Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Det var alldeles för längesen jag språkpolisade här i bloggen. Om man klickar på etiketten Språkpolisen tycker till i etikettmolnet visar det sig ofta vara språkpolisande läsarmejl som följs av mina outhärdligt liberala kommentarer. Men idag tänker jag gå till attack mot ett skiljetecken som är minst lika illa överanvänt som semikolonet, nämligen snedstreck.

Eller snedstreck/slash, som vissa säkert hade föredragit att skriva. Här följer nu mina invändningar mot snedstrecket.

Snedstreck är vagt och otydligt
Det råder delade meningar om hur strecket egentligen ska förstås. Oftast betyder det eller, men rätt ofta verkar det lika gärna kunna betyda och eller nåt annat mer långsökt:

1. Vi kommer tisdag/onsdag.
2. Jag har köpt en ny dator/pc.

Betyder exempel 1 att vi kommer en av dagarna tisdag och onsdag? Eller att vi kommer både på tisdagen och onsdagen? Eller att vi kommer på tisdagen och stannar över till onsdagen? Eller att vi kommer på natten i skarven mellan tisdag och onsdag?

Och exempel 2 borde rimligtvis betyda ”jag har köpt en ny dator som är en pc”. Då skulle man egentligen lika gärna kunna nöja sig med att säga antingen ”jag har köpt en ny dator” eller ”jag har köpt en ny pc”. Om det är så att man verkligen vill betona att man inte köpt en mac eller en industriserver, skulle man kunna skriva ”jag har köpt en ny dator: en pc”.

Var gång du vill skriva snedstreck, fundera över vad du menar med det. Om du menar eller: Skriv eller! Med bokstäver. Om du menar och, skriv och. Om du menar nåt helt annat, skriv det istället. Var tydligt istället för vag.

Snedstreck används av lata skribenter som inte orkar välja bland synonymer
Som skribent gör man ständigt val mellan olika ord. Det är din uppgift att välja det bästa ordet bland möjliga synonymer. Vissa lata skribenter lägger dock över denna uppgift på läsaren, genom att ta med en två, tre synonymer separerade med snedstreck. Gör inte det. Exempel 3 förklarar varför:

3. Det är tröttsamt/jobbigt för läsaren/mottagaren av din text att behöva/vara tvungen att välja mellan flera olika uttryck/synonymer/ord som betyder samma sak, och det gör att både texten och lästiden förlängs/tar längre tid att läsa.

Snedstreck försvårar läsningen
Det anses allmänt att snedstreck försvårar läsningen och att man därför bör vara restriktiv med det i brödtext. Särskilt svårt kan det bli när man som i exempel 3 ovan inte vet hur många ord som är inblandade i snedstrecksuttrycket. Ska det segmenteras

”välja mellan
– flera olika uttryck
– synonymer
– ord som betyder samma sak”

eller

”välja mellan flera olika
– uttryck
– synonymer
– ord
som betyder samma sak”?

Skriv läsarvänligt, istället för att skicka vidare din tankeoreda och beslutsångest till läsaren. Rensa undan snedstrecken.

Snedstreck är en amatörmarkör
Professionella skribenter använder sällan snedstreck. Leta i en dagstidning, ett magasin eller en roman, och du kommer att upptäcka att det dröjer länge innan du hittar ett snedstreck. Skälen finns listade ovan. Om du använder snedstreck riskerar du alltså att signalera att du är en ovan skribent, och det är ju onödigt.

Får man aldrig använda snedstreck?
Jo, det får man. I tabeller, blanketter eller andra ställen där utrymmet är begränsat kan man behöva använda snedstreck istället för eller. I uttrycket och/eller behövs snedstrecket också. Men tänk på att och/eller oftast kan ersättas av ett enkelt eller. Skriv inte

Om du är gammal och/eller har ett funktionshinder har du förtur

när du lika bra kan skriva

Om du är gammal eller har ett funktionshinder har du förtur.

Snedstreck har också en specialfunktion, nämligen att markera en tidsperiod som innehåller delar av eller ligger i skiftet mellan två andra perioder:

Vi vill tacka alla elever och lärare för läsåret 2011/2012.
Roskildefestivalen äger årligen rum i månadsskiftet juni/juli.

Det används också i några etablerade förkortningar som

Ylva Byrman c/o Svensson (care of)
S/S Titanic (steamship).

Så rubrikens uppmaning kanske var väl hård. En bannlysning är att ta i. Men var förbaskat restriktiv med snedstreck!

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Man har väl blivit gammal och lite senil. Men vad jag kommer ihåg så fick man lära sig i skolan på 50-talet hur man skall behandla ord som slutar på –ium. Så verkar det inte vara nuförtiden. Man kan höra gymnasieelever och lärare säga ett gymnasie. Jag har till och med sett annons i dagstidningen där man försöker värva elever till ett naturbruksgymnasie. På min vårdcentral där man tar proverna står det laboratorie ovanför dörren. När jag påpekade att det var fel har man tagit ned skylten men någon rättstavad har inte kommit upp istället.

Har jag missat debatten om detta eller har detta missbruk accepterats? Jag har förgäves väntat på att Språket i P1 skulle ta upp detta. Jag har inte heller sett att Språkrådet har gjort det trots att de gett rekommendationer om ord som slutar på konsonant + um t.ex. centrum. Det enda ställe där jag sett att detta tagits upp är i Svensk ordbok på sidan 2686 under ordet seminarium, där man skriver:

Pluralformen seminarier har genom analogislut givit upphov till singularformen *seminarie, som dock får anses felaktig. Samma sak gäller formerna *akvarie, *inventarie, *kompendie och *stipendie.

Vid de senare orden finns en hänvisning till seminarium. Så det är dessa fem ord som de tycker är de viktigaste. Det ord jag först började reagera på var *solarie och det var väl på åttiotalet.

Om nu inte skolan förmår eller vill lära ut detta längre får vi väl sluta använda såna ord och hitta på andra enklare som vi kan behandla. Ett ord har jag hittat där båda formerna officiellt accepterats. Premium och premie har ju fått olika betydelser och enligt SAOB har detta fortgått sedan 1700-talet. Är det det enda ord som accepterats?

Hjälp mig.
Med vänlig hälsning
Wilhelm Alström

 

Ylvas svar:
Om jag bara skulle döma utifrån ditt mejl skulle jag gissa att dina sinnen är vid god vigör. Att då och då känna sig gaggig är normalt. Ibland när jag är trött i skallen börjar jag misstänka att jag lider av nån typ av juvenil demens, men jag är ingen expert på denna typ av diagnoser och det var ju hur som helst inte det ditt brev gällde.

Språkrådet har faktiskt tagit upp att former som ett seminarie och ett terrarie är inte korrekta. Min prognos är dock att vi inom de närmaste två decennierna kommer att ha dessa former i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). I den danska motsvarigheten till SAOL, Retskrivningsordbogen, kommer nämligen ord på -ium att få parallellformer på -ie i den nya upplagan som kommer i slutet av 2012:

Idag anerkender Retskrivningsordbogen ikke at ord, der normalt skrives med endelsen –ium kan skrives med –ie istedet. Således er formerne akvarium, kriterium, territorium og kollegium tilladt mens formerne akvarie, kriterie territorie og kollegie ikke er det og kun må bruges i sammensætninger. Fremover vil denne type ord have dobbeltformer således at såvel –ium og –ie er tilladt. (Lingvistikbloggen vid Århus universitet)

Jag har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord. Serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie. Att språkbrukare därför utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.

Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord (se mer om substantivdeklinationer här). Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie. Detta för oss in på en annan intressant aspekt som du tar upp: när ord som ett premium får parallellformen en premie. Ett annat exempel är ett studium och en studie. Man kan fundera över om ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord. Ett av orden du tar upp, nämligen inventarie, har haft denna utveckling. I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.

Hur vanliga är då former som ett seminarie? I redaktionell text som tidningstext är de ännu ovanliga, så de accepteras inte bland professionella skribenter. Men om vi återigen tittar på bloggtexterna ser vi att formerna är på frammarsch. Här redovisar jag procentandel ie-former för några ord.

Terrarie (andel ie-former)   42 %
Seminarie   17 %
Stipendie    16 %
Gymnasie    13 %
Kriterie    11 %
Solarie    7 %
Akvarie    7 %
Kompendie    2 %
Laboratorie    1 %
Territorie    0%

Som synes varierar det rätt mycket med olika ord, vilket sannolikt har att göra med hur vanliga orden är i vardagssammanhang. Människor som aldrig använder ordet territorium kommer ju heller aldrig att använda formen territorie. Jag vill också nämna att procentsiffrorna för terrarium, kriterium och laboratorium får tolkas med försiktighet, eftersom dessa ord bara förekommer mellan 50 och 100 gånger i den 267 miljoner ord stora textkorpusen.

Hur vanligt måste ett fel bli för att bli rätt? Olle Josephson har i en språkspalt hävdat att det inträffar när de felaktiga formerna utgör mellan 5 och 10 procent av den totala andelen belägg i presstext. Där är former som ett terrarie och ett seminarie inte än, men med tanke på hur det ser ut i bloggarna är det nog bara att vänta lite. Ett decennie eller så.

Ylva Byrman

Skillnaden mellan orden tveksam och tvivelaktig är en gammal käpphäst, men den aktualiserades i ett läsarmejl jag fick av Gunnel:

I gästbloggen skriver Erik Svensson ”vilket gör teorierna ännu mer tveksamma”.

Jag har svårt att uppfatta en teori som tveksam, det vill säga vacklande i övertygelse. Däremot kan den ju vara tvivelaktig, det vill säga inte helt att lita på. Det är förstås mycket vanligt med användningen tveksam i sådana fall, men du kanske har lust att reflektera över det.

Vissa störs liksom Gunnel av att se tveksam användas om inanimata ting. Det kan vara för att deras språkkänsla inte accepterar det. Men minst lika ofta handlar det nog om så kallad inlärd irritation: man har fått lära sig av en Wellanderortodox mentor att enbart levande varelser med omdöme kan vara tveksamma.

Varför skrev då inte Erik att teorierna var tvivelaktiga istället för tveksamma? Eller mer generellt: varför verkar tveksam vinna mark på bekostnad av tvivelaktig? Här kommer mina spekulationer.

Tvivelaktig är ett ord som många i de yngre eller rentav medelålders generationerna inte använder i nån större skala. Många uppfattar det nog som litterärt i sin stil. Dessutom har tvivelaktig kommit att användas i betydelsen ’moraliskt suspekt’ eller ’ohederlig’. Vi har hört Cornelis Vreeswijk sjunga att han är en tvivelaktig figur. Att då skriva att teorierna är tvivelaktiga skulle kunna uppfattas som att Erik anklagar tidigare teoretiker för att vara fula fiskar med ohederliga avsikter. Kanske är det för att undvika dessa negativa konnotationer som Erik väljer ordet tveksam; han vill artigt och på sakliga grunder hävda att det finns argument som talar mot tidigare teorier.

Vissa hävdar att yngre språkbrukare tenderar att välja tveksam i fall där äldre skulle föredra tvivelaktig. Så kan det säkert vara, men faktum är att tveksam har använts om ting åtminstone sen början av 1800-talet, och ordböcker anger tvivelaktig, problematisk och osäker som synonym till tveksam. Jag skulle gissa att de allra flesta kan tänka sig att säga ”i tveksamma fall, rådfråga din läkare”, trots att det ju inte är fallet som tvekar utan en person som tvekar i bedömningen av ett visst fall.

Personligen ser jag inga problem med att använda tveksam så som Erik gjorde. Denna användning är utbredd och enligt många människors språkkänsla välfungerande. Överförda betydelser är naturliga för oss och ställer sällan till med tolkningsproblem. Men om man skriver en viktig text där man vill vara riktigt säker på att inte irritera nån, kan det vara en god idé att hugga itu den gordiska knuten genom att välja en omformulering.

Se där, nu har jag reflekterat lite. Andra som gjort det före mig är finlandssvenska språkvårdaren Mikael Reuter och radioprogrammet Språket i P1, 19:50 in i klippet.

 

Tillägg:
I personlig kommunikation till mig skriver Erik:

Spontant vill jag säga och skriva tveksamma, men brukar försöka ändra för att vara tydlig. Konstigt att jag missade här. Som skribent vill jag stöta mig med så få läsare som möjligt, och jag vet att irritation finns när det gäller tveksamma.

Många andra språkmedvetna personer har sagt samma sak. Det aktualiserar en principiell fråga: Är det god språkvård att be en stor mängd människor att begå våld på eller censurera sin språkkänsla för att tillmötesgå en liten grupps irritation? Ur effektivitetssynpunkt verkar det rimligare att 10 procent av befolkningen lägger energi på att sluta irritera sig än att 90 procent lägger energi på att censurera sitt språkbruk. När blir det mer nationalekonomiskt försvarbart att bekämpa irritationen än bruket? Det kan ni diskutera.

Ylva Byrman

De språkliga högtidsdagarna duggar tätt i början av februari. Knappt har vi hunnit återhämta oss från firandet av Grammatikdagen förrän det är dags att högtidlighålla nästa språkliga fenomen: den 6 februari är Semikolonets dag.

Ett sätt att inleda dagen är att testa om du är en semikolonmissbrukare, genom att göra det test jag satte ihop i höstas. Sen kan du lyssna på semikolonsången, titta på semikolonfrimärken formgivna av Pontus Björlin och läsa Språkrådets regler för hur semikolon används. Vi kan också repetera Språkrådets råd för hur man framför allt inte bör använda semikolon:

Semikolon skall inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt. Det är i dag ett vanligt – men felaktigt – bruk. Skriv alltså inte:

Telefonen finns i följande färger; röd, svart och gul.

utan:

Telefonen finns i följande färger: röd, svart och gul.

Men allt detta är nånstans att stoppa huvudet i sanden. Det vi borde göra är att ägna dagen åt att studera hur semikolon faktiskt används. Om vi ur studien räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Om vi hade haft en folkomröstning skulle stycket jag nyss skrev se ut så här:

Språkvården säger; ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen; ”Semikolon är det nya kolon!”

Men om nu semikolon är det nya kolon, vad händer då med det gamla kolon? Ni vet de där två prickarna i lodrät rad som man kan använda före uppräkning, exemplifiering eller citat som signalerats av anföringsverb. Kommer kolon att föra en tynande tillvaro, utmanövrerad av det allt populärare semikolonet?

Det får tiden utvisa. Men eftersom de okritiska semikolonentusiasterna verkar vara så många, behöver man knappast ha dåligt samvete om man förbigår 6 februari med tystnad. Semikolon behöver inte min uppvaktning. Däremot har jag minsann redan antecknat i almanackan att det är Kolonets dag den 5 november.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl apropå blogginlägget om Olle Josephsons föreläsning:

Ämnesrad: Otäckt att se någon krossa en flaska skumpa mot den oberäknelige Olle Josephson så att han glider ut i havet

Gammal lärdom, unga dam: endast båtar ”går av stapeln”. Det bankades in i huvudet av gamla redaktörer, sådana som numera tyvärr är för-, avtalspensionerade. Så att man fick bulor i kalufsen! Annat ”äger rum”! Et cetera. (Den särskrivningen måste tillåtas oss latingymnasister.) För övrigt har dina epistlar blivit klart bättre på senare tiden. Eller jag klarare i huvudet.

 

Ylvas svar:
Min bäste åldrige herre!

Jag tackar ödmjukt för dina vänliga ord om mina framsteg. Vi noviser behöver denna typ av handfast uppmuntran för att kunna fortsätta vår utveckling bort från ungdomligt oförstånd och mot större vishet. Jag vill även i min tur berömma ditt mejl, eftersom dess stilistiska udd fick mig att dra på smilbanden.

Så till uttrycket gå av stapeln. Som du skriver härrör det från skeppsbyggarvärlden och var en synonym till att sjösättas. Fartyg stod på en stapelbädd medan de konstruerades, och när de var färdiga gick de av stapeln och ner i sjön.

Det som sen hänt är att uttrycket gå av stapeln kommit att användas i överförd eller – på rena rama grekiskan – metaforisk betydelse. Det har numera blivit synonymt med äga rum. Att på detta sätt överföra uttryck från en betydelsedomän till en annan är ett av språkets mest kraftfulla verktyg, utan vilket vi knappast skulle kunna kommunicera. Om vi skulle börja invända varje gång nån använde en metafor, skulle vi snart inte göra nåt annat. Tänk dig följande konversation:

– Jag vill prata med dig om en viktig sak. Jag konstr…
– (högljutt) Viktigt säger du alltid.
– Kan du låta bli att avbryta mig?
– Jag avbröt dig inte, för det är endast grenar och kvistar som kan brytas av.

Eller den här:

– Går det bra på nya jobbet?
– Det är roligt, men jag känner mig väldigt grön på området. Jag har mycket kvar att lära.
– Nej, du är inte grön. Kläderna du har på dig är svarta och resten av dig är hudfärgad.

Du använder ju själv välfunna bildliga uttryck i ditt brev till mig, och tänk om jag skulle börja driva följande bisarra argumentation: Är lärdomar verkligen så fysiskt konkreta föremål att de går att banka in i huvudet, likt en spik? Ungefär vilka mått har en lärdom i det fysiska rummet? Är den som en kraftig timmerspik eller snarare som en liten dyckert? Och oavsett storlek måste skallbenet penetreras när lärdomen bankas in, och ge upphov till ett hål som knappast kan läka snabbt. Lärda människor måste med andra ord ha huvuden som schweizerostar, och med tanke på vilken risk för bakterieinfektioner i hjärnan detta måste innebära tycker jag att Socialstyrelsen borde gå ut och varna för den pedagogiska metoden att banka in lärdomar i huvudet.

Att ord och uttryck börjar användas bildligt genom att de lånas in från en konkret betydelsedomän till en abstrakt är inte språklig förflackning – det är ett nödvändigt redskap både för kommunikation och för mänsklig tankeverksamhet. Att just gå av stapeln skulle vara förbjudet att använda i metaforisk betydelse är en minst sagt godtycklig regel, särskilt med tanke på att det använts i betydelsen äga rum i minst 150 år. Och till redaktören som ursprungligen stipulerade detta förbud vill jag utdela följande postuma komplimang: Grattis! Du måste vara oerhört respekterad om du kan få en hel yrkeskår att i 100 år tradera dina nycker som allmänna lärdomar. Men handen på hjärtat, hade man inte kunnat ägna denna tid åt vettigare kunskapsutbyte?

Ylva Byrman

Har du stött på ordet episk använt på detta sätt?

– Var det roligt på festen igår?
– Ja, bästa festen på flera år. Alla var där, stämningen var overkligt bra och vi dansade till klockan fyra på morgonen.
– Det låter episkt!

Eller så här:

– Morfar, din äppelkaka är verkligen helt episk!

Vän av ordning kan reagera på detta bruk. Episk diktning, javisst. Dit räknas ju Erikskrönikan och den grekiska Iliaden. Men episka fester? Och episk äppelkaka?!

Episk kommer från klassisk grekiska, där epiken jämte lyriken och dramatiken var en av tre litterära huvudgenrer. Dramatiken skildrar en konflikt och är typiskt gjord för att framföras på scen. Lyriken är ofta poesi och beskriver människors inre känsloliv, medan epiken är en berättande framställning som har ett filmkameraperspektiv.

Men nån gång runt 2008–2009 seglade episk upp som ett högfrekvent modeord, använt i betydelsen ’storslagen’ eller ’fantastisk’. Det kom via engelskan och datorspelsvärlden, särskilt i äventyrsspel där man krigar online mot andra kombattanter, och förekom i uttrycken epic win och epic fail. Att fejla episkt är helt enkelt att misslyckas kapitalt.

Den frekventa användningen har lett till att epic svartlistats på sina håll, till exempel här på Lake Superior State University. En annan populär språkpolis går med den artiga rubriken Not everything is epic, shitheads till ännu hårdare angrepp mot det nya bruket, och lanserar sin egen språkkänsla som en allmänsemantisk sanning: episk kan bara användas om oceaner, litteratur och kosmos.

I engelskan finns det belägg för epic i betydelsen ’storslagen’ sen 1731, vilket visar att bruket inte är helt nytt. Och trots sanktionsförsök har ordet spritt sig långt utanför datorspelsvärlden. Nyhetsbyrån AFP, en internationell motsvarighet till svenska TT, använde ordet i en nyhetsartikel 2010, för att beskriva ett trafikkaos i Peking: ”thousands of vehicles were trapped in an epic traffic jam stretching for more than 100 kilometres”.

Själv okynnesanvänder jag gärna episkt i vardagligt tal, och jag tycker det är oproblematiskt. Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs. Jag har dock full förståelse för om litteraturvetare ser det som ett störande missbruk av genreterminologi. Men hörni, om ni kan gå med på att ni inte är lyriska över ordets dramatiska betydelseutvidgning och spridning i allmänspråket, då kanske ni också kan bjuda oss på ordet episkt?

Ylva Byrman

Idag är det inte bara lönefredag, utan också dags för Språkbloggen att presentera november månads gästbloggare. Hon heter Karin Guldbrand och är webbcopywriter och språkvårdare. Dessutom är hon en av två författare till boken Klarspråk på nätet.

 

Månadens gästbloggare: Karin Guldbrand

iPhone, e•on, PowerPoint, Go:teborg, ICA Banken, MasterCard, BankID … Visst är det irriterande när reklammakarnas kreativitet svämmar över och sprider sig till vanliga texter? Åtminstone stör det min läsning och jag får svårt att koncentrera mig på själva innehållet i texten.

Fenomenet kallas logotypskrivning och innebär att namn och varumärken skrivs på ett sätt som avviker mot normala skrivregler, exempelvis genom särskrivning, originell användning av små och stora bokstäver eller skiljetecken på ovanliga ställen.Visst kan vi förstå reklambyråerna som hittar på alla kreativa skrivningar för att skapa uppmärksamhet i dagens enorma informationsbrus. Och visst väcker det uppmärksamhet, men det är fel sorts uppmärksamhet. Våra hjärnor förväntar sig att stor en bokstav innebär en ny mening, att särskrivna begrepp står för flera företeelser istället för en och att kommateringen ska vara konventionell. Särskrivningar, stora bokstäver mitt inne i ord eller udda användningar av skiljetecken stör ögat och läsrytmen.

Därför bör man enligt Svenska skrivregler undvika logotypskrivningar i vanlig löptext, och istället skriva dem som vanliga namn: Eon och Powerpoint. De avvikande skrivsätten fungerar nämligen enbart i själva logotypen. Det är bara tramsigt att skriva BankID, och det sänker läsarens förtroende för avsändaren. De marknadsavdelningar som skriker sig hesa för att få andra att använda samma skrivsätt som i logotypen har inte förstått tankarna bakom svenska skrivregler och det svenska synsättet. Det borde finnas viktigare saker för produkt- och marknadschefer att ägna sig åt, än att försöka lära världen att skriva. Att följa normala svenska skrivregler i vanlig text ger den som står bakom texten ett mer seriöst intryck.

Men är det inte bara jag som är överkänslig? Nej, inte bara. Det är dessutom opraktiskt eftersom skribenten aldrig kan veta hur ett namn stavas utan att först ha sett loggan. Tanken med våra svenska skrivregler är att man inte ska behöva lära sig varje enskilt företag eller varumärke utantill för att klara av att hantera det i skrift, utan att i trygg förvissning om att skrivreglerna gäller kunna ägna sig åt textens innehåll och form. I mitt arbete som språkexpert och webbcopywriter i ett stort it-projekt dyker ideligen frågan om olika skrivningar upp. Varje gång måste de diskuteras och hanteras. Det stjäl tid och energi. Avvikande skrivningar blir regelbundet föremål för nya diskussioner – varje gång det kommer nya skribenter som inte känner till de förda resonemangen. Och var ska vi dra gränsen? Vid uppochnervända bokstäver? Kursiver? Färger? Dessutom tar varje avvikelse längre tid att skriva än normalsättet eftersom du var gång får tänka till. Avstegen kan också skapa osäkerhet kring andra ord, för hur var det nu igen … Följer Photoshop PowerPointprincipen?

Nej, Adobe följer normala skrivregler, alltså Photoshop och inget annat. Språkrådet rekommenderar att vi normaliserar logotyper så här:

  • Ändra liten bokstav i början på namn till stor: Iphone.
  • Ändra stora bokstäver inuti ord till små: Powerpoint, Mastercard.
  • Skriv initialförkortade namn som utläses som ord med små bokstäver: Ica.
  • Skriv ihop särskrivningar (eller använd bindestreck): Vårruset, Icabanken.
  • Sätt bindestreck i sammansättningar med förkortningar: Bank-id.
  • Stryk skiljetecken som används okonventionellt: Eon, Göteborg.
Ylva Byrman

Om jag skulle ge ett bra och lättmemorerat svar på frågan ”Hur använder man semikolon?” skulle det lyda som följer:

Låt bli!

Semikolon är utan tvekan vårt mest missbrukade skiljetecken. För att se om du är en av missbrukarna eller befinner dig i en riskzon gör du följande enkla test. Välj det påstående som stämmer bäst in på dig:

1. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Det finns två betygssteg; godkänd och väl godkänd.”

2. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Semikolon är vårt mest felanvända skiljetecken; en majoritet av svenskarna har ytterst dimmiga uppfattningar om hur det ska användas.”

3. Jag använder ogärna semikolon och skulle därför inte skriva nån av exempelmeningarna ovan.

Och så här tolkar du svaret:

Du valde alternativ 3: Utmärkt! Fortsätt så! På journalisthögskolor är det första man gör att förbjuda semikolonet. Total avhållsamhet är alltid det säkraste sättet att undvika att fastna i missbruk.

Du valde alternativ 2: Godkänt. Det är helt korrekt att semikolon kan användas för att binda samman två fullständiga huvudsatser som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Men du bör ändå vara uppmärksam så att ditt semikolonbruk inte övergår i ett missbruk. Visst kan semikolonet ge den där stilistiska guldkanten, men det är viktigt att sätta gränser. Max ett semikolon om dagen. Max tre semikolon i en tiosidig rapport.

Ställ också följande kritiska frågor till dig själv: Kan du bergsäkert redogöra för vad som är skillnaden mellan en huvudsats och en bisats? Och hur är det med skillnaden mellan en huvudsats och en nominalfras? Om du tvekar är det bättre att välja alternativ 3, total avhållsamhet. Tänk på att det är sällsynt att semikolon gör nåt för en text som inte en omformulering eller ett annat skiljetecken skulle göra minst lika bra.

Du valde alternativ 1: Illa! Du är en semikolonmissbrukare. Du har inte full kontroll över dina stilistiska verktyg, du lyckas inte upprätthålla gränsen mellan kolon och semikolon i vardagen och dessutom påverkas din omgivning negativt av dina texters förvirrande paussignaler. Det blir uppenbart för din arbetsgivare att du aldrig läst Svenska skrivregler, vilket kan påverka din karriär negativt om du har ett skrivande yrke.

Varför gruppen semikolonmissbrukare blivit större är svårt att säga säkert. De flesta skaffar sig under grundskolan goda vanor för användning av punkt, kolon och komma. Men när man kommer upp i tonåren börjar man experimentera genom att byta ut kolon mot semikolon och snabbt utvecklas ett missbruk. Kanske är det den där hisnande kicken man upplever första gången man prövar att hålla nere Skift samtidigt som man trycker komma. Kanske är det semikolonets blandning av sensuell grafisk elegans och akademisk formalitet som gör att missbrukaren upplever sig tillhöra en exklusiv skara.

Tyvärr är semikolonmissbrukarna idag så många att det knappast är nåt exklusivt över dem. Men det finns goda nyheter: Det är lätt att sluta. Jag hade gjort det redan idag!

Mer om semikolon och hur du skaffar dig nya sunda skiljeteckensvanor finns via följande länkar:

Språkrådet, Punkt, komma, kolon, semikolon eller tankstreck – vilket skiljetecken ska jag välja?
Språkrådet, Semikolonets dag
Språkvårdssamfundet, Semikolon, kolon och tankstreck
Helena Englund, Semikolon

Ylva Byrman

I början av sommaren bloggade jag om skillnaden mellan accent och apostrof. Accenten sitter över en bokstav för att markera ett visst uttal eller en viss betydelse: det skillnad på armen och armén. Apostrofen sitter mellan bokstäver för att markera utelämning av tecken, som i engelskans I’m eller franskans je t’aime.

Precis detta får man också veta i Gösta Åbergs Handbok i svenska, en trevlig bok för den som vill läsa populariserat om språkriktighet, grammatik och språkhistoria. (En utförlig recension skriven av den kloka Jan Svanlund finns i tidskriften Språkvård nr 4 från 2001, sidan 29.)

Redan på bokomslaget till Åbergs bok upplyser pedagogiska pilar oss om att Köp! är en imperativform, att glad är ett adjektiv och att den där fnutten ovanför e:et i idé är en … ja, vad står det egentligen?

Man kan misstänka att Gösta själv aldrig fick granska det där bokomslaget innan det gick i tryck, för i så fall hade det nog stått akut accent istället för apostrof. Men det är klart, accent rimmar ju inte på katastrof. Man kan ju till och med bråka om huruvida accent rimmar bäst med pendang eller med Kent. Vad säger bloggläsarna?

Ylva Byrman

En kort semantisk reflektion på morgonkvisten: På den halvtaskiga kaffeautomaten på mitt jobb står det inte längre ”Kaffe med mjölk” utan ”Kaffe med vitt” på knappen, eftersom det vita ju faktiskt inte är mjölk. Men borde inte kaffe ha rätt till samma namnskydd som mjölk? Som kaffeälskare kan jag tycka att det borde stå ”Brunt med vitt” på knappen – det vore mer rättvisande ur konsumentsynpunkt.

Vad har ni att säga om det, Selecta? En EU-definition av mjölk är väl trevligt, men jag röstar för att man tar fram en bra EU-definition av kaffe också. Låt italienarna ha vetorätt!