Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

Tack för en bra blogg. Jag har en liten fråga, eller snarare fundering (använde nästan ett snedstreck där).

Jag läste i ett forum ”Vi har fått in rapporter att detta problem kan uppstå på en del telefoner och har eskalerat det vidare”. Jag tyckte det lät konstigt och googlade lite på ”eskalera vidare” och liknande och fick en del träffar. Dock hittar jag inget i ordböckerna om att eskalera skulle kunna betyda vidarebefordra (som jag tolkade det som i exemplet ovan). Det närmaste jag kommer är en engelsk definition av escalate: ”to raise, lower, rise, or descend on or as if on an escalator.” Kanske betyder det att man skickar något vidare till en annan nivå (bildligt eller bokstavligt): ”vi skickar frågan till teknikerna på våning 2.” Eller är det för långsökt? Du kanske har några andra förklaringar.

Bästa hälsningar,

E

 

Ylvas svar:

Tack för dina vänliga ord om bloggen. Jag tycker att du gör en god analys av uttrycket eskalera ett ärende eller eskalera en fråga. Det handlar om något som bildligt talat skickas uppåt i en organisationsstruktur, till en högre instans eller till en mer kvalificerad eller prioriterad nivå. Att man använder eskalera på detta sätt är vanligast inom smala fackområden, till exempel tekniksupport, som ju ditt exempel är hämtat ifrån. Jag hittade en it-konsultfirma som säljer supportpaket och som beskriver sin tjänst så här:

För att användarna skall ha någonstans att vända sig till vid problem som inträffar när vi inte är på plats, har vi tjänsten ServiceDesk som finns tillgänglig per telefon och e-post under kontorstid. Vi kan hjälpa till med borttappade lösenord och enklare problem med klienter eller applikationer. Vid problem som inte kan lösas effektivt på distans kan vi eskalera ärendet och skicka ut en konsult, allt enligt den affärsuppgörelse vi upprättar.

Här kan alltså betydelsen sägas vara ‘ge ärendet en mer resurskrävande och exklusiv hantering’. På andra företag eller myndigheter kan eskalera ha den specifika betydelse ‘skicka vidare till chefen’:

Jag får inte lov att attestera belopp över 5 000, så jag måste eskalera den här fakturan till min chef.

Ett ärende som eskaleras tas alltså över av en mäktigare eller mer kvalificerad instans.

En vän till mig som är anställd på Migrationsverket menade att ordet eskalera dök upp ungefär samtidigt som organisationsfilosofin lean gjorde sitt intåg. Eskalera verkar alltså vara ett fackord som har sitt ursprung inom organisationsteori. Där används också sammansatta uttryck som eskalationsvägar och eskalationsteam i diskussionerna om hur man kan effektivisera arbetet. Prova att bildgoogla ”escalation process”, och du får se en mängd exempel på flödesscheman som visualiserar eskaleringsvägarna i olika företag.

Precis som för andra fackord gäller det att fundera över i vilka sammanhang man använder dem. Många människor har aldrig hört eskalera användas som i exemplen ovan och tycker att det låter konstigt. Om du jobbar på it-support och Stina i Hökarängen ringer kan det vara smartare att säga ”du, jag kan inte riktigt lösa ditt problem, så jag ska skicka vidare ärendet till specialisterna” hellre än ”jag eskalerar ditt problem”. Det sistnämnda kan ju faktiskt Stina tolka som att du tänker förvärra hennes problem. I allmänspråket är det ju oftast konflikter, våld och problem som eskalerar, vilket är detsamma som att de trappas upp och blir värre. I denna betydelse har eskalera funnits i svenskan sen 1960-talet. Om också det mer specifika organisationsteoretiska uttrycket eskalera ett ärende kommer att få fäste i allmänspråket återstår att se.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Man har väl blivit gammal och lite senil. Men vad jag kommer ihåg så fick man lära sig i skolan på 50-talet hur man skall behandla ord som slutar på –ium. Så verkar det inte vara nuförtiden. Man kan höra gymnasieelever och lärare säga ett gymnasie. Jag har till och med sett annons i dagstidningen där man försöker värva elever till ett naturbruksgymnasie. På min vårdcentral där man tar proverna står det laboratorie ovanför dörren. När jag påpekade att det var fel har man tagit ned skylten men någon rättstavad har inte kommit upp istället.

Har jag missat debatten om detta eller har detta missbruk accepterats? Jag har förgäves väntat på att Språket i P1 skulle ta upp detta. Jag har inte heller sett att Språkrådet har gjort det trots att de gett rekommendationer om ord som slutar på konsonant + um t.ex. centrum. Det enda ställe där jag sett att detta tagits upp är i Svensk ordbok på sidan 2686 under ordet seminarium, där man skriver:

Pluralformen seminarier har genom analogislut givit upphov till singularformen *seminarie, som dock får anses felaktig. Samma sak gäller formerna *akvarie, *inventarie, *kompendie och *stipendie.

Vid de senare orden finns en hänvisning till seminarium. Så det är dessa fem ord som de tycker är de viktigaste. Det ord jag först började reagera på var *solarie och det var väl på åttiotalet.

Om nu inte skolan förmår eller vill lära ut detta längre får vi väl sluta använda såna ord och hitta på andra enklare som vi kan behandla. Ett ord har jag hittat där båda formerna officiellt accepterats. Premium och premie har ju fått olika betydelser och enligt SAOB har detta fortgått sedan 1700-talet. Är det det enda ord som accepterats?

Hjälp mig.
Med vänlig hälsning
Wilhelm Alström

 

Ylvas svar:
Om jag bara skulle döma utifrån ditt mejl skulle jag gissa att dina sinnen är vid god vigör. Att då och då känna sig gaggig är normalt. Ibland när jag är trött i skallen börjar jag misstänka att jag lider av nån typ av juvenil demens, men jag är ingen expert på denna typ av diagnoser och det var ju hur som helst inte det ditt brev gällde.

Språkrådet har faktiskt tagit upp att former som ett seminarie och ett terrarie är inte korrekta. Min prognos är dock att vi inom de närmaste två decennierna kommer att ha dessa former i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). I den danska motsvarigheten till SAOL, Retskrivningsordbogen, kommer nämligen ord på -ium att få parallellformer på -ie i den nya upplagan som kommer i slutet av 2012:

Idag anerkender Retskrivningsordbogen ikke at ord, der normalt skrives med endelsen –ium kan skrives med –ie istedet. Således er formerne akvarium, kriterium, territorium og kollegium tilladt mens formerne akvarie, kriterie territorie og kollegie ikke er det og kun må bruges i sammensætninger. Fremover vil denne type ord have dobbeltformer således at såvel –ium og –ie er tilladt. (Lingvistikbloggen vid Århus universitet)

Jag har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord. Serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie. Att språkbrukare därför utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.

Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord (se mer om substantivdeklinationer här). Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie. Detta för oss in på en annan intressant aspekt som du tar upp: när ord som ett premium får parallellformen en premie. Ett annat exempel är ett studium och en studie. Man kan fundera över om ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord. Ett av orden du tar upp, nämligen inventarie, har haft denna utveckling. I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.

Hur vanliga är då former som ett seminarie? I redaktionell text som tidningstext är de ännu ovanliga, så de accepteras inte bland professionella skribenter. Men om vi återigen tittar på bloggtexterna ser vi att formerna är på frammarsch. Här redovisar jag procentandel ie-former för några ord.

Terrarie (andel ie-former)   42 %
Seminarie   17 %
Stipendie    16 %
Gymnasie    13 %
Kriterie    11 %
Solarie    7 %
Akvarie    7 %
Kompendie    2 %
Laboratorie    1 %
Territorie    0%

Som synes varierar det rätt mycket med olika ord, vilket sannolikt har att göra med hur vanliga orden är i vardagssammanhang. Människor som aldrig använder ordet territorium kommer ju heller aldrig att använda formen territorie. Jag vill också nämna att procentsiffrorna för terrarium, kriterium och laboratorium får tolkas med försiktighet, eftersom dessa ord bara förekommer mellan 50 och 100 gånger i den 267 miljoner ord stora textkorpusen.

Hur vanligt måste ett fel bli för att bli rätt? Olle Josephson har i en språkspalt hävdat att det inträffar när de felaktiga formerna utgör mellan 5 och 10 procent av den totala andelen belägg i presstext. Där är former som ett terrarie och ett seminarie inte än, men med tanke på hur det ser ut i bloggarna är det nog bara att vänta lite. Ett decennie eller så.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej!
Jag har stört mig på ett fenomen som funnits länge, men jag aldrig förstått mig på. Vad är det för fel på att använda ordet att? Man ser ofta skyltar och anmaningar som:

”Förbjudet luta sig ut genom fönstret” (SJ)
”Förbjudet skräpa ner”
”Han kommer vinna valet!” (DN)
”Förbjudet skjuta raketer inom bostadsområdet.” (Förort till Sundsvall strax före nyår)

Det finns många fler exempel.

Är det nån knasig kanslisvenska som slagit fel eller vad? Om det nu finns nåt vettigt svar på saken… :-)

Skulle var kul att höra vad du tror.

Tack på förhand!
/Hasse Sundqvist

 

Ylvas svar:
Det är inget fel på att använda ordet att. Tvärtom är det ibland obligatoriskt att använda i vissa verbkedjor, som efter verbet älska. Stryker vi att i ”han älskar att simma” blir meningen ogrammatisk – vår språkkänsla accepterar den inte.

Att är här vad vi kallar för ett infinitivmärke: det står framför ett verb i infinitiv, till exempel se och göra, och uttalas i normalt tal som å. Att kan också vara subjunktion – ”Jag var glad att han kom”– men detta är en annan funktion hos ordet och som subjunktion kan att aldrig uttalas å. I detta inlägg talar jag enbart om att som infinitivmärke.

Verben som kräver ett att är dock relativt få. För många vanliga verb, i synnerhet klassiska hjälpverb som kan, ska, måste och bör,  gäller istället motsatsen. De kan aldrig följas av infinitivmärke:

1. Hon kan (*att) cykla riktigt bra.
2. Hon vill (*att) komma på middag hos oss.
3. Hon ska (*att) åka på semester.

Den allra största gruppen verb är dock de där man kan välja mellan att ha med eller utelämna infinitivmärket. Som när det gäller annan språklig variation är språkbrukare inte alltid ense om vad som låter bäst:

4. Vi började (att) cykla hemåt.
5. Han har slutat (att) röka.
6. Hon glömde (att) låsa dörren.
7. De fortsatte (att) sitta tysta.
8. Användningen av infinitivmärket att kommer sannolikt (att) minska.

Rent generellt verkar infinitivmärket tappa mark och har gjort så under lång tid. Oftast märker språkbrukare inte att att blivit ovanligare. Men just när det gäller futurumbildande kommer (att) som i exempelmening 8 uppmärksammas det ibland, och inte sällan ses det då som ytterligare ett bevis på det språkliga förfall som vi alla vet pågått sen vi slutade lågstadiet. Ur ett rent språkstrukturellt perspektiv är det dock egentligen konstigare att kommer kunnat ha kvar sitt att så länge, med tanke på att det är ett renodlat hjälpverb och att de andra hjälpverben saknar att.

Hur som helst: Det är korrekt att säga både ”han kommer vinna” och ”han kommer att vinna”, men varianten med att är fortfarande betydligt vanligare i skrift och därför att föredra för den som inte vill sticka ut hakan.

Vad gäller dina exempel där att är struket efter ett particip, som ”förbjudet skräpa ned”, går utvecklingen inte mot större att-löshet. Tvärtom låter ju dessa konstruktioner precis som du skriver stela och märkliga. Jag skulle rekommendera skylttillverkande byråkrater att hellre minska typsnittets storlek med några punkter än att välja den att-lösa konstruktionen, om det nu är så ont om plats. En formulering som låter så pass konstig att man aldrig skulle yttra den i vanligt talspråk bör man heller aldrig skriva.

Ibland kan man också se tidningsrubriker med struket att, som ”Inte förbjudet ta bra betalt” eller ”Riksbankschefen beredd lämna sin post”. Det kan man väl som redigerare unna sig nån gång när man har dåligt med utrymme, men varianten med att är att föredra när så är möjligt.

Ylva Byrman

I förra veckan argumenterade jag för att ens personliga språkriktighetsuppfattning inte var den lämpligaste utgångspunkten för en hållbar språkriktighetsdebatt. Men vad bör man då basera språkriktighetsargument på, när man ska ta ställning ett visst uttryckssätts lämplighet? Det är en svår fråga att besvara.

Många läsare tog i kommentarsfältet upp att en viss konservatism i språkriktighetsfrågor är av godo, eftersom en snabb språkförändring gör att den unga generationen kan få svårt att förstå texter som är skrivna för 100 eller kanske bara 50 år sen. För att undvika språkförbistring mellan generationer bör därför en av språkvårdens uppgifter vara att agera bromskloss, så att åtminstone normerna för den vårdade sakprosa inte på kort tid behöver genomgå omvälvande förändringar.

Men språk förändras, oavsett vad vi tycker om det. Och om vi bromsar skriftspråksutvecklingen hårt, växer glappet mellan tal och skrift. Det är inte heller bra. Då behöver den som formulerar en text lägga mycket tid på att fundera över ordformer och ordföljd, eftersom den egna språkkänslan inte är ett accepterat rättesnöre. Detta är givetvis dumt, rentav ett resursslöseri ur nationalekonomisk synvinkel. En skribent behöver få lägga sina kognitiva ansträngningar på att fundera över hur hen ska strukturera sina tankar, övertyga sin läsare och få en text med ett flyt och en precision som gör den härlig att läsa.

Att ge genomtänkta språkriktighetsråd blir en balansgång mellan att vara normativt standardiserande och att tillåta variation. Den klassiskt lärde skulle kanske beskriva det som att navigera mellan Skylla och Karybdis. Men varken standardisering eller variation är havsmonster; snarare är det två attraktiva ting som det gäller att kombinera på bästa sätt. För vi vill ju ha både standardisering och variation i språket.

Utan ett visst mått av standardisering får vi svårt att förstå varandra över tid och över sociala och geografiska avstånd. En standardiserad stavning är numera en självklarhet, utan vilken texter skulle bli mer krävande att läsa. Det är också en fördel att det finns konstruktionsordböcker och annan litteratur där man kan ta reda på vilka uttryckssätt som är mest korrekta och etablerade. Då ökar nämligen chansen att ens text blir läst och förstådd på det sätt man önskar. Risken för att läsaren ska bli irriterad eller brydd över märkliga konstruktioner minskar.

Samtidigt vill vi ha en språklig variation. Ett språk utan möjligheter till nyanser och personliga uttryckssätt blir ett fattigt språk. Dessutom blir det godtyckligt vems form som ska upphöjas till norm. Det finns inga objektivt riktiga argument för varför kex med k-uttal skulle vara riktigare än kex med tj-uttal. Därför är det rimligare att tillåta uttalsvariationen än att godtyckligt stämpla den ena formen som felaktig. Ingen som öppnar munnen eller skriver en text ska behöva begå övervåld mot den egna språkkänslan för att bli accepterad.

Senare i veckan tänkte jag beskriva hur språkvården resonerar när de väljer att förorda eller avråda från ett visst uttryckssätt.

Ylva Byrman

I torsdags la jag upp några exempel på plural användning av hänsyn, till exempel ”många hänsyn att ta”, och bad er att berätta hur er språkkänsla reagerade. Flera läsare gav bra och intressanta kommentarer, vilket jag tackar för. Av dem som kommenterat finns det ingen vars inre grammatik helt accepterar hänsyn som räknebart substantiv. Det kan alltså finnas anledning att vara försiktig med detta bruk, för att inte i onödan störa sin läsare.

Hur vissa ord glider mellan att vara räknebara eller inte har jag tidigare diskuterat med exemplet åkerfräken: Kan man säga en åkerfräken, flera åkerfräknar eller pratar vi hellre om mycket och lite åkerfräken? Det finns givetvis många fler exempel. Kommentatorn Nulle_utan_prickar tar upp personal. För vissas inre grammatik är personal en oräknebar massa, men många andra språkbrukare tvekar inte att säga flera personal. ”En personal går över till avdelning 1b för att hjälpa till med kvällsmatningen” minns jag att våra arbetsrutiner löd när jag arbetade på sjukhem. ”Vi behöver vara tre personal på morgonen” kunde det också heta. För mångas språkkänsla kan detta kännas ovant och knöligt, men samtidigt måste man erkänna att användningen har vissa fiffiga fördelar. Det är omöjligt att missförstå, och motsvarande formulering med personal som oräknebart substantiv skulle bli mångordigare: ”Vi behöver vara tre personer i personalen på morgonen”.

Som nörd tyckte jag dock inte att det mest spännande med era kommentarer var era åsikter om just hänsyn, utan vilka argument och vilken språksyn ni grundar dem på. En vanlig utgångspunkt, nästan ett axiom i många språkriktighetsdebatter, är  ”nytt är dåligt” eller ”språkförändring är förfall”. Så här skriver kommentatorn Fredrik Östman:

Att låta betydelsen av ordet ”hänsyn” flyta över i två, eller flera, helt olika begrepp eller företeelser som råkar användas eller omnämnas ofta i dess kontext förefaller över måttan korkat och osnyggt, motsatsen till snille och smak.

Så det finns väl inget som kommer att stoppa den ”utvecklingen”.

Denna reaktion är vanlig: när man ser ett språkdrag man inte gillar utgår man reflexmässigt från att det är en nymodighet, och alltså per definition dåligt, enligt axiomet ”språkförändring är förfall”. Men att allt som man inte gillar är nytt stämmer tyvärr inte. Särskrivningar har till exempel en lång historia, trots att många vill döma ut det som en nymodighet. Ordet hänsyn är faktiskt inte så gammalt – det lånades in från danskan under mitten av 1800-talet. Och redan då finns, som kommentatorn Peter_GBG påtalar, plurala belägg.

Men även när vi faktiskt kan slå fast att nåt är en språklig innovation, finns det vissa generaliserbarhetsproblem med axiomet ”språkförändring är förfall”. De flesta människor godtar utan vidare påståendet att språket har förändrats genom mänsklighetens historia. De allra flesta har nog också uppfattningen att Homo habilis hade sämre möjligheter än vi till precist språkbruk, eftersom de inte hade lika bra talorgan, och att saker som skriftspråkssystem, allmän folkskola, universitet och standardiserade ordlistor har utvecklat våra kommunikativa möjligheter i en positiv riktning.

Det råder alltså utbredd konsensus om att vi haft en relativt godartad språklig utveckling, men som vid en viss tidpunkt övergått i ett förfall. Ur historisk och vetenskaplig synvinkel är det intressant att ställa den uppenbara frågan: När inträffar denna brytpunkt?

Svaret blir olika beroende på vem man frågar. Vissa skulle säkert svara för 50 eller kanske 100 år sen, men jag skulle gissa att det allra vanligaste svaret är ”när jag gick i småskolan, då världen var ren och enkel, då kvinnorna var vackra och då det flödade av honung och mjölk”. Om vi ritar upp genomsnittsmänniskans uppfattning av språklig renhet, höghet och styrka (y-axeln) som en funktion av tiden (x-axeln) skulle det alltså se ut ungefär så här:

Det är nu vi upptäcker det vetenskapliga generaliserbarhetsproblemet. Det bottnar just i det faktum att varje människa har sin egen egocentriska syn. Eftersom jag är född 1983 inträffar min historiska brytpunkt år 1991. För andra läsare hamnar brytpunkten på 60-talet, för Selma Lagerlöf sker brytpunkten år 1867 och vikingarna lär inte ha haft nån småskola, men det verkar rimligt att tidsfästa brytpunkten till nån gång mellan år 800 och år 1000. Det sistnämnda innebär att boktryckarkonsten, statliga utbildningssystem och internet alla är exempel på saker som bidragit till det språkliga förfallet och som därför måste bort.

Så vems egocentriska brytpunkt ska vi välja som norm för språkriktighetsarbetet? Min, din eller Selma Lagerlöfs? Hur vi än gör kommer en majoritet att bli missnöjda. Ett blygsamt förslag är därför att istället försöka förankra idén om att den egocentriska språkriktighetsuppfattningen inte är en lämplig utgångspunkt för ett långsiktigt hållbart språkvårdsarbete.

Ylva Byrman

På 1800-talet skrev man jag kan men vi kunna, och du tog men de togo, trots att dessa former försvunnit ur talet flera hundra år tidigare. Men hur och när försvann pluralformerna för att ersättas av de singularformer vi använder idag?

Det skedde givetvis inte över en natt, utan tog precis som all språkförändring lång tid, under vilken formerna ni vilja och ni vill förekom parallellt. Vissa författare lämnade pluralformerna redan i slutet av 1800-talet, medan andra fortsatte att numerusböja verben.

Vid förra sekelskiftet gav den radikala folkskollärarföreningen – de som ville ha nystavningar som järta istället för hjärta – Selma Lagerlöf i uppdrag att skriva läroboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Denna utkom 1906 och innehöll ett för tiden radikalt grepp: all dialog var skriven med singulara verbformer. I passagen nedan har jag kursiverat de verb som har plurala subjekt.

”Predikan är fjorton och en halv sida,” sade mor liksom för att råga måttet. ”Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom den.”

Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla. ”Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över predikan hela tiden, som de var borta”, tänkte han.

I den berättande framställningen används som ni ser pluralformer, som i ”därmed gingo de äntligen”.

1930-talet kan sägas vara det årtionde då de skönlitterära författarna lämnar de plurala verbformerna, även om det givetvis fanns stor individuell variation. Också flera enskilda journalister på tidningar övergår till singularformer, men de centrala tidningsspråksreformerna dröjer till 40-talet. DN slopar pluralen 1943. Därefter följer flera andra tidningar år 1944, och år 1945 hänger också TT, Tidningarnas telegrambyrå, slutligen på, efter att de hört sig för och fått klartecken från den helt nybildade Nämnden för svensk språkvård – den som senare blev Svenska språknämnden och sen Språkrådet.

Ska man utse ett årtal för de plurala verbformernas död kan alltså 1945 vara den lämpligaste kandidaten. Men formerna hängde givetvis kvar bland de konservativa och de som var vana att skriva med pluralböjning. I lagtexter slopas formerna först 1967.

Det händer fortfarande att pluralformerna återupplivas, ibland i mindre lyckade försök att få en gammaldags stil. Ett exempel som brukar citeras är Ikea, som i en julkampanj skrev ”Det är som om Tomten voro här”, trots att tomten är singular och alltså omöjligen kan ta en plural verbform som voro. I min kör ska vi på söndag framträda med en fransk 1500-talsjulsång som heter Laissez paistre vos bestes, men vi sjunger den svenska översättningen gjord långt senare av Ulla Rydbeck. Den börjar så här:

Se herdarna som vandra, de vandra över berg och dal.
Hör änglarna som sjunger, de sjunger i himlens sal.

Om det nu heter att ”herdarna vandra” borde det rimligtvis också heta att ”änglarna sjunga”. I resten av översättningen används konsekvent singulara verbformer, men antagligen har just ”herdarna vandrar” inte tilltalat Ulla Rydbecks diktaröra, och hon har därför valt att just här ha pluralform på verbet. Eftersom dikten är en fri konstform med huvudsyfte är att låta vackert, tycker jag inte man behöver mästra över inkonsekvenser av detta slag – de förekom faktiskt även under den tid då plurala verbformer var självklar standard.

Samtidigt visar det hur svårt det är att pricka en ålderdomlig stil vid till exempel översättning av gamla sångtexter. Det kräver djupa språkhistoriska kunskaper och stor vana av att läsa äldre texter, och ändå kan man göra misstag eftersom man saknar en intuitiv språk- och stilkänsla. Själv skulle jag inte våga mig på det.

Ylva Byrman

Gårdagens inlägg handlade om personböjning av verben, och jag tog upp att man så sent som i 1917 års bibelöversättning hittade formerna I bliven och I förstån, istället för ni blir och ni förstår. Men detta betydde inte att man pratade så för ett sekel sen. Tvärtom var dessa former kraftigt föråldrade redan då, och användes sannolikt för att det ålderdomliga gav texten en högtidlig prägel. Formerna vi kallom, I kallen, de kalla började försvinna ur talet redan på 1500-talet, men hängde alltså kvar i den konserverande skriften under flera hundra år. Först mot slutet av 1700-talet fick vi en skriftspråksstandard där vi frångått personböjningen och enbart böjde i singular och plural. Som ni ser är det tredje person plural, de-formen, som trängt ut kallom och kallen.

jag kallar
du kallar
det kallar
vi kalla
ni kalla
de kalla

Återigen är böjningsparadigmet ovan inte en återspegling av 1800-talssvenskens talspråk. Faktum är att många människor började säga vi kallar flera hundra år tidigare. Men hur kan vi veta detta, när det inte finns några ljudinspelningar och inte heller särskilt många vetenskapliga beskrivningar av talet?

Ett sätt är att studera felskrivningar, eftersom de avspeglar hur människors egentliga språkkänsla och uttal förhåller sig till skriftnormen. Om framtida forskare skulle studera bloggtexter från idag, skulle de kunna räkna ut att vi inte gör nån uttalsskillnad mellan kort ä och kort e – det visas nämligen av att vi ibland skriver i stort sätt istället för i stort sett. Forskare skulle också kunna se att vår inre grammatik har tappat kasusdistinktionen för pronomen i tredje person plural, eftersom de, dem och dom alla förekommer både som subjekt och objekt.

Kent Larsson har studerat dramadialoger från 1600-talet. Studien visar att så mycket som en fjärdedel av de plurala subjekten vi, ni och de tog en singular verbform, som kallar eller läser. Men precis som många idag talar sig varma för att upprätthålla distinktionen mellan de och dem, fanns också då konservativa krafter som ville få bukt med avarter som de har eller de kom. Så här skrev en latinlektor vid Skara gymnasium år 1753:

Den afkortning, som jag sett några bruka, i det man skrifwit: de tog, de kom, de har &c. för de togo, de kommo, de hafwa, stödjer sig endast på en wiss talart, som ifrån den allmänneliga, och i synnerhet språkets art, är wida åtskild.

Om det är nånting som språkvetenskapen kunnat visa är det att inget mänskligt språk är statiskt, utan att det ständigt formas av de språkbrukare som skapat och traderar det. Men citatet ovan visar ett annat synsätt, där språkbrukarna snarast ses som en störande parasit som misshandlar den helt autonoma och av människor oberoende entitet som språket utgör.

Hur de plurala verbformerna slutligen försvann ur den vårdade sakprosan berättar nästa blogginlägg.

Ylva Byrman

Kommentatorn JH Roman önskade att jag skulle skriva lite om äldre verbböjningsformer, och det gör jag så klart gärna, även om språkhistoria är långt ifrån min specialitet.

I de nordiska språkvarieteter som talades under vikingatiden räknar man med att verben böjdes efter person, precis på samma sätt som än idag görs i många andra språk. I till exempel spanskan böjs verbet älska på följande vis:

yo amo – jag älskar
tu amas – du älskar
él/ella ama – han/hon älskar
nosotros/nosotras amamos – vi älskar (nosotras om vi enbart syftar på kvinnor)
vosotros/vosotras amaís – ni älskar
ellos/ellas aman – de älskar

Eftersom varje person har en unik form sätter man ofta inte ut subjektet. Vill man säga du älskar räcker det med amas, eftersom personböjningen gör att det inte kan betyda nåt annat.

Men redan i den tidiga fornsvenskan, alltså under 1200- och 1300-talen, räknar man med att personböjningen i stort sett försvunnit i singular. Men i plural fanns den kvar. Verbet äta kom då att böjas på följande sätt:

iagh äter
thu äter
han/hon/thet äter
vi ätom
I äten
the äta

Som ni ser har pronomenens uttal slipats lite sen dess – läspljudet har blivit ett hårt d. Men den mest spännande formen tycker jag är andra person plural, I äten. Denna form används ännu i bibelöversättningen från 1917:

Då sade ormen till kvinnan: ”Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.”

Idag säger vi ju som bekant ni och inte I, och den moderna formen har uppkommit genom att verbet ofta stod framför, som bibelcitatets skolen I. I tal hörde man då ”skoleni” och gjorde omtolkningen att n:et tillhörde pronomenet och inte verbet. Så fick vi pronomenet ni.

Ett liknande ursprung har ordet , som i fornsvenskan hette å eller a. Men det förekom så ofta i uttrycket uppå, att p:et liksom kom att hänga kvar på å:et, också när det stod utan sitt upp. Så småningom blev till standardform, överallt utom i den lilla orten Grönköping.

Mer om hur verbens böjningsformer förändrats fram till idag kommer i morgondagens blogginlägg.

Ylva Byrman

Det är spännande att fundera på hur ett och samma ord kan utveckla vitt skilda betydelser. Visste du till exempel att vårdnad och vålnad egentligen är samma ord från början? Det fornsvenska rd (eller egentligen , som i ett engelskt th-läspljud) har ofta övergått först ett tjockt l, och sen i ett vanligt l-ljud. Ibland har detta också lett till ändrad stavning, till exempel i storvulen, utböling och hin håle, som alla tidigare haft rd istället för l. Det fanns dock regionala uttalsskillnader, vilket är anledningen till att man än idag kallar föregående år för i fjor i Sydsverige men i fjol i resten av landet.

Verbet vårda har haft parallellformen våla, vilket substantiverats i vårdnad och vålnad. Och att vårda är ju att beskydda och vakta, så en vålnad var ursprungligen en skyddsande. Så sent som 1800-talets början kunde vårdnad och vålnad fortfarande användas i samma betydelse. Numera använder vi ju bara vålnad i betydelse ande eller spöke.

Egentligen är det alltså mest en språklig slump att föräldrar idag har vårdnadstvister och inte vålnadstvister om barnen. Och tänk om pappor som vill vara hemma med sina barn skulle kunna söka vålnadsbidrag. Kanske en valfråga för KD?

Ylva Byrman

Svenska Akademiens ordlista, SAOL, revideras med jämna mellanrum. Gamla ord åker ut, och nya kommer in. Vid förra revisionen 2006 ströks runt 6.000 ord. Men inte utan protester. Ord engagerar nämligen människor.

DN:s Lotta Olsson tröttnade på alla gnälliga protester och beslöt att göra nåt konstruktivt istället. Sommaren 2009 startade hon kampanjen ”Adoptera ett ord”, och det fick en enorm uppslutning. Idén gick ut på att välja ett ovanligt favoritord och lova att använda det i vanliga vardagssamtal minst 10 gånger under ett år. Runt 800 personer hörde av sig till Olsson, för att med stor entusiasm bli adoptivföräldrar till ord som tulipanaros, skabrös och etterkvesa.

Ett annat initiativ är bloggen Glömda ord. Varje dag publicerar de ett ord – idag näpen – och uppmanar läsare att i kommentarsfältet rapportera hur de använt ordet. De tvittrar också ut ordet, vilket jag faktiskt tycker är ett bättre forum än bloggen. Trevligt när dagens ord dyker upp mitt i flödet!

Er språkbloggare har knappast märkt ut sig som nån vars språkkonservativa axel man tryggt kan vila huvudet mot för att få tröst när tidens tand gnager sönder de vackra, gamla orden. Snarare är jag en sån där opålitlig typ, vars provocerande progressiva syn bara driver på den språkliga förflackningen. Men till och med jag kan ibland chocka. Senast igår gjorde jag lite lingokonservativ lokalradioreklam, när jag utnämnde halvannan till veckans ord.

Hur går det då egentligen med dessa ordbevararinitiativ? Hur gick till exempel adoptionen av tulipanaros, som betyder ’kombination som är tilltalande i fantasin men knappast möjlig i praktiken’? Jag frågade adoptivmamman Mia Engström, som skamset erkände att hon faktiskt inte lyckats använda ordet 10 gånger under ett år. Och jag tror att hon är synnerligen representativ. Det är lätt att applådera ett nostalgiappellerande initiativ, men svårare att tvinga sig själv till icke-spontan ordanvändning. Bloggen Glömda ord visar samma mönster. Trots hela 1.500 följare på Twitter ekar det ödsligt tomt i de kommentarsfält där ordanvändningen ska rapporteras.

Vi ska nog acceptera att ord stryks ur SAOL på goda grunder. Både näpen och tulipanaros finns för övrigt kvar, så än lever de. Sen ska man minnas att ord inte slutar finnas bara för att de försvinner ur SAOL. Eftersom vi har förmånen att leva i ett land som inte ägnar sig åt bokbränning, finns all svensk text som publicerats de senaste seklen väl bevarad. Det är bara att springa och låna en bok på ett bibliotek nära dig!