Rabbla rättstavningsramsor!

Utantill-inlärning har blivit rätt bespottat under senare decenniers skolpedagogik. Men jag gillar att lära utantill och tror att det är bra hjärngympa, som ofta är nyttig. För när faktakunskap finns bekvämt åtkomlig i huvudet får hjärnan mer kraft att ägna sig åt att skapa värdefullt vetande genom kreativ problemlösning och vass analys. Men lära utantill kan ibland vara tråkigt, och därför gillar jag fiffiga ramsor som kan fungera som stöd för minnet. Mnemoteknik, minneskonst, brukar det kallas av dem som vill stoltsera med sin klassiska bildning.

Med hjälp av minnesregler kan man lära sig komma ihåg allt från grundämnena i periodiska systemet (helibebbknoffne!) till färgkoderna på elektroniska resistorer. Idag tänkte jag dock att vi skulle fokusera på minnesramsor för rättstavning.

Den snyggaste ramsan av alla är den med dj-orden. På bara 12 ord får den in alla svenskans dj-ord (utom adjö, om man ska vara petnoga), och dessutom med ett litet rim.

I djungelns djup ett djävulskt djurdjärve djäknen låg på lur.

Jag brukar försöka säga den på finlandssvenska, eftersom de svenska modersmålstalarna på andra sidan Bottenviken uttalar dessa ord med hörbart d. En djäkne är en skolpojke, och det kanske man inte behöver stava till så ofta, men så fick vi även in lite ordkunskap i ramsan.  Nästan lika bra som dj-ramsan är ramsan som innehåller alla stj-ord:

Det är lättare att stjäla en stjälk än att stjälpa en stjärna med stjärten.

Inte fullt lika snitsigt men ändå fungerande är rimmet för svenskans fyra skj-ord:

Jag skulle skjuta min hästskjuts ur skjulet men fastna’ med skjortan i hjulet.

Ungefär där tar min kunskap om rättstavningsramsor slut. Jag vet att det finns en om hj-ord som kan sjungas till Mors lille Olle-melodin:

Hjalmar en hjälte vid Hjälmaren bor,
hjälmen hjässan han fått av sin mor.
Liten och hjulbent men hjärta han har,
mod uti bröstet och hjärnan är klar.

Jag tycker dock att den missar lite för många ord för att vara riktigt bra: hjalt, hjon, hjord, hjort, hjortron och hjälp fick inte vara med. För gj-orden gjord, gjuse och gjuta behöver man knappt en ramsa, eftersom de bara är tre stycken.

Men en ramsa för lj-ljuden skulle jag gärna se. Känner ni läsare till någon? Sannolikt är det så att det inte finns någon riktigt bra, och därför utmanar jag nu er kreativa läsare. Kan ni skalda något riktigt fiffigt som får in följande ord: ljud, ljuga, ljum, ljumske, ljung, ljunga (det blixtar gör), ljus, ljuster (fiskeredskap), ljuta (döden) och ljuv?

Om ni vill kan ni hoppa över ljunga, ljuster och ljuta, eftersom dessa ord är rätt ovanliga i allmänspråket.

Gillar du kasjunötter?

Varje vecka publicerar Språkrådet ett språkråd. Denna vecka kan rådet nog framstå som en smula kontroversiellt: man uppmuntrar nämligen till bruk av den mer ljudenliga stavningen kasjunöt. Denna stavning har vid sidan om cashewnöt funnits länge i ordböckerna, och det är normalt att försöka anpassa lånord till svenskans ortografiska principer. På franska heter nöten cajou, på portugisiska caju och på tyska ser man ofta stavningen Kaschu, åtminstone om själva trädet. Ordet lär ha brasilianskt ursprung, så varför svenskan så självklart skulle ta efter just det engelska skrivsättet är nåt man kan fundera över. För övrigt har också den engelska stavningen vacklat genom tiderna: casheu, cashoe, caju och acajow har alla förekommit i bruket.

Olika försvenskade stavningar har haft olika lätt att få fäste i bruket. De flesta av oss skriver tejp, vajer och militär, utan att ens reflektera över att dessa ord också haft stavningarna tape, wire och militaire. Samtidigt skriver vi obehindrat garage och genre. Man tänker sällan på hur märkliga dessa stavningar är i det svenska språksystemet, förrän man ska förklara stavningsprinciper för ett barn som lär sig läsa och skriva. Då framstår helt plötsligt norskans skrivsätt sjanger som betydligt rimligare än det svenska genre.

Motviljan att anamma en försvenskad stavning kan ha flera orsaker. Det långivande språkets status och känslovärde har stor betydelse. Den svensk som är nöjd med att ha nära till statusspråket engelska har inget emot att stoltsera med detta. Försvenskade varianter stämplar man därför gärna som barnsliga. En annan, kanske viktigare orsak är att människor med god läsförmåga snabbt lär sig förknippa ett ord med en viss skriftbild. När man en gång vant sig vid stavningen cashewnöt känns det främmande att byta, särskilt om man är van vid att läsa engelska. Skriftbilden kasjunöt får nog de flesta av oss att studsa till.

Men man bör tänka på att tiderna förändras och att den språkliga kartan kan ritas om. Vi kan inte utgå från att engelskan alltid kommer att vara ett lingua franca och ett självklart andraspråk för alla svenskar – särskilt inte när USA får sänkt kreditbetyg. För att göra en stavning hållbar över tid kan därför en försvenskning vara en god idé.

LAS, Las eller las?

En läsarfråga från Erik0:
Ska Las (som det talas mycket om nu) skrivas så? Jag skulle föredra LAS eller las.

 

Ylvas svar:
Din smak är i linje med rådande skrivregler: det bör skrivas las eller LAS. Den som kände sig nöjd med detta korta och enkla svar kan sluta läsa här. Den som vill gräva ner sig i ett längre och rörigare problemresonemang som mynnar ut i ett icke-svar, kan fortsätta läsa.

Las är vad man brukar kalla en akronym eller initialförkortning, vilket betyder att den har bildats genom att man tagit första bokstaven i varje ingående led – Lagen om AnställningsSkydd – och satt ihop till en förkortning. När det gäller skrivning av akronymer finns inga benhårda regler, utan snarare några huvudprinciper som man får tillämpa med omdöme i varje enskilt fall. Jag drar dem här:

1. Akronymer som utläses som ett ord skrivs med gemener. Vi läser aids och laser precis som vanliga ord, och skriver dem därför som vanliga ord. De flesta av oss är förmodligen inte ens medvetna om att laser är en initialförkortning av Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation. Om akronymen dessutom är ett egennamn, som Ikea eller Nato, skrivs det med inledande versal, precis som vilket egennamn som helst. Att vissa företag av marknadsföringsskäl helst vill se sina namn skrivna på ett logotypnära sätt (”IKEA” och ”ICA”) ignorerar vi. I vanlig opartisk sakprosa har vi ingen anledning att springa krämarnas ärenden, utan vi följer vanliga svenska skrivregler.

2. Egennamn och mindre vanliga akronymer som utläses bokstav för bokstav skrivs versalt. När vi stöter på FN och LVM läser vi ”eff-enn” och ”ell-ve-em”, och därför skriver vi dessa versalt. Men nu kommer vi till den tredje principen, som skickar in oss i en gråzon:

3. Väletablerade akronymer skrivs gärna gement, även om de utläses bokstav för bokstav. Hit hör en mängd vanliga förkortningar: cd, dvd, pdf, vd, pc, tv. Och om denna princip skapade en gråzon, gäller det att hålla i sig nu. För här kommer den fjärde principen, som skapar ett veritabelt gungfly. Den får en att vilja slita sitt hår och skrika: ”Jäkla språkvårdare! Kan ni inte för en gångs skull göra ert jobb? Ge oss för bövelen en tydlig regel och sluta tugga era värdelösa flumfloskler om mottagaranpassning!”:

4. Om det är uppenbart att principerna ovan minskar läsbarheten och gör texten otydlig – bryt mot dem!

Beroende på att princip 3 och 4 tillämpas olika av olika normauktoriteter finns det variation både i skrivregelsamlingar och i bruket. Till exempel rekommenderar både Svenska skrivregler och TT att man skriver dna. Men TNC, som är mer inriktade på fackspråk, rekommenderar DNA. Det beror på att det i facktext även talas om RNA och siRNA, och det sistnämnda vill man av tydlighetsskäl ogärna skriva sirna. Och Myndigheternas skrivregler (kap. 8) rekommenderar till exempel av tydlighetsskäl att man skriver RUT och AMS med versaler.

För att återgå till din specifika fråga: alla varianterna LAS, Las och las är vanligt förekommande i presstext. TT rekommenderar las, liksom de rekommenderar mbl. Dessa två lagar är undantag; i övrigt rekommenderar TT versaler, som i PUL och LOB. Mot skrivningen las kan man invända att den sammanfaller med passiv preteritum av lägga, och därför är lite otydlig. I meningen ”Sedan las kom till har samhället förändras” luras många läsare att tro att las är ett verb, vilket stör läsningen. Skriver vi istället ”Sedan LAS kom till har samhället förändrats” leds läsaren på rätt spår från början. Nackdelen är att versalskrivningen känns skrikig, och dessutom antyder att det uttalas ”ell-a-ess”.

Så även om skrivningen ”Sedan Las kom till har samhället förändrats” bryter mot principerna för akronymskrivning – det är inte ett tydligt egennamn och borde inte ha inledande versal – så är den pragmatiskt tilltalande. Man slipper både otydligheten hos las och versalskrikigheten och det antydda ell-a-ess-uttalet hos LAS.

Är hejj mysigare än hej?

Ett tag på 90-talet och runt millennieskiftet var det populärt i vissa ungdomskulturer att skriva kk istället för ck. På många internätforum hängde det popflikkor, som dessutom hellre pratade om koola än om coola saker. Detta var givetvis inte stavfel, utan medvetna stilgrepp. K-trenden verkar ha klingat av, men idag är däremot dubbelteckning av j rätt vanligt i bloggosfär och sociala medier, med exempel som ”Hejja Djurgården!” och ”Fina grejjer!”.

I svensk standardortografi dubbeltecknar vi aldrig j, av den enkla anledningen att det är överflödigt – vokalen innan ett j är nämligen alltid kort. Pröva själv att säga hav, hov och huv. Lyssna på vokalen. Försök sen att byta ut v:et mot ett j. Då måste du också ändra vokalens längd och kvalitet om det inte ska kännas konstigt. Alltså får du orden blir haj, hoj och huj, som skrivs med enkelt j, precis som heja och grejer.

Dubbelteckning av j kan knappast vara ett nytt fenomen, men tidigare har det nog avfärdats som ett stavfel och setts som ett tecken på att skribenten är ovan och omedveten om skriftspråksnormer. I 2000-talets sociala medietexter är det dock inte självklart enkelt att avgöra om jj är ett medvetet stilgrepp som blivit populärt eller om det speglar en osäkerhet hos skribenten. De orden som hamnar i topp bland jj-orden är nämligen alla vardagliga ord eller smekformer: hejja, Jojje, fejjan (i betydelsen ’ansiktet’ eller som kortform för Facebook), dojjor och nojjig. Det antyder att man kanske bör se fenomenet som ett stilgrepp snarare än ett stavfel.

En intressant fråga är därför om ord med dubbeltecknat j kommer att bli vanligare också i tidningstext och mer formell prosa. Kommer vi att kunna gå på Kolmården titta på hajjar? Eller kommer vi i allt högre utsträckning att utnyttja dubbel-j just som en stilmarkör, och säga hajar om de blodtörstiga vattenvarelserna men ”Hajjar du inget, eller?” när vi tycker att nån i omgivningen är lite trögfattad?

Kan det rentav bli så att ”Hej!” blir hälsningsfrasen i formella brev, medan vi till våra nära vänner hellre skriver det mer avslappnade och närhetsskapande ”Hejj!”?

Lübeck eller Lybeck?

Ett läsarmejl:

Hej,

Hade nyligen en diskussion om hur Lybeck skulle stavas, med y eller tyskt ü. Har för mig att Lybeck är en gammal svensk namnform – med avledningar som lybsk osv. Det tyska ü-et är en främmande bokstav som bör användas sparsamt. Å andra sidan finns det ingen annan stavning av Münster, Düsseldorf m.m. Det konsekventa är väl att alltid skriva som infödingarna, men då får man släppa många gamla svenska namnformer som Köpenhamn m.m.

Hur skriver du öarna i mitt gamla hemland Estland: Ösel och Dagö eller Saaremaa och Hiiumaa? De svenska namnformerna torde vara helt okända hos den estniska allmänheten.

Hälsningar,
Eino

Ylvas svar:
När det gäller skrivning av utländska namn följer man inte nån konsekvent princip, utan man försöker istället följa de konventioner som finns i bruket. Två bra normkällor att gå till när man är osäker är TT-språket och Nationalencyklopedin. Grundprincipen är annars att ”skriva som infödingarna”, om det inte finns väletablerade svenska namn. Vi använder ju självklart Florens istället för italienska Firenze och Prag istället för tjeckiska Praha, men mindre städer får behålla originalnamn som Arezzo och Olomouc.

När originalnamnet inte skrivs med latinskt alfabet måste vi översätta det på nåt sätt, med hjälp av de translittereringsprinciper som finns. Här finns dock ingen total konsensus, vilket ger upphov till variation. Ett aktuellt exempel är Kadaffi, Qaddafi och Gadaffi – en variation som Språkrådet diskuterat närmare. Ett annat exempel är Kinas huvudstad, där NE valt den modernare formen Beijing medan TT håller fast vid den väletablerade och bekanta formen Peking.

För Lübeck hittar jag ingen formulerad rekommendation, men Lübeck är mycket vanligare än Lybeck i nutida prosa, varför jag skulle rekommendera formen Lübeck. Vad de estniska öarna beträffar skulle jag välja att följa TT:s rekommendation och använda de svenska namnen i svensk text. Men vore det en reseguidebok skulle jag självklart komplettera med de estniska namnen; något annat vore ju att göra läsaren en björntjänst.

Det kan ge förståelseproblem att olika språk ibland har olika namn för samma plats. För den som kör bil i Österrike på väg mot slovakiska Bratislava är det inte självklart att man ska följa vägskyltar mot Pressburg för att komma dit, men det är alltså stadens tyska namn. På italienska heter den tyska staden München Monaco. Och jag minns att jag kände mig lite dum när jag förstod att Bombay och Mumbai var samma stad. Ni läsare kan säkert bidra med fler exempel!

Ystadsgatan och det stumma foge-s:et

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

vi är två killar som en driver en blogg som heter Hallå Sverige. Vi skriver om sådant som inte går att googla och som man kan gå ett helt liv och fundera över utan att få svar. Typ.

Nu har vi en fråga till dig. Hur många interfix finns det i svenska språket? Vi skulle vilja ha det slutgiltiga svaret på denna eviga fråga. Vi kan komma på följande:

U – gatukorsning
I – museiintendent
E – nämndeman
A – kungakrona
O – kvinnokarl
S – havsdröm

Man kan kanske även tänka sig att utelämna fogebokstav är ett slags interfix, såsom i gatlykta.

Tack så mycket på förhand
Jimmy & Philip

 

Ylvas svar:
Jag skulle helst vilja svara 42, eftersom ni ber om det slutgiltiga svaret på en evig fråga. Men sanningen är istället att ni knappast behöver min hjälp, för den lista ni själv gjort verkar täcka svenskans alla förekommande interfix. Själv brukar jag kalla dem fogemorfem, vilket är den vanligaste termen i svenskan. Ännu enklare är att kalla det för fogebokstäver.

En annan sanning är att jag var lite sen med detta svar. Faktum är att det dröjde så länge att Jimmy och Philip hann tröttna på att vänta, skriva till Språkrådet och få svar av Susanna Karlsson. Detta svar resulterade sedan i följande inlägg på Jimmys och Philips blogg. Susanna Karlsson diskuterar kort om avsaknad av fog också är att betrakta som ett interfix, ett slags nollmorfem. Denna teoretiska diskussion tänker jag inte ge mig in i, men däremot tänkte jag ta upp ett annat festligt fenomen: stumma foge-s.

I Skåne finns en stad som heter Ystad. Alla vet att det uttalas ”Y:sta”, med långt y och inget d på slutet. I Malmö finns det två gator som är döpta efter denna stad, och malmöiterna är ense om att dessa i tal heter ”Y:stagatan” och ”Y:stavägen”. Men hur dessa gatunamn ska skrivas är inte lika lätt att enas om. Titta på kartan nedan:

Tydligen verkar det alltså heta Ystadvägen men Ystadsgatan. Skriver man in ”Ystadgatan” i Eniros sökfält får man 20 träffar, till exempel Hamoradi Livs på Ystadgatan 4, men ingen av träffarna kan pekas ut på kartan eftersom koordinater för Ystadgatan saknas.

Språkrådet, eller egentligen dåvarande Språknämnden, rekommenderar att man skriver ut stumma foge-s (högerklicka och välj att öppna länken om den inte funkar). Det finns så klart goda skäl för detta, men det är inte en rekommendation med enbart goda konsekvenser. Fördelen är att man får en konsekvent regel som lätthanterlig i skrift och ger skriftbilder vi är vana vid. Nackdelen är att man lurar människor att uttala orden fel. Den som för första gången i skrift möter Ystadsgatan kommer sannolikt att läsa ut detta som ”Ystasgatan”.

Och så heter den ju inte. Åtminstone inte än. Men skriftbilder har ju trängt ut etablerade uttal förr. Bör bruksprosa till exempel uttalas ”bru:ksprosa” eller ”brucksprosa”?

Alsacisk, alsassisk eller elsassisk?

Bloggens följetong om kommatering fortsätter, men för variationens skull tar vi idag en läsarfråga om nåt helt annat:

Jag har en fråga om bokstäver som eventuellt ska tas bort. T ex Alsace. En person som kommer därifrån borde rimligtvis bli kallad det som uttalas ”alsassier”, men hur stavar du till det? Alsaceier? Alsacier? Ett vin från Alsace, är det ett Alsaceiskt vin?

/Ulf

Ylvas svar
Jag skulle skriva ett alsassiskt vin och kalla invånarna för Alsacebor, alsassare eller elsassare.

Historiskt sett är den vanligaste benämningen på människor från Alsace elsassare, och det lokala språk som talas i regionen kallas elsassiska. Det kommer från Elsass, som är det tyska och elsassiska namnet på regionen. Alsace blev ju nämligen tyskt 1871, men därefter franskt igen efter första världskriget och freden i Versailles 1919. Under andra världskriget blev Alsace åter tyskt men har varit franskt sen krigsslutet. Det har alltså bytt nationalitet inte mindre än fyra gånger de senaste 150 åren, och av den anledningen har det inte varit självklart vad man ska kalla regionen på svenska.

Nuförtiden använder vi normalt den franska benämningen Alsace, och då vill vi kunna bilda adjektiv till detta. SAOL listar bara alsassisk, så den formen är att rekommendera. I det faktiska bruket verkar alsacisk något vanligare, och eftersom den formen är oproblematisk ur uttalssynpunkt kan man tycka att SAOL kunde ha med den som variantform. C hamnar ju framför den mjuka vokalen i och uttalas därför s. Ett extra e är omöjligt – då lurar man ju läsaren att tro att det ska uttalas ”alsacéisk”.

Invånarna har som sagt historiskt kallats för elsassare. För en nutida svensk är det inte en helt genomskinlig benämning, varför man istället kan tänka sig alsassare eller ännu tydligare: Alsacebo. Som ofta när det gäller lokala minoriteter kan valet av benämning vara politiskt laddad. Elsassare för mina tankar till en etnisk grupp och antyder att personen har en stark alsassisk identitet, medan Alsacebo ju kan användas om vem som helst som bor i regionen, även den som känner sig mer fransk än alsassisk. Om nån bloggläsare har alsassiskt ursprung får ni gärna tycka till om benämningarna. Himla vacker region, för övrigt.

Som plojinfo i sammanhanget kan nämnas att det engelska ordet Alsatian inte bara betyder ’alsassisk’ utan också ’schäferhund’. Schäfer är å sin sida det tyska ordet för ’herde’, som vi lånat in för att benämna just denna vallhundsras.

Bild från http://commons.wikimedia.org/wiki/User:Pharaoh_Hound?uselang=sv

Bild från Wikimedia Commons.

Hjärta eller järta?

Igår bloggade jag om hur vi år 1801 fick en officiell riktlinje för hur svenska ord ska stavas: Afhandling om svenska stafsättet. Denna var utgångspunkten för Svenska Akademiens ordlista, SAOL, som kom i sin första upplaga år 1874.

Men kring förra sekelskiftet höll Svenska Akademien faktiskt på att tappa sin ställning som stavningsnormerare. En grupp progressiva rebeller, med folkskollärare och funktionalistiska språkvetare i spetsen, organiserade sig och började ge ut tidskriften Nystavaren. Målet var att införa en mer ljudanpassad stavning. SAOL:s stavningar rödt, hvilka och hjärta skulle ändras till rött, vilka och järta.

Svenska Akademien var dock präglad av traditionalistiska ideal och vägrade lyssna. När den sjunde SAOL-upplagan utkom 1900 hade den fortfarande knappt tagit hänsyn till några av moderniseringskraven. Nystavarna tappade då tålamodet och fick via kampanjer upp frågan på regeringsnivå. Där vann de en delseger. För år 1906 skickade dåvarande ecklesiastikminister Fridtjuv Berg, själv gammal folkskollärare, ett kungligt cirkulär till alla skolor. Svenska Akademien fick nu se sin konservativa hållning överkörd. Visserligen påbjöd cirkuläret SAOL 7 som norm, men med två viktiga avsteg:

1. V-ljudet skulle genomgående skrivas med v. Hvilka, lif och lefva skulle hädanefter stavas vilka, liv och leva.
2. Stavningen dt skulle ersättas med tt. Rödt och älskadt skulle alltså skrivas rött och älskat.

Den nya stavningen började omedelbart läras ut i skolorna och användes också av många stora tidningar. Men det tog nästan två decennier, fram till 1923, innan Svenska Akademien gav vika och gav ut en upplaga med de nya stavningar som vi än idag använder. Förenklingar av j-ljudet, tj-ljudet och sj-ljudet genomfördes dock aldrig, så förslaget järta blev aldrig verklighet.

Sen dess har det successivt kommit att råda mer eller mindre konsensus om att SAOL är stavningsnormen. Bortsett från lite gnissel när det gäller stavning och böjning av lånord följs den av i stort sett alla svenskspråkiga tidningsredaktioner och förlag.

Stafva rätt!

Jag har i flera blogginlägg hävdat att det korrekta sättet att stava ord är det som anges i Svenska Akademiens ordlista. Mejl är rätt, mail är föråldrat, skrev jag till exempel häromdagen. ”Men är det lag på att man måste stava som det står i Akademins ordlista?” undrade en läsare då. ”När infördes den lagen och vad har den för benämning?” raljerade läsaren vidare.

Ock kåmentathorn haar såklaurt helt rett. Mann kann jivettvis stafva präsis hur mann vill, åkk ingenn kann kåmma åck setta een i fengellse för de. Men en av de största fördelarna med att ha en standardiserad stavning framgick nog av de två förra meningarna. De lär ha tagit dig rätt mycket längre tid att läsa än vad två normalstavade meningar tar. De flesta av oss gnäller därför inte över att vi låter en grupp kunniga språkvårdare ta fram en ordlista som vi andra kan slå i när vi är osäkra på hur vi bör stava. Tvärtom är ju detta praktiskt för oss språkbrukare, och vi accepterar därför normalt SAOL som norm.

Idén att ett ord alltid måste stavas på ett och samma vis är dock förhållandevis ung. Så sent som på 1700-talet var det rätt vanligt att man i ett och samma brev hittade två, tre olika stavningar av samma ord. Men när Svenska Akademien bildades 1786 bestämdes att man skulle ta fram ett verk som normerade svenskans ortografi. Akademien gav uppdraget till Carl Gustaf af Leopold, och år 1801 kunde hans Afhandling om svenska stafsättet äntligen ges ut. Så här inleds förordet:

Svenska Akademien öfverlemnar nu till Allmänheten ett arbete, som länge med otålighet varit väntadt. Knappt var Akademien inrättad, förrän af henne fordrades att stadga Språkets osäkra och vacklande Ortografi. Att detta icke genast kunde ske, eller ens borde försökas, medgifves lätt af dem, som känna svårigheten af företaget, och eftersinna språkets då varande belägenhet. Reglor få ej efter godtfinnande tillskapas för ett redan odladt språk. De måste blifva allmänna slutföljder af samlade anmärkningar, och af en noga kännedom af språklynnet.

Redan här kan vi se att det finns en vilja att vara lyhörd inför det etablerade bruket. Om du läser avsnitt 2 i inledningen till senaste SAOL-upplagan, kan du se att man arbetar efter denna princip än idag. Undantagsvis gör man också vissa försök att normera språket i en funktionell riktning, så att vi till exempel inte ska få obekväma pluralformer som avocadosarna.

Av citatet kan man också se att stavningen har ändrats sen 1801. Att vi idag inte längre skriver väntadt, af eller medgifves är dock inte alls Svenska Akademiens förtjänst – tvärtom. Om detta handlar morgondagens blogginlägg.

Mail eller mejl?

Det stavas mejl.

Många tror att mejl är en lite slapp variant av den mer formellt korrekta stavningen mail. Men faktum är att det är precis tvärtom. Det korrekta sättet att stava svenska ord är det som anges i Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Den är nämligen allmänt erkänd som vår kodifierade norm för stavning och böjning. Och SAOL tar faktiskt inte upp stavningen mail, ens som ett alternativ. Det var en engelsk övergångsform som användes innan ordet blivit helt etablerat i svenskan.

Den som vill stava vårdat skriver alltså mejl. E-post och e-brev går så klart också bra. Formen mail är däremot att betrakta som lite ovårdad. Om man nu ska vara på det där dömande humöret.

Reportage

Utbölingar som skriver deckare i Sápmi

Kautokeino Noir.

FOTO: Ola Kjelbye

Konsumenter på kollisionskurs

Ekonomiteater

Pengasnurr i Khemiris nya.

Turkisk popkulturs förändrande kraft

Kulturchefen

Såpoperans soft power.

Amatörfotografen som blev världskänd

Utställning

Fotade främlingar i New York.

Selfie ett sätt ta kontroll

egenknäppt

"Det handlar ju om att bli sedd".

Prins Carl Philip imponerade

Bildspecial

Klättrade 30 meter upp i mast.

Guider till den ryska maktens korridorer

Under strecket

Nya böcker nycklar till Kreml.

Blir det okej att rösta på böghat i nästa val?

Krönika

Harry Amster om SD-väljarna

Tv-tittare: SD behandlades illa

347 personer anmälde SVT:s EU-valvaka.

Webb-tv

Carola: ”Schlager har aldrig varit min grej”

TV

Inför premiären av "Så mycket bättre".

Om ytliga klyschor
på Instagram

Sthlmsnatt

48 bilder på dimman i morse.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

”De ökade klyftorna
trivialiseras i Sverige”

Krönika

Om viktigt bränsle debatten.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.