Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Jag har en skojig kompis (eller jag har flera, men det hör inte hit). Låt oss kalla just denna kompis för Marcus. Han reagerade så här på mina tidigare inlägg om genus neutrum och utrum:

”Utrum”, bah. När jag var ung hette det ”reale”. Det hette även ”imperfekt” och ”EG”, och Pluto var en planet.

Men Ylva. När fan slutade man med ”reale”? ”Utrum” låter som nåt man måste möblera.

En annan bloggkommentator undrar när utrumgenuset dök upp i svenskan och varifrån det kom. Men Marcus kommentar illustrerar ju insiktsfullt vad det egentligen handlar om. Det är inte så mycket det att verkligheten har förändrats sen Marcus slutade högstadiet, som att grammatikböckerna har justerat sina beskrivningsmodeller för att de ska bli mera träffande.

Beskrivningsmodeller idealiserar verkligheten. När vi säger att vi hade ett tregenussystem med maskulinum, femininum och neutrum som sen övergick i ett tvågenussystem med utrum och neutrum låter det prydligt och enkelt. Verkligheten är rätt mycket mer kaotisk än så, och den inbegriper dessutom ett fyrkasussystem som jag helt har utelämnat ur berättelsen.

Språkhistoriskt kan vi i urnordiskan iaktta ett tregenussystem som använde han, hon och det för att referera till ting. Men under medeltiden dök den upp som pronomen, och de substantiv som omnämndes med den har man benämnt med termen reale eller realgenus. Men det tidigare maskulina ordet fisken och tidigare feminina solen har alltid varit n-ord, även om de förr hade en mer komplex kasusböjning och alltså skulle fått andra ändelser i ackusativ och dativ. Till exempel skulle det hetat fiskinum och solinni i dativ.

Under det senaste millenniet har språkbrukarna successivt i allt högre utsträckning börjat använda den om maskuliner och femininer samtidigt som man i allt högre utsträckning struntat i att kasusböja. Resultatet är den moderna standardsvenskan, där ord antingen är n-ord eller t-ord, som inte kasusböjs. För n-orden började språkvetarna använda beteckningen utrum nån gång under sent 70- eller tidigt 80-tal. Visst hade man kunnat fortsätta kalla n-orden för reale. Men man ville nog komma bort från beskrivningsmodellen med maskulinum, femininum, neutrum och reale, eftersom den rör ihop grammatiskt genus med animathet och semantiskt genus på ett misslyckat och förvirrande sätt.

Benämningarna neutrum och utrum handlar alltså inte om att ett nytt utrumgenus vid en viss tidpunkt har ”dykt upp” i det faktiska språkbruket eller att reale har ”försvunnit”. Snarare handlar det om att välja en beskrivningsmodell som bättre reflekterar att vi i dagens standardsvenska verklighet inte längre använder han eller hon om ting. Eftersom vi inte heller ger maskuliner och femininer olika kasusändelser, finns det för en modern språkbrukare inget sätt att se skillnad på de maskulina och feminina orden.

Både tregenussystemet och kasussystemet lever kvar i dialekter, men sporadiskt och inte konsekvent tillämpat. Om ni vill se en modern studie av hur tregenussystemet lever parallellt med men successivt trängs undan av ett tvågenussystem, rekommenderar jag Caroline Sandströms studie av den finlandssvenska dialektutjämningen i Nyland.

Om vi ska återgå till Marcus ungdomsbetraktelse: Plutos planetsstatus och EG lägger jag mig inte i. Men varför benämningen imperfekt har övergetts får bli ämnet för ett eget blogginlägg en annan dag.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Som jag bloggade om i tisdags har modern standardsvenska två grammatiska genus: neutrum och utrum. För den som vill slippa latinet går det också bra att prata om t-ord (ett öra, örat) och n-ord (en tand, tanden). Jag tog också upp animathet – att vi i vårt pronomensystem skiljer på saker och personer. Även om både bollen och pojken är n-ord, säger vi den om bollen och han om pojken. Och vi säger hon om både kvinnor och fruntimmer, trots att det heter en kvinna men ett fruntimmer.

Men han och hon har inte alltid signalerat animathet. I fornsvenskan sa man han om elden och hon om skulden, trots att både eld och skuld är ting och inte personer. Då hade vi nämligen ett system med tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Det såg alltså ut som det gör i dagens tyska, där man har tre pronomen – er, sie och es – som markerar grammatiskt genus men inte animathet. Er betyder visserligen ’han’, och sie ’hon’, men det kan lika gärna betyda ’den’ eller ’det’, eftersom det också används om ting.

Maskulinum: der Himmel (himlen). Er ist blau (den är blå).
Femininum: die Glocke (klockan). Sie ist alt (den är gammal).
Neutrum: das Haus (huset). Es ist groß (det är stort).

Svenskan och tyskan tillhör samma germanska språkfamilj, och därför har gamla ord ofta samma genus på de båda språken. I äldre tiders svenska skulle man alltså också sagt ”han är blå” om himlen, eftersom himmel är en gammal maskulin. På samma sätt var klocka femininum, och just klocka är väl det enda feminina substantivet som vi i riksspråket fortfarande kan använda hon om:

– Vad är klockan?
– Hon är två.

En bloggkommentator menade att fartyg betraktas som femininum och att man använder hon om dem. Men eftersom båt (eller bater) är en gammal maskulinum och både skepp och fartyg är neutrer, beror i så fall denna användning på en semantisk uppfattning, och det är alltså knappast rester av ett äldre genussystem. Däremot är det helt riktigt som kommentatorerna lenngo och ErnstBlofeld skriver att sol ursprungligen är femininum, vilket syns i vissa dialekter: ”sola, ho skiner”. För även om tregenussystemet sen länge är borta ur riksspråket, lever det sporadiskt kvar i våra bygdemål. Det syns också i litteraturen, till exempel i Torgny Lindgrens romaner. I Ormens väg på hälleberget säger den västerbottniska huvudkaraktären Hadar att man ska mata elden som om han vore ett dilamm.

Vill man se vilket genus ett ord haft tidigare kan man slå i SAOB. Där måste man dock kunna tyda lite kryptiska förkortningar, men ”r. l. f.” ska utläsas som ’realgenus eller femininum’, vilket betyder att det har varit både ett den-ord och ett hon-ord. För vissa ord, som släktskap, står det ”r. l. m. l. f., äv. n.”, vilket betyder att det finns belägg för att ordet haft alla fyra genus: den, han, hon och det. Ords genus kan med andra ord vackla genom historien. Säger du helst en eller ett släktskap?

Ylva Byrman

På 1800-talet skrev man jag kan men vi kunna, och du tog men de togo, trots att dessa former försvunnit ur talet flera hundra år tidigare. Men hur och när försvann pluralformerna för att ersättas av de singularformer vi använder idag?

Det skedde givetvis inte över en natt, utan tog precis som all språkförändring lång tid, under vilken formerna ni vilja och ni vill förekom parallellt. Vissa författare lämnade pluralformerna redan i slutet av 1800-talet, medan andra fortsatte att numerusböja verben.

Vid förra sekelskiftet gav den radikala folkskollärarföreningen – de som ville ha nystavningar som järta istället för hjärta – Selma Lagerlöf i uppdrag att skriva läroboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Denna utkom 1906 och innehöll ett för tiden radikalt grepp: all dialog var skriven med singulara verbformer. I passagen nedan har jag kursiverat de verb som har plurala subjekt.

”Predikan är fjorton och en halv sida,” sade mor liksom för att råga måttet. ”Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom den.”

Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla. ”Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över predikan hela tiden, som de var borta”, tänkte han.

I den berättande framställningen används som ni ser pluralformer, som i ”därmed gingo de äntligen”.

1930-talet kan sägas vara det årtionde då de skönlitterära författarna lämnar de plurala verbformerna, även om det givetvis fanns stor individuell variation. Också flera enskilda journalister på tidningar övergår till singularformer, men de centrala tidningsspråksreformerna dröjer till 40-talet. DN slopar pluralen 1943. Därefter följer flera andra tidningar år 1944, och år 1945 hänger också TT, Tidningarnas telegrambyrå, slutligen på, efter att de hört sig för och fått klartecken från den helt nybildade Nämnden för svensk språkvård – den som senare blev Svenska språknämnden och sen Språkrådet.

Ska man utse ett årtal för de plurala verbformernas död kan alltså 1945 vara den lämpligaste kandidaten. Men formerna hängde givetvis kvar bland de konservativa och de som var vana att skriva med pluralböjning. I lagtexter slopas formerna först 1967.

Det händer fortfarande att pluralformerna återupplivas, ibland i mindre lyckade försök att få en gammaldags stil. Ett exempel som brukar citeras är Ikea, som i en julkampanj skrev ”Det är som om Tomten voro här”, trots att tomten är singular och alltså omöjligen kan ta en plural verbform som voro. I min kör ska vi på söndag framträda med en fransk 1500-talsjulsång som heter Laissez paistre vos bestes, men vi sjunger den svenska översättningen gjord långt senare av Ulla Rydbeck. Den börjar så här:

Se herdarna som vandra, de vandra över berg och dal.
Hör änglarna som sjunger, de sjunger i himlens sal.

Om det nu heter att ”herdarna vandra” borde det rimligtvis också heta att ”änglarna sjunga”. I resten av översättningen används konsekvent singulara verbformer, men antagligen har just ”herdarna vandrar” inte tilltalat Ulla Rydbecks diktaröra, och hon har därför valt att just här ha pluralform på verbet. Eftersom dikten är en fri konstform med huvudsyfte är att låta vackert, tycker jag inte man behöver mästra över inkonsekvenser av detta slag – de förekom faktiskt även under den tid då plurala verbformer var självklar standard.

Samtidigt visar det hur svårt det är att pricka en ålderdomlig stil vid till exempel översättning av gamla sångtexter. Det kräver djupa språkhistoriska kunskaper och stor vana av att läsa äldre texter, och ändå kan man göra misstag eftersom man saknar en intuitiv språk- och stilkänsla. Själv skulle jag inte våga mig på det.

Ylva Byrman

Gårdagens inlägg handlade om personböjning av verben, och jag tog upp att man så sent som i 1917 års bibelöversättning hittade formerna I bliven och I förstån, istället för ni blir och ni förstår. Men detta betydde inte att man pratade så för ett sekel sen. Tvärtom var dessa former kraftigt föråldrade redan då, och användes sannolikt för att det ålderdomliga gav texten en högtidlig prägel. Formerna vi kallom, I kallen, de kalla började försvinna ur talet redan på 1500-talet, men hängde alltså kvar i den konserverande skriften under flera hundra år. Först mot slutet av 1700-talet fick vi en skriftspråksstandard där vi frångått personböjningen och enbart böjde i singular och plural. Som ni ser är det tredje person plural, de-formen, som trängt ut kallom och kallen.

jag kallar
du kallar
det kallar
vi kalla
ni kalla
de kalla

Återigen är böjningsparadigmet ovan inte en återspegling av 1800-talssvenskens talspråk. Faktum är att många människor började säga vi kallar flera hundra år tidigare. Men hur kan vi veta detta, när det inte finns några ljudinspelningar och inte heller särskilt många vetenskapliga beskrivningar av talet?

Ett sätt är att studera felskrivningar, eftersom de avspeglar hur människors egentliga språkkänsla och uttal förhåller sig till skriftnormen. Om framtida forskare skulle studera bloggtexter från idag, skulle de kunna räkna ut att vi inte gör nån uttalsskillnad mellan kort ä och kort e – det visas nämligen av att vi ibland skriver i stort sätt istället för i stort sett. Forskare skulle också kunna se att vår inre grammatik har tappat kasusdistinktionen för pronomen i tredje person plural, eftersom de, dem och dom alla förekommer både som subjekt och objekt.

Kent Larsson har studerat dramadialoger från 1600-talet. Studien visar att så mycket som en fjärdedel av de plurala subjekten vi, ni och de tog en singular verbform, som kallar eller läser. Men precis som många idag talar sig varma för att upprätthålla distinktionen mellan de och dem, fanns också då konservativa krafter som ville få bukt med avarter som de har eller de kom. Så här skrev en latinlektor vid Skara gymnasium år 1753:

Den afkortning, som jag sett några bruka, i det man skrifwit: de tog, de kom, de har &c. för de togo, de kommo, de hafwa, stödjer sig endast på en wiss talart, som ifrån den allmänneliga, och i synnerhet språkets art, är wida åtskild.

Om det är nånting som språkvetenskapen kunnat visa är det att inget mänskligt språk är statiskt, utan att det ständigt formas av de språkbrukare som skapat och traderar det. Men citatet ovan visar ett annat synsätt, där språkbrukarna snarast ses som en störande parasit som misshandlar den helt autonoma och av människor oberoende entitet som språket utgör.

Hur de plurala verbformerna slutligen försvann ur den vårdade sakprosan berättar nästa blogginlägg.

Ylva Byrman

Kommentatorn JH Roman önskade att jag skulle skriva lite om äldre verbböjningsformer, och det gör jag så klart gärna, även om språkhistoria är långt ifrån min specialitet.

I de nordiska språkvarieteter som talades under vikingatiden räknar man med att verben böjdes efter person, precis på samma sätt som än idag görs i många andra språk. I till exempel spanskan böjs verbet älska på följande vis:

yo amo – jag älskar
tu amas – du älskar
él/ella ama – han/hon älskar
nosotros/nosotras amamos – vi älskar (nosotras om vi enbart syftar på kvinnor)
vosotros/vosotras amaís – ni älskar
ellos/ellas aman – de älskar

Eftersom varje person har en unik form sätter man ofta inte ut subjektet. Vill man säga du älskar räcker det med amas, eftersom personböjningen gör att det inte kan betyda nåt annat.

Men redan i den tidiga fornsvenskan, alltså under 1200- och 1300-talen, räknar man med att personböjningen i stort sett försvunnit i singular. Men i plural fanns den kvar. Verbet äta kom då att böjas på följande sätt:

iagh äter
thu äter
han/hon/thet äter
vi ätom
I äten
the äta

Som ni ser har pronomenens uttal slipats lite sen dess – läspljudet har blivit ett hårt d. Men den mest spännande formen tycker jag är andra person plural, I äten. Denna form används ännu i bibelöversättningen från 1917:

Då sade ormen till kvinnan: ”Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.”

Idag säger vi ju som bekant ni och inte I, och den moderna formen har uppkommit genom att verbet ofta stod framför, som bibelcitatets skolen I. I tal hörde man då ”skoleni” och gjorde omtolkningen att n:et tillhörde pronomenet och inte verbet. Så fick vi pronomenet ni.

Ett liknande ursprung har ordet , som i fornsvenskan hette å eller a. Men det förekom så ofta i uttrycket uppå, att p:et liksom kom att hänga kvar på å:et, också när det stod utan sitt upp. Så småningom blev till standardform, överallt utom i den lilla orten Grönköping.

Mer om hur verbens böjningsformer förändrats fram till idag kommer i morgondagens blogginlägg.

Ylva Byrman

Det är spännande att fundera på hur ett och samma ord kan utveckla vitt skilda betydelser. Visste du till exempel att vårdnad och vålnad egentligen är samma ord från början? Det fornsvenska rd (eller egentligen , som i ett engelskt th-läspljud) har ofta övergått först ett tjockt l, och sen i ett vanligt l-ljud. Ibland har detta också lett till ändrad stavning, till exempel i storvulen, utböling och hin håle, som alla tidigare haft rd istället för l. Det fanns dock regionala uttalsskillnader, vilket är anledningen till att man än idag kallar föregående år för i fjor i Sydsverige men i fjol i resten av landet.

Verbet vårda har haft parallellformen våla, vilket substantiverats i vårdnad och vålnad. Och att vårda är ju att beskydda och vakta, så en vålnad var ursprungligen en skyddsande. Så sent som 1800-talets början kunde vårdnad och vålnad fortfarande användas i samma betydelse. Numera använder vi ju bara vålnad i betydelse ande eller spöke.

Egentligen är det alltså mest en språklig slump att föräldrar idag har vårdnadstvister och inte vålnadstvister om barnen. Och tänk om pappor som vill vara hemma med sina barn skulle kunna söka vålnadsbidrag. Kanske en valfråga för KD?

Ylva Byrman

Har du stött på ordet episk använt på detta sätt?

– Var det roligt på festen igår?
– Ja, bästa festen på flera år. Alla var där, stämningen var overkligt bra och vi dansade till klockan fyra på morgonen.
– Det låter episkt!

Eller så här:

– Morfar, din äppelkaka är verkligen helt episk!

Vän av ordning kan reagera på detta bruk. Episk diktning, javisst. Dit räknas ju Erikskrönikan och den grekiska Iliaden. Men episka fester? Och episk äppelkaka?!

Episk kommer från klassisk grekiska, där epiken jämte lyriken och dramatiken var en av tre litterära huvudgenrer. Dramatiken skildrar en konflikt och är typiskt gjord för att framföras på scen. Lyriken är ofta poesi och beskriver människors inre känsloliv, medan epiken är en berättande framställning som har ett filmkameraperspektiv.

Men nån gång runt 2008–2009 seglade episk upp som ett högfrekvent modeord, använt i betydelsen ’storslagen’ eller ’fantastisk’. Det kom via engelskan och datorspelsvärlden, särskilt i äventyrsspel där man krigar online mot andra kombattanter, och förekom i uttrycken epic win och epic fail. Att fejla episkt är helt enkelt att misslyckas kapitalt.

Den frekventa användningen har lett till att epic svartlistats på sina håll, till exempel här på Lake Superior State University. En annan populär språkpolis går med den artiga rubriken Not everything is epic, shitheads till ännu hårdare angrepp mot det nya bruket, och lanserar sin egen språkkänsla som en allmänsemantisk sanning: episk kan bara användas om oceaner, litteratur och kosmos.

I engelskan finns det belägg för epic i betydelsen ’storslagen’ sen 1731, vilket visar att bruket inte är helt nytt. Och trots sanktionsförsök har ordet spritt sig långt utanför datorspelsvärlden. Nyhetsbyrån AFP, en internationell motsvarighet till svenska TT, använde ordet i en nyhetsartikel 2010, för att beskriva ett trafikkaos i Peking: ”thousands of vehicles were trapped in an epic traffic jam stretching for more than 100 kilometres”.

Själv okynnesanvänder jag gärna episkt i vardagligt tal, och jag tycker det är oproblematiskt. Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs. Jag har dock full förståelse för om litteraturvetare ser det som ett störande missbruk av genreterminologi. Men hörni, om ni kan gå med på att ni inte är lyriska över ordets dramatiska betydelseutvidgning och spridning i allmänspråket, då kanske ni också kan bjuda oss på ordet episkt?

Ylva Byrman

På tal om veckans tidigare inlägg om hur man använder Twitter och hur tekniken påverkar språk och kommunikation: Nu är inte första gången i historien som människor behöver vänja sig vid ett nytt skriftspråksmedium. Var det till exempel intuitivt självklart att gå från pergamentrullar till ryggbunden bok? Nä, åtminstone inte för Ansgar i följande ljuvliga klipp – han blir frustrerad och tappar värdefull arbetstid. Men som tur är finns en tjänstvillig tekniksupport på plats i klostret!

YouTube Preview Image

Se där, vad dialog kan göra för mänskligt kunskapsutbyte!

 

Ylva Byrman

Det har blivit dags för september månads gästbloggare. Han heter Frej Persson och är lokförare och språkkonsultstudent.

Månadens gästbloggare: Frej Persson

”Sen vart jag trött, så jag gick hem.”

Kanske hör du till dem som studsar till när någon använder vart och inte blev i den meningen? Eller känns det kanske tvärtom alldeles naturligt för dig att uttrycka sig så?

Vart lever och har hälsan. Nu talar vi alltså om den verbform som i talspråk ofta används i stället för blev. Om du har detta vart i ditt ordförråd eller inte kan bero på var i landet du bor – för Ylva och många andra skåningar är det något tämligen exotiskt, men i exempelvis Stockholmstrakten, där jag bor, är vart vanligt. Jag hör det användas så gott som dagligen av såväl gamla som unga.

Ibland stöter man hos språkbrukare på uppfattningen att detta vart inte skulle vara korrekt svenska, att det är slarvigt, ett tecken på språkligt förfall hos ungdomen och så vidare. Den som säger något sådant har inte satt sig in i frågan ordentligt. Vart har nämligen urgamla anor, och att det lever kvar i modern svenska är egentligen ganska märkvärdigt. Låt oss titta lite närmare på dess historia!

Vart är preteritumformen (även kallad imperfekt) av det gamla verbet varda. ”Gammalt” betyder i det här fallet att det fanns redan i den klassiska fornsvenskan, som talades på 1200-talet (och dess rötter kan spåras ännu längre tillbaka). I nutida svenska har varda nästan helt fallit ur bruk, och dess plats har sedan länge övertagits av bli. Bli, eller bliva, är ursprungligen ett lågtyskt lånord som kom in i svenskan under medeltiden.

Varda lever alltså i dag ett undanskymt liv i vårt språk. Bortsett från den ovannämnda formen vart förekommer ordet mest i fasta uttryck som [ngt] i vardande och varde ljus!. I och med den senaste bibelöversättningen är varda emellertid utmönstrat även ur kyrkans språk: numera står där inte Varde ljus! utan Ljus, bli till!.

Varför tappade då det inhemska ordet varda mark till förmån för lånordet bli, kan man fråga sig. Det är förstås svårt att veta säkert i dag, men en tänkbar förklaring är att varda har en otympligare böjning än bli: jag varder, jag vart, jag är vorden. Att det helt enkelt var smidigare att säga jag blir, jag blev och jag har blivit. Fast – det stämmer ju inte riktigt för vart; det är ju både smidigt att använda och lätt att uttala. Kan det vara förklaringen till att just vart lever kvar?

Nåväl. Det är ingen överdrift att påstå att storhetstiden för varda på det hela taget är över, men hur kan vi vänta oss att framtiden ser ut för det ännu levande vart? Finns det kvar om femtio år? Min gissning är att det gör det, eftersom det ännu i dag finns många yngre språkbrukare som använder det. Samtidigt kommer sannolikt de övriga formerna av verbet varda med tiden att falla än djupare i glömska än i dag. Men vart kan leva kvar som en sista rest av verbet varda.

Vad tror ni som läser detta – har vart framtiden för sig? Kan det rent av vara på väg att bli vanligare?

Sammanfattningsvis: låt oss inte uppröras över att språkanvändare ibland säger vart i stället för blev. För visst ger denna lilla språkliga fornlämning vårt språk en extra nyans, en doft av svunna tider?

 

Fotnot: Vart är även ett adverb (”Vart ska du?”), ett oböjligt substantiv (”Vi kommer ingen vart”), ett pronomen (”I vart och ett av fallen”) och en vanlig talspråksform av supinumformen varit (”Jag har vart i stan”). Det finns mycket spännande att diskutera kring dessa, men det finns det tyvärr inget utrymme för här och nu.

Ylva Byrman

Jag fick mejl från en läsare som undrade om man i sina texter endast bör använda ord som finns i Svenska Akademiens ordbok. Svaret är nej, men frågan antyder också behovet av ett blogginlägg som reder ut skillnaden mellan Svenska Akademiens ordbok och Svenska Akademiens ordlista. För en lekman är den senare den mest användbara.

Svenska Akademien ger ut tre ordböcker, och det är helt omöjligt att utifrån titlarna förstå vad som skiljer dem åt. De heter nämligen:

1. Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
2. Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
3. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO)

SAOL är den jag brukar nämna mest i bloggen, och det är för att den är normen för stavning och böjning av svenska ord. Den anger alltså hur man bör skriva. Men språknormer förändras. Därför revideras ordlistan med nåt decenniums mellanrum; nya ord tillkommer och andra får lämna ordlistan. Den första upplagan kom 1874, och den senaste trettonde upplagan kom 2006. Ofta används SAOL som norm när man spelar alfapet, och ord som inte finns med i SAOL får man inte lägga. Det är inte en dum regel när man spelar spel, men att SAOL skulle vara en förteckning över de enda tillåtna orden i svenskan är en missuppfattning. Självklart får man använda ord som inte står i SAOL, men att ett ord inte står med är ett tecken på att det är nyligen etablerat eller ovanligt i allmänspråket.

Vill man veta vad ett ord betyder eller hur det ska användas är SAOL rätt värdelös. Använd då hellre SO, där orden ges förklaringar och historik. SO kom 2009 och finns än så länge bara i en upplaga.

SAOB är slutligen ett projekt att lista alla svenska ord som använts sen 1521, med undantag bara för exklusiva fackord och rena dialektord. Trots att Gustav III kickade igång projektet redan på 1700-talet har man inte kommit fram till bokstaven V än. Men på Dalbyvägen i Lund sitter en tapper redaktion och kämpar med att hinna till Ö innan deadline år 2017.

SAOB är rent deskriptiv: den beskriver språket som det ser och har sett ut och har inga ambitioner att ge råd om hur man bör skriva. En annan sak man bör tänka på är att nyare ord som dator, blogg och aids inte står med, eftersom dessa företeelser inte fanns när arbetade med orden i alfabetets början.

SAOL och SAOB finns gratis på nätet, så där kan du själv studera hur de skiljer sig åt.