Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ni har väl inte missat att Sörmlands läns polismästare lyckades gifta sig till ett palindromnamn? Nu heter han Mats-Erik Kirestam, och Metro gjorde en kul Hallå där-intervju. Intervjuaren ställer lite frågor i palindromform,  och vilka svar han levererar, denna palindrompolis:

Dromedaren Alp-Otto planerade mord?
– Särskilt mycket djurrelaterade brott har vi inte här i distriktet, nej…

Jag var för övrigt genast tvungen att göra en sökning på Ratsit för att se om jag kunde hitta en potentiell make med efternamnet Avly. Det närmsta jag fann var efternamnet Afli, så där rök mina palindromnamnsdrömmar. Hittar du nån palindrompartner att fria till?

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Ett tag på 90-talet och runt millennieskiftet var det populärt i vissa ungdomskulturer att skriva kk istället för ck. På många internätforum hängde det popflikkor, som dessutom hellre pratade om koola än om coola saker. Detta var givetvis inte stavfel, utan medvetna stilgrepp. K-trenden verkar ha klingat av, men idag är däremot dubbelteckning av j rätt vanligt i bloggosfär och sociala medier, med exempel som ”Hejja Djurgården!” och ”Fina grejjer!”.

I svensk standardortografi dubbeltecknar vi aldrig j, av den enkla anledningen att det är överflödigt – vokalen innan ett j är nämligen alltid kort. Pröva själv att säga hav, hov och huv. Lyssna på vokalen. Försök sen att byta ut v:et mot ett j. Då måste du också ändra vokalens längd och kvalitet om det inte ska kännas konstigt. Alltså får du orden blir haj, hoj och huj, som skrivs med enkelt j, precis som heja och grejer.

Dubbelteckning av j kan knappast vara ett nytt fenomen, men tidigare har det nog avfärdats som ett stavfel och setts som ett tecken på att skribenten är ovan och omedveten om skriftspråksnormer. I 2000-talets sociala medietexter är det dock inte självklart enkelt att avgöra om jj är ett medvetet stilgrepp som blivit populärt eller om det speglar en osäkerhet hos skribenten. De orden som hamnar i topp bland jj-orden är nämligen alla vardagliga ord eller smekformer: hejja, Jojje, fejjan (i betydelsen ’ansiktet’ eller som kortform för Facebook), dojjor och nojjig. Det antyder att man kanske bör se fenomenet som ett stilgrepp snarare än ett stavfel.

En intressant fråga är därför om ord med dubbeltecknat j kommer att bli vanligare också i tidningstext och mer formell prosa. Kommer vi att kunna gå på Kolmården titta på hajjar? Eller kommer vi i allt högre utsträckning att utnyttja dubbel-j just som en stilmarkör, och säga hajar om de blodtörstiga vattenvarelserna men ”Hajjar du inget, eller?” när vi tycker att nån i omgivningen är lite trögfattad?

Kan det rentav bli så att ”Hej!” blir hälsningsfrasen i formella brev, medan vi till våra nära vänner hellre skriver det mer avslappnade och närhetsskapande ”Hejj!”?

Ylva Byrman

Om jag skulle ge ett bra och lättmemorerat svar på frågan ”Hur använder man semikolon?” skulle det lyda som följer:

Låt bli!

Semikolon är utan tvekan vårt mest missbrukade skiljetecken. För att se om du är en av missbrukarna eller befinner dig i en riskzon gör du följande enkla test. Välj det påstående som stämmer bäst in på dig:

1. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Det finns två betygssteg; godkänd och väl godkänd.”

2. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Semikolon är vårt mest felanvända skiljetecken; en majoritet av svenskarna har ytterst dimmiga uppfattningar om hur det ska användas.”

3. Jag använder ogärna semikolon och skulle därför inte skriva nån av exempelmeningarna ovan.

Och så här tolkar du svaret:

Du valde alternativ 3: Utmärkt! Fortsätt så! På journalisthögskolor är det första man gör att förbjuda semikolonet. Total avhållsamhet är alltid det säkraste sättet att undvika att fastna i missbruk.

Du valde alternativ 2: Godkänt. Det är helt korrekt att semikolon kan användas för att binda samman två fullständiga huvudsatser som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Men du bör ändå vara uppmärksam så att ditt semikolonbruk inte övergår i ett missbruk. Visst kan semikolonet ge den där stilistiska guldkanten, men det är viktigt att sätta gränser. Max ett semikolon om dagen. Max tre semikolon i en tiosidig rapport.

Ställ också följande kritiska frågor till dig själv: Kan du bergsäkert redogöra för vad som är skillnaden mellan en huvudsats och en bisats? Och hur är det med skillnaden mellan en huvudsats och en nominalfras? Om du tvekar är det bättre att välja alternativ 3, total avhållsamhet. Tänk på att det är sällsynt att semikolon gör nåt för en text som inte en omformulering eller ett annat skiljetecken skulle göra minst lika bra.

Du valde alternativ 1: Illa! Du är en semikolonmissbrukare. Du har inte full kontroll över dina stilistiska verktyg, du lyckas inte upprätthålla gränsen mellan kolon och semikolon i vardagen och dessutom påverkas din omgivning negativt av dina texters förvirrande paussignaler. Det blir uppenbart för din arbetsgivare att du aldrig läst Svenska skrivregler, vilket kan påverka din karriär negativt om du har ett skrivande yrke.

Varför gruppen semikolonmissbrukare blivit större är svårt att säga säkert. De flesta skaffar sig under grundskolan goda vanor för användning av punkt, kolon och komma. Men när man kommer upp i tonåren börjar man experimentera genom att byta ut kolon mot semikolon och snabbt utvecklas ett missbruk. Kanske är det den där hisnande kicken man upplever första gången man prövar att hålla nere Skift samtidigt som man trycker komma. Kanske är det semikolonets blandning av sensuell grafisk elegans och akademisk formalitet som gör att missbrukaren upplever sig tillhöra en exklusiv skara.

Tyvärr är semikolonmissbrukarna idag så många att det knappast är nåt exklusivt över dem. Men det finns goda nyheter: Det är lätt att sluta. Jag hade gjort det redan idag!

Mer om semikolon och hur du skaffar dig nya sunda skiljeteckensvanor finns via följande länkar:

Språkrådet, Punkt, komma, kolon, semikolon eller tankstreck – vilket skiljetecken ska jag välja?
Språkrådet, Semikolonets dag
Språkvårdssamfundet, Semikolon, kolon och tankstreck
Helena Englund, Semikolon

Ylva Byrman

I början av sommaren bloggade jag om skillnaden mellan accent och apostrof. Accenten sitter över en bokstav för att markera ett visst uttal eller en viss betydelse: det skillnad på armen och armén. Apostrofen sitter mellan bokstäver för att markera utelämning av tecken, som i engelskans I’m eller franskans je t’aime.

Precis detta får man också veta i Gösta Åbergs Handbok i svenska, en trevlig bok för den som vill läsa populariserat om språkriktighet, grammatik och språkhistoria. (En utförlig recension skriven av den kloka Jan Svanlund finns i tidskriften Språkvård nr 4 från 2001, sidan 29.)

Redan på bokomslaget till Åbergs bok upplyser pedagogiska pilar oss om att Köp! är en imperativform, att glad är ett adjektiv och att den där fnutten ovanför e:et i idé är en … ja, vad står det egentligen?

Man kan misstänka att Gösta själv aldrig fick granska det där bokomslaget innan det gick i tryck, för i så fall hade det nog stått akut accent istället för apostrof. Men det är klart, accent rimmar ju inte på katastrof. Man kan ju till och med bråka om huruvida accent rimmar bäst med pendang eller med Kent. Vad säger bloggläsarna?

Ylva Byrman

En kort semantisk reflektion på morgonkvisten: På den halvtaskiga kaffeautomaten på mitt jobb står det inte längre ”Kaffe med mjölk” utan ”Kaffe med vitt” på knappen, eftersom det vita ju faktiskt inte är mjölk. Men borde inte kaffe ha rätt till samma namnskydd som mjölk? Som kaffeälskare kan jag tycka att det borde stå ”Brunt med vitt” på knappen – det vore mer rättvisande ur konsumentsynpunkt.

Vad har ni att säga om det, Selecta? En EU-definition av mjölk är väl trevligt, men jag röstar för att man tar fram en bra EU-definition av kaffe också. Låt italienarna ha vetorätt!

Ylva Byrman

Det är min avsikt att varje månad bjuda in en gästbloggare, för att få fler perspektiv och lite variation i bloggen. Juni månads gästbloggare heter Toivo Jokkala. Han är tjänstledig doktorand i kriminologi och arbetar som redaktör. För några år sedan läste han om språk på universitetet, men numera mest i böcker som han får syn på. Var så god, Toivo!

Månadens gästbloggare: Toivo Jokkala
Förra veckan skrev Ylva Byrman om hur hårdrocksgrupper (till exempel Motörhead och Mötley Crüe) sätter diakritiska prickar över bokstäverna i sina bandnamn – kallat röck döts eller metal umlaut – för att få dem att se gotiskt hårda och råa ut.

Begreppet gotiskt ska här alltså föra tankarna till något dunkelt germanskt, lika barbariskt och främmande för den sofistikerade världen som bokstäverna ü, ä och ö. För att ännu mer flörta med svunna tiders råbarkade skrivstilar använder flera hårdrocksgrupper (bland annat Motörhead) som teckensnitt även en gotisk minuskel, det vi ofta kallar frakturstil.

Goterna var mycket riktigt en germansk folkgrupp som talade ett östgermanskt språk, den sedan länge utdöda gotiskan. Om folkvandringstidens goter var mer råbarkade än några andra får vi nog låta vara osagt, men de lade stora delar av Europa under sig, inte minst i språklig bemärkelse. En sak till är säker: De använde inga röck döts.

Det gotiska alfabetet skapades på 300-talet av den gotiske (eller möjligen halvgotiske) biskopen Wulfila för att göra det möjligt att återge bibeln på det gotiska språket. Alfabetet härleddes precis som vårt latinska alfabet från det grekiska, med vissa egna tillägg och lån från runalfabetet och det latinska alfabetet. 27 bokstäver hade det, men varken ü eller ä eller ö.

Det berodde på att det antagligen inte fanns något behov av dem – de ljuden hade sannolikt inte uppstått i de östgermanska språken.

Hur tillkom då de germanska ü, ä och ö? Jo, genom en parallell process av umlaut-bildning i flera germanska språk. Umlaut betyder, i översättning från tyskan, ungefär ”omvänt ljud” och kallas omljud på svenska. Det är en variant av vad lingvister kallar för assimilation – förändring av ett språkljud till större likhet med ett närliggande ljud. Ett lite moderniserat svenskt exempel (den nutida svenska grammatiken är ju inte identisk med den forngermanska): Det heter en fot men flera fötter. Det beror på att o:et, som är en vokal som uttalas långt bak i munnen, blir ”smittad” av den främre vokalen e i flertalsformen av ordet, och resultatet blir mitt-emellan-vokalen ö – o har fått ett omljud! Motsvarande process i tyskan innebär att Fuß – fot– blir Füße med ü när man talar om flera fötter.

Till en början skrev man ofta ut omljudsbokstäverna genom att sätta ut just ett litet e på toppen av grundbokstaven.

Sedermera förenklades e:na till ett par röck döts.

Är kontentan av detta att den verkliga gotiskan saknade bokstäver med särpräglat, arkaiskt utseende? Ingalunda! Förutom att den gotiska skrivstilen var långt mer rå än de sentida frakturteckensnitt som den lånat sitt namn till går det att göra en del riktiga bokstavsfynd i det gotiska alfabetet. Den mest fascinerande bokstaven är i mitt tycke den egenartade ƕair, som skrevs som en ring med en prick i, men som brukar återges som ƕ. Den betecknade ett vinande ljud med rundade läppar, med rötter i urindoeuropeiskan, och vars moderna avläggare vi hittar i så skiftande sammanhang som sydstatsamerikaners uttal av ”wheat” (vete) och nynorska dialekters ”kv” i ord som ”kva” (vad) och ”kvofor” (varför).

Fram för den sant gotiska stavningen Motorƕead, alltså – eller, för att ge ett eget förslag på bandnamn, Hell-ƕeat, med sydstatsamerikanskt uttal.

 

Lästips
– Läs mer om gotiskan i Ola Wikanders utmärkta I döda språks sällskap: en bok om väldigt gamla språk (2006).
– Se hur Fader vår ser ut på gotiska i den kända gotiska Silverbibeln.

Fotnot: De ”gotiska” prickarna förefaller mest spridda bland band inom genrerna hårdrock och heavy metal. För att komplicera saken ytterligare finns det även en musikalisk och estetisk subkultur som kallas goth, och som inte är synonym med heavy metal, även om det – som mellan de flesta genrer – går att hitta beröringspunkter.  Namnet goth kommer av att denna subkultur lånar element från den historiska stilepoken gotiken – den med de spetsbågade kyrkorna, ni vet – och ger associationer till det morbida och lite dödsromantiska som förknippas med den epoken. Men anledningen till att gotiken kom att kallas gotik någon gång på 1500-talet var att vissa uppfattade stilen som råbarkad och barbarisk och av samma skrot och korn som man inbillade sig att de mytomspunna goterna var. I grund och botten samma föreställningar kring ”det gotiska” som heavy metal-kulturen 500 år senare ger uttryck för, alltså.

Ylva Byrman

Möjligheten att kommentera blogginlägg försvinner ju efter två dagar, men jag får en del kreativ läsarrespons på mejlen och via andra kanaler (tyvärr hinner jag inte svara på alla mejl, men jag läser allt). Efter att jag bloggat om hur diakriter ibland används i dekorativt syfte påminde en läsare om ytterligare variationer på temat:

Jag kom att tänka på diakritpynt ämnat att gotifiera hårdrocksgrupper, s.k. röck döts. Exempel: Mötley Crüe, Blue Öyster Cult, Motörhead, Queensrÿche och Crashdïet. Spinal Tap skojade till det med att ha två prickar över n:et.

Fenomenet röck döts kallas också för metal umlaut och är så pass etablerat att det till och med har en egen Wikipediaartikel. Som snäll och vän talare av ett nordiskt språk tycker jag ju att det är lite lätt bisarrt att våra diakriter används för att få bandnamn att se lite extra hårda och farliga ut. Jag antar att fransktalande tycker att det är ungefär lika bisarrt att vissa svenskar upplever slumpmässigt utströdda accenter i Yvonné och Helené som nåt elegant.

På tal om att leka med diakriter kan vi ju nämna min egen arbetsplats, Linnéuniversitetet. I logotypen har man valt att återge accenten över e:et med en prick, identisk med dem som finns över i:na.

Detta motiverades med att prickarna var fyra frukter från logotypträdet, som skulle symbolisera universitetets fyra ledord: nyfikenhet, nytänkande, nytta och närhet. Pr-grafikerna har med visuella medel argumenterat för hur de tänkt i följande film. Jag funderar dock på vad utbytesstudenterna som försöker lära sig svenska tror om den där krumeluren på e:et. Vem vet, de kanske åker hem och startar en hårdrocksgrupp som heter Metal death, fast med prickformade accenter över e:na.

Jag avslutar dagens betraktelse över oortodoxt använda diakritiska tecken med en Jan Stenmark-teckning: ett kärlekspar som bestämmer sig för att skrika ”axelklaffar med ö”. Av upphovsrättsskäl publicerar jag inte bilden direkt i bloggen, men följ länken bara, så hittar ni den.