Eskalera ett ärende

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

Tack för en bra blogg. Jag har en liten fråga, eller snarare fundering (använde nästan ett snedstreck där).

Jag läste i ett forum ”Vi har fått in rapporter att detta problem kan uppstå på en del telefoner och har eskalerat det vidare”. Jag tyckte det lät konstigt och googlade lite på ”eskalera vidare” och liknande och fick en del träffar. Dock hittar jag inget i ordböckerna om att eskalera skulle kunna betyda vidarebefordra (som jag tolkade det som i exemplet ovan). Det närmaste jag kommer är en engelsk definition av escalate: ”to raise, lower, rise, or descend on or as if on an escalator.” Kanske betyder det att man skickar något vidare till en annan nivå (bildligt eller bokstavligt): ”vi skickar frågan till teknikerna på våning 2.” Eller är det för långsökt? Du kanske har några andra förklaringar.

Bästa hälsningar,

E

 

Ylvas svar:

Tack för dina vänliga ord om bloggen. Jag tycker att du gör en god analys av uttrycket eskalera ett ärende eller eskalera en fråga. Det handlar om något som bildligt talat skickas uppåt i en organisationsstruktur, till en högre instans eller till en mer kvalificerad eller prioriterad nivå. Att man använder eskalera på detta sätt är vanligast inom smala fackområden, till exempel tekniksupport, som ju ditt exempel är hämtat ifrån. Jag hittade en it-konsultfirma som säljer supportpaket och som beskriver sin tjänst så här:

För att användarna skall ha någonstans att vända sig till vid problem som inträffar när vi inte är på plats, har vi tjänsten ServiceDesk som finns tillgänglig per telefon och e-post under kontorstid. Vi kan hjälpa till med borttappade lösenord och enklare problem med klienter eller applikationer. Vid problem som inte kan lösas effektivt på distans kan vi eskalera ärendet och skicka ut en konsult, allt enligt den affärsuppgörelse vi upprättar.

Här kan alltså betydelsen sägas vara ‘ge ärendet en mer resurskrävande och exklusiv hantering’. På andra företag eller myndigheter kan eskalera ha den specifika betydelse ‘skicka vidare till chefen':

Jag får inte lov att attestera belopp över 5 000, så jag måste eskalera den här fakturan till min chef.

Ett ärende som eskaleras tas alltså över av en mäktigare eller mer kvalificerad instans.

En vän till mig som är anställd på Migrationsverket menade att ordet eskalera dök upp ungefär samtidigt som organisationsfilosofin lean gjorde sitt intåg. Eskalera verkar alltså vara ett fackord som har sitt ursprung inom organisationsteori. Där används också sammansatta uttryck som eskalationsvägar och eskalationsteam i diskussionerna om hur man kan effektivisera arbetet. Prova att bildgoogla ”escalation process”, och du får se en mängd exempel på flödesscheman som visualiserar eskaleringsvägarna i olika företag.

Precis som för andra fackord gäller det att fundera över i vilka sammanhang man använder dem. Många människor har aldrig hört eskalera användas som i exemplen ovan och tycker att det låter konstigt. Om du jobbar på it-support och Stina i Hökarängen ringer kan det vara smartare att säga ”du, jag kan inte riktigt lösa ditt problem, så jag ska skicka vidare ärendet till specialisterna” hellre än ”jag eskalerar ditt problem”. Det sistnämnda kan ju faktiskt Stina tolka som att du tänker förvärra hennes problem. I allmänspråket är det ju oftast konflikter, våld och problem som eskalerar, vilket är detsamma som att de trappas upp och blir värre. I denna betydelse har eskalera funnits i svenskan sen 1960-talet. Om också det mer specifika organisationsteoretiska uttrycket eskalera ett ärende kommer att få fäste i allmänspråket återstår att se.

Ett seminarie eller ett seminarium?

Ett läsarmejl:

Man har väl blivit gammal och lite senil. Men vad jag kommer ihåg så fick man lära sig i skolan på 50-talet hur man skall behandla ord som slutar på –ium. Så verkar det inte vara nuförtiden. Man kan höra gymnasieelever och lärare säga ett gymnasie. Jag har till och med sett annons i dagstidningen där man försöker värva elever till ett naturbruksgymnasie. På min vårdcentral där man tar proverna står det laboratorie ovanför dörren. När jag påpekade att det var fel har man tagit ned skylten men någon rättstavad har inte kommit upp istället.

Har jag missat debatten om detta eller har detta missbruk accepterats? Jag har förgäves väntat på att Språket i P1 skulle ta upp detta. Jag har inte heller sett att Språkrådet har gjort det trots att de gett rekommendationer om ord som slutar på konsonant + um t.ex. centrum. Det enda ställe där jag sett att detta tagits upp är i Svensk ordbok på sidan 2686 under ordet seminarium, där man skriver:

Pluralformen seminarier har genom analogislut givit upphov till singularformen *seminarie, som dock får anses felaktig. Samma sak gäller formerna *akvarie, *inventarie, *kompendie och *stipendie.

Vid de senare orden finns en hänvisning till seminarium. Så det är dessa fem ord som de tycker är de viktigaste. Det ord jag först började reagera på var *solarie och det var väl på åttiotalet.

Om nu inte skolan förmår eller vill lära ut detta längre får vi väl sluta använda såna ord och hitta på andra enklare som vi kan behandla. Ett ord har jag hittat där båda formerna officiellt accepterats. Premium och premie har ju fått olika betydelser och enligt SAOB har detta fortgått sedan 1700-talet. Är det det enda ord som accepterats?

Hjälp mig.
Med vänlig hälsning
Wilhelm Alström

 

Ylvas svar:
Om jag bara skulle döma utifrån ditt mejl skulle jag gissa att dina sinnen är vid god vigör. Att då och då känna sig gaggig är normalt. Ibland när jag är trött i skallen börjar jag misstänka att jag lider av nån typ av juvenil demens, men jag är ingen expert på denna typ av diagnoser och det var ju hur som helst inte det ditt brev gällde.

Språkrådet har faktiskt tagit upp att former som ett seminarie och ett terrarie är inte korrekta. Min prognos är dock att vi inom de närmaste två decennierna kommer att ha dessa former i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). I den danska motsvarigheten till SAOL, Retskrivningsordbogen, kommer nämligen ord på -ium att få parallellformer på -ie i den nya upplagan som kommer i slutet av 2012:

Idag anerkender Retskrivningsordbogen ikke at ord, der normalt skrives med endelsen –ium kan skrives med –ie istedet. Således er formerne akvarium, kriterium, territorium og kollegium tilladt mens formerne akvarie, kriterie territorie og kollegie ikke er det og kun må bruges i sammensætninger. Fremover vil denne type ord have dobbeltformer således at såvel –ium og –ie er tilladt. (Lingvistikbloggen vid Århus universitet)

Jag har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord. Serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie. Att språkbrukare därför utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.

Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord (se mer om substantivdeklinationer här). Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie. Detta för oss in på en annan intressant aspekt som du tar upp: när ord som ett premium får parallellformen en premie. Ett annat exempel är ett studium och en studie. Man kan fundera över om ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord. Ett av orden du tar upp, nämligen inventarie, har haft denna utveckling. I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.

Hur vanliga är då former som ett seminarie? I redaktionell text som tidningstext är de ännu ovanliga, så de accepteras inte bland professionella skribenter. Men om vi återigen tittar på bloggtexterna ser vi att formerna är på frammarsch. Här redovisar jag procentandel ie-former för några ord.

Terrarie (andel ie-former)   42 %
Seminarie   17 %
Stipendie    16 %
Gymnasie    13 %
Kriterie    11 %
Solarie    7 %
Akvarie    7 %
Kompendie    2 %
Laboratorie    1 %
Territorie    0%

Som synes varierar det rätt mycket med olika ord, vilket sannolikt har att göra med hur vanliga orden är i vardagssammanhang. Människor som aldrig använder ordet territorium kommer ju heller aldrig att använda formen territorie. Jag vill också nämna att procentsiffrorna för terrarium, kriterium och laboratorium får tolkas med försiktighet, eftersom dessa ord bara förekommer mellan 50 och 100 gånger i den 267 miljoner ord stora textkorpusen.

Hur vanligt måste ett fel bli för att bli rätt? Olle Josephson har i en språkspalt hävdat att det inträffar när de felaktiga formerna utgör mellan 5 och 10 procent av den totala andelen belägg i presstext. Där är former som ett terrarie och ett seminarie inte än, men med tanke på hur det ser ut i bloggarna är det nog bara att vänta lite. Ett decennie eller så.

Kommer ”att” försvinna?

Ett läsarmejl:

Hej!
Jag har stört mig på ett fenomen som funnits länge, men jag aldrig förstått mig på. Vad är det för fel på att använda ordet att? Man ser ofta skyltar och anmaningar som:

”Förbjudet luta sig ut genom fönstret” (SJ)
”Förbjudet skräpa ner”
”Han kommer vinna valet!” (DN)
”Förbjudet skjuta raketer inom bostadsområdet.” (Förort till Sundsvall strax före nyår)

Det finns många fler exempel.

Är det nån knasig kanslisvenska som slagit fel eller vad? Om det nu finns nåt vettigt svar på saken… :-)

Skulle var kul att höra vad du tror.

Tack på förhand!
/Hasse Sundqvist

 

Ylvas svar:
Det är inget fel på att använda ordet att. Tvärtom är det ibland obligatoriskt att använda i vissa verbkedjor, som efter verbet älska. Stryker vi att i ”han älskar att simma” blir meningen ogrammatisk – vår språkkänsla accepterar den inte.

Att är här vad vi kallar för ett infinitivmärke: det står framför ett verb i infinitiv, till exempel se och göra, och uttalas i normalt tal som å. Att kan också vara subjunktion – ”Jag var glad att han kom”– men detta är en annan funktion hos ordet och som subjunktion kan att aldrig uttalas å. I detta inlägg talar jag enbart om att som infinitivmärke.

Verben som kräver ett att är dock relativt få. För många vanliga verb, i synnerhet klassiska hjälpverb som kan, ska, måste och bör,  gäller istället motsatsen. De kan aldrig följas av infinitivmärke:

1. Hon kan (*att) cykla riktigt bra.
2. Hon vill (*att) komma på middag hos oss.
3. Hon ska (*att) åka på semester.

Den allra största gruppen verb är dock de där man kan välja mellan att ha med eller utelämna infinitivmärket. Som när det gäller annan språklig variation är språkbrukare inte alltid ense om vad som låter bäst:

4. Vi började (att) cykla hemåt.
5. Han har slutat (att) röka.
6. Hon glömde (att) låsa dörren.
7. De fortsatte (att) sitta tysta.
8. Användningen av infinitivmärket att kommer sannolikt (att) minska.

Rent generellt verkar infinitivmärket tappa mark och har gjort så under lång tid. Oftast märker språkbrukare inte att att blivit ovanligare. Men just när det gäller futurumbildande kommer (att) som i exempelmening 8 uppmärksammas det ibland, och inte sällan ses det då som ytterligare ett bevis på det språkliga förfall som vi alla vet pågått sen vi slutade lågstadiet. Ur ett rent språkstrukturellt perspektiv är det dock egentligen konstigare att kommer kunnat ha kvar sitt att så länge, med tanke på att det är ett renodlat hjälpverb och att de andra hjälpverben saknar att.

Hur som helst: Det är korrekt att säga både ”han kommer vinna” och ”han kommer att vinna”, men varianten med att är fortfarande betydligt vanligare i skrift och därför att föredra för den som inte vill sticka ut hakan.

Vad gäller dina exempel där att är struket efter ett particip, som ”förbjudet skräpa ned”, går utvecklingen inte mot större att-löshet. Tvärtom låter ju dessa konstruktioner precis som du skriver stela och märkliga. Jag skulle rekommendera skylttillverkande byråkrater att hellre minska typsnittets storlek med några punkter än att välja den att-lösa konstruktionen, om det nu är så ont om plats. En formulering som låter så pass konstig att man aldrig skulle yttra den i vanligt talspråk bör man heller aldrig skriva.

Ibland kan man också se tidningsrubriker med struket att, som ”Inte förbjudet ta bra betalt” eller ”Riksbankschefen beredd lämna sin post”. Det kan man väl som redigerare unna sig nån gång när man har dåligt med utrymme, men varianten med att är att föredra när så är möjligt.

Orsakar spindelmord regn?

Jag vill tacka för alla intressanta läsarmejl som ni skickar. Många hinner jag inte besvara, vilket ibland beror på att ni  ställer  frågor som kräver en långrandig utredning med begränsat läsvärde. Andra läsarmejl handlar om klassiska käpphästar, och dem brukar jag lägga på hög och besvara efterhand. Men en dag fick jag ett mejl som lämnade mig en smula perplex:

Hej!

För en tid sedan hörde jag av en bekant att hon när hon var liten fått lära sig att man aldrig skulle slå ihjäl en spindel, för då skulle det börja regna. Jag hade aldrig hört talas om detta. Och eftersom jag bor i ett hus med stora och många husspindlar så är jag rätt flitig med flugsmällan! Nu undrar jag varifrån detta ordspråk kommer? Är det något lokalt eller finns det i hela Sverige, och varför i all världen skulle det börja regna om man smällde en spindel?

MvH Marika

Ps. Jag vet att spindlar gör nytta och att man inte ska slå ihjäl dem, men hos mig är de så många att jag inte orkar bära ut dem i glas. Är du en sådan som bär ut spindlar levande eller smäller du dem också

Detta mejl från Marika lämnade jag obesvarat. Mina studier i nordiska språk vid Stockholms universitet har inte förberett mig för denna typ av frågor. Men så flera månader senare kom ett mejl från Johanna:

Hej!

För en tid sedan hörde jag av en bekant att hon när hon var liten fått lära sig att man aldrig skulle slå ihjäl en spindel, för då skulle det börja regna. Jag hade aldrig hört talas om detta! Nu undrar jag om detta är ett ordspråk du har hört talas om, å kanske också lever efter?

MvH Johanna

Ps. Är du en sådan som bär ut spindlar, getingar och flugor levande eller smäller du dem mer kallblodigt med flugsmällan ?(trots eventuell risk för nederbörd)

Kära läsare, vad skulle ni råda mig till att göra? Är jag utsatt för ett practical joke, där Johanna och Marika är i maskopi? De kanske rentav är samma skojfriska person? Som språkdetektiv noterar man ju omedelbart brevens likartade uppbyggnad och de identiska sätten att skriva ”MvH” och ”Ps.”.

Eller kan det verkligen vara två personer som oberoende av varandra kallar skrock för ordspråk och nu kräver insyn i mina personliga förehavanden med dessa småkryp? Två personer som visar att jag som språkbloggare inte kommer att ha nån trovärdighet om jag försöker tiga ihjäl frågan om spindelmordens effekt på väderleken. Två personer som vill ställa mig till svars för alla midsommarfester som förstörts av regn.

Tror ni att jag kan komma undan med att göra som Solnas kommunpolitiker? På frågan om hur folktron uppkommit svarar jag i så fall ”Jag har ingen detaljinformation om det”. Och uppgiften om att jag skulle ha spindelblod på händerna kan jag tyvärr inte kommentera.

Läs en bok!

Ett läsarmejl:

Hej

Du berättar så lockande om språkkurser. Om man som jag är 82 år passar det nog bättre att sitta hemma och läsa. Det vore roligt om du ville tipsa om lämplig litteratur för hemmastudier.

Med hälsning
Bengt

Det gör jag så gärna. Om man är intresserad av lite kortare skriv- och språktips har Bästa språktipsen nyligen utkommit. I den delar språkkonsulter med sig av sina erfarenheter och tar upp skrivregler som de vet att många har problem med. Kan man skriva Eva’s hårsalong? Varför ska det vara stor bokstav i Jupiter när det är liten i jorden och universum? Vad är det egentligen för skillnad på kort streck (-) och långt streck (–), och när ska man använda vilket? Boken tar också upp skillnader mellan olika genrer. Hur man skriver bra blogginlägg? Hur utnyttjar man ämnesraden bäst när man skriver e-brev? Vad är typiskt för juristsvenskan? Boken resonerar också kort om dialekt och ungdomsspråk, och den är genomgående lättillgänglig i sin stil.

Lite mer fackspråkliga i stilen är Ulf Telemans två böcker Ära, rikedom och reda och Tradis och funkis. I dem får man en gedigen och välskriven redogörelse av svensk språkvårdshistoria från 1600-talet och framåt. Den som gillade mina blogginlägg om varför vi inte skriver hvilket lif utan vilket liv (här och här) eller varför vi säger vi gick och inte vi gingo kommer att gilla Teleman. Han skriver underhållande och bildande om historiska språkfejder, som den mellan Svenska Akademien och Nystavarna.

Om man vill lära sig mer om grammatik rekommenderar jag Gunlög Josefssons Svensk universitetsgrammatik för nybörjare med tillhörande övningsbok. Det är en lärobok snarare än en bok för populär hemmaläsning, men om man läser boken och gör övningarna kommer man att få den grammatiska grundkompetens som många önskar sig men upplever att de saknar.

Hur går egentligen läsning till? Läser vi en papperstidning likadant som en tidning på webben? Hur rör sig ögat över text och bild? Jana Holsanova som är kognitionsvetare vid Lunds universitet har undersökt våra ögonrörelser vid läsning och presenterar resultaten i boken Myter och sanningar om läsning. Här är ett videoklipp där Holsanova intervjuas om boken.

YouTube Preview Image

Slutligen en riktigt trevlig bok som lämpar sig väl för kvällslektyr: Svenskan i tusen år. Här har 11 av våra främsta svenska språk- och litteraturforskare skrivit varsitt kapitel om olika epoker, vilket ger oss en historisk rundtur med bredd. Hur såg egentligen vardagsspråket ut under medeltiden? Det kan man få en bild av genom att som Lena Moberg studera tänkeböckerna och de rättsfall som där refereras, kompletta med dödshot och svordomar. Sven-Bertil Jansson skriver om de medeltida balladerna, och Olle Josephson och Jan Svensson ger en bild av hur den politiska offentlighetens svenska växte fram.

God läsning!

 

Tveksam eller tvivelaktig?

Skillnaden mellan orden tveksam och tvivelaktig är en gammal käpphäst, men den aktualiserades i ett läsarmejl jag fick av Gunnel:

I gästbloggen skriver Erik Svensson ”vilket gör teorierna ännu mer tveksamma”.

Jag har svårt att uppfatta en teori som tveksam, det vill säga vacklande i övertygelse. Däremot kan den ju vara tvivelaktig, det vill säga inte helt att lita på. Det är förstås mycket vanligt med användningen tveksam i sådana fall, men du kanske har lust att reflektera över det.

Vissa störs liksom Gunnel av att se tveksam användas om inanimata ting. Det kan vara för att deras språkkänsla inte accepterar det. Men minst lika ofta handlar det nog om så kallad inlärd irritation: man har fått lära sig av en Wellanderortodox mentor att enbart levande varelser med omdöme kan vara tveksamma.

Varför skrev då inte Erik att teorierna var tvivelaktiga istället för tveksamma? Eller mer generellt: varför verkar tveksam vinna mark på bekostnad av tvivelaktig? Här kommer mina spekulationer.

Tvivelaktig är ett ord som många i de yngre eller rentav medelålders generationerna inte använder i nån större skala. Många uppfattar det nog som litterärt i sin stil. Dessutom har tvivelaktig kommit att användas i betydelsen ’moraliskt suspekt’ eller ’ohederlig’. Vi har hört Cornelis Vreeswijk sjunga att han är en tvivelaktig figur. Att då skriva att teorierna är tvivelaktiga skulle kunna uppfattas som att Erik anklagar tidigare teoretiker för att vara fula fiskar med ohederliga avsikter. Kanske är det för att undvika dessa negativa konnotationer som Erik väljer ordet tveksam; han vill artigt och på sakliga grunder hävda att det finns argument som talar mot tidigare teorier.

Vissa hävdar att yngre språkbrukare tenderar att välja tveksam i fall där äldre skulle föredra tvivelaktig. Så kan det säkert vara, men faktum är att tveksam har använts om ting åtminstone sen början av 1800-talet, och ordböcker anger tvivelaktig, problematisk och osäker som synonym till tveksam. Jag skulle gissa att de allra flesta kan tänka sig att säga ”i tveksamma fall, rådfråga din läkare”, trots att det ju inte är fallet som tvekar utan en person som tvekar i bedömningen av ett visst fall.

Personligen ser jag inga problem med att använda tveksam så som Erik gjorde. Denna användning är utbredd och enligt många människors språkkänsla välfungerande. Överförda betydelser är naturliga för oss och ställer sällan till med tolkningsproblem. Men om man skriver en viktig text där man vill vara riktigt säker på att inte irritera nån, kan det vara en god idé att hugga itu den gordiska knuten genom att välja en omformulering.

Se där, nu har jag reflekterat lite. Andra som gjort det före mig är finlandssvenska språkvårdaren Mikael Reuter och radioprogrammet Språket i P1, 19:50 in i klippet.

 

Tillägg:
I personlig kommunikation till mig skriver Erik:

Spontant vill jag säga och skriva tveksamma, men brukar försöka ändra för att vara tydlig. Konstigt att jag missade här. Som skribent vill jag stöta mig med så få läsare som möjligt, och jag vet att irritation finns när det gäller tveksamma.

Många andra språkmedvetna personer har sagt samma sak. Det aktualiserar en principiell fråga: Är det god språkvård att be en stor mängd människor att begå våld på eller censurera sin språkkänsla för att tillmötesgå en liten grupps irritation? Ur effektivitetssynpunkt verkar det rimligare att 10 procent av befolkningen lägger energi på att sluta irritera sig än att 90 procent lägger energi på att censurera sitt språkbruk. När blir det mer nationalekonomiskt försvarbart att bekämpa irritationen än bruket? Det kan ni diskutera.

Han, hon, hen, den eller denne?

Vilket pronomen ska man använda för att referera till en hypotetisk person med okänt kön? Frågan har inget enkelt svar, men i ett blogginlägg diskuterade jag alternativen den och hen i följande exempel:

När kunden har fått hem varan ska den/hen källsortera emballaget.

Detta ledde till följande läsarmejl från Johan Frick:

Vad hände med det äldre uttrycket denne? ”När resenären påstiger tåget skall denne kunna uppvisa giltig biljett.”

Språkvården brukar avråda från denne av två skäl. För det första är e-böjningen inte könsneutral, utan sänder en signal om att referenten är av manligt kön. Detta diskuterades i Språkbloggen i måndags. För det andra är denne inte helt stilistiskt neutralt, utan ger ett lite stelare intryck. Johan Frick beskriver själv det som ett ”äldre uttryck”. Denne känns helt enkelt inte särskilt naturligt att använda i samtal år 2012. Visst kan denne fungera i vissa lägen, men om man som skribent väljer stela uttryck kan det uppfattas som att man försöker skapa en högfärdig distans till läsaren.

Det råder dock ingen fullständig konsensus om vad som är det ideala stilläget eller vilka uttryck som kan anses stela. Enstaka människor gillar det klassiska byråkratspråket. Inte för att det är funktionellt – för det är det sällan – utan  snarare för att man utifrån privata estetiska uppfattningar vill ge det högstilta och ålderdomliga företräde i alla lägen. Men för den som vill skriva texter som når fram, är en god grundregel att inte använda ord eller uttryck som låter konstlade i normalt talspråk.

Språkrådets webbplats kan man läsa mer om strategier för att benämna en person med okänt kön. Jag kan också rekommendera funderingarna från Helena Englund Hjalmarsson, som i sitt författarskap varit tvungen att brottas med problemet och välja en lösning.

Har du blå eller blåa ögon?

Ett läsarmejl:

Jag undrar vem som har rätt:

Jag har fått lära mig att det heter
Det röda, gröna och gula tyget,
men INTE det blåa och gråa tyget – för dessa färger heter det BLÅ och det GRÅ tyget.
En nyanställd (outbildad) lärarvikarie skällde på fritiden ut mig när jag sa att det heter
”det blå tyget och det grå tyget”. Hon visste minsann – som lärarvikarie – att det givetvis heter ”det blåa och det gråa tyget”!

Med vänlig hälsning
Bengt Carlsson

Ylvas svar:
Hej Bengt!

Båda har rätt. Eller egentligen: båda har fel, i synnerhet lärarvikarien som skällde ut dig. Att skälla ut andra språkbrukare för att de använder en annan variantform än en själv, är ett av de mest felaktiga beteenden man kan lägga sig till med. Det tycker jag att du ska hälsa henne, särskilt om hon tänker sig en karriär inom skolan. Skolan ska ju lära ut dels kritiskt tänkande (”Är jag verkligen säker på att det jag säger nu är korrekt och hur vet jag det?”), dels respekt för att människor är olika och att man inte alltid kan utgå från att det som man själv är van vid, är det rätta också för nån annan. Detta senare har jag skrivit ett helt blogginlägg om.

Blå och grå kan böjas på två olika sätt i bestämd form och i plural: vi kan säga både ”det blå tyget” och ”det blåa tyget”, liksom ”de grå gummorna” och ”de gråa gummorna”. Variationen kan ges en historisk förklaring. För längesen uttalades nämligen dagens å med ett långt a-ljud, och ord som slutar på a kan ju inte få ett extra a när vi böjer dem: ”en lila bok” och ”den lila boken”. Men sen skedde en ljudförändring, så att det långa a-ljudet kom att uttalas med rundade läppar, och vi fick dagens å-ljud. Därigenom kom också blå och grå att ibland följa böjningsmönstret med ett tillägg av a i bestämd form och i plural.

I skrift är formerna utan a – ”det blå tyget” – ungefär tio gånger vanligare än de med. Därför uppfattar de flesta blå som mer skriftspråklig än blåa. När artikeln den eller det saknas blir vi ännu mer benägna att säga blå. Det finns ett proggband som heter Blå tåget, ett uteställe i Malmö som heter Blå båten och i Stockholm kan man åka tunnelbana med blå linjen.

Ofta använder en och samma person både formen blå och formen blåa. Så här skrev August Strindberg i Nya svenska öden:

Dag satt framme i stammen, och när han fick se det blåa vattnet mellan gröna skogsstränder, då förstod han de voro komna solen närmare.

Och så här skrev han i Bland franska bönder:

[N]är vi passera salinerna vid Onglous med dess vita saltpyramider ligger det blå havet med oräkneliga segel alldeles öppet för tåget som går på ett smalt näs i havskanten fram till Cette.

Det finns alltså ingen anledning att våndas i valet mellan blå och blåa, men man kan känna till att blåa fortfarande är ett ganska ovanligt val i skrift.

”Endast båtar går av stapeln”

Ett läsarmejl apropå blogginlägget om Olle Josephsons föreläsning:

Ämnesrad: Otäckt att se någon krossa en flaska skumpa mot den oberäknelige Olle Josephson så att han glider ut i havet

Gammal lärdom, unga dam: endast båtar ”går av stapeln”. Det bankades in i huvudet av gamla redaktörer, sådana som numera tyvärr är för-, avtalspensionerade. Så att man fick bulor i kalufsen! Annat ”äger rum”! Et cetera. (Den särskrivningen måste tillåtas oss latingymnasister.) För övrigt har dina epistlar blivit klart bättre på senare tiden. Eller jag klarare i huvudet.

 

Ylvas svar:
Min bäste åldrige herre!

Jag tackar ödmjukt för dina vänliga ord om mina framsteg. Vi noviser behöver denna typ av handfast uppmuntran för att kunna fortsätta vår utveckling bort från ungdomligt oförstånd och mot större vishet. Jag vill även i min tur berömma ditt mejl, eftersom dess stilistiska udd fick mig att dra på smilbanden.

Så till uttrycket gå av stapeln. Som du skriver härrör det från skeppsbyggarvärlden och var en synonym till att sjösättas. Fartyg stod på en stapelbädd medan de konstruerades, och när de var färdiga gick de av stapeln och ner i sjön.

Det som sen hänt är att uttrycket gå av stapeln kommit att användas i överförd eller – på rena rama grekiskan – metaforisk betydelse. Det har numera blivit synonymt med äga rum. Att på detta sätt överföra uttryck från en betydelsedomän till en annan är ett av språkets mest kraftfulla verktyg, utan vilket vi knappast skulle kunna kommunicera. Om vi skulle börja invända varje gång nån använde en metafor, skulle vi snart inte göra nåt annat. Tänk dig följande konversation:

– Jag vill prata med dig om en viktig sak. Jag konstr…
– (högljutt) Viktigt säger du alltid.
– Kan du låta bli att avbryta mig?
– Jag avbröt dig inte, för det är endast grenar och kvistar som kan brytas av.

Eller den här:

– Går det bra på nya jobbet?
– Det är roligt, men jag känner mig väldigt grön på området. Jag har mycket kvar att lära.
– Nej, du är inte grön. Kläderna du har på dig är svarta och resten av dig är hudfärgad.

Du använder ju själv välfunna bildliga uttryck i ditt brev till mig, och tänk om jag skulle börja driva följande bisarra argumentation: Är lärdomar verkligen så fysiskt konkreta föremål att de går att banka in i huvudet, likt en spik? Ungefär vilka mått har en lärdom i det fysiska rummet? Är den som en kraftig timmerspik eller snarare som en liten dyckert? Och oavsett storlek måste skallbenet penetreras när lärdomen bankas in, och ge upphov till ett hål som knappast kan läka snabbt. Lärda människor måste med andra ord ha huvuden som schweizerostar, och med tanke på vilken risk för bakterieinfektioner i hjärnan detta måste innebära tycker jag att Socialstyrelsen borde gå ut och varna för den pedagogiska metoden att banka in lärdomar i huvudet.

Att ord och uttryck börjar användas bildligt genom att de lånas in från en konkret betydelsedomän till en abstrakt är inte språklig förflackning – det är ett nödvändigt redskap både för kommunikation och för mänsklig tankeverksamhet. Att just gå av stapeln skulle vara förbjudet att använda i metaforisk betydelse är en minst sagt godtycklig regel, särskilt med tanke på att det använts i betydelsen äga rum i minst 150 år. Och till redaktören som ursprungligen stipulerade detta förbud vill jag utdela följande postuma komplimang: Grattis! Du måste vara oerhört respekterad om du kan få en hel yrkeskår att i 100 år tradera dina nycker som allmänna lärdomar. Men handen på hjärtat, hade man inte kunnat ägna denna tid åt vettigare kunskapsutbyte?

LAS, Las eller las?

En läsarfråga från Erik0:
Ska Las (som det talas mycket om nu) skrivas så? Jag skulle föredra LAS eller las.

 

Ylvas svar:
Din smak är i linje med rådande skrivregler: det bör skrivas las eller LAS. Den som kände sig nöjd med detta korta och enkla svar kan sluta läsa här. Den som vill gräva ner sig i ett längre och rörigare problemresonemang som mynnar ut i ett icke-svar, kan fortsätta läsa.

Las är vad man brukar kalla en akronym eller initialförkortning, vilket betyder att den har bildats genom att man tagit första bokstaven i varje ingående led – Lagen om AnställningsSkydd – och satt ihop till en förkortning. När det gäller skrivning av akronymer finns inga benhårda regler, utan snarare några huvudprinciper som man får tillämpa med omdöme i varje enskilt fall. Jag drar dem här:

1. Akronymer som utläses som ett ord skrivs med gemener. Vi läser aids och laser precis som vanliga ord, och skriver dem därför som vanliga ord. De flesta av oss är förmodligen inte ens medvetna om att laser är en initialförkortning av Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation. Om akronymen dessutom är ett egennamn, som Ikea eller Nato, skrivs det med inledande versal, precis som vilket egennamn som helst. Att vissa företag av marknadsföringsskäl helst vill se sina namn skrivna på ett logotypnära sätt (”IKEA” och ”ICA”) ignorerar vi. I vanlig opartisk sakprosa har vi ingen anledning att springa krämarnas ärenden, utan vi följer vanliga svenska skrivregler.

2. Egennamn och mindre vanliga akronymer som utläses bokstav för bokstav skrivs versalt. När vi stöter på FN och LVM läser vi ”eff-enn” och ”ell-ve-em”, och därför skriver vi dessa versalt. Men nu kommer vi till den tredje principen, som skickar in oss i en gråzon:

3. Väletablerade akronymer skrivs gärna gement, även om de utläses bokstav för bokstav. Hit hör en mängd vanliga förkortningar: cd, dvd, pdf, vd, pc, tv. Och om denna princip skapade en gråzon, gäller det att hålla i sig nu. För här kommer den fjärde principen, som skapar ett veritabelt gungfly. Den får en att vilja slita sitt hår och skrika: ”Jäkla språkvårdare! Kan ni inte för en gångs skull göra ert jobb? Ge oss för bövelen en tydlig regel och sluta tugga era värdelösa flumfloskler om mottagaranpassning!”:

4. Om det är uppenbart att principerna ovan minskar läsbarheten och gör texten otydlig – bryt mot dem!

Beroende på att princip 3 och 4 tillämpas olika av olika normauktoriteter finns det variation både i skrivregelsamlingar och i bruket. Till exempel rekommenderar både Svenska skrivregler och TT att man skriver dna. Men TNC, som är mer inriktade på fackspråk, rekommenderar DNA. Det beror på att det i facktext även talas om RNA och siRNA, och det sistnämnda vill man av tydlighetsskäl ogärna skriva sirna. Och Myndigheternas skrivregler (kap. 8) rekommenderar till exempel av tydlighetsskäl att man skriver RUT och AMS med versaler.

För att återgå till din specifika fråga: alla varianterna LAS, Las och las är vanligt förekommande i presstext. TT rekommenderar las, liksom de rekommenderar mbl. Dessa två lagar är undantag; i övrigt rekommenderar TT versaler, som i PUL och LOB. Mot skrivningen las kan man invända att den sammanfaller med passiv preteritum av lägga, och därför är lite otydlig. I meningen ”Sedan las kom till har samhället förändras” luras många läsare att tro att las är ett verb, vilket stör läsningen. Skriver vi istället ”Sedan LAS kom till har samhället förändrats” leds läsaren på rätt spår från början. Nackdelen är att versalskrivningen känns skrikig, och dessutom antyder att det uttalas ”ell-a-ess”.

Så även om skrivningen ”Sedan Las kom till har samhället förändrats” bryter mot principerna för akronymskrivning – det är inte ett tydligt egennamn och borde inte ha inledande versal – så är den pragmatiskt tilltalande. Man slipper både otydligheten hos las och versalskrikigheten och det antydda ell-a-ess-uttalet hos LAS.

Peter Birro

”August Strindberg och jag har separerat”

Ersatts av obstinat rock.

FOTO: Malin Hoelstad

Sockersöt älva står
stadigt på egna ben

Film

Tingeling - legenden om önskedjuret.

”Per Bill kan vara
det bästa som hänt”

Krönika

Nosferatu-skuggan över kulturvärlden.

Lindgren som stridbar politisk kraft

TV-dokumentär

”Välbehövligt i SD-tider.”

Kortfilm, julsång
och Vera Nilsson

Helgval

Tips vad du kan göra i Stockholm.

Jag vill inget hellre än att viska försiktigt

Lokko

Men 2014 är megafonens år.

”Dataintrång utan
motstycke i USA”

Hot

FBI pekar ut Nordkorea som ansvariga.

Film stoppas även i Sverige

Se andra satirer om Nordkorea.

Åtta understreckare
om invandring

Perspektiv på debatten om migration

”Det är fruktansvärt
och skandalöst!”

Läs chatten med Wästberg om Stockholm.

Downton Abbey är
lika välgjord på skiva

Lyssna

Här är de allra bästa julskivorna.

Årets mest korkade uttalande

Lista

Amster om 2014 års toppar och dalar.

Spelet viktigast i Paradise Hotel

Spelet bakom: Därför klipptes hjälteinsats bort.

”Bästa dagen i mitt liv”

Nobel

Modiano rörd av mötet i Rinkeby.

Breven berikar bild
av Tove Jansson

Under strecket

En kokett konstnärssjäl.

Se Tove Janssons liv i bilder

Se den mänskliga förebilden till Muminpappan.

”Demonstrerar
för jag är rädd”

Lokko

"Genuint obehagliga knasbollar."

Klassisk Croft
i lättsamt äventyr

Veckans spel

"Klurig pusselösning.”

Bästa romanerna 2014

julklappsstips

Valda av SvD:s kritiker.

Webb-tv

”Jag beskylls för att upprepa mig jämt”

Filmsuccén

Roy Andersson om sin egen stil och nya hyllade film.

Spelbloggen

Tecken på att man
blivit medelålders

Sthlmsnatt

Den magiska gränsen passerad.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.