Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Jag undrar vem som har rätt:

Jag har fått lära mig att det heter
Det röda, gröna och gula tyget,
men INTE det blåa och gråa tyget – för dessa färger heter det BLÅ och det GRÅ tyget.
En nyanställd (outbildad) lärarvikarie skällde på fritiden ut mig när jag sa att det heter
”det blå tyget och det grå tyget”. Hon visste minsann – som lärarvikarie – att det givetvis heter ”det blåa och det gråa tyget”!

Med vänlig hälsning
Bengt Carlsson

Ylvas svar:
Hej Bengt!

Båda har rätt. Eller egentligen: båda har fel, i synnerhet lärarvikarien som skällde ut dig. Att skälla ut andra språkbrukare för att de använder en annan variantform än en själv, är ett av de mest felaktiga beteenden man kan lägga sig till med. Det tycker jag att du ska hälsa henne, särskilt om hon tänker sig en karriär inom skolan. Skolan ska ju lära ut dels kritiskt tänkande (”Är jag verkligen säker på att det jag säger nu är korrekt och hur vet jag det?”), dels respekt för att människor är olika och att man inte alltid kan utgå från att det som man själv är van vid, är det rätta också för nån annan. Detta senare har jag skrivit ett helt blogginlägg om.

Blå och grå kan böjas på två olika sätt i bestämd form och i plural: vi kan säga både ”det blå tyget” och ”det blåa tyget”, liksom ”de grå gummorna” och ”de gråa gummorna”. Variationen kan ges en historisk förklaring. För längesen uttalades nämligen dagens å med ett långt a-ljud, och ord som slutar på a kan ju inte få ett extra a när vi böjer dem: ”en lila bok” och ”den lila boken”. Men sen skedde en ljudförändring, så att det långa a-ljudet kom att uttalas med rundade läppar, och vi fick dagens å-ljud. Därigenom kom också blå och grå att ibland följa böjningsmönstret med ett tillägg av a i bestämd form och i plural.

I skrift är formerna utan a – ”det blå tyget” – ungefär tio gånger vanligare än de med. Därför uppfattar de flesta blå som mer skriftspråklig än blåa. När artikeln den eller det saknas blir vi ännu mer benägna att säga blå. Det finns ett proggband som heter Blå tåget, ett uteställe i Malmö som heter Blå båten och i Stockholm kan man åka tunnelbana med blå linjen.

Ofta använder en och samma person både formen blå och formen blåa. Så här skrev August Strindberg i Nya svenska öden:

Dag satt framme i stammen, och när han fick se det blåa vattnet mellan gröna skogsstränder, då förstod han de voro komna solen närmare.

Och så här skrev han i Bland franska bönder:

[N]är vi passera salinerna vid Onglous med dess vita saltpyramider ligger det blå havet med oräkneliga segel alldeles öppet för tåget som går på ett smalt näs i havskanten fram till Cette.

Det finns alltså ingen anledning att våndas i valet mellan blå och blåa, men man kan känna till att blåa fortfarande är ett ganska ovanligt val i skrift.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

På 1800-talet skrev man jag kan men vi kunna, och du tog men de togo, trots att dessa former försvunnit ur talet flera hundra år tidigare. Men hur och när försvann pluralformerna för att ersättas av de singularformer vi använder idag?

Det skedde givetvis inte över en natt, utan tog precis som all språkförändring lång tid, under vilken formerna ni vilja och ni vill förekom parallellt. Vissa författare lämnade pluralformerna redan i slutet av 1800-talet, medan andra fortsatte att numerusböja verben.

Vid förra sekelskiftet gav den radikala folkskollärarföreningen – de som ville ha nystavningar som järta istället för hjärta – Selma Lagerlöf i uppdrag att skriva läroboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Denna utkom 1906 och innehöll ett för tiden radikalt grepp: all dialog var skriven med singulara verbformer. I passagen nedan har jag kursiverat de verb som har plurala subjekt.

”Predikan är fjorton och en halv sida,” sade mor liksom för att råga måttet. ”Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom den.”

Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla. ”Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över predikan hela tiden, som de var borta”, tänkte han.

I den berättande framställningen används som ni ser pluralformer, som i ”därmed gingo de äntligen”.

1930-talet kan sägas vara det årtionde då de skönlitterära författarna lämnar de plurala verbformerna, även om det givetvis fanns stor individuell variation. Också flera enskilda journalister på tidningar övergår till singularformer, men de centrala tidningsspråksreformerna dröjer till 40-talet. DN slopar pluralen 1943. Därefter följer flera andra tidningar år 1944, och år 1945 hänger också TT, Tidningarnas telegrambyrå, slutligen på, efter att de hört sig för och fått klartecken från den helt nybildade Nämnden för svensk språkvård – den som senare blev Svenska språknämnden och sen Språkrådet.

Ska man utse ett årtal för de plurala verbformernas död kan alltså 1945 vara den lämpligaste kandidaten. Men formerna hängde givetvis kvar bland de konservativa och de som var vana att skriva med pluralböjning. I lagtexter slopas formerna först 1967.

Det händer fortfarande att pluralformerna återupplivas, ibland i mindre lyckade försök att få en gammaldags stil. Ett exempel som brukar citeras är Ikea, som i en julkampanj skrev ”Det är som om Tomten voro här”, trots att tomten är singular och alltså omöjligen kan ta en plural verbform som voro. I min kör ska vi på söndag framträda med en fransk 1500-talsjulsång som heter Laissez paistre vos bestes, men vi sjunger den svenska översättningen gjord långt senare av Ulla Rydbeck. Den börjar så här:

Se herdarna som vandra, de vandra över berg och dal.
Hör änglarna som sjunger, de sjunger i himlens sal.

Om det nu heter att ”herdarna vandra” borde det rimligtvis också heta att ”änglarna sjunga”. I resten av översättningen används konsekvent singulara verbformer, men antagligen har just ”herdarna vandrar” inte tilltalat Ulla Rydbecks diktaröra, och hon har därför valt att just här ha pluralform på verbet. Eftersom dikten är en fri konstform med huvudsyfte är att låta vackert, tycker jag inte man behöver mästra över inkonsekvenser av detta slag – de förekom faktiskt även under den tid då plurala verbformer var självklar standard.

Samtidigt visar det hur svårt det är att pricka en ålderdomlig stil vid till exempel översättning av gamla sångtexter. Det kräver djupa språkhistoriska kunskaper och stor vana av att läsa äldre texter, och ändå kan man göra misstag eftersom man saknar en intuitiv språk- och stilkänsla. Själv skulle jag inte våga mig på det.

Ylva Byrman

Gårdagens inlägg handlade om personböjning av verben, och jag tog upp att man så sent som i 1917 års bibelöversättning hittade formerna I bliven och I förstån, istället för ni blir och ni förstår. Men detta betydde inte att man pratade så för ett sekel sen. Tvärtom var dessa former kraftigt föråldrade redan då, och användes sannolikt för att det ålderdomliga gav texten en högtidlig prägel. Formerna vi kallom, I kallen, de kalla började försvinna ur talet redan på 1500-talet, men hängde alltså kvar i den konserverande skriften under flera hundra år. Först mot slutet av 1700-talet fick vi en skriftspråksstandard där vi frångått personböjningen och enbart böjde i singular och plural. Som ni ser är det tredje person plural, de-formen, som trängt ut kallom och kallen.

jag kallar
du kallar
det kallar
vi kalla
ni kalla
de kalla

Återigen är böjningsparadigmet ovan inte en återspegling av 1800-talssvenskens talspråk. Faktum är att många människor började säga vi kallar flera hundra år tidigare. Men hur kan vi veta detta, när det inte finns några ljudinspelningar och inte heller särskilt många vetenskapliga beskrivningar av talet?

Ett sätt är att studera felskrivningar, eftersom de avspeglar hur människors egentliga språkkänsla och uttal förhåller sig till skriftnormen. Om framtida forskare skulle studera bloggtexter från idag, skulle de kunna räkna ut att vi inte gör nån uttalsskillnad mellan kort ä och kort e – det visas nämligen av att vi ibland skriver i stort sätt istället för i stort sett. Forskare skulle också kunna se att vår inre grammatik har tappat kasusdistinktionen för pronomen i tredje person plural, eftersom de, dem och dom alla förekommer både som subjekt och objekt.

Kent Larsson har studerat dramadialoger från 1600-talet. Studien visar att så mycket som en fjärdedel av de plurala subjekten vi, ni och de tog en singular verbform, som kallar eller läser. Men precis som många idag talar sig varma för att upprätthålla distinktionen mellan de och dem, fanns också då konservativa krafter som ville få bukt med avarter som de har eller de kom. Så här skrev en latinlektor vid Skara gymnasium år 1753:

Den afkortning, som jag sett några bruka, i det man skrifwit: de tog, de kom, de har &c. för de togo, de kommo, de hafwa, stödjer sig endast på en wiss talart, som ifrån den allmänneliga, och i synnerhet språkets art, är wida åtskild.

Om det är nånting som språkvetenskapen kunnat visa är det att inget mänskligt språk är statiskt, utan att det ständigt formas av de språkbrukare som skapat och traderar det. Men citatet ovan visar ett annat synsätt, där språkbrukarna snarast ses som en störande parasit som misshandlar den helt autonoma och av människor oberoende entitet som språket utgör.

Hur de plurala verbformerna slutligen försvann ur den vårdade sakprosan berättar nästa blogginlägg.

Ylva Byrman

För nån vecka sen skrev jag ett blogginlägg om vad fräknar egentligen heter i singular: fräken, fräkne eller fräkna? Språkrådet säger att fräken är vanligast, för att vi tänker på växten. Men jag hävdade lite upproriskt att pluralformen åkerfräknar tar emot att använda. Detta genererade följande läsarkommentar från Bengt:

Jag säger fräkne men som botanist reagerar jag på fräken i det sammanhanget. Åkerfräknar är heller inte bra. Jag tycker man måste säga ”det finns mycket åkerfräken här” och ”här finns många fräkenarter”.

Tack för ditt brev, Bengt. Redan när jag skrev mitt inlägg funderade jag över det du skriver: Kan man egentligen prata om flera åkerfräknar? Mina kunskaper om fräken är inte så goda, så det var intressant att få din professionella synpunkt.

Rent språkligt kan vi beskriva skillnaden mellan ”mycket åkerfräken” och ”många åkerfräknar” som att vi i det första fallet ser åkerfräken som ett oräknebart substantiv och i det andra som ett räknebart. Vill man hellre låta lite latinskt lärd säger man dividuativa, delbara, och individuativa, odelbara. När man säger att man är en individ menar man alltså att man är ’odelbar’.

Vissa växter är räknebara företeelser: vi kan prata om tre rosor, fyra tallar och fem lupiner. Andra växtslag kan vi inte gärna sätta räkneord framför. Havre kan vi prata om, men vi säger helst inte två havrar. Istället tänker vi på havre som en delbar mängd eller en massa, ungefär som mjöl, mjölk eller guld. För vissa ord kan språkbrukaren välja att betrakta en samling antingen som en massa eller som nåt som är sammansatt av räknebara enheter. Vi kan säga ”det är femtio mandlar i tårtan” och behandlar då mandel som ett räknebart substantiv. Men mandelallergikern frågar nog oftare ”är det mandel i tårtan?”, precis som glutenallergikern frågar ”är det mjöl i tårtan?”. Båda dessa allergiker ser då mandel och mjöl som oräknebara substantiv.

Denna glidning mellan räknebar och oräknebar ger ibland upphov till språkriktighetskonflikter. En arbetsplats har till exempel personal, men kan man säga ”det var två personal som jobbade igår kväll”? Mångas språkkänsla störs av detta bruk, men att se personal som räknebart har blivit vanligare.

Ibland kan ett och samma ord få olika genus beroende på om man ser det som räknebart eller inte. På krogen beställer man självklart en öl, men om man vill berömma ölens kvaliteter kanske man hellre säger ”det här var ett gott öl”.

Den som tycker att ämnet är spännande kan läsa följande text, där Ingrid Källström diskuterar valet mellan singular och plural ur ett andraspråksperspektiv. Hon avslutar med följande exempelmeningar, producerade av människor som inte har svenska som modersmål:

Till akuten kom tre patienter med hjärtinfarkter.
Jag har jobbat i butiker.
Annars kommer man att ha mycket svårighet i arbetet.
Jag har dålig kunskap i mandarin.
Irak hämtar kunskaper och läkare från utlandet.
Oerfarna läkare tar liven av sina patienter.

Om du är modersmålstalande svensk vill du nog spontant ändra numerus på ett substantiv i varje mening. Men kan du förklara varför?