Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

Tack för en bra blogg. Jag har en liten fråga, eller snarare fundering (använde nästan ett snedstreck där).

Jag läste i ett forum ”Vi har fått in rapporter att detta problem kan uppstå på en del telefoner och har eskalerat det vidare”. Jag tyckte det lät konstigt och googlade lite på ”eskalera vidare” och liknande och fick en del träffar. Dock hittar jag inget i ordböckerna om att eskalera skulle kunna betyda vidarebefordra (som jag tolkade det som i exemplet ovan). Det närmaste jag kommer är en engelsk definition av escalate: ”to raise, lower, rise, or descend on or as if on an escalator.” Kanske betyder det att man skickar något vidare till en annan nivå (bildligt eller bokstavligt): ”vi skickar frågan till teknikerna på våning 2.” Eller är det för långsökt? Du kanske har några andra förklaringar.

Bästa hälsningar,

E

 

Ylvas svar:

Tack för dina vänliga ord om bloggen. Jag tycker att du gör en god analys av uttrycket eskalera ett ärende eller eskalera en fråga. Det handlar om något som bildligt talat skickas uppåt i en organisationsstruktur, till en högre instans eller till en mer kvalificerad eller prioriterad nivå. Att man använder eskalera på detta sätt är vanligast inom smala fackområden, till exempel tekniksupport, som ju ditt exempel är hämtat ifrån. Jag hittade en it-konsultfirma som säljer supportpaket och som beskriver sin tjänst så här:

För att användarna skall ha någonstans att vända sig till vid problem som inträffar när vi inte är på plats, har vi tjänsten ServiceDesk som finns tillgänglig per telefon och e-post under kontorstid. Vi kan hjälpa till med borttappade lösenord och enklare problem med klienter eller applikationer. Vid problem som inte kan lösas effektivt på distans kan vi eskalera ärendet och skicka ut en konsult, allt enligt den affärsuppgörelse vi upprättar.

Här kan alltså betydelsen sägas vara ‘ge ärendet en mer resurskrävande och exklusiv hantering’. På andra företag eller myndigheter kan eskalera ha den specifika betydelse ‘skicka vidare till chefen’:

Jag får inte lov att attestera belopp över 5 000, så jag måste eskalera den här fakturan till min chef.

Ett ärende som eskaleras tas alltså över av en mäktigare eller mer kvalificerad instans.

En vän till mig som är anställd på Migrationsverket menade att ordet eskalera dök upp ungefär samtidigt som organisationsfilosofin lean gjorde sitt intåg. Eskalera verkar alltså vara ett fackord som har sitt ursprung inom organisationsteori. Där används också sammansatta uttryck som eskalationsvägar och eskalationsteam i diskussionerna om hur man kan effektivisera arbetet. Prova att bildgoogla ”escalation process”, och du får se en mängd exempel på flödesscheman som visualiserar eskaleringsvägarna i olika företag.

Precis som för andra fackord gäller det att fundera över i vilka sammanhang man använder dem. Många människor har aldrig hört eskalera användas som i exemplen ovan och tycker att det låter konstigt. Om du jobbar på it-support och Stina i Hökarängen ringer kan det vara smartare att säga ”du, jag kan inte riktigt lösa ditt problem, så jag ska skicka vidare ärendet till specialisterna” hellre än ”jag eskalerar ditt problem”. Det sistnämnda kan ju faktiskt Stina tolka som att du tänker förvärra hennes problem. I allmänspråket är det ju oftast konflikter, våld och problem som eskalerar, vilket är detsamma som att de trappas upp och blir värre. I denna betydelse har eskalera funnits i svenskan sen 1960-talet. Om också det mer specifika organisationsteoretiska uttrycket eskalera ett ärende kommer att få fäste i allmänspråket återstår att se.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Ibland får jag tjänstebrev där adressen på kuvertet ser ut på följande sätt:

Linnéuniversitetet
Instititutionen för språk och litteratur
Att: Ylva Byrman
351 95 Växjö

Att att här signalerar att jag är den som förväntas ta emot brevet förstår de flesta. Däremot råder viss förvirring om vad att egentligen är en förkortning av. I ett webbforum diskuteras var i adressen att-raden ska placeras i förhållande till organisationsnamnet, och en av forumanvändarna utgår då från att det står för attention:

Om personnamnet står överst anses brevet vara privat. Står däremot företagsnamnet överst så får någon annan öppna brevet om mottagaren inte är närvarande (bortrest eller liknande, ej på toa).

Man brukar för övrigt inte skriva attention om namnet står överst.

Men hen blir då korrigerad av en annan användare:

Till kategorin onödigt kunnande lägger jag till ”Att:” kommer egentligen från ”Attesteras” och inte ”Attention” som många tror, och även jag har trott.

Även Fredrik Lindström antyder samma sak i den populärvetenskapliga Världens dåligaste språk (s. 167): att att står för attesteras men av många yngre felaktigt kommit att utläsas som attention med engelskt uttal (”a-tenn-schön”).

Men är detta egentligen korrekt? I Wiktionary står det att att kan vara förkortning både av attesteras och attention, men i Nationalencyklopedin hänvisas endast till uppslagsordet attention, där man anger det försvenskade uttalet atten-sjon och följande förklaring:

(formell anmaning i brev till) handläggning av viss person i ett företag e.d.: att. Sven Karlsson
HIST.: sedan 1964; av eng. attention ’uppmärksamhet’

Det är denna sista etymologiska förklaring som jag väljer att lita på, för uttydningen attesteras kan nog lämnas ur räkningen, åtminstone i brevsammanhang. Verbet attestera kommer ursprungligen från latin och betyder ’intyga’, och idag betyder det normalt att man skriftligt intygar riktigheten i nåt. Chefer attesterar ofta fakturor, och det utfärdas födelse- och vigselattester. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att en avsändare intygar att en viss mottagare är den som är behörig att läsa brevet, men det verkar långsökt.

Däremot förekommer både Att och Attn ibland på engelska affärsbrev, även om Attn verkar vara den föredragna förkortningen. Det utläses normalt ”for the attention of”. Raden som anger specifik mottagare kallas också för attention line. Men jag är osäker på hur vanligt Attn är i bruket, eftersom referensverket Oxford English Dictionary inte tar upp vare sig att, attn eller attention line.

Förebilden för engelskan kan vara det internationella postspråket franska, där man gärna skriver à l’attention de, som är den ordagranna översättningen av engelska for the attention of. Att fransoserna skulle förkorta detta finner jag mindre sannolikt. Överlånga formella fraser är nämligen deras signum. Medan en svensk sist i ett brev skriver MVH eller Vänligen, avslutar man i Frankrike hellre med en inte helt nätt formulering i stil med:

Je vous prie d’agréer, mesdames et messieurs, l’expression des mes sentiments les plus respectueux.

Den svenska översättningen av detta blir ungefär ”jag ber er att motta, mina damer och herrar, uttrycket för mina mest respektfulla känslor”. Det finns givetvis hela webbsidor som fördjupar varianter på olika franska brevavskedsfraser.

Jag är intresserad av när förkortningen att först började dyka upp på svenska affärsbrev. Nationalencyklopedins första belägg är från 1964 och kommer från Gullbergs svensk-engelska fackordbok. Där står att det svenska uttrycket ”under attention” på engelska heter ”for the attention of”. Min äldre kollega Solveig berättade att att användes redan när hon arbetade på kontor under 50-talet, och hon utläser det a-tenn-schön med engelskt uttal och använder alltså inte det försvenskade atten-sjon.

Ni läsare som är lite äldre, har ni nåt minne av när ni först mötte att på brev? Och har nån sett exempel på användning där att måste vara en förkortning av attesteras, till exempel vid vidimering av bevis eller liknande?

Ylva Byrman

Filmen Dirty Dancing från 1987 är en klassiker. En av de mest kända replikerna är när Johnny kommer tillbaka sista kvällen, hittar Baby sittande i ett hörn med sin familj och bjuder upp henne till en storslagen dansuppvisning med ”Nobody puts Baby in a corner”. När filmen sänts i olika länder har många valt en originalnära översättning: franska ”on ne laisse pas Bebé dans un coin”, italienska ”nessuno mette Baby in un angolo” och svenska ”ingen sätter Baby i ett hörn”. Man kan diskutera om sätta någon i ett hörn är idiomatiskt identiskt med put somebody in a corner, men andemeningen får väl sägas vara bevarad.

Tyskarna har dock valt att dubba över Johnnys replik med ”Mein Baby gehört zu mir, ist das klar!”. Min Baby tillhör mig, förstår ni det!

Hur gillar ni den tolkningen?

YouTube Preview Image

Tack till Johanna Frändén som uppmärksammade mig på denna översättning. Man kan läsa mer om olika översättningar här, eller om man föredrar att läsa det på tyska.

Ylva Byrman

Igår debatterades det könsneutrala pronomenet hen i Kvällsöppet. Eftersom Språkbloggen inte känner att vi har så mycket att tillföra de redan skrivna spaltmetrarna om hen (se länkar nedan) tänkte vi istället ta upp en inte identisk men relaterad fråga, nämligen hur engelskan använder det plurala they för att syfta på en singular referent, ofta av obestämt kön:

A person came in and said they’d lost their keys.

Här används they om a person. Det är alltså som om vi på svenska skulle säga ”en person kom in och sa att dom blivit av med sina nycklar”.

Att använda they för att syfta på en singular referent är rätt vanligt, men barn brukar i skolan få lära sig att det är fel. Därför roade sig en lingvistblogg med att samla belägg där they används om en grammatiskt singular referent i texter av litterära storheter som William Shakespeare, Jonathan Swift, Oscar Wilde, Rudyard Kipling och Jane Austen. Särskilt vanligt är det i konstruktioner med everyone, everybody, someone och somebody, som när Mr Elton i Jane Austens Emma säger:

At Christmas every body invites their friends.

Notera att verbet invite tar ett singular-s, men det står inte ”his or her friends” utan ”their friends”. Mer argument för och mot they använt på detta vis kan ni läsa här eller om ni gör en webbsökning på ”they as third person singular” eller ”they as gender neutral pronoun”.

För den som vill läsa vad som skrivits om hen finns här lite länkar
Milles, Samson och Tomicic argumenterar för att hen behövs

Eget språkbruk kan inte påtvingas andra, Kragnert Bartholfs replik till Milles m.fl.
Språktidningen om hur transpersoner använder hen
Språkrådets rekommendationer om hen
Hen upplevs inte som neutralt – än. Anna-Malin Karlssons språkspalt
Ordet som hotade Sverige. Lovestam tar upp sina favoritkommentarer i debatten
DN:s följetong om hen
Sydsvenskans språkvårdare missnöjd med Andreas Ekströms användning av hen i Sydsvenskan
Sydsvenskan om hen och Språkrådets hållning

Ylva Byrman

Varje vecka publicerar Språkrådet ett språkråd. Denna vecka kan rådet nog framstå som en smula kontroversiellt: man uppmuntrar nämligen till bruk av den mer ljudenliga stavningen kasjunöt. Denna stavning har vid sidan om cashewnöt funnits länge i ordböckerna, och det är normalt att försöka anpassa lånord till svenskans ortografiska principer. På franska heter nöten cajou, på portugisiska caju och på tyska ser man ofta stavningen Kaschu, åtminstone om själva trädet. Ordet lär ha brasilianskt ursprung, så varför svenskan så självklart skulle ta efter just det engelska skrivsättet är nåt man kan fundera över. För övrigt har också den engelska stavningen vacklat genom tiderna: casheu, cashoe, caju och acajow har alla förekommit i bruket.

Olika försvenskade stavningar har haft olika lätt att få fäste i bruket. De flesta av oss skriver tejp, vajer och militär, utan att ens reflektera över att dessa ord också haft stavningarna tape, wire och militaire. Samtidigt skriver vi obehindrat garage och genre. Man tänker sällan på hur märkliga dessa stavningar är i det svenska språksystemet, förrän man ska förklara stavningsprinciper för ett barn som lär sig läsa och skriva. Då framstår helt plötsligt norskans skrivsätt sjanger som betydligt rimligare än det svenska genre.

Motviljan att anamma en försvenskad stavning kan ha flera orsaker. Det långivande språkets status och känslovärde har stor betydelse. Den svensk som är nöjd med att ha nära till statusspråket engelska har inget emot att stoltsera med detta. Försvenskade varianter stämplar man därför gärna som barnsliga. En annan, kanske viktigare orsak är att människor med god läsförmåga snabbt lär sig förknippa ett ord med en viss skriftbild. När man en gång vant sig vid stavningen cashewnöt känns det främmande att byta, särskilt om man är van vid att läsa engelska. Skriftbilden kasjunöt får nog de flesta av oss att studsa till.

Men man bör tänka på att tiderna förändras och att den språkliga kartan kan ritas om. Vi kan inte utgå från att engelskan alltid kommer att vara ett lingua franca och ett självklart andraspråk för alla svenskar – särskilt inte när USA får sänkt kreditbetyg. För att göra en stavning hållbar över tid kan därför en försvenskning vara en god idé.

Ylva Byrman

Har du stött på ordet episk använt på detta sätt?

– Var det roligt på festen igår?
– Ja, bästa festen på flera år. Alla var där, stämningen var overkligt bra och vi dansade till klockan fyra på morgonen.
– Det låter episkt!

Eller så här:

– Morfar, din äppelkaka är verkligen helt episk!

Vän av ordning kan reagera på detta bruk. Episk diktning, javisst. Dit räknas ju Erikskrönikan och den grekiska Iliaden. Men episka fester? Och episk äppelkaka?!

Episk kommer från klassisk grekiska, där epiken jämte lyriken och dramatiken var en av tre litterära huvudgenrer. Dramatiken skildrar en konflikt och är typiskt gjord för att framföras på scen. Lyriken är ofta poesi och beskriver människors inre känsloliv, medan epiken är en berättande framställning som har ett filmkameraperspektiv.

Men nån gång runt 2008–2009 seglade episk upp som ett högfrekvent modeord, använt i betydelsen ’storslagen’ eller ’fantastisk’. Det kom via engelskan och datorspelsvärlden, särskilt i äventyrsspel där man krigar online mot andra kombattanter, och förekom i uttrycken epic win och epic fail. Att fejla episkt är helt enkelt att misslyckas kapitalt.

Den frekventa användningen har lett till att epic svartlistats på sina håll, till exempel här på Lake Superior State University. En annan populär språkpolis går med den artiga rubriken Not everything is epic, shitheads till ännu hårdare angrepp mot det nya bruket, och lanserar sin egen språkkänsla som en allmänsemantisk sanning: episk kan bara användas om oceaner, litteratur och kosmos.

I engelskan finns det belägg för epic i betydelsen ’storslagen’ sen 1731, vilket visar att bruket inte är helt nytt. Och trots sanktionsförsök har ordet spritt sig långt utanför datorspelsvärlden. Nyhetsbyrån AFP, en internationell motsvarighet till svenska TT, använde ordet i en nyhetsartikel 2010, för att beskriva ett trafikkaos i Peking: ”thousands of vehicles were trapped in an epic traffic jam stretching for more than 100 kilometres”.

Själv okynnesanvänder jag gärna episkt i vardagligt tal, och jag tycker det är oproblematiskt. Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs. Jag har dock full förståelse för om litteraturvetare ser det som ett störande missbruk av genreterminologi. Men hörni, om ni kan gå med på att ni inte är lyriska över ordets dramatiska betydelseutvidgning och spridning i allmänspråket, då kanske ni också kan bjuda oss på ordet episkt?