Ett seminarie eller ett seminarium?

Ett läsarmejl:

Man har väl blivit gammal och lite senil. Men vad jag kommer ihåg så fick man lära sig i skolan på 50-talet hur man skall behandla ord som slutar på –ium. Så verkar det inte vara nuförtiden. Man kan höra gymnasieelever och lärare säga ett gymnasie. Jag har till och med sett annons i dagstidningen där man försöker värva elever till ett naturbruksgymnasie. På min vårdcentral där man tar proverna står det laboratorie ovanför dörren. När jag påpekade att det var fel har man tagit ned skylten men någon rättstavad har inte kommit upp istället.

Har jag missat debatten om detta eller har detta missbruk accepterats? Jag har förgäves väntat på att Språket i P1 skulle ta upp detta. Jag har inte heller sett att Språkrådet har gjort det trots att de gett rekommendationer om ord som slutar på konsonant + um t.ex. centrum. Det enda ställe där jag sett att detta tagits upp är i Svensk ordbok på sidan 2686 under ordet seminarium, där man skriver:

Pluralformen seminarier har genom analogislut givit upphov till singularformen *seminarie, som dock får anses felaktig. Samma sak gäller formerna *akvarie, *inventarie, *kompendie och *stipendie.

Vid de senare orden finns en hänvisning till seminarium. Så det är dessa fem ord som de tycker är de viktigaste. Det ord jag först började reagera på var *solarie och det var väl på åttiotalet.

Om nu inte skolan förmår eller vill lära ut detta längre får vi väl sluta använda såna ord och hitta på andra enklare som vi kan behandla. Ett ord har jag hittat där båda formerna officiellt accepterats. Premium och premie har ju fått olika betydelser och enligt SAOB har detta fortgått sedan 1700-talet. Är det det enda ord som accepterats?

Hjälp mig.
Med vänlig hälsning
Wilhelm Alström

 

Ylvas svar:
Om jag bara skulle döma utifrån ditt mejl skulle jag gissa att dina sinnen är vid god vigör. Att då och då känna sig gaggig är normalt. Ibland när jag är trött i skallen börjar jag misstänka att jag lider av nån typ av juvenil demens, men jag är ingen expert på denna typ av diagnoser och det var ju hur som helst inte det ditt brev gällde.

Språkrådet har faktiskt tagit upp att former som ett seminarie och ett terrarie är inte korrekta. Min prognos är dock att vi inom de närmaste två decennierna kommer att ha dessa former i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). I den danska motsvarigheten till SAOL, Retskrivningsordbogen, kommer nämligen ord på -ium att få parallellformer på -ie i den nya upplagan som kommer i slutet av 2012:

Idag anerkender Retskrivningsordbogen ikke at ord, der normalt skrives med endelsen –ium kan skrives med –ie istedet. Således er formerne akvarium, kriterium, territorium og kollegium tilladt mens formerne akvarie, kriterie territorie og kollegie ikke er det og kun må bruges i sammensætninger. Fremover vil denne type ord have dobbeltformer således at såvel –ium og –ie er tilladt. (Lingvistikbloggen vid Århus universitet)

Jag har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord. Serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie. Att språkbrukare därför utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.

Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord (se mer om substantivdeklinationer här). Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie. Detta för oss in på en annan intressant aspekt som du tar upp: när ord som ett premium får parallellformen en premie. Ett annat exempel är ett studium och en studie. Man kan fundera över om ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord. Ett av orden du tar upp, nämligen inventarie, har haft denna utveckling. I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.

Hur vanliga är då former som ett seminarie? I redaktionell text som tidningstext är de ännu ovanliga, så de accepteras inte bland professionella skribenter. Men om vi återigen tittar på bloggtexterna ser vi att formerna är på frammarsch. Här redovisar jag procentandel ie-former för några ord.

Terrarie (andel ie-former)   42 %
Seminarie   17 %
Stipendie    16 %
Gymnasie    13 %
Kriterie    11 %
Solarie    7 %
Akvarie    7 %
Kompendie    2 %
Laboratorie    1 %
Territorie    0%

Som synes varierar det rätt mycket med olika ord, vilket sannolikt har att göra med hur vanliga orden är i vardagssammanhang. Människor som aldrig använder ordet territorium kommer ju heller aldrig att använda formen territorie. Jag vill också nämna att procentsiffrorna för terrarium, kriterium och laboratorium får tolkas med försiktighet, eftersom dessa ord bara förekommer mellan 50 och 100 gånger i den 267 miljoner ord stora textkorpusen.

Hur vanligt måste ett fel bli för att bli rätt? Olle Josephson har i en språkspalt hävdat att det inträffar när de felaktiga formerna utgör mellan 5 och 10 procent av den totala andelen belägg i presstext. Där är former som ett terrarie och ett seminarie inte än, men med tanke på hur det ser ut i bloggarna är det nog bara att vänta lite. Ett decennie eller så.

Vulgära ord för bakdelar

Varning: Detta blogginlägg resonerar om regional fördelning av två vulgära ord för kroppens bakdel. Läsare som tar illa upp av vulgärt språkbruk och fula ord i allmänhet bör alltså sluta läsa nu.

Jag gav några översättarstudenter i uppgift att översätta ett stycke ur en roman av den irländska författaren Frank McCourt. I passagen ingick ordet arse, och då infinner sig frågan hur man lämpligast översätter detta till svenska. De flesta var ense om att de mest likvärdiga alternativen är röv och arsle. Men vilket av dem ska man välja? En av översättarna menade att hon upplevde röv som dialektalt, främst göteborgskt. Men jag menar att också arsle har regionala begränsningar. Jag är från skånska landsbygden och skulle aldrig ta detta ord i min mun, inte för att jag är fin i kanten utan för att det inte ingår i mitt aktiva ordförråd. Däremot var röv – på gott och ont – ett vanligt förekommande ord under hela min uppväxt.

Jag funderade lite över detta. Kan det vara så att röv och arsle är ett ordpar som uppvisar en komplementär distribution, alltså att språkbrukare som säger röv ogärna säger arsle och tvärtom? Riktigt så är det inte, har mina twitterefterforskningar visat, eftersom det finns språkbrukare som rapporterar att de använder båda orden. I detta fall var det stockholmare som uppvisade variation. Men det verkar finnas fog för hypotesen att man som språkbrukare i regel har en preferens för ett av orden och att det finns en regional variation. Sydsvenskar med skorrande r rapporterar att de omöjligt kan säga arsle: ”det låter helt stört på skånska”. På samma sätt rapporterade några norrlänningar att de i princip uteslutande sa arsle. (Mer välartade språkbrukare använder kanske inget av orden, men dem bortser vi från just nu.)

För att få lite bättre underlag sökte jag i Språkbankens bloggkorpus med 267 miljoner ord, där man också kan se vilken stad bloggen är registrerad i. Ett stort metodproblem är att vi moderna människor är så mobila – vi får anta att det bland Malmöbloggarna finns en inte oansenlig andel som är uppväxta någon helt annanstans. Men detta till trots ger ändå siffrorna en fingervisning om regional fördelning. Jag redovisar nedan procentandelen röv-förekomster i förhållande de totala antalet röv-, arsle- och arsel-förekomster för några städer.

Fallande skala från de som helst säger röv till de som helst säger arsle
Malmö 88 %
Göteborg 77 %
Örebro 75 %
Södertälje 62 %
Piteå 60 %
Östersund 57 %
Borås 56 %
Gävle 53 %
Västerås 52 %
Sundsvall 48 %
Luleå 48 %
Umeå 33 %

Översättaren som hävdar att röv var mer dialektalt än arsle får nog se sin hypotes spräckt. I de flesta av mina undersökta orter är röv vanligare. Även i Umeå, den stad där arsle förekommer mest frekvent, står ändå röv för en tredjedel av beläggen.

I Språkbankens Korp-gränssnitt kan man också ta fram topplistor för ordens relativa frekvens, det vill säga hur ofta de förekommer per miljon ord. På ren svenska är det helt enkelt de städer vars bloggare använder röv och arsle mest.

Röv
1. Göteborg (1,0 gånger per miljon ord)
2. Karlstad (1,0)
3. Landskrona (0,8)
4. Malmö (0,6)
5. Örebro (0,6)
6. Stockholm (0,6)
7. Borås (0,6)
8. Helsingborg (0,6)

Arsle och arsel (avrundningsfel vid summering kan förekomma)
1. Umeå (0,8 gånger per miljon ord)
2. Luleå (0,6)
3. Sundsvall (0,5)
4. Borås (0,5)
5. Västerås (0,4)
6. Göteborg (0,3)
7. Örebro (0,3)

Man ska givetvis inte dra några alltför långtgående slutsatser av denna lilla undersökning, men vi kan notera att städerna i Västsverige sticker ut genom att placera sig högt på båda topplistorna. I Göteborg och Borås förekommer röv eller arsle 1,3 respektive 1,1 gånger per miljon ord. Örebroarna är inte så långt efter med en relativ frekvens på 0,9. Detta kan jämföras med min hemstad Lund, där de summerade relativa frekvenserna inte är högre än 0,1.

De vulgära göteborgarna använder alltså orden röv och arsle tretton gånger så ofta som de väluppfostrade akademiska lundensarna. Åtminstone i bloggar. Om det är så att lundensarna kompenserar för sin vårdade bloggstil genom att istället säga röv oftare i muntliga samtal låter jag vara osagt.

Himlen, han är blå, och klockan, hon är två

Som jag bloggade om i tisdags har modern standardsvenska två grammatiska genus: neutrum och utrum. För den som vill slippa latinet går det också bra att prata om t-ord (ett öra, örat) och n-ord (en tand, tanden). Jag tog också upp animathet – att vi i vårt pronomensystem skiljer på saker och personer. Även om både bollen och pojken är n-ord, säger vi den om bollen och han om pojken. Och vi säger hon om både kvinnor och fruntimmer, trots att det heter en kvinna men ett fruntimmer.

Men han och hon har inte alltid signalerat animathet. I fornsvenskan sa man han om elden och hon om skulden, trots att både eld och skuld är ting och inte personer. Då hade vi nämligen ett system med tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Det såg alltså ut som det gör i dagens tyska, där man har tre pronomen – er, sie och es – som markerar grammatiskt genus men inte animathet. Er betyder visserligen ’han’, och sie ’hon’, men det kan lika gärna betyda ’den’ eller ’det’, eftersom det också används om ting.

Maskulinum: der Himmel (himlen). Er ist blau (den är blå).
Femininum: die Glocke (klockan). Sie ist alt (den är gammal).
Neutrum: das Haus (huset). Es ist groß (det är stort).

Svenskan och tyskan tillhör samma germanska språkfamilj, och därför har gamla ord ofta samma genus på de båda språken. I äldre tiders svenska skulle man alltså också sagt ”han är blå” om himlen, eftersom himmel är en gammal maskulin. På samma sätt var klocka femininum, och just klocka är väl det enda feminina substantivet som vi i riksspråket fortfarande kan använda hon om:

– Vad är klockan?
– Hon är två.

En bloggkommentator menade att fartyg betraktas som femininum och att man använder hon om dem. Men eftersom båt (eller bater) är en gammal maskulinum och både skepp och fartyg är neutrer, beror i så fall denna användning på en semantisk uppfattning, och det är alltså knappast rester av ett äldre genussystem. Däremot är det helt riktigt som kommentatorerna lenngo och ErnstBlofeld skriver att sol ursprungligen är femininum, vilket syns i vissa dialekter: ”sola, ho skiner”. För även om tregenussystemet sen länge är borta ur riksspråket, lever det sporadiskt kvar i våra bygdemål. Det syns också i litteraturen, till exempel i Torgny Lindgrens romaner. I Ormens väg på hälleberget säger den västerbottniska huvudkaraktären Hadar att man ska mata elden som om han vore ett dilamm.

Vill man se vilket genus ett ord haft tidigare kan man slå i SAOB. Där måste man dock kunna tyda lite kryptiska förkortningar, men ”r. l. f.” ska utläsas som ’realgenus eller femininum’, vilket betyder att det har varit både ett den-ord och ett hon-ord. För vissa ord, som släktskap, står det ”r. l. m. l. f., äv. n.”, vilket betyder att det finns belägg för att ordet haft alla fyra genus: den, han, hon och det. Ords genus kan med andra ord vackla genom historien. Säger du helst en eller ett släktskap?

Har du blå eller blåa ögon?

Ett läsarmejl:

Jag undrar vem som har rätt:

Jag har fått lära mig att det heter
Det röda, gröna och gula tyget,
men INTE det blåa och gråa tyget – för dessa färger heter det BLÅ och det GRÅ tyget.
En nyanställd (outbildad) lärarvikarie skällde på fritiden ut mig när jag sa att det heter
”det blå tyget och det grå tyget”. Hon visste minsann – som lärarvikarie – att det givetvis heter ”det blåa och det gråa tyget”!

Med vänlig hälsning
Bengt Carlsson

Ylvas svar:
Hej Bengt!

Båda har rätt. Eller egentligen: båda har fel, i synnerhet lärarvikarien som skällde ut dig. Att skälla ut andra språkbrukare för att de använder en annan variantform än en själv, är ett av de mest felaktiga beteenden man kan lägga sig till med. Det tycker jag att du ska hälsa henne, särskilt om hon tänker sig en karriär inom skolan. Skolan ska ju lära ut dels kritiskt tänkande (”Är jag verkligen säker på att det jag säger nu är korrekt och hur vet jag det?”), dels respekt för att människor är olika och att man inte alltid kan utgå från att det som man själv är van vid, är det rätta också för nån annan. Detta senare har jag skrivit ett helt blogginlägg om.

Blå och grå kan böjas på två olika sätt i bestämd form och i plural: vi kan säga både ”det blå tyget” och ”det blåa tyget”, liksom ”de grå gummorna” och ”de gråa gummorna”. Variationen kan ges en historisk förklaring. För längesen uttalades nämligen dagens å med ett långt a-ljud, och ord som slutar på a kan ju inte få ett extra a när vi böjer dem: ”en lila bok” och ”den lila boken”. Men sen skedde en ljudförändring, så att det långa a-ljudet kom att uttalas med rundade läppar, och vi fick dagens å-ljud. Därigenom kom också blå och grå att ibland följa böjningsmönstret med ett tillägg av a i bestämd form och i plural.

I skrift är formerna utan a – ”det blå tyget” – ungefär tio gånger vanligare än de med. Därför uppfattar de flesta blå som mer skriftspråklig än blåa. När artikeln den eller det saknas blir vi ännu mer benägna att säga blå. Det finns ett proggband som heter Blå tåget, ett uteställe i Malmö som heter Blå båten och i Stockholm kan man åka tunnelbana med blå linjen.

Ofta använder en och samma person både formen blå och formen blåa. Så här skrev August Strindberg i Nya svenska öden:

Dag satt framme i stammen, och när han fick se det blåa vattnet mellan gröna skogsstränder, då förstod han de voro komna solen närmare.

Och så här skrev han i Bland franska bönder:

[N]är vi passera salinerna vid Onglous med dess vita saltpyramider ligger det blå havet med oräkneliga segel alldeles öppet för tåget som går på ett smalt näs i havskanten fram till Cette.

Det finns alltså ingen anledning att våndas i valet mellan blå och blåa, men man kan känna till att blåa fortfarande är ett ganska ovanligt val i skrift.

Språkvårdarens Skylla och Karybdis

I förra veckan argumenterade jag för att ens personliga språkriktighetsuppfattning inte var den lämpligaste utgångspunkten för en hållbar språkriktighetsdebatt. Men vad bör man då basera språkriktighetsargument på, när man ska ta ställning ett visst uttryckssätts lämplighet? Det är en svår fråga att besvara.

Många läsare tog i kommentarsfältet upp att en viss konservatism i språkriktighetsfrågor är av godo, eftersom en snabb språkförändring gör att den unga generationen kan få svårt att förstå texter som är skrivna för 100 eller kanske bara 50 år sen. För att undvika språkförbistring mellan generationer bör därför en av språkvårdens uppgifter vara att agera bromskloss, så att åtminstone normerna för den vårdade sakprosa inte på kort tid behöver genomgå omvälvande förändringar.

Men språk förändras, oavsett vad vi tycker om det. Och om vi bromsar skriftspråksutvecklingen hårt, växer glappet mellan tal och skrift. Det är inte heller bra. Då behöver den som formulerar en text lägga mycket tid på att fundera över ordformer och ordföljd, eftersom den egna språkkänslan inte är ett accepterat rättesnöre. Detta är givetvis dumt, rentav ett resursslöseri ur nationalekonomisk synvinkel. En skribent behöver få lägga sina kognitiva ansträngningar på att fundera över hur hen ska strukturera sina tankar, övertyga sin läsare och få en text med ett flyt och en precision som gör den härlig att läsa.

Att ge genomtänkta språkriktighetsråd blir en balansgång mellan att vara normativt standardiserande och att tillåta variation. Den klassiskt lärde skulle kanske beskriva det som att navigera mellan Skylla och Karybdis. Men varken standardisering eller variation är havsmonster; snarare är det två attraktiva ting som det gäller att kombinera på bästa sätt. För vi vill ju ha både standardisering och variation i språket.

Utan ett visst mått av standardisering får vi svårt att förstå varandra över tid och över sociala och geografiska avstånd. En standardiserad stavning är numera en självklarhet, utan vilken texter skulle bli mer krävande att läsa. Det är också en fördel att det finns konstruktionsordböcker och annan litteratur där man kan ta reda på vilka uttryckssätt som är mest korrekta och etablerade. Då ökar nämligen chansen att ens text blir läst och förstådd på det sätt man önskar. Risken för att läsaren ska bli irriterad eller brydd över märkliga konstruktioner minskar.

Samtidigt vill vi ha en språklig variation. Ett språk utan möjligheter till nyanser och personliga uttryckssätt blir ett fattigt språk. Dessutom blir det godtyckligt vems form som ska upphöjas till norm. Det finns inga objektivt riktiga argument för varför kex med k-uttal skulle vara riktigare än kex med tj-uttal. Därför är det rimligare att tillåta uttalsvariationen än att godtyckligt stämpla den ena formen som felaktig. Ingen som öppnar munnen eller skriver en text ska behöva begå övervåld mot den egna språkkänslan för att bli accepterad.

Senare i veckan tänkte jag beskriva hur språkvården resonerar när de väljer att förorda eller avråda från ett visst uttryckssätt.

Semikolonets dag

De språkliga högtidsdagarna duggar tätt i början av februari. Knappt har vi hunnit återhämta oss från firandet av Grammatikdagen förrän det är dags att högtidlighålla nästa språkliga fenomen: den 6 februari är Semikolonets dag.

Ett sätt att inleda dagen är att testa om du är en semikolonmissbrukare, genom att göra det test jag satte ihop i höstas. Sen kan du lyssna på semikolonsången, titta på semikolonfrimärken formgivna av Pontus Björlin och läsa Språkrådets regler för hur semikolon används. Vi kan också repetera Språkrådets råd för hur man framför allt inte bör använda semikolon:

Semikolon skall inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt. Det är i dag ett vanligt – men felaktigt – bruk. Skriv alltså inte:

Telefonen finns i följande färger; röd, svart och gul.

utan:

Telefonen finns i följande färger: röd, svart och gul.

Men allt detta är nånstans att stoppa huvudet i sanden. Det vi borde göra är att ägna dagen åt att studera hur semikolon faktiskt används. Om vi ur studien räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Om vi hade haft en folkomröstning skulle stycket jag nyss skrev se ut så här:

Språkvården säger; ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen; ”Semikolon är det nya kolon!”

Men om nu semikolon är det nya kolon, vad händer då med det gamla kolon? Ni vet de där två prickarna i lodrät rad som man kan använda före uppräkning, exemplifiering eller citat som signalerats av anföringsverb. Kommer kolon att föra en tynande tillvaro, utmanövrerad av det allt populärare semikolonet?

Det får tiden utvisa. Men eftersom de okritiska semikolonentusiasterna verkar vara så många, behöver man knappast ha dåligt samvete om man förbigår 6 februari med tystnad. Semikolon behöver inte min uppvaktning. Däremot har jag minsann redan antecknat i almanackan att det är Kolonets dag den 5 november.

Den egocentriska språkriktighetskurvan

I torsdags la jag upp några exempel på plural användning av hänsyn, till exempel ”många hänsyn att ta”, och bad er att berätta hur er språkkänsla reagerade. Flera läsare gav bra och intressanta kommentarer, vilket jag tackar för. Av dem som kommenterat finns det ingen vars inre grammatik helt accepterar hänsyn som räknebart substantiv. Det kan alltså finnas anledning att vara försiktig med detta bruk, för att inte i onödan störa sin läsare.

Hur vissa ord glider mellan att vara räknebara eller inte har jag tidigare diskuterat med exemplet åkerfräken: Kan man säga en åkerfräken, flera åkerfräknar eller pratar vi hellre om mycket och lite åkerfräken? Det finns givetvis många fler exempel. Kommentatorn Nulle_utan_prickar tar upp personal. För vissas inre grammatik är personal en oräknebar massa, men många andra språkbrukare tvekar inte att säga flera personal. ”En personal går över till avdelning 1b för att hjälpa till med kvällsmatningen” minns jag att våra arbetsrutiner löd när jag arbetade på sjukhem. ”Vi behöver vara tre personal på morgonen” kunde det också heta. För mångas språkkänsla kan detta kännas ovant och knöligt, men samtidigt måste man erkänna att användningen har vissa fiffiga fördelar. Det är omöjligt att missförstå, och motsvarande formulering med personal som oräknebart substantiv skulle bli mångordigare: ”Vi behöver vara tre personer i personalen på morgonen”.

Som nörd tyckte jag dock inte att det mest spännande med era kommentarer var era åsikter om just hänsyn, utan vilka argument och vilken språksyn ni grundar dem på. En vanlig utgångspunkt, nästan ett axiom i många språkriktighetsdebatter, är  ”nytt är dåligt” eller ”språkförändring är förfall”. Så här skriver kommentatorn Fredrik Östman:

Att låta betydelsen av ordet ”hänsyn” flyta över i två, eller flera, helt olika begrepp eller företeelser som råkar användas eller omnämnas ofta i dess kontext förefaller över måttan korkat och osnyggt, motsatsen till snille och smak.

Så det finns väl inget som kommer att stoppa den ”utvecklingen”.

Denna reaktion är vanlig: när man ser ett språkdrag man inte gillar utgår man reflexmässigt från att det är en nymodighet, och alltså per definition dåligt, enligt axiomet ”språkförändring är förfall”. Men att allt som man inte gillar är nytt stämmer tyvärr inte. Särskrivningar har till exempel en lång historia, trots att många vill döma ut det som en nymodighet. Ordet hänsyn är faktiskt inte så gammalt – det lånades in från danskan under mitten av 1800-talet. Och redan då finns, som kommentatorn Peter_GBG påtalar, plurala belägg.

Men även när vi faktiskt kan slå fast att nåt är en språklig innovation, finns det vissa generaliserbarhetsproblem med axiomet ”språkförändring är förfall”. De flesta människor godtar utan vidare påståendet att språket har förändrats genom mänsklighetens historia. De allra flesta har nog också uppfattningen att Homo habilis hade sämre möjligheter än vi till precist språkbruk, eftersom de inte hade lika bra talorgan, och att saker som skriftspråkssystem, allmän folkskola, universitet och standardiserade ordlistor har utvecklat våra kommunikativa möjligheter i en positiv riktning.

Det råder alltså utbredd konsensus om att vi haft en relativt godartad språklig utveckling, men som vid en viss tidpunkt övergått i ett förfall. Ur historisk och vetenskaplig synvinkel är det intressant att ställa den uppenbara frågan: När inträffar denna brytpunkt?

Svaret blir olika beroende på vem man frågar. Vissa skulle säkert svara för 50 eller kanske 100 år sen, men jag skulle gissa att det allra vanligaste svaret är ”när jag gick i småskolan, då världen var ren och enkel, då kvinnorna var vackra och då det flödade av honung och mjölk”. Om vi ritar upp genomsnittsmänniskans uppfattning av språklig renhet, höghet och styrka (y-axeln) som en funktion av tiden (x-axeln) skulle det alltså se ut ungefär så här:

Det är nu vi upptäcker det vetenskapliga generaliserbarhetsproblemet. Det bottnar just i det faktum att varje människa har sin egen egocentriska syn. Eftersom jag är född 1983 inträffar min historiska brytpunkt år 1991. För andra läsare hamnar brytpunkten på 60-talet, för Selma Lagerlöf sker brytpunkten år 1867 och vikingarna lär inte ha haft nån småskola, men det verkar rimligt att tidsfästa brytpunkten till nån gång mellan år 800 och år 1000. Det sistnämnda innebär att boktryckarkonsten, statliga utbildningssystem och internet alla är exempel på saker som bidragit till det språkliga förfallet och som därför måste bort.

Så vems egocentriska brytpunkt ska vi välja som norm för språkriktighetsarbetet? Min, din eller Selma Lagerlöfs? Hur vi än gör kommer en majoritet att bli missnöjda. Ett blygsamt förslag är därför att istället försöka förankra idén om att den egocentriska språkriktighetsuppfattningen inte är en lämplig utgångspunkt för ett långsiktigt hållbart språkvårdsarbete.

Återkomsten

Eftersom flera läsare har hört av sig och undrat hur länge min vinterdvala egentligen ska hålla på, tänkte jag att det kunde vara dags med ett litet livstecken. Språkbloggen ämnar komma tillbaka med full kraft i nästa vecka, och lite nya kviss ska det också bli. Till dess kan ni få berätta vad er språkkänsla säger om ordet hänsyn i plural. Tycker ni att nedanstående autentiska exempel fungerar väl eller låter konstiga?

Under min tid som tandläkare har jag alltid eftersträvat att ta så stora hänsyn som möjligt och göra behandlingen så skonsam som möjligt.

Problemen är stora och komplexa med många inblandade parter och många hänsyn att ta.

Vilken form av gravplats man väljer styrs alltså av flera hänsyn.

Anledningen till detta är att personliga hänsyn eller relationer forskare emellan inte skall kunna påverka bedömningen av manuskripten.

Han var en hängiven kristen och hans rättrådighet omvittnas av flera källor. Han tog inga hänsyn till börd, rikedom eller fattigdom.

Veten I, när personböjningen försvann?

Gårdagens inlägg handlade om personböjning av verben, och jag tog upp att man så sent som i 1917 års bibelöversättning hittade formerna I bliven och I förstån, istället för ni blir och ni förstår. Men detta betydde inte att man pratade så för ett sekel sen. Tvärtom var dessa former kraftigt föråldrade redan då, och användes sannolikt för att det ålderdomliga gav texten en högtidlig prägel. Formerna vi kallom, I kallen, de kalla började försvinna ur talet redan på 1500-talet, men hängde alltså kvar i den konserverande skriften under flera hundra år. Först mot slutet av 1700-talet fick vi en skriftspråksstandard där vi frångått personböjningen och enbart böjde i singular och plural. Som ni ser är det tredje person plural, de-formen, som trängt ut kallom och kallen.

jag kallar
du kallar
det kallar
vi kalla
ni kalla
de kalla

Återigen är böjningsparadigmet ovan inte en återspegling av 1800-talssvenskens talspråk. Faktum är att många människor började säga vi kallar flera hundra år tidigare. Men hur kan vi veta detta, när det inte finns några ljudinspelningar och inte heller särskilt många vetenskapliga beskrivningar av talet?

Ett sätt är att studera felskrivningar, eftersom de avspeglar hur människors egentliga språkkänsla och uttal förhåller sig till skriftnormen. Om framtida forskare skulle studera bloggtexter från idag, skulle de kunna räkna ut att vi inte gör nån uttalsskillnad mellan kort ä och kort e – det visas nämligen av att vi ibland skriver i stort sätt istället för i stort sett. Forskare skulle också kunna se att vår inre grammatik har tappat kasusdistinktionen för pronomen i tredje person plural, eftersom de, dem och dom alla förekommer både som subjekt och objekt.

Kent Larsson har studerat dramadialoger från 1600-talet. Studien visar att så mycket som en fjärdedel av de plurala subjekten vi, ni och de tog en singular verbform, som kallar eller läser. Men precis som många idag talar sig varma för att upprätthålla distinktionen mellan de och dem, fanns också då konservativa krafter som ville få bukt med avarter som de har eller de kom. Så här skrev en latinlektor vid Skara gymnasium år 1753:

Den afkortning, som jag sett några bruka, i det man skrifwit: de tog, de kom, de har &c. för de togo, de kommo, de hafwa, stödjer sig endast på en wiss talart, som ifrån den allmänneliga, och i synnerhet språkets art, är wida åtskild.

Om det är nånting som språkvetenskapen kunnat visa är det att inget mänskligt språk är statiskt, utan att det ständigt formas av de språkbrukare som skapat och traderar det. Men citatet ovan visar ett annat synsätt, där språkbrukarna snarast ses som en störande parasit som misshandlar den helt autonoma och av människor oberoende entitet som språket utgör.

Hur de plurala verbformerna slutligen försvann ur den vårdade sakprosan berättar nästa blogginlägg.

KD och vålnadsbidraget

Det är spännande att fundera på hur ett och samma ord kan utveckla vitt skilda betydelser. Visste du till exempel att vårdnad och vålnad egentligen är samma ord från början? Det fornsvenska rd (eller egentligen , som i ett engelskt th-läspljud) har ofta övergått först ett tjockt l, och sen i ett vanligt l-ljud. Ibland har detta också lett till ändrad stavning, till exempel i storvulen, utböling och hin håle, som alla tidigare haft rd istället för l. Det fanns dock regionala uttalsskillnader, vilket är anledningen till att man än idag kallar föregående år för i fjor i Sydsverige men i fjol i resten av landet.

Verbet vårda har haft parallellformen våla, vilket substantiverats i vårdnad och vålnad. Och att vårda är ju att beskydda och vakta, så en vålnad var ursprungligen en skyddsande. Så sent som 1800-talets början kunde vårdnad och vålnad fortfarande användas i samma betydelse. Numera använder vi ju bara vålnad i betydelse ande eller spöke.

Egentligen är det alltså mest en språklig slump att föräldrar idag har vårdnadstvister och inte vålnadstvister om barnen. Och tänk om pappor som vill vara hemma med sina barn skulle kunna söka vålnadsbidrag. Kanske en valfråga för KD?

Söndagsintervjun

”Mina gestalter lider av att något fattas”

Marie NDiaye.

FOTO: Mathieu Bourgois

”Inget behov att försvara mig”

Alice Bah Kuhnke

Utlovar ett ”bibliotekslyft”.

Utmärkt S-märkt adelskalender

Recension

Partiledaren som klev in i kylan.

Pekas ut som en av de drivande

Suhonens bok: De deltog i spelet bakom Juholts fall.

”Jag plockade äpplen som en knasboll”

Krönika

Andres Lokko går på rave.

Konsumenter på kollisionskurs

Ekonomiteater

Pengasnurr i Khemiris nya.

Turkisk popkulturs förändrande kraft

Kulturchefen

Såpoperans soft power.

Blir det okej att rösta på böghat i nästa val?

Krönika

Harry Amster om SD-väljarna

Tv-tittare: SD behandlades illa

347 personer anmälde SVT:s EU-valvaka.

Om ytliga klyschor
på Instagram

Sthlmsnatt

48 bilder på dimman i morse.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

”De ökade klyftorna
trivialiseras i Sverige”

Krönika

Om viktigt bränsle debatten.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.