Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

”Utarmar Twitter och sociala medier det moderna språkbruket?” var titeln på en text av Damon Rasti på Ajour. Rasti är inte språkvetare, men väl skribent, debattör och en flitig användare av sociala medier. Han menar att i takt med att utbud och efterfrågan på snabba, korta nyheter ökar, förändras också våra läsmönster. Samtidigt behöver inte det utesluta intresset för längre nyhetstexter och reportage, eftersom dessa fyller en annan funktion. Vi måste bara, menar Rasti, fortsätta värna om mångfalden och låta det långsamma berättandet finnas kvar vid sidan av de rappa och snuttifierade nyheterna.

I DN kunde man läsa artikeln ”Tekniken inget hot mot språket”. Den bygger på intervjuer med Språkrådets Anna Antonsson och Rickard Domeij, som menar att en av de största förändringarna är att vi idag skriver betydligt mer än för några decennier sen. En annan revolutionerande sak är att vi för första gången fått ett dialogiskt skriftspråk. I antikens Grekland var Platon oroad över att skriften skulle göra människor dummare, eftersom kunskapen då inte längre hölls kvar i människors huvuden utan flyttade ut på papper. Dessutom menade man att det var ur dialog som kunskap uppstod. För att skapa kunskap var den monologiska skriften alltför statisk. Men med de nya medierna som chatten har vi återvänt till realtidsdialogen – men i skrift. Fast om chatten ska kunna användas som ett forum för dialogiskt kunskapsbygge krävs gott om tid och en vilja att ifrågasätta och se de fina nyanserna.

Som en uppföljning på DN:s artikel kunde läsarna igår just chatta med Anna Antonsson om teknikens påverkan på språket. Möjlighet till dialogiskt utbyte och fördjupning i ett visst ämne uteblev dock, eftersom DN har vulgärdefinierat chatt som ’kort svar på en fråga, utan möjlighet till uppföljning’.

Vissa ställde frågor som ”Går det att säga att något är fel eller rätt skrivet? Finns det någon officiell reglering av svenska i Sverige??” och ”Tycker du att det är ett problem att språket blir mer och mer slappt, inte minst grammatik och interpunktion?”. Med tanke på det begränsade utrymmet lämnar Antonsson utmärkta svar, men ämnet är alldeles för komplext för att fungera i det valda formatet, annat än som kort inspiration eller kanske bekräftelseterapi av Ring P1-slaget. De ovan nämnda frågeställarna kan knappast ha lämnat chatten så värst mycket klokare än tidigare.

Mejl, sms, chatt, Twitter, videokonferens och internetforum innebär nya möjligheter till kommunikation. Det bästa man kan göra som språkbrukare är att använda alla. Först då kan man förstå varje mediums potential och – nog så viktigt – dess begränsningar.

 

Uppföljning: En gång var boken också ett nytt medium.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Ett tag på 90-talet och runt millennieskiftet var det populärt i vissa ungdomskulturer att skriva kk istället för ck. På många internätforum hängde det popflikkor, som dessutom hellre pratade om koola än om coola saker. Detta var givetvis inte stavfel, utan medvetna stilgrepp. K-trenden verkar ha klingat av, men idag är däremot dubbelteckning av j rätt vanligt i bloggosfär och sociala medier, med exempel som ”Hejja Djurgården!” och ”Fina grejjer!”.

I svensk standardortografi dubbeltecknar vi aldrig j, av den enkla anledningen att det är överflödigt – vokalen innan ett j är nämligen alltid kort. Pröva själv att säga hav, hov och huv. Lyssna på vokalen. Försök sen att byta ut v:et mot ett j. Då måste du också ändra vokalens längd och kvalitet om det inte ska kännas konstigt. Alltså får du orden blir haj, hoj och huj, som skrivs med enkelt j, precis som heja och grejer.

Dubbelteckning av j kan knappast vara ett nytt fenomen, men tidigare har det nog avfärdats som ett stavfel och setts som ett tecken på att skribenten är ovan och omedveten om skriftspråksnormer. I 2000-talets sociala medietexter är det dock inte självklart enkelt att avgöra om jj är ett medvetet stilgrepp som blivit populärt eller om det speglar en osäkerhet hos skribenten. De orden som hamnar i topp bland jj-orden är nämligen alla vardagliga ord eller smekformer: hejja, Jojje, fejjan (i betydelsen ’ansiktet’ eller som kortform för Facebook), dojjor och nojjig. Det antyder att man kanske bör se fenomenet som ett stilgrepp snarare än ett stavfel.

En intressant fråga är därför om ord med dubbeltecknat j kommer att bli vanligare också i tidningstext och mer formell prosa. Kommer vi att kunna gå på Kolmården titta på hajjar? Eller kommer vi i allt högre utsträckning att utnyttja dubbel-j just som en stilmarkör, och säga hajar om de blodtörstiga vattenvarelserna men ”Hajjar du inget, eller?” när vi tycker att nån i omgivningen är lite trögfattad?

Kan det rentav bli så att ”Hej!” blir hälsningsfrasen i formella brev, medan vi till våra nära vänner hellre skriver det mer avslappnade och närhetsskapande ”Hejj!”?

Ylva Byrman

Jag skrev i lördags om att man på internets sociala forum lätt plockar upp andra människors talspråksformer. Jag kan till exempel skriva jorå eller använda uppmaningen Gört!, trots att jag som skåning aldrig skulle säga så. Och formerna är så pass bekanta i skrift att de som läser mina Facebookkommentarer eller chattmeddelanden sällan reflekterar över att en talspråksform som hörru egentligen är omöjlig för mig – jag har ju skorrande r.

Men ibland blir man påkommen. Västgötske sportkrönikören Simon Bank använde formen ändån i sin blogg, och det dröjde inte lång tid innan en observant läsare påpekade att det knappast är ett normaluttryck i Banks hemtrakter:

What’s up med ”ändån”? Så säger man inte i Kinna. Möjligen i västra Skåne, men inte i Västergötland.

Läs hela blogginlägget och kommentarerna här.

Ylva Byrman

Under 1900-talet har informell vardagskommunikation typiskt skett i tal, medan skrift i första hand är ett medium för offentliga och formella budskap. Men sen internet kom har mycket av vår talade informella vardagskommunikation blivit till skrift i olika sociala forum, som Facebook och chattar. Där vill vi inte använda ett alltför formellt språk, eftersom det kan verka kyligt och distanserat. Vi vill istället hitta ett skriftspråk som känns ledigt och avslappnat.

Konventioner för internets vardagliga språkbruk växer fram genom användning. Det finns dock ingen kodifierad norm som SAOL eller Språkriktighetsboken som säger vad som är rätt och riktigt. Normerna lär vi oss själva genom att observera och härma vår omgivning. Och i denna process kommer jag på mig själv med att skriva de konstigaste saker.

”Funderar på att baka en sockerkaka”, skriver en kompis i sin statusrad på Facebook. ”Gört”, kommenterar jag. ”Bara om du kommer hit och fikar”, svarar hon. ”Okej. Kommer väl över om en stund, dårå”, säger jag, som den svårflörtade person jag är.

Vad är det då som är så konstigt med att jag använder talspråksformer som gört (sammandragning av ”gör det”) och dårå? Att skriva uttryck som man normalt bara skulle använda i tal, är ju ett klassiskt knep för att inte verka så artig och stel.

Men det är just här mysteriet kommer in i bilden. Jag skulle nämligen aldrig nånsin använda gört eller dårå i tal. Det skulle låta jättekonstigt, eftersom jag är skåning. En förutsättning för att man ska producera former som hörru, jorå och va ere me rej? är att man har tungspets-r. Men om man som jag har bakre r kan aldrig d bli till r, eftersom det inte innebär nån uttalsförenkling.

Om jag skulle säga gört eller serru skulle min omgivning reagera. Men att skriva det är inga problem – tvärtom. På Facebook smälter det in perfekt, eftersom jag är långt ifrån ensam om att ha plockat upp det. Faktum är att jag har en känsla av att det dialektala gört håller på att göra karriär, och snart är att betrakta som ett riksspråkligt internetuttryck.

Det sägs ofta att internet får oss att skriva som vi talar. Men hos mig har det alltså hänt ännu konstigare saker. Jag skriver som jag aldrig skulle kunna tala. Istället är det andra människors talspråksformer som hittat in i mitt informella skriftspråk. Lite festligt, eller hur?