de hetaste nyordsspaningarna. Men jag är övertygad om att den innehåller kloka svar på språkfrågor och att det är läsvärd bok för den som är det minsta språkintresserad.

Ylva Byrman

I mitt twitterflöde igår var detta de två mest omkvittrade händelserna, om man bortser från Berlusconis avgång (det säger kanske mer om vilka människor jag följer än om vad som faktiskt var gårdagens stora nyheter):

1. Wordfeud har nu bytt ordlista till SAOL, vilket mottogs med jubel av alla alfapetnördar med smarta telefoner. Att bytet skulle ske var ju aviserat sen tidigare, bland annat på Peter Englunds blogg, men nu är det alltså genomfört. Trots att jag själv inte spelar tycker jag att det är roligt att alfapetspelandet fått sånt uppsving. I helgen när jag stod i kö kom jag på mig själv med att inte bara stå och snegla över axeln på den Wordfeudspelande mannen framför mig för att se vilka bokstäver han hade, utan faktiskt också börja föreslå ord han kunde lägga.

Som plojinfo kan jag säga att Wordfeud är den mest köpta appen, men på åttonde plats över mest köpta appar kommer ”Wordfeud Cheater – Svenska ord”. Människors sportslighet, alltså.

2. Saabs rekonstruktör Guy Lofalk ska enligt ett löst och obekräftat rykte tidigare ha hetat Kent Pettersson. Det orsakade kanske inte jubel, men väl lite surr och fnitter på twitter. Klart är i alla fall att Lofalk heter Kent i mellannamn. Faktum är att han heter Guy Kent Albin Ivan Lofalk. Rätt ståtligt, tycker jag, oavsett om det är taget eller inte. Men det kanske inte upplevs som lika rejält som Kent Pettersson. Det fick mig att fundera: Hur mycket dömer vi egentligen folk efter deras namn? Hur känns det, rent identitetsmässigt, att byta namn? Och varför rynkas det ofta på näsan åt människor som byter till ett egenvalt namn, medan det ses som fullt normalt att byta namn vid giftermål?

Nu är det ju inte Flashbackartad ryktesspridning om folks personhistoria som Språkbloggen vill ägna sig åt, så därför bidrar jag här med lite mer reko uppgifter på temat. Det finns 18.472 män med tilltalsnamnet Kent i Sverige. Namnet kommer från engelskan och är ganska ungt i svenskan. Det tidigaste belägget är från 1923, och namnet hade sin glansperiod mellan 1950 och 1969. Guy däremot är bara tilltalsnamn för 473 personer. Det är ett franskt och engelskt förnamn, och lär vara en fransk form av det fornhögtyska Wido. Det är i sin tur en smekform på namn som innehåller ”wid”, som betyder ’skog’ eller ’träd’ och återfinns i namn som Arvid, Botvid och Seved.

Det går 10.000 Pettersson på 1 Lofalk i Sverige. Faktum är att det bara finns 6 personer i Sverige som heter Lofalk i efternamn.

Ni vet väl att ni kan läsa mer om personnamn på Institutet för språk och folkminnens webbplats? Och namnstatistik kan man ta fram på SCB:s webbplats.

Ylva Byrman

Ta gärna del av Anna Antonssons debattinlägg i Språktidningen, som är ett svar på en ledare i Norrköpings tidningar med titeln ”Vårdslös språkvård”.

Det är en intressant debatt. Jag skulle kunna skriva en avhandling på temat fackspråk, klarspråk, retorik  och sambandet mellan komplext språk och komplexa tankar. Idag nöjer jag mig dock med en kortare reflektion om NT-ledarens formulering att man låtit ”klarspråksarbetet gå till överdrift i Hovrätten”. Betyder detta att man har fått en arbetsplats där texterna är så klara, tydliga och välskrivna att det blivit ett problem? Visa mig gärna några exempel på såna texter, för själv tror jag aldrig att jag läst en facktext där jag upplevt irritation över att budskapet var lätt att ta till sig. Eller en text där jag kommit på mig själv med att önska att skribenten lagt lite mer tid på att fördunkla sina formuleringar och intentioner.

Formuleringen ”för mycket klarspråk” är för mig något av en semantisk orimlighet, ungefär som ordet optimalare, som man ibland stöter på. Om optimal betyder ’bästa möjliga’, framstår komparativformen optimalare som märklig. Den markerar att talaren inte riktigt velat acceptera betydelsen av optimal. Ett annat uttryck jag ifrågasatte i en språkgranskning häromdagen är väldigt objektiv. Det antyder ju att man inte vågar lita på att det som är objektivt verkligen är helt fritt från subjektivitet, utan måste dra till med förstärkningsordet väldigt.

Ett sista exempel på en formulering med inbyggd märklighet var när man i samband med Julian Assange-rättegången hävdade att ”jämställdheten har gått för långt”. Men har man två vågskålar finns bara alternativen obalans och jämvikt. Att prata om ”för mycket jämvikt” är en logisk groda som i själva verket bara visar att talaren tycker att en viss obalans är att föredra.

På samma sätt röjer formuleringen ”för mycket klarspråk” att talaren ser det som önskvärt att en del texter är avsiktligt otydliga och svårare än nödvändigt att läsa. Och ibland är språkanvändning medvetet exkluderande. I Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist pratar medlemmarna i Vita rosen rövarspråket för att de i rivalgänget Röda rosen inte ska förstå. Jag unnar Anders, Eva-Lotta och Kalle att ha sitt hemliga språk som ett fritidsnöje. NT-ledaren menar att vi också borde unna statstjänstemän att använda kanslisvenska och ålderdomliga ord som vi vet exkluderar vissa, nämligen de ord som finns i den så kallade Svarta listan. Men skillnaden är att statstjänstemännen har ett demokratiskt uppdrag och får våra skattepengar i lön för att tillhandahålla klar information.

Om NT på allvar säger sig värna demokrati, borde valet vara ganska enkelt mellan att maximera chanserna att alla kan förstå sin egen dom och juristernas rätt till stilistisk njutning på arbetstid.