Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Med detta vackra budskap vill Björn Ranelid och jag önska er alla en riktigt euforisk melodifestivalsafton.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

De språkliga högtidsdagarna duggar tätt i början av februari. Knappt har vi hunnit återhämta oss från firandet av Grammatikdagen förrän det är dags att högtidlighålla nästa språkliga fenomen: den 6 februari är Semikolonets dag.

Ett sätt att inleda dagen är att testa om du är en semikolonmissbrukare, genom att göra det test jag satte ihop i höstas. Sen kan du lyssna på semikolonsången, titta på semikolonfrimärken formgivna av Pontus Björlin och läsa Språkrådets regler för hur semikolon används. Vi kan också repetera Språkrådets råd för hur man framför allt inte bör använda semikolon:

Semikolon skall inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt. Det är i dag ett vanligt – men felaktigt – bruk. Skriv alltså inte:

Telefonen finns i följande färger; röd, svart och gul.

utan:

Telefonen finns i följande färger: röd, svart och gul.

Men allt detta är nånstans att stoppa huvudet i sanden. Det vi borde göra är att ägna dagen åt att studera hur semikolon faktiskt används. Om vi ur studien räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Om vi hade haft en folkomröstning skulle stycket jag nyss skrev se ut så här:

Språkvården säger; ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen; ”Semikolon är det nya kolon!”

Men om nu semikolon är det nya kolon, vad händer då med det gamla kolon? Ni vet de där två prickarna i lodrät rad som man kan använda före uppräkning, exemplifiering eller citat som signalerats av anföringsverb. Kommer kolon att föra en tynande tillvaro, utmanövrerad av det allt populärare semikolonet?

Det får tiden utvisa. Men eftersom de okritiska semikolonentusiasterna verkar vara så många, behöver man knappast ha dåligt samvete om man förbigår 6 februari med tystnad. Semikolon behöver inte min uppvaktning. Däremot har jag minsann redan antecknat i almanackan att det är Kolonets dag den 5 november.

Ylva Byrman

Den tjeckiska allt-i-allon Václav Havel är död. Språkbloggen lämnar åt andra att kommentera hans livsgärning, men däremot påpekar vi gärna att c inte uttalas k på tjeckiska, utan ts. Accenten markerar i tjeckiskan lång vokal, och vokaler utan accent är alltså korta. Därför ska det vara ett första långt a i Václav, ”Vaatslaf”, men ett kort a i Havel. På Wikipedia finns en utmärkt uttalsfil att öva med.

Uttalsfil från Wikimedia Commons

Ylva Byrman

Alla människor gör felskrivningar. Alla människor har också missat felskrivningar, trots att de föresatt sig att noggrant granska en text.

Oftast får en felskrivning inga större konsekvenser. Många märks knappt vid genomläsningen eller stör bara läsaren nån millisekund. Lite värre blir det om felskrivningen äventyrar begripligheten eller gör att läsaren tappar förtroende. Men nån enstaka gång kan en felskrivning kosta mycket mer än så.

Den kan kosta 11 miljoner.

Åtminstone om man får tro mediebevakande Resumé, som hävdar att Sydsvenskans förra vd får 11 miljoner kronor på grund av en felskrivning i bonusavtalet:

Avtalet sade att hans bonus skulle beräknas på skillnaden mellan budgetmål och uppnått resultat. Inte tvärtom som vore det logiska: uppnått resultat minus budgetmål.

Ju större förlust, desto större bonus alltså. Å andra sidan ingen bonus om Sydsvenskan skulle gå med vinst. Det gjorde den emellertid inte de närmaste åren heller.

I andra artiklar dementeras dock denna uppgift. Men oavsett vad som är sant visar detta på den nästan obehagligt stora roll som språkliga formuleringar spelar i juridisk text. Ett av de mest kända fallen är när ett kommatecken helt ändrade villkoren i ett avtal mellan Rogers Communications och Bell Aliant. Det sensationella fallet har internationellt kallats för The case of the million-dollar comma.

Men språklig form berör inte bara avtalsjurister. Också socialsekreterares och polisers sätt att skriva ner brottsoffers och andra människors berättelser får stor betydelse, eftersom dessa texter används som underlag i utredningar och domstol. Rättslingvistik, studiet av den språkliga formens betydelse i polisiär och juridisk verksamhet, är ett fält som hittills knappt fått nån uppmärksamhet i Sverige. Men kanske är detta på väg att ändras. I morgon ska jag faktiskt gå på workshop i rättslingvistik i Växjö. Dit kommer forskare från olika europeiska länder för att hålla föreläsningar och jämföra erfarenheter av hur språket påverkar rättsprocesserna. Det kommer ju inte att hjälpa Sydsvenskans bonuskris, men förhoppningsvis kan fältet rättslingvistik på sikt öka samarbetet mellan språkvetare och jurister och ge insikter om språkets roll i ett rättssäkert samhälle.

Ylva Byrman

Ni har väl inte missat att Sörmlands läns polismästare lyckades gifta sig till ett palindromnamn? Nu heter han Mats-Erik Kirestam, och Metro gjorde en kul Hallå där-intervju. Intervjuaren ställer lite frågor i palindromform,  och vilka svar han levererar, denna palindrompolis:

Dromedaren Alp-Otto planerade mord?
– Särskilt mycket djurrelaterade brott har vi inte här i distriktet, nej…

Jag var för övrigt genast tvungen att göra en sökning på Ratsit för att se om jag kunde hitta en potentiell make med efternamnet Avly. Det närmsta jag fann var efternamnet Afli, så där rök mina palindromnamnsdrömmar. Hittar du nån palindrompartner att fria till?

Ylva Byrman

Många är oroade för vad som håller på att hända med det svenska språket. En del oroar sig för att nya generationer förflackar språket med sitt slarviga sätt – en oro som sannolikt varit konstant ända sen människan utvecklade talorgan. Andra, till exempel nätverket Språkförsvaret, oroar sig för engelskans inflytande och hur engelskan tränger ut svenskan från vissa domäner. Ett exempel är naturvetenskaplig forskning, där det idag knappt finns några svenska publikationer över huvud taget. Språkförsvaret har därför gett ut en antologi med titeln Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva. Där finns korta texter om svenskan och dess ställning, skrivna av språkvetare, lärare och språkälskare.

För den som bor i Stockholmsområdet och ibland ställer sig frågan ”Vad händer med svenskan?”, har jag ett evenemangstips. Olle Josephson, professor i nordiska språk och tidigare chef för Språkrådet, håller en öppen föreläsning med just denna titel. Det går av stapeln nu på tisdag den 15 november i hus A i Södra huset, Stockholms universitet. Läs mer här.

Ylva Byrman

Siv Strömquist, som skriver språkspalter åt papperstidningen SvD, har skrivit en ny bok om språkutveckling och språkriktighet. Den heter Vart är vart på väg? och är ett bra julklappstips för den som nu inte väljer att köpa språkpolis-t-tröjan.

Som språkvårdare får Siv Strömquist sägas tillhöra den försiktigt konservativa skolan. Hon har lång erfarenhet, ett gediget kunnande och är en mästare när det gäller att pedagogiskt resonera om språk och textuppbyggnad. Hennes klassiska och ständigt uppdaterade Skrivboken har hjälpt massor av människor att bli bättre på texthantverket.

Men eftersom boken bär undertiteln Och andra språkfrågor i tiden kan kanske vara på sin plats med en liten pik. För när det gäller att vara i tiden och snappa upp nya ord och uttryck, kan Strömquist knappast anklagas för att vara den med örat närmast marken. Jag minns nämligen när Strömquist så sent som 2009 i en språkspalt berättar att hon nyss uppmärksammat att uttrycket ”det suger” används i betydelsen ’det är värdelöst’ av den yngre generation. Detta visar att språkspaltsskrivare generellt är dåliga på att läsa andras språkspalter. För just detta uttryck hade faktiskt Strömquists språkspaltskollega Viveka Adelswärd, som också skriver åt SvD, uppmärksammat mer än tio år tidigare i samband med att Elevorganisationen hade en kampanj med parollen ”Skolan suger – vem tar ansvar?”. (Vi på Språkbloggen kan som plojinfo berätta att vi hade det oförtjänta nöjet att gå på högstadiet samtidigt som denna kampanj pågick.)

Nåväl. Vart är vart på väg? kanske inte kommer att innehålla de hetaste nyordsspaningarna. Men jag är övertygad om att den innehåller kloka svar på språkfrågor och att det är läsvärd bok för den som är det minsta språkintresserad.

Ylva Byrman

I mitt twitterflöde igår var detta de två mest omkvittrade händelserna, om man bortser från Berlusconis avgång (det säger kanske mer om vilka människor jag följer än om vad som faktiskt var gårdagens stora nyheter):

1. Wordfeud har nu bytt ordlista till SAOL, vilket mottogs med jubel av alla alfapetnördar med smarta telefoner. Att bytet skulle ske var ju aviserat sen tidigare, bland annat på Peter Englunds blogg, men nu är det alltså genomfört. Trots att jag själv inte spelar tycker jag att det är roligt att alfapetspelandet fått sånt uppsving. I helgen när jag stod i kö kom jag på mig själv med att inte bara stå och snegla över axeln på den Wordfeudspelande mannen framför mig för att se vilka bokstäver han hade, utan faktiskt också börja föreslå ord han kunde lägga.

Som plojinfo kan jag säga att Wordfeud är den mest köpta appen, men på åttonde plats över mest köpta appar kommer ”Wordfeud Cheater – Svenska ord”. Människors sportslighet, alltså.

2. Saabs rekonstruktör Guy Lofalk ska enligt ett löst och obekräftat rykte tidigare ha hetat Kent Pettersson. Det orsakade kanske inte jubel, men väl lite surr och fnitter på twitter. Klart är i alla fall att Lofalk heter Kent i mellannamn. Faktum är att han heter Guy Kent Albin Ivan Lofalk. Rätt ståtligt, tycker jag, oavsett om det är taget eller inte. Men det kanske inte upplevs som lika rejält som Kent Pettersson. Det fick mig att fundera: Hur mycket dömer vi egentligen folk efter deras namn? Hur känns det, rent identitetsmässigt, att byta namn? Och varför rynkas det ofta på näsan åt människor som byter till ett egenvalt namn, medan det ses som fullt normalt att byta namn vid giftermål?

Nu är det ju inte Flashbackartad ryktesspridning om folks personhistoria som Språkbloggen vill ägna sig åt, så därför bidrar jag här med lite mer reko uppgifter på temat. Det finns 18.472 män med tilltalsnamnet Kent i Sverige. Namnet kommer från engelskan och är ganska ungt i svenskan. Det tidigaste belägget är från 1923, och namnet hade sin glansperiod mellan 1950 och 1969. Guy däremot är bara tilltalsnamn för 473 personer. Det är ett franskt och engelskt förnamn, och lär vara en fransk form av det fornhögtyska Wido. Det är i sin tur en smekform på namn som innehåller ”wid”, som betyder ’skog’ eller ’träd’ och återfinns i namn som Arvid, Botvid och Seved.

Det går 10.000 Pettersson på 1 Lofalk i Sverige. Faktum är att det bara finns 6 personer i Sverige som heter Lofalk i efternamn.

Ni vet väl att ni kan läsa mer om personnamn på Institutet för språk och folkminnens webbplats? Och namnstatistik kan man ta fram på SCB:s webbplats.

Ylva Byrman

Ta gärna del av Anna Antonssons debattinlägg i Språktidningen, som är ett svar på en ledare i Norrköpings tidningar med titeln ”Vårdslös språkvård”.

Det är en intressant debatt. Jag skulle kunna skriva en avhandling på temat fackspråk, klarspråk, retorik  och sambandet mellan komplext språk och komplexa tankar. Idag nöjer jag mig dock med en kortare reflektion om NT-ledarens formulering att man låtit ”klarspråksarbetet gå till överdrift i Hovrätten”. Betyder detta att man har fått en arbetsplats där texterna är så klara, tydliga och välskrivna att det blivit ett problem? Visa mig gärna några exempel på såna texter, för själv tror jag aldrig att jag läst en facktext där jag upplevt irritation över att budskapet var lätt att ta till sig. Eller en text där jag kommit på mig själv med att önska att skribenten lagt lite mer tid på att fördunkla sina formuleringar och intentioner.

Formuleringen ”för mycket klarspråk” är för mig något av en semantisk orimlighet, ungefär som ordet optimalare, som man ibland stöter på. Om optimal betyder ’bästa möjliga’, framstår komparativformen optimalare som märklig. Den markerar att talaren inte riktigt velat acceptera betydelsen av optimal. Ett annat uttryck jag ifrågasatte i en språkgranskning häromdagen är väldigt objektiv. Det antyder ju att man inte vågar lita på att det som är objektivt verkligen är helt fritt från subjektivitet, utan måste dra till med förstärkningsordet väldigt.

Ett sista exempel på en formulering med inbyggd märklighet var när man i samband med Julian Assange-rättegången hävdade att ”jämställdheten har gått för långt”. Men har man två vågskålar finns bara alternativen obalans och jämvikt. Att prata om ”för mycket jämvikt” är en logisk groda som i själva verket bara visar att talaren tycker att en viss obalans är att föredra.

På samma sätt röjer formuleringen ”för mycket klarspråk” att talaren ser det som önskvärt att en del texter är avsiktligt otydliga och svårare än nödvändigt att läsa. Och ibland är språkanvändning medvetet exkluderande. I Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist pratar medlemmarna i Vita rosen rövarspråket för att de i rivalgänget Röda rosen inte ska förstå. Jag unnar Anders, Eva-Lotta och Kalle att ha sitt hemliga språk som ett fritidsnöje. NT-ledaren menar att vi också borde unna statstjänstemän att använda kanslisvenska och ålderdomliga ord som vi vet exkluderar vissa, nämligen de ord som finns i den så kallade Svarta listan. Men skillnaden är att statstjänstemännen har ett demokratiskt uppdrag och får våra skattepengar i lön för att tillhandahålla klar information.

Om NT på allvar säger sig värna demokrati, borde valet vara ganska enkelt mellan att maximera chanserna att alla kan förstå sin egen dom och juristernas rätt till stilistisk njutning på arbetstid.

Ylva Byrman

I helgen gick högskoleprovet av stapeln, och den som inte skrev det då kan testa sig själv på ordkunskapsdelen här. De svåraste orden, om man får tro svarsstatistiken bland SvD:s läsare, är axiom, fysionomi, grynna och seraf.

Eftersom jag är nörd kan jag aldrig göra testet utan att fastna i semantiska grubblerier. Många av de korrekta svarsalternativen känns som alltför platta och fattiga förklaringar. Dessutom börjar jag fundera över vem som egentligen har makten över ett ords betydelsekärna.

Ibland finns det bland de felaktiga alternativen såna som kanske delvis överlappar den korrekta betydelsen, åtminstone om man ser till hur orden används i praktiskt bruk. I år fastnade jag en stund vid ordet alarmerande. Den korrekta synonymen som provkonstruktörerna erbjöd var oroande. Men bland övriga alternativ fanns några kandidater som fick mig att börja fundera, nämligen avskräckande, provocerande och uppfordrande. Vad betyder alarmerande för dig? Jag uppfattar det som att nåt sänder en varningssignal som bör framkalla ett ingripande. Oro upplever jag som nånting lågmält som kan pågå under lång tid utan att vara handlingsframkallande. Ett alarm är däremot en stark och plötslig signal som inte kan ignoreras utan kräver snabbt ingripande. Dessa nyanser kommer inte till uttryck i det korrekta svarsalternativet oroande, men antyds däremot i flera av de felaktiga alternativen.

Ofta kan man vid undersökningar av faktiskt språkbruk upptäcka att ord har betydelsedimensioner som inte riktigt framgår av ordboksdefinitionen. Ett exempel är orsaka, som ofta definieras som ’få till följd att’. I formuleringen ”X orsakar Y” borde alltså X och Y kunna vara vad som helst. Men i praktiskt språkbruk är Y nästan alltid nåt dåligt. Det är oerhört ovanligt med formuleringar som ”sex orsakar välbefinnande” eller ”regnet har orsakat goda skördar”. Nä, saker i vår omgivning orsakar istället lungcancer, problem, irritation, fallande Nasdaqindex och taskig andedräkt.

Ord kan också ha olika innebörd för olika människor. Ett exempel är fika. För vissa betyder detta rätt och slätt ’kaffe’. För andra inbegriper ordet hela den pausritual som kaffedrickandet innebär. Och för många små barn har det över huvud taget inget med kaffe att göra, utan det betyder att man sitter ner tillsammans en stund och stoppar nånting ätbart i munnen. Vem ska egentligen bestämma vilken av dessa betydelser som är den korrekta?

Högskoleprovets orddel är välkonstruerad och förmodligen ett utmärkt instrument för att bedöma människors ordkunskap. Samtidigt ska vi inte luras att tro att provets alternativ ger hela sanningen. Ett ord har inte en fix och färdig betydelse. Ett ord har istället en betydelsepotential, och det är vi språkbrukare som bestämmer hur vi ska förvalta ordets nyanser.

 

För övrigt: Min e-postadress har inte fungerat på över en vecka. Supporten håller på att kika på det, och jag hoppas det är ett rent sammanträffande att kontot började strula ungefär samtidigt som Petzälls twitterkonto började läcka ut hashkoder.