Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Idag är det inte bara lönefredag, utan också dags för Språkbloggen att presentera november månads gästbloggare. Hon heter Karin Guldbrand och är webbcopywriter och språkvårdare. Dessutom är hon en av två författare till boken Klarspråk på nätet.

 

Månadens gästbloggare: Karin Guldbrand

iPhone, e•on, PowerPoint, Go:teborg, ICA Banken, MasterCard, BankID … Visst är det irriterande när reklammakarnas kreativitet svämmar över och sprider sig till vanliga texter? Åtminstone stör det min läsning och jag får svårt att koncentrera mig på själva innehållet i texten.

Fenomenet kallas logotypskrivning och innebär att namn och varumärken skrivs på ett sätt som avviker mot normala skrivregler, exempelvis genom särskrivning, originell användning av små och stora bokstäver eller skiljetecken på ovanliga ställen.Visst kan vi förstå reklambyråerna som hittar på alla kreativa skrivningar för att skapa uppmärksamhet i dagens enorma informationsbrus. Och visst väcker det uppmärksamhet, men det är fel sorts uppmärksamhet. Våra hjärnor förväntar sig att stor en bokstav innebär en ny mening, att särskrivna begrepp står för flera företeelser istället för en och att kommateringen ska vara konventionell. Särskrivningar, stora bokstäver mitt inne i ord eller udda användningar av skiljetecken stör ögat och läsrytmen.

Därför bör man enligt Svenska skrivregler undvika logotypskrivningar i vanlig löptext, och istället skriva dem som vanliga namn: Eon och Powerpoint. De avvikande skrivsätten fungerar nämligen enbart i själva logotypen. Det är bara tramsigt att skriva BankID, och det sänker läsarens förtroende för avsändaren. De marknadsavdelningar som skriker sig hesa för att få andra att använda samma skrivsätt som i logotypen har inte förstått tankarna bakom svenska skrivregler och det svenska synsättet. Det borde finnas viktigare saker för produkt- och marknadschefer att ägna sig åt, än att försöka lära världen att skriva. Att följa normala svenska skrivregler i vanlig text ger den som står bakom texten ett mer seriöst intryck.

Men är det inte bara jag som är överkänslig? Nej, inte bara. Det är dessutom opraktiskt eftersom skribenten aldrig kan veta hur ett namn stavas utan att först ha sett loggan. Tanken med våra svenska skrivregler är att man inte ska behöva lära sig varje enskilt företag eller varumärke utantill för att klara av att hantera det i skrift, utan att i trygg förvissning om att skrivreglerna gäller kunna ägna sig åt textens innehåll och form. I mitt arbete som språkexpert och webbcopywriter i ett stort it-projekt dyker ideligen frågan om olika skrivningar upp. Varje gång måste de diskuteras och hanteras. Det stjäl tid och energi. Avvikande skrivningar blir regelbundet föremål för nya diskussioner – varje gång det kommer nya skribenter som inte känner till de förda resonemangen. Och var ska vi dra gränsen? Vid uppochnervända bokstäver? Kursiver? Färger? Dessutom tar varje avvikelse längre tid att skriva än normalsättet eftersom du var gång får tänka till. Avstegen kan också skapa osäkerhet kring andra ord, för hur var det nu igen … Följer Photoshop PowerPointprincipen?

Nej, Adobe följer normala skrivregler, alltså Photoshop och inget annat. Språkrådet rekommenderar att vi normaliserar logotyper så här:

  • Ändra liten bokstav i början på namn till stor: Iphone.
  • Ändra stora bokstäver inuti ord till små: Powerpoint, Mastercard.
  • Skriv initialförkortade namn som utläses som ord med små bokstäver: Ica.
  • Skriv ihop särskrivningar (eller använd bindestreck): Vårruset, Icabanken.
  • Sätt bindestreck i sammansättningar med förkortningar: Bank-id.
  • Stryk skiljetecken som används okonventionellt: Eon, Göteborg.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

I början av sommaren bloggade jag om skillnaden mellan accent och apostrof. Accenten sitter över en bokstav för att markera ett visst uttal eller en viss betydelse: det skillnad på armen och armén. Apostrofen sitter mellan bokstäver för att markera utelämning av tecken, som i engelskans I’m eller franskans je t’aime.

Precis detta får man också veta i Gösta Åbergs Handbok i svenska, en trevlig bok för den som vill läsa populariserat om språkriktighet, grammatik och språkhistoria. (En utförlig recension skriven av den kloka Jan Svanlund finns i tidskriften Språkvård nr 4 från 2001, sidan 29.)

Redan på bokomslaget till Åbergs bok upplyser pedagogiska pilar oss om att Köp! är en imperativform, att glad är ett adjektiv och att den där fnutten ovanför e:et i idé är en … ja, vad står det egentligen?

Man kan misstänka att Gösta själv aldrig fick granska det där bokomslaget innan det gick i tryck, för i så fall hade det nog stått akut accent istället för apostrof. Men det är klart, accent rimmar ju inte på katastrof. Man kan ju till och med bråka om huruvida accent rimmar bäst med pendang eller med Kent. Vad säger bloggläsarna?

Ylva Byrman

Det är min avsikt att varje månad bjuda in en gästbloggare, för att få fler perspektiv och lite variation i bloggen. Juni månads gästbloggare heter Toivo Jokkala. Han är tjänstledig doktorand i kriminologi och arbetar som redaktör. För några år sedan läste han om språk på universitetet, men numera mest i böcker som han får syn på. Var så god, Toivo!

Månadens gästbloggare: Toivo Jokkala
Förra veckan skrev Ylva Byrman om hur hårdrocksgrupper (till exempel Motörhead och Mötley Crüe) sätter diakritiska prickar över bokstäverna i sina bandnamn – kallat röck döts eller metal umlaut – för att få dem att se gotiskt hårda och råa ut.

Begreppet gotiskt ska här alltså föra tankarna till något dunkelt germanskt, lika barbariskt och främmande för den sofistikerade världen som bokstäverna ü, ä och ö. För att ännu mer flörta med svunna tiders råbarkade skrivstilar använder flera hårdrocksgrupper (bland annat Motörhead) som teckensnitt även en gotisk minuskel, det vi ofta kallar frakturstil.

Goterna var mycket riktigt en germansk folkgrupp som talade ett östgermanskt språk, den sedan länge utdöda gotiskan. Om folkvandringstidens goter var mer råbarkade än några andra får vi nog låta vara osagt, men de lade stora delar av Europa under sig, inte minst i språklig bemärkelse. En sak till är säker: De använde inga röck döts.

Det gotiska alfabetet skapades på 300-talet av den gotiske (eller möjligen halvgotiske) biskopen Wulfila för att göra det möjligt att återge bibeln på det gotiska språket. Alfabetet härleddes precis som vårt latinska alfabet från det grekiska, med vissa egna tillägg och lån från runalfabetet och det latinska alfabetet. 27 bokstäver hade det, men varken ü eller ä eller ö.

Det berodde på att det antagligen inte fanns något behov av dem – de ljuden hade sannolikt inte uppstått i de östgermanska språken.

Hur tillkom då de germanska ü, ä och ö? Jo, genom en parallell process av umlaut-bildning i flera germanska språk. Umlaut betyder, i översättning från tyskan, ungefär ”omvänt ljud” och kallas omljud på svenska. Det är en variant av vad lingvister kallar för assimilation – förändring av ett språkljud till större likhet med ett närliggande ljud. Ett lite moderniserat svenskt exempel (den nutida svenska grammatiken är ju inte identisk med den forngermanska): Det heter en fot men flera fötter. Det beror på att o:et, som är en vokal som uttalas långt bak i munnen, blir ”smittad” av den främre vokalen e i flertalsformen av ordet, och resultatet blir mitt-emellan-vokalen ö – o har fått ett omljud! Motsvarande process i tyskan innebär att Fuß – fot– blir Füße med ü när man talar om flera fötter.

Till en början skrev man ofta ut omljudsbokstäverna genom att sätta ut just ett litet e på toppen av grundbokstaven.

Sedermera förenklades e:na till ett par röck döts.

Är kontentan av detta att den verkliga gotiskan saknade bokstäver med särpräglat, arkaiskt utseende? Ingalunda! Förutom att den gotiska skrivstilen var långt mer rå än de sentida frakturteckensnitt som den lånat sitt namn till går det att göra en del riktiga bokstavsfynd i det gotiska alfabetet. Den mest fascinerande bokstaven är i mitt tycke den egenartade ƕair, som skrevs som en ring med en prick i, men som brukar återges som ƕ. Den betecknade ett vinande ljud med rundade läppar, med rötter i urindoeuropeiskan, och vars moderna avläggare vi hittar i så skiftande sammanhang som sydstatsamerikaners uttal av ”wheat” (vete) och nynorska dialekters ”kv” i ord som ”kva” (vad) och ”kvofor” (varför).

Fram för den sant gotiska stavningen Motorƕead, alltså – eller, för att ge ett eget förslag på bandnamn, Hell-ƕeat, med sydstatsamerikanskt uttal.

 

Lästips
– Läs mer om gotiskan i Ola Wikanders utmärkta I döda språks sällskap: en bok om väldigt gamla språk (2006).
– Se hur Fader vår ser ut på gotiska i den kända gotiska Silverbibeln.

Fotnot: De ”gotiska” prickarna förefaller mest spridda bland band inom genrerna hårdrock och heavy metal. För att komplicera saken ytterligare finns det även en musikalisk och estetisk subkultur som kallas goth, och som inte är synonym med heavy metal, även om det – som mellan de flesta genrer – går att hitta beröringspunkter.  Namnet goth kommer av att denna subkultur lånar element från den historiska stilepoken gotiken – den med de spetsbågade kyrkorna, ni vet – och ger associationer till det morbida och lite dödsromantiska som förknippas med den epoken. Men anledningen till att gotiken kom att kallas gotik någon gång på 1500-talet var att vissa uppfattade stilen som råbarkad och barbarisk och av samma skrot och korn som man inbillade sig att de mytomspunna goterna var. I grund och botten samma föreställningar kring ”det gotiska” som heavy metal-kulturen 500 år senare ger uttryck för, alltså.

Ylva Byrman

Möjligheten att kommentera blogginlägg försvinner ju efter två dagar, men jag får en del kreativ läsarrespons på mejlen och via andra kanaler (tyvärr hinner jag inte svara på alla mejl, men jag läser allt). Efter att jag bloggat om hur diakriter ibland används i dekorativt syfte påminde en läsare om ytterligare variationer på temat:

Jag kom att tänka på diakritpynt ämnat att gotifiera hårdrocksgrupper, s.k. röck döts. Exempel: Mötley Crüe, Blue Öyster Cult, Motörhead, Queensrÿche och Crashdïet. Spinal Tap skojade till det med att ha två prickar över n:et.

Fenomenet röck döts kallas också för metal umlaut och är så pass etablerat att det till och med har en egen Wikipediaartikel. Som snäll och vän talare av ett nordiskt språk tycker jag ju att det är lite lätt bisarrt att våra diakriter används för att få bandnamn att se lite extra hårda och farliga ut. Jag antar att fransktalande tycker att det är ungefär lika bisarrt att vissa svenskar upplever slumpmässigt utströdda accenter i Yvonné och Helené som nåt elegant.

På tal om att leka med diakriter kan vi ju nämna min egen arbetsplats, Linnéuniversitetet. I logotypen har man valt att återge accenten över e:et med en prick, identisk med dem som finns över i:na.

Detta motiverades med att prickarna var fyra frukter från logotypträdet, som skulle symbolisera universitetets fyra ledord: nyfikenhet, nytänkande, nytta och närhet. Pr-grafikerna har med visuella medel argumenterat för hur de tänkt i följande film. Jag funderar dock på vad utbytesstudenterna som försöker lära sig svenska tror om den där krumeluren på e:et. Vem vet, de kanske åker hem och startar en hårdrocksgrupp som heter Metal death, fast med prickformade accenter över e:na.

Jag avslutar dagens betraktelse över oortodoxt använda diakritiska tecken med en Jan Stenmark-teckning: ett kärlekspar som bestämmer sig för att skrika ”axelklaffar med ö”. Av upphovsrättsskäl publicerar jag inte bilden direkt i bloggen, men följ länken bara, så hittar ni den.

Ylva Byrman

I fredags bloggade jag om diakritiska tecken, som grava och akuta accenter. Dessa kallade jag lite lättvindigt för fnuttar, vilket många andra svenskar också gör. Men här gäller det att se upp. Det finns nämligen en annan sorts fnutt – apostrofen – och den är inte släkt med accenterna. Accenten är en diakrit, vilket apostrofen normalt inte är. Medan accenten sitter på en bokstav för att ange en förändring i uttal, betoning eller betydelse, så sitter apostrofen mellan bokstäver, oftast för att markera att en bokstav fallit bort till följd av en sammandragning. Lite exempel:

I engelskan: they are blir they’re

I franskan: j’arrive, l’attention (här markerar apostrofen att je, ’jag’, och den bestämda artikeln la har reducerats)

I svenskan kan man undantagsvis också se apostrofer, som i visan Alla fåglar kommit re’n. Men vi klarar oss ofta bättre utan dem, eftersom det är lättare för ögat att läsa stan, sen och såna än sta’n, se’n och så’na.

Notera nedan den grafiska skillnaden mellan accent och apostrof.

RÄTT: kafé, à la carte, he’s a very nice boy

FEL: kafe’, a’ la carte, he´s a very nice boy

På ett svenskt datortangentbord hittar du både grav och akut accent till vänster om backsteg. Apostrofen sitter till höger om ä.

Apostrofen sammanfaller alltså med det enkla citattecknet. Hur man använder enkla och dubbla citattecken får dock blir ämnet för ett alldeles eget blogginlägg en annan dag.

Och så ett tillägg för den terminologiskt noggranne: Ovan hävdar jag att apostrofen inte är ett diakritiskt tecken, dvs. inte nåt som sitter på en viss bokstav och signalerar en uttalsförändring. Detta är dock inte helt sant. I t.ex. tjeckiska används apostrofen just som diakrit i icke-handskriven text. Bokstäverna d’ och t’ ska uttalas som palataliserade varianter av d och t, ungefär som om de följdes av ett svagt j-ljud.

Ylva Byrman

Testa dig själv. Vilken av följande fem restauranger lyckas stava rätt till det där inlånade franska uttrycket?

Faktum är att alla är fel, och det är diakriterna som ställer till det. En diakrit, eller ett diakritiskt tecken som det oftare kallas, är en fnutt eller krumelur som läggs till en bokstav för att markera en förändring i uttal, betoning eller betydelse. På svenska använder vi till exempel diakriter för att särskilja å, ä och ö från a och o. Det är fullkomligt självklart för oss att å är nåt helt annat än a, och vi skulle aldrig få för oss att skriva påsk med ring över s:et istället för över a:et.

Men diakriter på främmande språk är klurigare att hålla reda på, eftersom vi då inte har koll på vilken funktion de har. En del svenskar verkar tro att diakriter har en rent dekorativ funktion, och de sätter ut lite fnuttar där de tycker att det ser snyggt ut. Detta gör att man utöver restaurangskyltarna ovan också ibland ser egennamn som Yvonné och Helené, trots att bärarinnorna uttalar sina namn Yvonn respektive Helén. Lite som om min kompis Oskar skulle börja stava sitt namn Öskär för att han tyckte att det behövde spexas till med lite utsmyckning.

Hur ska man då skriva det franska uttrycket som uttalas allakart och syftar på den fasta meny som man fritt kan välja rätter ur? Vi får åtminstone erkänna att restaurangerna ovan är på rätt spår: det stämmer att det ska vara nån slags fnutt över en av bokstäverna. Det korrekta franska fnuttbruket är dock att ge det första ensamma a:et en grav accent: à la carte. Accenten skiljer nämligen prepositionen à från a, som är verbet avoir, ’att ha’, böjt i tredje person singularis. Michelle a la carte betyder alltså ’Michelle har kortet’.

Nåt som gör det hela lite mer komplicerat (eller egentligen enklare) är att man ofta också ser följande fullt korrekta skrivsätt: A la carte. Fnuttfritt. På franska brukar man nämligen inte bry sig om att sätta ut accenttecken över versaler. Och egentligen kan jag tycka att vi gott kunde försvenska uttrycket en smula och alltid skriva a la carte utan diakriter. Att låna in accenter som inte fyller nån funktion i svenskan känns onödigt. Vi har ju den akuta accenten, ´, som vi använder för att markera att ett e ska vara långt och betonat. Det behövs för att vi ska kunna skilja ide från idé och armen från armén. Men att blanda in grava accenter är knappast funktionellt motiverat. Skrivsättet à la carte är dock det som påbjuds av SAOL och därmed att betrakta som mest korrekt.

Sensmoralen av detta inlägg får bli: om du inte är helt bergsäker på var de diakritiska tecknen ska placeras i ett lånord, strunta i att sätta ut några över huvud taget. Utelämnade diakriter är trots allt betydligt mindre störande än om man dekorerar orden som om de vore julgranar. Följande parodierande bild torde vara ett tillräckligt tydligt avskräckande exempel på det senare =)