Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Det var alldeles för längesen jag språkpolisade här i bloggen. Om man klickar på etiketten Språkpolisen tycker till i etikettmolnet visar det sig ofta vara språkpolisande läsarmejl som följs av mina outhärdligt liberala kommentarer. Men idag tänker jag gå till attack mot ett skiljetecken som är minst lika illa överanvänt som semikolonet, nämligen snedstreck.

Eller snedstreck/slash, som vissa säkert hade föredragit att skriva. Här följer nu mina invändningar mot snedstrecket.

Snedstreck är vagt och otydligt
Det råder delade meningar om hur strecket egentligen ska förstås. Oftast betyder det eller, men rätt ofta verkar det lika gärna kunna betyda och eller nåt annat mer långsökt:

1. Vi kommer tisdag/onsdag.
2. Jag har köpt en ny dator/pc.

Betyder exempel 1 att vi kommer en av dagarna tisdag och onsdag? Eller att vi kommer både på tisdagen och onsdagen? Eller att vi kommer på tisdagen och stannar över till onsdagen? Eller att vi kommer på natten i skarven mellan tisdag och onsdag?

Och exempel 2 borde rimligtvis betyda ”jag har köpt en ny dator som är en pc”. Då skulle man egentligen lika gärna kunna nöja sig med att säga antingen ”jag har köpt en ny dator” eller ”jag har köpt en ny pc”. Om det är så att man verkligen vill betona att man inte köpt en mac eller en industriserver, skulle man kunna skriva ”jag har köpt en ny dator: en pc”.

Var gång du vill skriva snedstreck, fundera över vad du menar med det. Om du menar eller: Skriv eller! Med bokstäver. Om du menar och, skriv och. Om du menar nåt helt annat, skriv det istället. Var tydligt istället för vag.

Snedstreck används av lata skribenter som inte orkar välja bland synonymer
Som skribent gör man ständigt val mellan olika ord. Det är din uppgift att välja det bästa ordet bland möjliga synonymer. Vissa lata skribenter lägger dock över denna uppgift på läsaren, genom att ta med en två, tre synonymer separerade med snedstreck. Gör inte det. Exempel 3 förklarar varför:

3. Det är tröttsamt/jobbigt för läsaren/mottagaren av din text att behöva/vara tvungen att välja mellan flera olika uttryck/synonymer/ord som betyder samma sak, och det gör att både texten och lästiden förlängs/tar längre tid att läsa.

Snedstreck försvårar läsningen
Det anses allmänt att snedstreck försvårar läsningen och att man därför bör vara restriktiv med det i brödtext. Särskilt svårt kan det bli när man som i exempel 3 ovan inte vet hur många ord som är inblandade i snedstrecksuttrycket. Ska det segmenteras

”välja mellan
– flera olika uttryck
– synonymer
– ord som betyder samma sak”

eller

”välja mellan flera olika
– uttryck
– synonymer
– ord
som betyder samma sak”?

Skriv läsarvänligt, istället för att skicka vidare din tankeoreda och beslutsångest till läsaren. Rensa undan snedstrecken.

Snedstreck är en amatörmarkör
Professionella skribenter använder sällan snedstreck. Leta i en dagstidning, ett magasin eller en roman, och du kommer att upptäcka att det dröjer länge innan du hittar ett snedstreck. Skälen finns listade ovan. Om du använder snedstreck riskerar du alltså att signalera att du är en ovan skribent, och det är ju onödigt.

Får man aldrig använda snedstreck?
Jo, det får man. I tabeller, blanketter eller andra ställen där utrymmet är begränsat kan man behöva använda snedstreck istället för eller. I uttrycket och/eller behövs snedstrecket också. Men tänk på att och/eller oftast kan ersättas av ett enkelt eller. Skriv inte

Om du är gammal och/eller har ett funktionshinder har du förtur

när du lika bra kan skriva

Om du är gammal eller har ett funktionshinder har du förtur.

Snedstreck har också en specialfunktion, nämligen att markera en tidsperiod som innehåller delar av eller ligger i skiftet mellan två andra perioder:

Vi vill tacka alla elever och lärare för läsåret 2011/2012.
Roskildefestivalen äger årligen rum i månadsskiftet juni/juli.

Det används också i några etablerade förkortningar som

Ylva Byrman c/o Svensson (care of)
S/S Titanic (steamship).

Så rubrikens uppmaning kanske var väl hård. En bannlysning är att ta i. Men var förbaskat restriktiv med snedstreck!

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

De språkliga högtidsdagarna duggar tätt i början av februari. Knappt har vi hunnit återhämta oss från firandet av Grammatikdagen förrän det är dags att högtidlighålla nästa språkliga fenomen: den 6 februari är Semikolonets dag.

Ett sätt att inleda dagen är att testa om du är en semikolonmissbrukare, genom att göra det test jag satte ihop i höstas. Sen kan du lyssna på semikolonsången, titta på semikolonfrimärken formgivna av Pontus Björlin och läsa Språkrådets regler för hur semikolon används. Vi kan också repetera Språkrådets råd för hur man framför allt inte bör använda semikolon:

Semikolon skall inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt. Det är i dag ett vanligt – men felaktigt – bruk. Skriv alltså inte:

Telefonen finns i följande färger; röd, svart och gul.

utan:

Telefonen finns i följande färger: röd, svart och gul.

Men allt detta är nånstans att stoppa huvudet i sanden. Det vi borde göra är att ägna dagen åt att studera hur semikolon faktiskt används. Om vi ur studien räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Om vi hade haft en folkomröstning skulle stycket jag nyss skrev se ut så här:

Språkvården säger; ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen; ”Semikolon är det nya kolon!”

Men om nu semikolon är det nya kolon, vad händer då med det gamla kolon? Ni vet de där två prickarna i lodrät rad som man kan använda före uppräkning, exemplifiering eller citat som signalerats av anföringsverb. Kommer kolon att föra en tynande tillvaro, utmanövrerad av det allt populärare semikolonet?

Det får tiden utvisa. Men eftersom de okritiska semikolonentusiasterna verkar vara så många, behöver man knappast ha dåligt samvete om man förbigår 6 februari med tystnad. Semikolon behöver inte min uppvaktning. Däremot har jag minsann redan antecknat i almanackan att det är Kolonets dag den 5 november.

Ylva Byrman

I andra bloggar bjuder man idag på storslagen öppning av första luckan i en julkalender. Här på SvD:s språkblogg bjuder vi istället på vad vi med vår världsfrånvända smak uppfattar som godbitar i vintermörkret:

– en handritad teckning, härligt amatörfotograferad med darrig mobilkamerahand
– de julmysigt magiska orden ”icke-restriktiv relativsats”
– del 6 i kommateringsföljetongen (som började här).

Låt oss börja denna färd i advent med att ta oss an begreppet parentetiskt inskott. Det är inskjuten extrainformation som kan strykas utan att meningens grundbetydelse eller grammatiska grundstruktur förändras. Betrakta mening 1a:

1a. Alla som jobbar här är intresserade av att rädda jobben.

Denna meningen kan vi bygga ut genom att lägga till mer information i ett parentetiskt inskott. Vi kommaterar då både före och efter inskottet:

1b. Alla som jobbar här, oavsett om de är fackligt engagerade eller inte, är intresserade av att rädda jobben.

Grundbetydelsen av meningen är oförändrad – alla vill rädda jobben – men vi tydliggör att också de med brist på fackengagemang vill ha kvar sina jobb.

Parentetisk information kan också läggas i en relativsats, en bisats som följer direkt efter det substantiv man vill ge information om :

2. Den äldsta dottern, som är 19 år och oerhört motorcykelintresserad, håller på att spara ihop till en ny hoj.

Den kursiverade satsen är en icke-restriktiv relativsats. Som ni ser är det en form av parentetiskt inskott, eftersom det kan strykas. Vi kan därför också kalla det för en parentetisk eller icke-nödvändig relativsats. Men en relativsats kan också vara restriktiv, vilket innebär att den är nödvändig för att precisera substantivets syftning så att vi korrekt förstår vilka personer eller objekt som avses. Kursiveringen i mening 3 visar ett exempel på en restriktiv relativsats, och notera att vi då inte sätter några komman:

3. Den dotter som är 19 år håller på att spara ihop till en ny motorcykel, men den yngre dottern tycker att det är idioti.

Stryker vi ”som är 19 år” fungerar inte mening 3 längre. Den satsen är inte bara en extra upplysning om dottern, utan behövs både för att meningen ska fungera grammatiskt och för att det ska bli tydligt vilken dotter som avses.

Det går att konstruera exempel där en och samma mening kan tolkas olika beroende på kommateringen runt just relativsatser:

4a. Politiker som har bra betalt ska inte klaga på lönen.
5a. Politiker, som har bra betalt, ska inte klaga på lönen.

I exempel 4 signalerar avsaknad av komma att vi har en restriktiv relativsats – den sätter restriktioner på vilka politiker som avses. Tolkningen blir att vissa politiker har dåligt betalt, men de av politikerna som har bra betalt ska inte klaga. I exempel 5 har vi parentetisk kommatering – vi bör kunna stryka det som står mellan kommatecknen och får då ”Politiker ska inte klaga på lönen”. Tolkningen måste alltså bli att alla politiker har bra betalt, eftersom kommateringen signalerar en icke-restriktiv relativsats.

Mening 4a och 5a är bra för att förklara skillnaden mellan restriktiva och icke-restriktiva satser. Men tänk på att det är dumt att skriva meningar där tolkningen är helt beroende av kommatecken. Formulera hellre entydiga meningar:

4b. De politiker som har bra betalt ska inte klaga på lönen.
5b. Eftersom politiker har bra betalt ska de inte klaga på lönen.

 

Erkännande: Det är totalt onödigt av mig att blanda in termen ”icke-restriktiv relativsats”. Om man varit pedagogisk hade man nöjt sig med att tala om parentiska respektive nödvändiga bisatser. Men då får man inte den där extra myskänslan som orden ”icke-restriktiv relativsats” ger.

Ylva Byrman

Sist skrev jag om satskommatering – en i svenskan numera övergiven kommateringsprincip. Den går ut på att man sätter komma vid varje satsgräns. Såhär:

Jag tycker, att det är viktigt, att den, som är sjuk, får läkarvård.

Idag tillämpar vi istället principen om tydlighetskommatering, vilket innebär att man sätter komma på ett sätt som stödjer läsningen och ökar tydligheten. Normalt innebär det färre komman än med satskommatering, och i exemplet ovan kan man utan tvekan stryka alla kommatecken och skriva:

Jag tycker att det är viktigt att den som är sjuk får läkarvård.

Ett alternativ kan vara att sätta komma vid satsgränsen mellan viktigt och att. Såhär:

Jag tycker att det är viktigt, att den som är sjuk får läkarvård.

Detta komma bryter förvisso mot en av tydlighetskommateringens grundprinciper, eftersom det som följer efter kommat är en nödvändig bisats. Denna princip får man dock bryta mot, om det främjar läsbarhet och tydlighet. I just denna mening tycker jag att komma vid satsgränsen är lika läsvänligt som den kommalösa varianten, men jag skulle själv välja den kommalösa. Vad föredrar ni bloggläsare?

Några enstaka själar försvarar satskommateringen (okej, det får väl erkännas att det i Danmark är mer än några enstaka själar). Argumentet är då oftast att tydlighetskommatering innebär en regellöshet som försvårar för skribenten. Det är en till viss del berättigad kritik. Den skribent som en gång lärt sig satskommatering behöver aldrig fundera över när komma är lämpligt, eftersom det bara är att konsekvent och mekaniskt tillämpa regler. Tydlighetskommatering lägger ett större ansvar på skribenten att kommatera på det sätt som ger läsaren den behagligaste läsupplevelsen och den mest lättolkade texten. Med tydlighetskommatering får skribenten en större valfrihet men tvingas därigenom till mer reflexion och fler aktiva beslut under skrivprocessen.

Att tydlighetskommatering skulle innebära total regellöshet är inte sant. Tvärtom. Det finns tydliga huvudprinciper som beskrivs på ett stringent vis i Svenska skrivregler, avsnitt 12.5, och på ett mer pratigt och reflekterande sätt här i Språkbloggens kommateringsföljetong. Dessa principer bör man lära sig utantill och tillämpa med gott omdöme.

Satskommateringens förespråkare brukar tillhöra kategorin människor som älskar entydiga och lättillämpade regler, ja så till den milda grad att de tycker att det är viktigare att regler finns, än att reglerna faktiskt fyller en funktion. Pöbeln behöver handfast ledning – om de sen leds rätt eller inte är av underordnad betydelse. Som ni säkert gissat delar jag inte denna ideologiska uppfattning. Jag tror inte att det går att få välfungerande system om inte människor själva kritiskt reflekterar över ändamålsenligheten i sina handlingar.

Nåväl, för att återgå till den mer konkreta och mindre filosofiska kritiken: satskommatering kan ofta göra det svårare för läsaren att identifiera parentetiska inskott. Dessa inskott är ämnet för Kommatering, del 6, och tills dess kan ni fundera över hur läsvänligt det blir om man satskommaterar följande mening:

Jag tycker att det är viktigt, både ur etisk och samhällsekonomisk synvinkel, att den som är sjuk får läkarvård.

Ylva Byrman

Det är dags att lägga ytterligare ett avsnitt till kommateringsföljetongen som utlöstes av ett läsarmejl till Språkbloggen. Den som inte läste då kan titta på del 1, del 2 och del 3, men annars kommer här en snabbrepetition. Man sätter normalt komma mellan fullständiga huvudsatser i samma mening, det vill säga såna som hade kunnat vara självständiga meningar.

1. Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna, och helgerna tillbringade de med sina respektive familjer.

Däremot sätter man normalt inte komma om den andra satsen lånar en satsdel av den första, som i exempel 2 nedan. Där sätter vi helst inte komma efter svettiga, eftersom ”blev lite sura över att duschen var trasig” lånar sitt ”vi” av första satsen.

2. Vi kom hem svettiga och blev lite sura över att duschen var trasig.

Mellan huvudsats och bisats kan man sätta ut komma om man tycker att det underlättar läsningen, som efter sensationell i detta exempel:

3. Greys vampyrberättelse är ur historisk synpunkt rätt sensationell, eftersom den i flera hänseenden tvingar oss att skriva om vampyrberättelsens historia.

Det var repetition, och nu kommer det nya: Det finns en typ av bisats som man aldrig kommaterar före, nämligen det man brukar kalla för nödvändiga bisatser. Det är såna som krävs för att meningen ska bli grammatiskt fullständig. I exemplen nedan är dessa bisatser understrukna.

4. Jag säger alltid vad jag tycker.
5. Han undrar varför du inte gillar honom.
6. Regeringen hoppas att krisen ska vara över för den här gången.

Men låt oss åter citera det brev som utlöste kommateringsföljetongen.

Hej Ylva!
Irriteras jag i onödan över att man idag mellan två fullständiga satser förutom och också sätter dit ett kommatecken? xxxxx, och xxxxxxxx

För femtio år sedan, när jag gick i skolan, resulterade detta i en röd bock i kanten. Nu har jag fått höra, att kommatecknet ska vara där för att markera en paus, när man läser.

Ska jag lära om? När tog man ett nationellt beslut om denna förändring?

Betrakta meningen ”Nu har jag fått höra, att kommatecknet ska vara där…”. Jämför med exempel 4–6. Som ni ser bryter brevskrivaren mot den regel jag nyss nämnde: hon sätter kommatecken före en nödvändig bisats. Därigenom tillämpar hon det som kallas för satskommatering – en kommateringsprincip som lärdes ut i skolorna för längesen och som i princip går ut på att man alltid markerar satsgräns inom en mening med kommatecken. Så här kunde det se ut:

En grundsats, som mina föräldrar troget följde, var att göra stor skilnad mellan sådana fel, som endast äro barnsligheter, och sådana, som beteckna ett gryende moraliskt lyte. Regeln är, att afundsjuka, olydnad och lögnaktighet, som innehålla förebud för verkliga karaktersfel, skola straffas mycket allvarsamt. Jag bestraffades på detta sätt två gånger i så späd ålder, att jag alls icke minnes sjelfva händelsen och skulle ej nu veta något derom, om jag icke hade hört min mor berätta för mig, att så hade tillgått. Men ingendera gången begagnades ris, blott flata handen. Annat tuktomedel behöfves icke på en späd varelse, men stor vigt ligger derpå, att tukten tillämpas i sin rätta tid och ingalunda hänskjutes till den ålder, då barnet har lärt sig att, såsom det säges, »förstå» något.

Detta sätt att kommatera är bökigt för skribenten och underlättar inte läsningen nämnvärt – snarare störs läsflödet av att kommatecknen hackar upp texten. Dessutom uppträder kommatecknen ofta på ställen där det inte är naturligt för högläsaren att ta en paus. Därför har vi i svenskan skrotat satskommatering till förmån för principen som kallas tydlighetskommatering. Som namnet föreslår går den ut på att man försöker kommatera på ett sätt som ökar tydligheten och underlättar läsningen, enligt de principer jag skisserat ovan.

 

Följetongen fortsätter med Kommatering, del 5.

Ylva Byrman

Snart är oktober slut, varför det är hög tid att introducera månadens gästbloggare: Kristina Schött, examinerad språkkonsult. Hon arbetar som lärare vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet och har varit med och skrivit Studentens skrivhandbok. Dessutom är hon inbiten skiljeteckenskramare, och idag slår hon ett slag för det stilistiskt kontroversiella utropstecknet.

 

Månadens gästbloggare: Kristina Schött

Nyligen hade jag anledning att prata med ett gäng människor i tjugofemårsåldern om hur de skrev e-post. Jag hade nog tänkt mig att det skulle bli en del diskussioner – till exempel om ifall det heter e-post, mail eller mejl. Men det som i stället ledde till längst och hetast debatt var att jag tyckte de skulle inleda sin korrespondens med ett ”Hej!”. Själva ordet var det inte fel på, utan utropstecknet. Och de är inte ensamma om sina synpunkter.

När jag gick i skolan lärde jag mig att utropstecken används efter interjektioner som oj, aj, hej, nämen och så vidare. Utropstecken ska också sättas efter meningar med verb i imperativform, alltså uppmaningar: ”Öppna fönstret!” Dessutom kunde de användas när man ville markera till exempel förvåning: ”Nu är det jul igen!” Ett ganska användbart skiljetecken, skulle jag säga. Om jag läser en litterär text och någon i stället valt en vanlig punkt efter den typen av uttryck skulle jag uppleva det som mycket markerat:

– Hej.
– Hej.
– Aj.
– Gjorde det ont?
– Inte särskilt.

Ja, du ser. Verkar inte de karaktärerna märkligt nollställda? Och det är ju perfekt, om det är det jag vill visa. Men om punkten är normalform har jag utplånat en nyans.

Någon gång, och jag är osäker på när, började utropstecknets betydelse dock glida. Kanske sammanföll det med att väldigt många fjortonåriga flickor började blogga? För i stället för att vara ett ganska neutralt och användbart tecken verkar det ha övergått till att markera faktiska utrop. Att använda utropstecken är ungefär som att skriva ALLT MED VERSALER! Fast inte argt skrikigt, utan mer flåshurtigt.

Så långt har det gått (och ja, den formuleringen avslöjar min höga ålder) att Språkrådet numera tycker att man lika gärna kan skriva ”Hej,”. ”Men det är ju engelska!” tänker jag. Fast det är det inte heller, för i engelskan har man mer och mer gått ifrån att skriva ut kommatecknet. Det anses nämligen en smula gammaldags. Hur som helst, Språkrådet tycker att man kan skriva ”Hej, tack för ditt brev” med radbrytning efter ”Hej,”. Så här:

Hej,
tack för ditt brev.

Som om det vore centrallyrik man skrev och inte ett mejl! För inte gör vi normalt sett radbrytning så.

Jag tycker det är dags att reclaima utropstecknet! Det tar inte upp platsen på tangentbordet bara för de få tillfällen du vill låta klämkäck. Det är användbart till mer än så. I den sanna mångfaldens anda tycker jag att alla skiljetecken ska få komma ut och röra sig med viss regelbundenhet (ja, Ylva Byrman, även semikolonet). Så lev lite farligt, våga ett utrop!

Ylva Byrman

Om jag skulle ge ett bra och lättmemorerat svar på frågan ”Hur använder man semikolon?” skulle det lyda som följer:

Låt bli!

Semikolon är utan tvekan vårt mest missbrukade skiljetecken. För att se om du är en av missbrukarna eller befinner dig i en riskzon gör du följande enkla test. Välj det påstående som stämmer bäst in på dig:

1. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Det finns två betygssteg; godkänd och väl godkänd.”

2. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Semikolon är vårt mest felanvända skiljetecken; en majoritet av svenskarna har ytterst dimmiga uppfattningar om hur det ska användas.”

3. Jag använder ogärna semikolon och skulle därför inte skriva nån av exempelmeningarna ovan.

Och så här tolkar du svaret:

Du valde alternativ 3: Utmärkt! Fortsätt så! På journalisthögskolor är det första man gör att förbjuda semikolonet. Total avhållsamhet är alltid det säkraste sättet att undvika att fastna i missbruk.

Du valde alternativ 2: Godkänt. Det är helt korrekt att semikolon kan användas för att binda samman två fullständiga huvudsatser som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Men du bör ändå vara uppmärksam så att ditt semikolonbruk inte övergår i ett missbruk. Visst kan semikolonet ge den där stilistiska guldkanten, men det är viktigt att sätta gränser. Max ett semikolon om dagen. Max tre semikolon i en tiosidig rapport.

Ställ också följande kritiska frågor till dig själv: Kan du bergsäkert redogöra för vad som är skillnaden mellan en huvudsats och en bisats? Och hur är det med skillnaden mellan en huvudsats och en nominalfras? Om du tvekar är det bättre att välja alternativ 3, total avhållsamhet. Tänk på att det är sällsynt att semikolon gör nåt för en text som inte en omformulering eller ett annat skiljetecken skulle göra minst lika bra.

Du valde alternativ 1: Illa! Du är en semikolonmissbrukare. Du har inte full kontroll över dina stilistiska verktyg, du lyckas inte upprätthålla gränsen mellan kolon och semikolon i vardagen och dessutom påverkas din omgivning negativt av dina texters förvirrande paussignaler. Det blir uppenbart för din arbetsgivare att du aldrig läst Svenska skrivregler, vilket kan påverka din karriär negativt om du har ett skrivande yrke.

Varför gruppen semikolonmissbrukare blivit större är svårt att säga säkert. De flesta skaffar sig under grundskolan goda vanor för användning av punkt, kolon och komma. Men när man kommer upp i tonåren börjar man experimentera genom att byta ut kolon mot semikolon och snabbt utvecklas ett missbruk. Kanske är det den där hisnande kicken man upplever första gången man prövar att hålla nere Skift samtidigt som man trycker komma. Kanske är det semikolonets blandning av sensuell grafisk elegans och akademisk formalitet som gör att missbrukaren upplever sig tillhöra en exklusiv skara.

Tyvärr är semikolonmissbrukarna idag så många att det knappast är nåt exklusivt över dem. Men det finns goda nyheter: Det är lätt att sluta. Jag hade gjort det redan idag!

Mer om semikolon och hur du skaffar dig nya sunda skiljeteckensvanor finns via följande länkar:

Språkrådet, Punkt, komma, kolon, semikolon eller tankstreck – vilket skiljetecken ska jag välja?
Språkrådet, Semikolonets dag
Språkvårdssamfundet, Semikolon, kolon och tankstreck
Helena Englund, Semikolon

Ylva Byrman

(Läs tidigare delar här: Kommatering, del 1, och Kommatering, del 2.)

Ska man kommatera i nedanstående fem meningar, och i så fall var?

1. Greys vampyrberättelse är sensationell eftersom den i flera hänseenden tvingar oss att skriva om vampyrberättelsens historia.
2. Hur kan vi få reda på sanningen när informationen hela tiden stryps?
3. Genom att han kopplar samman spridningen av spåntekniken med spridningen av de moderna Homo sapiens kommer han att stödja teorin om diffusion.
4. Om Lothair uppskattade Kleists bleka användning av motivet tycks publiken ha varit av annan åsikt.
5. Om det blir fel tänds varningslampan.

Det som är gemensamt för alla meningarna är att de innehåller varsin bisats. I exempel 1–2 står bisatsen sist och i exempel 3–5 står den först. En bisats känns igen på att den inte kan stå självständigt och att den får en annan ordföljd än huvudsatsen om man sätter in inte (mer om detta här).

Ofta underlättas läsningen av ett komma mellan huvudsats och bisats, men det beror på satsernas längd och inbördes förhållande. I exempel 1 skulle jag rekommendera ett komma:

1. Greys vampyrberättelse är sensationell, eftersom den i flera hänseenden tvingar oss att skriva om vampyrberättelsens historia.

Exempel 2 kan däremot klara sig bra utan ett komma efter ”sanningen”. I exempel 3 inleds meningen av en lång bisats. Man bör vara restriktiv med att inleda meningar med alltför långa bisatser, eftersom det belastar korttidsminnet. Men ibland är det befogat, och då är ett kommatecken att rekommendera:

3. Genom att han kopplar samman spridningen av spåntekniken med spridningen av de moderna Homo sapiens, kommer han att stödja teorin om diffusion.

I exempel 4 är den inledande bisatsen kortare, men också här kan ett komma stödja läsningen:

4. Om Lothair uppskattade Kleists bleka användning av motivet, tycks publiken ha varit av annan åsikt.

I exempel 5 skulle jag avstå från ett komma efter ”fel”. Bisatsen är så kort att det inte behövs. Men bruket av kommatecken mellan huvudsats och bisats är en avvägningsfråga, och det finns garanterat bloggläsare som inte skulle kommatera som jag i ovanstående meningar. Över till er!

Följetongen fortsätter med Kommatering, del 4.

Ylva Byrman

Gårdagens inlägg handlade om kommatering vid samordning av fullständiga huvudsatser. Vi sätter av tydlighetsskäl normalt ut komma efter den första satsen i en mening av följande slag:

Vi kom hem svettiga, och Peter blev lite sur över att duschen var trasig.

Dagens inlägg handlar om kommatering mellan två huvudsatser där den ena satsen lånar en satsdel från den andra. Betrakta följande mening:

Vi kom hem svettiga och blev lite sura över att duschen var trasig.

Meningen består av två huvudsatser. Den första är fullständig: ”vi kom hem svettiga”. Den andra saknar subjekt: ”blev lite sura över att duschen var trasig”. Vi behöver inte skriva ut subjektet i den andra satsen, eftersom det är självklart att det fortfarande är ”vi” som är subjekt. När satser på detta sätt delar på en satsdel, i det här fallet subjektet, brukar man inte sätta komma mellan dem.

Grundprincipen är alltså att kommatera mellan fullständiga huvudsatser, men inte mellan såna som delar på en satsdel. Detta låter som en enkel och trygg princip, men ofta har man goda skäl att bryta mot den. Till exempel är det inte nödvändigt att kommatera mellan fullständiga satser om de är mycket korta. Båda meningarna nedan är korrekta.

Lisa spelade och pappa sjöng.
Lisa spelade, och pappa sjöng.

Jag skulle i de flesta fall välja den första varianten, för att få driv framåt i texten. Kommat bidrar till att hacka upp meningen. Men om skribenten vill ha en extra paus kan den andra varianten med komma vara lämplig.

Ibland kan det vara bra att kommatera mellan två satser som har gemensam satsdel, om man upplever att en paus underlättar läsning eller tolkning. Här lånar jag ett exempel från Svenska skrivregler:

Denna omfattande tillbyggnad planerades och påbörjades under Peter den store, men blev inte fullbordad förrän under Katarina I.

Det är inte alltid enkelt att avgöra när kommatecken är lämpligt. Vi kan prova att bygga ut vår tidigare exempelmening. När vill du sätta in ett komma efter första satsen?

1. Vi kom hem svettiga och blev lite sura över att duschen var trasig.
2. Vi kom hem svettiga efter träningen och blev lite sura över att duschen var trasig.
3. Vi kom hem absolut genomsvettiga efter ett riktigt tufft träningspass och blev därför lite sura över att duschen var trasig.
4. Vi kom hem trötta och absolut genomsvettiga efter ett riktigt tufft träningspass och blev därför lite sura över att duschen var trasig.

I exempel 4 är väl ett komma lämpligt? Kanske också i exempel 3? Det blir här en smaksak. Det går inte att luta sig mot fasta regler, utan man behöver tillämpa principerna flexibelt och fundera över vad som är bäst för läsaren. Kommateringens uppgift är att underlätta läsningen, inte att visa att skribenten varit duktig nog att memorera regelboken.

Till Kommatering, del 3.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:
Hej Ylva!
Irriteras jag i onödan över att man idag mellan två fullständiga satser förutom och också sätter dit ett kommatecken? xxxxx, och xxxxxxxx

För femtio år sedan, när jag gick i skolan, resulterade detta i en röd bock i kanten. Nu har jag fått höra, att kommatecknet ska vara där för att markera en paus, när man läser.

Ska jag lära om? När tog man ett nationellt beslut om denna förändring?

 

Ylvas svar
Att irritera sig är generellt ett onödigt och tråkigt sätt att fördriva sin begränsade tid på jorden. Men innan jag hinner bli alltför filosofisk, låt mig komma till sakfrågan:

Jag har läst en del artiklar om svenskans kommateringshistoria, och där har jag aldrig sett nämnas den kommateringsregel du åberopar. Både den nutida tydlighetskommateringen och den tidigare använda satskommateringen påbjuder ett komma vid huvudsatsgräns. Däremot har flera bloggläsare reagerat på komma före och, vilket gör mig nyfiken. Om nån läsare kan ge tips på ett verk som skriftligen formulerar ovan nämnda regel, får ni gärna höra av er. Annars är jag böjd att tro, att det helt enkelt handlar om en felaktig övergeneralisering. Det är nämligen helt korrekt att inte ha komma före och i följande samordningar:

I trädgården finns rosor, pioner, tulpaner och syren.
Jag vill inte gå och handla nu.
Barnen leker och är glada.

Om och däremot samordnar två fullständiga huvudsatser av lite längre slag, rekommenderar Svenska skrivregler att man sätter ut ett komma efter den första huvudsatsen. Ett exempel kan illustrera varför. Betrakta nedanstående mening:

Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna och helgerna
tillbringade de med sina respektive familjer.

Hjärnans normala sätt att tolka denna mening är att förutsätta att ”kvällarna och helgerna” utgör en enhet: ”Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna och helgerna”. Först när man kommer till verbet ”tillbringade” förstår man att nåt blivit fel, och hjärnan måste gå tillbaka och tolka om meningen. Då förstår man att Lisa och Botvid enbart brukade umgås på kvällarna, medan de tillbringade helgerna med sina familjer. Det är experimentellt bevisat att meningen ovan tar längre tid att läsa än en mening där vi slipper gå vilse i syntaxen.

Exempelmeningen med Lisa och Botvid illustrerar poängen med att sätta kommatecken mellan fullständiga huvudsatser. Då får läsaren en signal om att det som kommer efter och inte hör ihop med kvällarna utan utgör en helt egen huvudsats.

Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna, och helgerna
tillbringade de med sina respektive familjer.

I detta exempel skulle man också kunna byta ut och mot men, och därigenom hjälpa läsaren ytterligare.

Detta visar att kommatecknet som du fått lära dig att irritera dig på, inte alls är nåt att irritera sig på. Tvärtom! Gläds åt den omsorg som skribenten visat dig genom att tydlighetskommatera.

 

Läs också Kommatering, del 2