Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

I början av sommaren bloggade jag om skillnaden mellan accent och apostrof. Accenten sitter över en bokstav för att markera ett visst uttal eller en viss betydelse: det skillnad på armen och armén. Apostrofen sitter mellan bokstäver för att markera utelämning av tecken, som i engelskans I’m eller franskans je t’aime.

Precis detta får man också veta i Gösta Åbergs Handbok i svenska, en trevlig bok för den som vill läsa populariserat om språkriktighet, grammatik och språkhistoria. (En utförlig recension skriven av den kloka Jan Svanlund finns i tidskriften Språkvård nr 4 från 2001, sidan 29.)

Redan på bokomslaget till Åbergs bok upplyser pedagogiska pilar oss om att Köp! är en imperativform, att glad är ett adjektiv och att den där fnutten ovanför e:et i idé är en … ja, vad står det egentligen?

Man kan misstänka att Gösta själv aldrig fick granska det där bokomslaget innan det gick i tryck, för i så fall hade det nog stått akut accent istället för apostrof. Men det är klart, accent rimmar ju inte på katastrof. Man kan ju till och med bråka om huruvida accent rimmar bäst med pendang eller med Kent. Vad säger bloggläsarna?

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

I fredags bloggade jag om diakritiska tecken, som grava och akuta accenter. Dessa kallade jag lite lättvindigt för fnuttar, vilket många andra svenskar också gör. Men här gäller det att se upp. Det finns nämligen en annan sorts fnutt – apostrofen – och den är inte släkt med accenterna. Accenten är en diakrit, vilket apostrofen normalt inte är. Medan accenten sitter på en bokstav för att ange en förändring i uttal, betoning eller betydelse, så sitter apostrofen mellan bokstäver, oftast för att markera att en bokstav fallit bort till följd av en sammandragning. Lite exempel:

I engelskan: they are blir they’re

I franskan: j’arrive, l’attention (här markerar apostrofen att je, ’jag’, och den bestämda artikeln la har reducerats)

I svenskan kan man undantagsvis också se apostrofer, som i visan Alla fåglar kommit re’n. Men vi klarar oss ofta bättre utan dem, eftersom det är lättare för ögat att läsa stan, sen och såna än sta’n, se’n och så’na.

Notera nedan den grafiska skillnaden mellan accent och apostrof.

RÄTT: kafé, à la carte, he’s a very nice boy

FEL: kafe’, a’ la carte, he´s a very nice boy

På ett svenskt datortangentbord hittar du både grav och akut accent till vänster om backsteg. Apostrofen sitter till höger om ä.

Apostrofen sammanfaller alltså med det enkla citattecknet. Hur man använder enkla och dubbla citattecken får dock blir ämnet för ett alldeles eget blogginlägg en annan dag.

Och så ett tillägg för den terminologiskt noggranne: Ovan hävdar jag att apostrofen inte är ett diakritiskt tecken, dvs. inte nåt som sitter på en viss bokstav och signalerar en uttalsförändring. Detta är dock inte helt sant. I t.ex. tjeckiska används apostrofen just som diakrit i icke-handskriven text. Bokstäverna d’ och t’ ska uttalas som palataliserade varianter av d och t, ungefär som om de följdes av ett svagt j-ljud.

Ylva Byrman

Testa dig själv. Vilken av följande fem restauranger lyckas stava rätt till det där inlånade franska uttrycket?

Faktum är att alla är fel, och det är diakriterna som ställer till det. En diakrit, eller ett diakritiskt tecken som det oftare kallas, är en fnutt eller krumelur som läggs till en bokstav för att markera en förändring i uttal, betoning eller betydelse. På svenska använder vi till exempel diakriter för att särskilja å, ä och ö från a och o. Det är fullkomligt självklart för oss att å är nåt helt annat än a, och vi skulle aldrig få för oss att skriva påsk med ring över s:et istället för över a:et.

Men diakriter på främmande språk är klurigare att hålla reda på, eftersom vi då inte har koll på vilken funktion de har. En del svenskar verkar tro att diakriter har en rent dekorativ funktion, och de sätter ut lite fnuttar där de tycker att det ser snyggt ut. Detta gör att man utöver restaurangskyltarna ovan också ibland ser egennamn som Yvonné och Helené, trots att bärarinnorna uttalar sina namn Yvonn respektive Helén. Lite som om min kompis Oskar skulle börja stava sitt namn Öskär för att han tyckte att det behövde spexas till med lite utsmyckning.

Hur ska man då skriva det franska uttrycket som uttalas allakart och syftar på den fasta meny som man fritt kan välja rätter ur? Vi får åtminstone erkänna att restaurangerna ovan är på rätt spår: det stämmer att det ska vara nån slags fnutt över en av bokstäverna. Det korrekta franska fnuttbruket är dock att ge det första ensamma a:et en grav accent: à la carte. Accenten skiljer nämligen prepositionen à från a, som är verbet avoir, ’att ha’, böjt i tredje person singularis. Michelle a la carte betyder alltså ’Michelle har kortet’.

Nåt som gör det hela lite mer komplicerat (eller egentligen enklare) är att man ofta också ser följande fullt korrekta skrivsätt: A la carte. Fnuttfritt. På franska brukar man nämligen inte bry sig om att sätta ut accenttecken över versaler. Och egentligen kan jag tycka att vi gott kunde försvenska uttrycket en smula och alltid skriva a la carte utan diakriter. Att låna in accenter som inte fyller nån funktion i svenskan känns onödigt. Vi har ju den akuta accenten, ´, som vi använder för att markera att ett e ska vara långt och betonat. Det behövs för att vi ska kunna skilja ide från idé och armen från armén. Men att blanda in grava accenter är knappast funktionellt motiverat. Skrivsättet à la carte är dock det som påbjuds av SAOL och därmed att betrakta som mest korrekt.

Sensmoralen av detta inlägg får bli: om du inte är helt bergsäker på var de diakritiska tecknen ska placeras i ett lånord, strunta i att sätta ut några över huvud taget. Utelämnade diakriter är trots allt betydligt mindre störande än om man dekorerar orden som om de vore julgranar. Följande parodierande bild torde vara ett tillräckligt tydligt avskräckande exempel på det senare =)