Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Svenska Akademiens ordlista, SAOL, revideras med jämna mellanrum. Gamla ord åker ut, och nya kommer in. Vid förra revisionen 2006 ströks runt 6.000 ord. Men inte utan protester. Ord engagerar nämligen människor.

DN:s Lotta Olsson tröttnade på alla gnälliga protester och beslöt att göra nåt konstruktivt istället. Sommaren 2009 startade hon kampanjen ”Adoptera ett ord”, och det fick en enorm uppslutning. Idén gick ut på att välja ett ovanligt favoritord och lova att använda det i vanliga vardagssamtal minst 10 gånger under ett år. Runt 800 personer hörde av sig till Olsson, för att med stor entusiasm bli adoptivföräldrar till ord som tulipanaros, skabrös och etterkvesa.

Ett annat initiativ är bloggen Glömda ord. Varje dag publicerar de ett ord – idag näpen – och uppmanar läsare att i kommentarsfältet rapportera hur de använt ordet. De tvittrar också ut ordet, vilket jag faktiskt tycker är ett bättre forum än bloggen. Trevligt när dagens ord dyker upp mitt i flödet!

Er språkbloggare har knappast märkt ut sig som nån vars språkkonservativa axel man tryggt kan vila huvudet mot för att få tröst när tidens tand gnager sönder de vackra, gamla orden. Snarare är jag en sån där opålitlig typ, vars provocerande progressiva syn bara driver på den språkliga förflackningen. Men till och med jag kan ibland chocka. Senast igår gjorde jag lite lingokonservativ lokalradioreklam, när jag utnämnde halvannan till veckans ord.

Hur går det då egentligen med dessa ordbevararinitiativ? Hur gick till exempel adoptionen av tulipanaros, som betyder ’kombination som är tilltalande i fantasin men knappast möjlig i praktiken’? Jag frågade adoptivmamman Mia Engström, som skamset erkände att hon faktiskt inte lyckats använda ordet 10 gånger under ett år. Och jag tror att hon är synnerligen representativ. Det är lätt att applådera ett nostalgiappellerande initiativ, men svårare att tvinga sig själv till icke-spontan ordanvändning. Bloggen Glömda ord visar samma mönster. Trots hela 1.500 följare på Twitter ekar det ödsligt tomt i de kommentarsfält där ordanvändningen ska rapporteras.

Vi ska nog acceptera att ord stryks ur SAOL på goda grunder. Både näpen och tulipanaros finns för övrigt kvar, så än lever de. Sen ska man minnas att ord inte slutar finnas bara för att de försvinner ur SAOL. Eftersom vi har förmånen att leva i ett land som inte ägnar sig åt bokbränning, finns all svensk text som publicerats de senaste seklen väl bevarad. Det är bara att springa och låna en bok på ett bibliotek nära dig!

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Nu finns SAOL-appen att ladda ner till de smarta mobiltelefonerna. Läs mer på Peter Englunds blogg.

Ylva Byrman

Jag fick mejl från en läsare som undrade om man i sina texter endast bör använda ord som finns i Svenska Akademiens ordbok. Svaret är nej, men frågan antyder också behovet av ett blogginlägg som reder ut skillnaden mellan Svenska Akademiens ordbok och Svenska Akademiens ordlista. För en lekman är den senare den mest användbara.

Svenska Akademien ger ut tre ordböcker, och det är helt omöjligt att utifrån titlarna förstå vad som skiljer dem åt. De heter nämligen:

1. Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
2. Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
3. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO)

SAOL är den jag brukar nämna mest i bloggen, och det är för att den är normen för stavning och böjning av svenska ord. Den anger alltså hur man bör skriva. Men språknormer förändras. Därför revideras ordlistan med nåt decenniums mellanrum; nya ord tillkommer och andra får lämna ordlistan. Den första upplagan kom 1874, och den senaste trettonde upplagan kom 2006. Ofta används SAOL som norm när man spelar alfapet, och ord som inte finns med i SAOL får man inte lägga. Det är inte en dum regel när man spelar spel, men att SAOL skulle vara en förteckning över de enda tillåtna orden i svenskan är en missuppfattning. Självklart får man använda ord som inte står i SAOL, men att ett ord inte står med är ett tecken på att det är nyligen etablerat eller ovanligt i allmänspråket.

Vill man veta vad ett ord betyder eller hur det ska användas är SAOL rätt värdelös. Använd då hellre SO, där orden ges förklaringar och historik. SO kom 2009 och finns än så länge bara i en upplaga.

SAOB är slutligen ett projekt att lista alla svenska ord som använts sen 1521, med undantag bara för exklusiva fackord och rena dialektord. Trots att Gustav III kickade igång projektet redan på 1700-talet har man inte kommit fram till bokstaven V än. Men på Dalbyvägen i Lund sitter en tapper redaktion och kämpar med att hinna till Ö innan deadline år 2017.

SAOB är rent deskriptiv: den beskriver språket som det ser och har sett ut och har inga ambitioner att ge råd om hur man bör skriva. En annan sak man bör tänka på är att nyare ord som dator, blogg och aids inte står med, eftersom dessa företeelser inte fanns när arbetade med orden i alfabetets början.

SAOL och SAOB finns gratis på nätet, så där kan du själv studera hur de skiljer sig åt.

Ylva Byrman

Bloggens följetong om kommatering fortsätter, men för variationens skull tar vi idag en läsarfråga om nåt helt annat:

Jag har en fråga om bokstäver som eventuellt ska tas bort. T ex Alsace. En person som kommer därifrån borde rimligtvis bli kallad det som uttalas ”alsassier”, men hur stavar du till det? Alsaceier? Alsacier? Ett vin från Alsace, är det ett Alsaceiskt vin?

/Ulf

Ylvas svar
Jag skulle skriva ett alsassiskt vin och kalla invånarna för Alsacebor, alsassare eller elsassare.

Historiskt sett är den vanligaste benämningen på människor från Alsace elsassare, och det lokala språk som talas i regionen kallas elsassiska. Det kommer från Elsass, som är det tyska och elsassiska namnet på regionen. Alsace blev ju nämligen tyskt 1871, men därefter franskt igen efter första världskriget och freden i Versailles 1919. Under andra världskriget blev Alsace åter tyskt men har varit franskt sen krigsslutet. Det har alltså bytt nationalitet inte mindre än fyra gånger de senaste 150 åren, och av den anledningen har det inte varit självklart vad man ska kalla regionen på svenska.

Nuförtiden använder vi normalt den franska benämningen Alsace, och då vill vi kunna bilda adjektiv till detta. SAOL listar bara alsassisk, så den formen är att rekommendera. I det faktiska bruket verkar alsacisk något vanligare, och eftersom den formen är oproblematisk ur uttalssynpunkt kan man tycka att SAOL kunde ha med den som variantform. C hamnar ju framför den mjuka vokalen i och uttalas därför s. Ett extra e är omöjligt – då lurar man ju läsaren att tro att det ska uttalas ”alsacéisk”.

Invånarna har som sagt historiskt kallats för elsassare. För en nutida svensk är det inte en helt genomskinlig benämning, varför man istället kan tänka sig alsassare eller ännu tydligare: Alsacebo. Som ofta när det gäller lokala minoriteter kan valet av benämning vara politiskt laddad. Elsassare för mina tankar till en etnisk grupp och antyder att personen har en stark alsassisk identitet, medan Alsacebo ju kan användas om vem som helst som bor i regionen, även den som känner sig mer fransk än alsassisk. Om nån bloggläsare har alsassiskt ursprung får ni gärna tycka till om benämningarna. Himla vacker region, för övrigt.

Som plojinfo i sammanhanget kan nämnas att det engelska ordet Alsatian inte bara betyder ’alsassisk’ utan också ’schäferhund’. Schäfer är å sin sida det tyska ordet för ’herde’, som vi lånat in för att benämna just denna vallhundsras.

Bild från http://commons.wikimedia.org/wiki/User:Pharaoh_Hound?uselang=sv

Bild från Wikimedia Commons.

Ylva Byrman

Igår bloggade jag om hur vi år 1801 fick en officiell riktlinje för hur svenska ord ska stavas: Afhandling om svenska stafsättet. Denna var utgångspunkten för Svenska Akademiens ordlista, SAOL, som kom i sin första upplaga år 1874.

Men kring förra sekelskiftet höll Svenska Akademien faktiskt på att tappa sin ställning som stavningsnormerare. En grupp progressiva rebeller, med folkskollärare och funktionalistiska språkvetare i spetsen, organiserade sig och började ge ut tidskriften Nystavaren. Målet var att införa en mer ljudanpassad stavning. SAOL:s stavningar rödt, hvilka och hjärta skulle ändras till rött, vilka och järta.

Svenska Akademien var dock präglad av traditionalistiska ideal och vägrade lyssna. När den sjunde SAOL-upplagan utkom 1900 hade den fortfarande knappt tagit hänsyn till några av moderniseringskraven. Nystavarna tappade då tålamodet och fick via kampanjer upp frågan på regeringsnivå. Där vann de en delseger. För år 1906 skickade dåvarande ecklesiastikminister Fridtjuv Berg, själv gammal folkskollärare, ett kungligt cirkulär till alla skolor. Svenska Akademien fick nu se sin konservativa hållning överkörd. Visserligen påbjöd cirkuläret SAOL 7 som norm, men med två viktiga avsteg:

1. V-ljudet skulle genomgående skrivas med v. Hvilka, lif och lefva skulle hädanefter stavas vilka, liv och leva.
2. Stavningen dt skulle ersättas med tt. Rödt och älskadt skulle alltså skrivas rött och älskat.

Den nya stavningen började omedelbart läras ut i skolorna och användes också av många stora tidningar. Men det tog nästan två decennier, fram till 1923, innan Svenska Akademien gav vika och gav ut en upplaga med de nya stavningar som vi än idag använder. Förenklingar av j-ljudet, tj-ljudet och sj-ljudet genomfördes dock aldrig, så förslaget järta blev aldrig verklighet.

Sen dess har det successivt kommit att råda mer eller mindre konsensus om att SAOL är stavningsnormen. Bortsett från lite gnissel när det gäller stavning och böjning av lånord följs den av i stort sett alla svenskspråkiga tidningsredaktioner och förlag.

Ylva Byrman

Jag har i flera blogginlägg hävdat att det korrekta sättet att stava ord är det som anges i Svenska Akademiens ordlista. Mejl är rätt, mail är föråldrat, skrev jag till exempel häromdagen. ”Men är det lag på att man måste stava som det står i Akademins ordlista?” undrade en läsare då. ”När infördes den lagen och vad har den för benämning?” raljerade läsaren vidare.

Ock kåmentathorn haar såklaurt helt rett. Mann kann jivettvis stafva präsis hur mann vill, åkk ingenn kann kåmma åck setta een i fengellse för de. Men en av de största fördelarna med att ha en standardiserad stavning framgick nog av de två förra meningarna. De lär ha tagit dig rätt mycket längre tid att läsa än vad två normalstavade meningar tar. De flesta av oss gnäller därför inte över att vi låter en grupp kunniga språkvårdare ta fram en ordlista som vi andra kan slå i när vi är osäkra på hur vi bör stava. Tvärtom är ju detta praktiskt för oss språkbrukare, och vi accepterar därför normalt SAOL som norm.

Idén att ett ord alltid måste stavas på ett och samma vis är dock förhållandevis ung. Så sent som på 1700-talet var det rätt vanligt att man i ett och samma brev hittade två, tre olika stavningar av samma ord. Men när Svenska Akademien bildades 1786 bestämdes att man skulle ta fram ett verk som normerade svenskans ortografi. Akademien gav uppdraget till Carl Gustaf af Leopold, och år 1801 kunde hans Afhandling om svenska stafsättet äntligen ges ut. Så här inleds förordet:

Svenska Akademien öfverlemnar nu till Allmänheten ett arbete, som länge med otålighet varit väntadt. Knappt var Akademien inrättad, förrän af henne fordrades att stadga Språkets osäkra och vacklande Ortografi. Att detta icke genast kunde ske, eller ens borde försökas, medgifves lätt af dem, som känna svårigheten af företaget, och eftersinna språkets då varande belägenhet. Reglor få ej efter godtfinnande tillskapas för ett redan odladt språk. De måste blifva allmänna slutföljder af samlade anmärkningar, och af en noga kännedom af språklynnet.

Redan här kan vi se att det finns en vilja att vara lyhörd inför det etablerade bruket. Om du läser avsnitt 2 i inledningen till senaste SAOL-upplagan, kan du se att man arbetar efter denna princip än idag. Undantagsvis gör man också vissa försök att normera språket i en funktionell riktning, så att vi till exempel inte ska få obekväma pluralformer som avocadosarna.

Av citatet kan man också se att stavningen har ändrats sen 1801. Att vi idag inte längre skriver väntadt, af eller medgifves är dock inte alls Svenska Akademiens förtjänst – tvärtom. Om detta handlar morgondagens blogginlägg.

Ylva Byrman

Det stavas mejl.

Många tror att mejl är en lite slapp variant av den mer formellt korrekta stavningen mail. Men faktum är att det är precis tvärtom. Det korrekta sättet att stava svenska ord är det som anges i Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Den är nämligen allmänt erkänd som vår kodifierade norm för stavning och böjning. Och SAOL tar faktiskt inte upp stavningen mail, ens som ett alternativ. Det var en engelsk övergångsform som användes innan ordet blivit helt etablerat i svenskan.

Den som vill stava vårdat skriver alltså mejl. E-post och e-brev går så klart också bra. Formen mail är däremot att betrakta som lite ovårdad. Om man nu ska vara på det där dömande humöret.