Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ta gärna del av Anna Antonssons debattinlägg i Språktidningen, som är ett svar på en ledare i Norrköpings tidningar med titeln ”Vårdslös språkvård”.

Det är en intressant debatt. Jag skulle kunna skriva en avhandling på temat fackspråk, klarspråk, retorik  och sambandet mellan komplext språk och komplexa tankar. Idag nöjer jag mig dock med en kortare reflektion om NT-ledarens formulering att man låtit ”klarspråksarbetet gå till överdrift i Hovrätten”. Betyder detta att man har fått en arbetsplats där texterna är så klara, tydliga och välskrivna att det blivit ett problem? Visa mig gärna några exempel på såna texter, för själv tror jag aldrig att jag läst en facktext där jag upplevt irritation över att budskapet var lätt att ta till sig. Eller en text där jag kommit på mig själv med att önska att skribenten lagt lite mer tid på att fördunkla sina formuleringar och intentioner.

Formuleringen ”för mycket klarspråk” är för mig något av en semantisk orimlighet, ungefär som ordet optimalare, som man ibland stöter på. Om optimal betyder ’bästa möjliga’, framstår komparativformen optimalare som märklig. Den markerar att talaren inte riktigt velat acceptera betydelsen av optimal. Ett annat uttryck jag ifrågasatte i en språkgranskning häromdagen är väldigt objektiv. Det antyder ju att man inte vågar lita på att det som är objektivt verkligen är helt fritt från subjektivitet, utan måste dra till med förstärkningsordet väldigt.

Ett sista exempel på en formulering med inbyggd märklighet var när man i samband med Julian Assange-rättegången hävdade att ”jämställdheten har gått för långt”. Men har man två vågskålar finns bara alternativen obalans och jämvikt. Att prata om ”för mycket jämvikt” är en logisk groda som i själva verket bara visar att talaren tycker att en viss obalans är att föredra.

På samma sätt röjer formuleringen ”för mycket klarspråk” att talaren ser det som önskvärt att en del texter är avsiktligt otydliga och svårare än nödvändigt att läsa. Och ibland är språkanvändning medvetet exkluderande. I Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist pratar medlemmarna i Vita rosen rövarspråket för att de i rivalgänget Röda rosen inte ska förstå. Jag unnar Anders, Eva-Lotta och Kalle att ha sitt hemliga språk som ett fritidsnöje. NT-ledaren menar att vi också borde unna statstjänstemän att använda kanslisvenska och ålderdomliga ord som vi vet exkluderar vissa, nämligen de ord som finns i den så kallade Svarta listan. Men skillnaden är att statstjänstemännen har ett demokratiskt uppdrag och får våra skattepengar i lön för att tillhandahålla klar information.

Om NT på allvar säger sig värna demokrati, borde valet vara ganska enkelt mellan att maximera chanserna att alla kan förstå sin egen dom och juristernas rätt till stilistisk njutning på arbetstid.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Sen den 1 juli 2009 har vi en språklag i Sverige, och jag har tidigare bloggat om hur denna gjort att en medborgare slapp betala vite för att miljönämnden i Köping inte uttryckt sig så begripligt som de borde. Men hur ska då en myndighet göra för att följa språklagen? Det har vi fått svar på i veckan, när Språkrådet släppte skriften Språklagen i praktiken – riktlinjer för tillämpning av språklagen.

För den som jobbar inom offentlig sektor är denna skrift obligatorisk läsning. Men den är inte bara obligatorisk, utan trevlig också. Jag blir särskilt glad över avsnittet om paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen. Om du jobbar på kommun eller myndighet, läs igenom Språkrådets checklista nedan och fundera på hur många av punkterna ni uppfyller. Har ni ett klarspråksnätverk med budget och stöd från ledningen? Utvärderar ni begripligheten i era texter? Får personalen gå skrivkurser som leds av erfarna språkkonsulter? Om svaret är nej betyder detta i praktiken att ni bryter mot språklagen. Och då är det hög tid att sätta igång och börja följa den.

– Fatta ett ledningsbeslut om att myndigheten, kommunen, landstinget ska arbeta med klarspråk. Klarspråksarbetet bör inte vara ett avgränsat projekt utan en del av den löpande verksamheten.
– Gör upp en budget för klarspråksarbetet och fastställ en långsiktig tidsplan för arbetet. Bestäm vad målen med arbetet ska vara.
– Anställ språkvårdare eller anlita examinerade språkkonsulter som kan planera, starta och genomföra klarspråksarbete.
– Utse en klarspråksgrupp som representerar olika yrken, avdelningar eller verksamhetsområden inom organisationen (i kommuner och landsting bör även förtroendevalda ingå). Denna grupp ansvarar för det praktiska arbetet. Myndighetschefen/kommunchefen är ytterst ansvarig för att det bedrivs ett systematiskt klarspråksarbete.
– Bilda ett klarspråksnätverk på arbetsplatsen eller tillsammans med andra arbetsplatser, till exempel inom samma verksamhetsområde.
– Inventera vilka texter som skrivs i organisationen och vilka olika yrkesgrupper som skriver.
– Utvärdera begripligheten i organisationens texter och testa texter på viktiga mottagargrupper.
– Utforma språkliga riktlinjer som fastställs av ledningen. Producera också en skrivhandledning och utforma bra mallar för olika texttyper.
– Skapa termordlistor.
– Låt personalen gå kurser i att skriva protokoll, beslut, webbtexter, rapporter med mera.

Till sist ett påpekande som inte kommer från Språkrådet utan från mig. Det är givetvis en självklarhet, men jag vet av erfarenhet att det tål att upprepas:

– Språklagen gäller även för män över 45 år som arbetar inom teknisk förvaltning.

Läs mer om riktlinjerna på Språkrådets webbplats.

Ylva Byrman

Dagens blogginlägg blir ett evenemangstips för den som är intresserad av språkvårdsarbete i offentlig verksamhet. Som jag bloggat om tidigare har vi i Sverige sedan 2009 en språklag som säger att språket i den offentliga förvaltningen ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Men hur långt har man egentligen kommit? Har den offentliga svenskan blivit begripligare? Och hur kan man som myndighetsanställd själv arbeta för att göra sina texter vårdade, enkla och begripliga?

Detta är temat för konferensen Begriplex som äger rum den 21 oktober i Stockholm. Det blir föredrag och seminarier som leds av yrkesverksamma språkvårdare. Om du är intresserad kan du läsa mer om programmet här.

Det är populärt att oja sig över språkligt förfall och dåliga texter. I fikarum och på tidningarnas insändarsidor finns en högljudd klagokör. Men om nån bjuder in till skrivkurs eller diskussion om hur konkreta förbättringar ska göras, blir det förvånansvärt tomt och tyst. Att förbättra texter är mödosamt och tar tid. Konstruktiv och genomtänkt textkritik kräver omdöme, arbete och engagemang.

Dessutom måste man inse att ingen – varken du eller jag – blir fullärd som skribent. Klagokören tar ofta fasta på att det är Pelle, Stina, Ahmet eller varför inte ungdomarna och journalisterna som skriver illa. Att de texter man själv skriver också har förbättringspotential är inte ett lika populärt diskussionsämne.

Själv vet jag inget så härligt som att få tillbaks en text från en kritisk granskare, som har klottrat sidorna fulla med goda ändringsförslag. Eller att lägga fram ett manus på ett textseminarium, där det uppstår eldiga diskussioner om hur dispositionen kan förbättras och hur vinkeln kan vässas. Två bedömare tycker sällan exakt likadant.

Förhoppningsvis blir Begriplex ett arrangemang där man kan få inspiration till just konkret förbättringsarbete.

Ylva Byrman

I fredags och lördags var jag på Plain 2011, en internationell klarspråkskonferens som i år ägde rum i Stockholm. Forskare, jurister och språkkonsulter från hela världen samlades, och vi diskuterade hur företags och myndigheters texter kan bli effektivare. Jag fick med mig många exempel, och jag ska i kommande blogginlägg försöka dela med mig av några.

Sverige ligger längre fram i klarspråksarbetet än många andra länder. Vi har till exempel Klarspråksgruppen som under snart 20 år gett utbildning och information om hur man skriver rakare, precisare och mer mottagaranpassade texter. En god nyhet är också att vi sedan 2009 har en språklag som säger att myndigheter ska uttrycka sig på ett språk som är

vårdat: språket ska följa den officiella språkvårdens rekommendationer, till exempel Svenska skrivregler och Svenska Akademiens ordlista
enkelt: språket ska inte ha en krånglig meningsbyggnad, onödigt svåra ord eller vara onödigt mångordigt
begripligt: den tänkta mottagaren bör utan alltför stor möda kunna förstå innehållet.

Det går alltså numera att anmäla  myndighetsbrev med svårforcerade och otydliga formuleringar för brott mot språklagen. Så har också skett. En person i Köping reagerade nämligen på att språket i ett brev från miljönämnden kändes uppstyltat och onödigt snårigt. Så här stod det:

Om ett föreläggande finns på fastigheten gällande att åtgärda sitt avlopp är det föreläggandets slutdatum som gäller oaktat tillståndets giltighet

Kriminellt dåligt språk, tyckte brevmottagaren och anmälde. Miljödomstolen höll med om att brevet inte var så begripligt som det borde, och brevmottagaren slapp därigenom betala vite till miljönämnden. SVT har gjort ett tv-inslag om händelsen, och ni kan också läsa nyheten som text.