Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Varning: Detta blogginlägg resonerar om regional fördelning av två vulgära ord för kroppens bakdel. Läsare som tar illa upp av vulgärt språkbruk och fula ord i allmänhet bör alltså sluta läsa nu.

Jag gav några översättarstudenter i uppgift att översätta ett stycke ur en roman av den irländska författaren Frank McCourt. I passagen ingick ordet arse, och då infinner sig frågan hur man lämpligast översätter detta till svenska. De flesta var ense om att de mest likvärdiga alternativen är röv och arsle. Men vilket av dem ska man välja? En av översättarna menade att hon upplevde röv som dialektalt, främst göteborgskt. Men jag menar att också arsle har regionala begränsningar. Jag är från skånska landsbygden och skulle aldrig ta detta ord i min mun, inte för att jag är fin i kanten utan för att det inte ingår i mitt aktiva ordförråd. Däremot var röv – på gott och ont – ett vanligt förekommande ord under hela min uppväxt.

Jag funderade lite över detta. Kan det vara så att röv och arsle är ett ordpar som uppvisar en komplementär distribution, alltså att språkbrukare som säger röv ogärna säger arsle och tvärtom? Riktigt så är det inte, har mina twitterefterforskningar visat, eftersom det finns språkbrukare som rapporterar att de använder båda orden. I detta fall var det stockholmare som uppvisade variation. Men det verkar finnas fog för hypotesen att man som språkbrukare i regel har en preferens för ett av orden och att det finns en regional variation. Sydsvenskar med skorrande r rapporterar att de omöjligt kan säga arsle: ”det låter helt stört på skånska”. På samma sätt rapporterade några norrlänningar att de i princip uteslutande sa arsle. (Mer välartade språkbrukare använder kanske inget av orden, men dem bortser vi från just nu.)

För att få lite bättre underlag sökte jag i Språkbankens bloggkorpus med 267 miljoner ord, där man också kan se vilken stad bloggen är registrerad i. Ett stort metodproblem är att vi moderna människor är så mobila – vi får anta att det bland Malmöbloggarna finns en inte oansenlig andel som är uppväxta någon helt annanstans. Men detta till trots ger ändå siffrorna en fingervisning om regional fördelning. Jag redovisar nedan procentandelen röv-förekomster i förhållande de totala antalet röv-, arsle- och arsel-förekomster för några städer.

Fallande skala från de som helst säger röv till de som helst säger arsle
Malmö 88 %
Göteborg 77 %
Örebro 75 %
Södertälje 62 %
Piteå 60 %
Östersund 57 %
Borås 56 %
Gävle 53 %
Västerås 52 %
Sundsvall 48 %
Luleå 48 %
Umeå 33 %

Översättaren som hävdar att röv var mer dialektalt än arsle får nog se sin hypotes spräckt. I de flesta av mina undersökta orter är röv vanligare. Även i Umeå, den stad där arsle förekommer mest frekvent, står ändå röv för en tredjedel av beläggen.

I Språkbankens Korp-gränssnitt kan man också ta fram topplistor för ordens relativa frekvens, det vill säga hur ofta de förekommer per miljon ord. På ren svenska är det helt enkelt de städer vars bloggare använder röv och arsle mest.

Röv
1. Göteborg (1,0 gånger per miljon ord)
2. Karlstad (1,0)
3. Landskrona (0,8)
4. Malmö (0,6)
5. Örebro (0,6)
6. Stockholm (0,6)
7. Borås (0,6)
8. Helsingborg (0,6)

Arsle och arsel (avrundningsfel vid summering kan förekomma)
1. Umeå (0,8 gånger per miljon ord)
2. Luleå (0,6)
3. Sundsvall (0,5)
4. Borås (0,5)
5. Västerås (0,4)
6. Göteborg (0,3)
7. Örebro (0,3)

Man ska givetvis inte dra några alltför långtgående slutsatser av denna lilla undersökning, men vi kan notera att städerna i Västsverige sticker ut genom att placera sig högt på båda topplistorna. I Göteborg och Borås förekommer röv eller arsle 1,3 respektive 1,1 gånger per miljon ord. Örebroarna är inte så långt efter med en relativ frekvens på 0,9. Detta kan jämföras med min hemstad Lund, där de summerade relativa frekvenserna inte är högre än 0,1.

De vulgära göteborgarna använder alltså orden röv och arsle tretton gånger så ofta som de väluppfostrade akademiska lundensarna. Åtminstone i bloggar. Om det är så att lundensarna kompenserar för sin vårdade bloggstil genom att istället säga röv oftare i muntliga samtal låter jag vara osagt.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Själv var jag ute och joggade i den skånska vårsolen igår, men jag förstod av olika uppdateringar på internet att andra i landet, till exempel stockholmarna, hade överraskats av kyla och snö, efter en period varmt vårväder. Gotlänningarna brukar kalla detta för starur. När staren synts för första gången efter vintern, ska det nämligen enligt folktron komma sju oväder innan våren är här på riktigt.

 

Stare

Stare. Bild från Creative Commons.

 

Ur betyder här ’oväder’. Vi kan också se det i uttrycket i ur och skur och i ordet snöyra. På Södermalm i Stockholm finns också Urvädersgränd, där Bellman bodde.

Heter det en starur eller ett starur? Båda förekommer, men efter studier av gotländska bloggar kan jag konstatera att en starur och pluralformen flera starurar är klart dominerande. Också historiskt finns belägg för både uren och uret. Enligt Hellquists etymologiska ordbok var det maskulinum, alltså en ur, på Gotland och borde därför heta så än idag. Men varianten ett ur är belagd i Västergötland och Närke.

Med tanke på att starur är ett så pass ovanligt ord och att vi säger ett ur om klockan, är det inte konstigt om också nutida gotlänningar blir osäkra på ordets genus. Och med den folketymologiska tolkningen att ur i starur betyder ’klocka’ , kan man få till den retoriskt snitsiga Shakespeare-allusion som jag hittade i en blogg:

Påskliljorna stod redan i full blom, vintern hade varit ovanligt mild och hösten en månad försenad. Till och med gutarna klagar på att staruret är helt ur led.

Nåväl, gotländska bloggläsare: vad säger er språkkänsla om genus hos starur?

Ylva Byrman

Det är spännande att fundera på hur ett och samma ord kan utveckla vitt skilda betydelser. Visste du till exempel att vårdnad och vålnad egentligen är samma ord från början? Det fornsvenska rd (eller egentligen , som i ett engelskt th-läspljud) har ofta övergått först ett tjockt l, och sen i ett vanligt l-ljud. Ibland har detta också lett till ändrad stavning, till exempel i storvulen, utböling och hin håle, som alla tidigare haft rd istället för l. Det fanns dock regionala uttalsskillnader, vilket är anledningen till att man än idag kallar föregående år för i fjor i Sydsverige men i fjol i resten av landet.

Verbet vårda har haft parallellformen våla, vilket substantiverats i vårdnad och vålnad. Och att vårda är ju att beskydda och vakta, så en vålnad var ursprungligen en skyddsande. Så sent som 1800-talets början kunde vårdnad och vålnad fortfarande användas i samma betydelse. Numera använder vi ju bara vålnad i betydelse ande eller spöke.

Egentligen är det alltså mest en språklig slump att föräldrar idag har vårdnadstvister och inte vålnadstvister om barnen. Och tänk om pappor som vill vara hemma med sina barn skulle kunna söka vålnadsbidrag. Kanske en valfråga för KD?

Ylva Byrman

Det har blivit dags för september månads gästbloggare. Han heter Frej Persson och är lokförare och språkkonsultstudent.

Månadens gästbloggare: Frej Persson

”Sen vart jag trött, så jag gick hem.”

Kanske hör du till dem som studsar till när någon använder vart och inte blev i den meningen? Eller känns det kanske tvärtom alldeles naturligt för dig att uttrycka sig så?

Vart lever och har hälsan. Nu talar vi alltså om den verbform som i talspråk ofta används i stället för blev. Om du har detta vart i ditt ordförråd eller inte kan bero på var i landet du bor – för Ylva och många andra skåningar är det något tämligen exotiskt, men i exempelvis Stockholmstrakten, där jag bor, är vart vanligt. Jag hör det användas så gott som dagligen av såväl gamla som unga.

Ibland stöter man hos språkbrukare på uppfattningen att detta vart inte skulle vara korrekt svenska, att det är slarvigt, ett tecken på språkligt förfall hos ungdomen och så vidare. Den som säger något sådant har inte satt sig in i frågan ordentligt. Vart har nämligen urgamla anor, och att det lever kvar i modern svenska är egentligen ganska märkvärdigt. Låt oss titta lite närmare på dess historia!

Vart är preteritumformen (även kallad imperfekt) av det gamla verbet varda. ”Gammalt” betyder i det här fallet att det fanns redan i den klassiska fornsvenskan, som talades på 1200-talet (och dess rötter kan spåras ännu längre tillbaka). I nutida svenska har varda nästan helt fallit ur bruk, och dess plats har sedan länge övertagits av bli. Bli, eller bliva, är ursprungligen ett lågtyskt lånord som kom in i svenskan under medeltiden.

Varda lever alltså i dag ett undanskymt liv i vårt språk. Bortsett från den ovannämnda formen vart förekommer ordet mest i fasta uttryck som [ngt] i vardande och varde ljus!. I och med den senaste bibelöversättningen är varda emellertid utmönstrat även ur kyrkans språk: numera står där inte Varde ljus! utan Ljus, bli till!.

Varför tappade då det inhemska ordet varda mark till förmån för lånordet bli, kan man fråga sig. Det är förstås svårt att veta säkert i dag, men en tänkbar förklaring är att varda har en otympligare böjning än bli: jag varder, jag vart, jag är vorden. Att det helt enkelt var smidigare att säga jag blir, jag blev och jag har blivit. Fast – det stämmer ju inte riktigt för vart; det är ju både smidigt att använda och lätt att uttala. Kan det vara förklaringen till att just vart lever kvar?

Nåväl. Det är ingen överdrift att påstå att storhetstiden för varda på det hela taget är över, men hur kan vi vänta oss att framtiden ser ut för det ännu levande vart? Finns det kvar om femtio år? Min gissning är att det gör det, eftersom det ännu i dag finns många yngre språkbrukare som använder det. Samtidigt kommer sannolikt de övriga formerna av verbet varda med tiden att falla än djupare i glömska än i dag. Men vart kan leva kvar som en sista rest av verbet varda.

Vad tror ni som läser detta – har vart framtiden för sig? Kan det rent av vara på väg att bli vanligare?

Sammanfattningsvis: låt oss inte uppröras över att språkanvändare ibland säger vart i stället för blev. För visst ger denna lilla språkliga fornlämning vårt språk en extra nyans, en doft av svunna tider?

 

Fotnot: Vart är även ett adverb (”Vart ska du?”), ett oböjligt substantiv (”Vi kommer ingen vart”), ett pronomen (”I vart och ett av fallen”) och en vanlig talspråksform av supinumformen varit (”Jag har vart i stan”). Det finns mycket spännande att diskutera kring dessa, men det finns det tyvärr inget utrymme för här och nu.

Ylva Byrman

Jag skrev i lördags om att man på internets sociala forum lätt plockar upp andra människors talspråksformer. Jag kan till exempel skriva jorå eller använda uppmaningen Gört!, trots att jag som skåning aldrig skulle säga så. Och formerna är så pass bekanta i skrift att de som läser mina Facebookkommentarer eller chattmeddelanden sällan reflekterar över att en talspråksform som hörru egentligen är omöjlig för mig – jag har ju skorrande r.

Men ibland blir man påkommen. Västgötske sportkrönikören Simon Bank använde formen ändån i sin blogg, och det dröjde inte lång tid innan en observant läsare påpekade att det knappast är ett normaluttryck i Banks hemtrakter:

What’s up med ”ändån”? Så säger man inte i Kinna. Möjligen i västra Skåne, men inte i Västergötland.

Läs hela blogginlägget och kommentarerna här.

Ylva Byrman

Under 1900-talet har informell vardagskommunikation typiskt skett i tal, medan skrift i första hand är ett medium för offentliga och formella budskap. Men sen internet kom har mycket av vår talade informella vardagskommunikation blivit till skrift i olika sociala forum, som Facebook och chattar. Där vill vi inte använda ett alltför formellt språk, eftersom det kan verka kyligt och distanserat. Vi vill istället hitta ett skriftspråk som känns ledigt och avslappnat.

Konventioner för internets vardagliga språkbruk växer fram genom användning. Det finns dock ingen kodifierad norm som SAOL eller Språkriktighetsboken som säger vad som är rätt och riktigt. Normerna lär vi oss själva genom att observera och härma vår omgivning. Och i denna process kommer jag på mig själv med att skriva de konstigaste saker.

”Funderar på att baka en sockerkaka”, skriver en kompis i sin statusrad på Facebook. ”Gört”, kommenterar jag. ”Bara om du kommer hit och fikar”, svarar hon. ”Okej. Kommer väl över om en stund, dårå”, säger jag, som den svårflörtade person jag är.

Vad är det då som är så konstigt med att jag använder talspråksformer som gört (sammandragning av ”gör det”) och dårå? Att skriva uttryck som man normalt bara skulle använda i tal, är ju ett klassiskt knep för att inte verka så artig och stel.

Men det är just här mysteriet kommer in i bilden. Jag skulle nämligen aldrig nånsin använda gört eller dårå i tal. Det skulle låta jättekonstigt, eftersom jag är skåning. En förutsättning för att man ska producera former som hörru, jorå och va ere me rej? är att man har tungspets-r. Men om man som jag har bakre r kan aldrig d bli till r, eftersom det inte innebär nån uttalsförenkling.

Om jag skulle säga gört eller serru skulle min omgivning reagera. Men att skriva det är inga problem – tvärtom. På Facebook smälter det in perfekt, eftersom jag är långt ifrån ensam om att ha plockat upp det. Faktum är att jag har en känsla av att det dialektala gört håller på att göra karriär, och snart är att betrakta som ett riksspråkligt internetuttryck.

Det sägs ofta att internet får oss att skriva som vi talar. Men hos mig har det alltså hänt ännu konstigare saker. Jag skriver som jag aldrig skulle kunna tala. Istället är det andra människors talspråksformer som hittat in i mitt informella skriftspråk. Lite festligt, eller hur?

Ylva Byrman

”Aj, jag har fått en spåga i fingret”, säger skåningen. En smålänning skulle istället säga att hon fått en speta. Och i andra delar av landet säger man spinga eller spink. Oavsett var man bor gäller det att riva fram pincett och desinficerad nål, så att man hinner få ut eländet innan det blir infekterat och svullet. För det rör sig givetvis om en irriterande liten sticka eller flisa, oftast av trä, som man lyckats få innanför huden.

Egentligen är ju spåga och speta bara synonymer till sticka, men jag gillar dessa dialektord just för att de kommit att överleva och användas främst i betydelsen ’irriterande sak man får under huden’. För mig som skåning på 2000-talet, har alltså spåga en mer specifik betydelse än sticka. Visst skulle jag kunna säga ”jag har fått en sticka i fingret”, men det känns lite fattigare än ”jag har fått en spåga i fingret”.

Om man är intresserad av ords regionala utbredning i Sverige, kan jag tipsa om den utmärkta Lingvistbloggen. Där har Mikael Parkvall under sommaren gjort dialektkartor, så att man till exempel kan se den regionala utbredningen av hårtork, hårfön och hårblås respektive nypotatis och färskpotatis.

Här är länkar till Lingvistbloggens dialektkartor:
Dialektkartor för hårfön, bio och häftmassa
Dialektkartor för färskpotatis, bamba och middag/kvällsmat
Ännu mer dialektkartor

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Själv är jag inte svensk, men tycker detta konstigt:

Vi känner oss nöjd.

Skall det inte vara:

Vi känner oss nöjda?

Det finns otaliga liknande, vad jag anser böjningsfel.

Ylvas svar:
Att säga ”vi känner oss nöjd” är vanligt i Norrland. För människor i resten av Sverige kan det låta konstigt – vår inre grammatik reagerar och tycker att det låter fel. I standardsvenskan säger man ju ”jag är nöjd”, men om vi byter ut subjektet jag mot vi måste vi också böja adjektivet i plural och säga ”vi är nöjda”. Men enligt de flesta norrlänningarnas språkkänsla är denna böjning inte nödvändig. Lite tillspetsat kan man alltså säga att det är grammatiskt korrekt norrländska att säga ”vi är nöjd”. När man skriver bör man dock följa standardspråkets normer och skriva ”vi är nöjda”.

Med språkvetenskapliga termer heter det att norrlänningar inte alltid kongruensböjer predikativet i numerus. Predikativ är den satsdel som också kallas predikatsfyllnad, det vill säga det som man fått lära sig följer efter vara, bliva, heta och kallas. I de norrländska talspråksmeningarna ”korna blev sjuk” och ”mina syskon är ledig imorgon” fungerar alltså adjektiven sjuk och ledig som predikativ i satsen. Men adjektiv kan ju också stå framför substantiv, och man säger då att de fungerar som framförställda attribut. Framförställda attribut måste (såvitt jag vet) alltid böjas efter sitt huvudord. Oavsett om man är från Norrland eller inte, säger man:

”Vi har sjuka kor”

och inte

”Vi har *sjuk kor”.

I Swedias dialektdatabas kan du lyssna på denna man från Medelpad. Han säger ”det är många svenska företag som blivit uppköpt” och ”de är duktig”. Men han säger också ”de är stora”, vilket visar att norrlänningar så klart kan växla mellan regionala och riksspråkliga varianter.

Förresten, är det nån som är lärare i Norrland och kan säga nåt om hur vanligt det är med oböjda predikativ i till exempel skoluppsatser? Det vore spännande att höra.

Ylva Byrman

Om jag skrev att mitt första inlägg om de och dem genererade flera tänkvärda läsarkommentarer, kan det väl om debatten efter det andra inlägget åtminstone sägas att den var livlig. De mest upprörda kommentarerna verkade läsa mitt inlägg som propaganda för att vi omedelbart ska övergå till att genomgående skriva dom. Eftersom jag inte skriver nåt som ens liknar detta, är jag lite förvånad över att så många gjort en så slarvig läsning. Särskilt som jag vet att ni bloggläsare är en begåvad, nitisk och eftertänksam skara.

Nåväl. Låt mig för tydlighetens skull säga: jag har aldrig nånsin gett nån rådet att genomgående skriva dom. De få gånger jag får in texter från skribenter som förväxlar de och dem, brukar jag istället ge tips på hur man kan tänka för att välja rätt form.

Men låt oss titta på ytterligare några argument som används i de-dem-dom-debatten. Vi kan börja med att konstatera att det inte finns nån namnkunnig språkvårdare som uppmanar till ett enhets-dom i skrift. Siv Strömquist tar i sin spalt inte ens upp det som ett alternativ att avfärda, utan nöjer sig med att diskutera vad som väcker mest irritation av för de som och för dem som.

DN:s Catharina Grünbaum förordar också ett fortsatt bruk av de och dem i neutral sakprosa. Hon menar att en av vinsterna är att man då kan använda dom när man vill återge talspråk eller skriva med en markerat ledig stil. Lite intressant är att Grünbaum dock menar att man i vissa uttryck bör välja dom. Hon skriver:

Normalformen i sakligt skriftspråk är de/dem, inte dom. […]

Dom är å andra sidan den rätta formen när man åberopar de diffusa andra som inte är vi. ”Dom däruppe, vi här nere”, löd titeln på en av Günther Wallraffs böcker. Det bör heta Dom djävlarna! men det kan inte heta annat än De aderton.

Det innebär ju att man i en och samma text helt plötsligt kan ha alla tre formerna de, dem och dom. Det kan kännas lite konstigt, eftersom många språkbrukare ser konsekvens som nåt eftersträvansvärt. Samtidigt har hon ju rätt i att det i vissa vanliga uttryck blir märkligt att använda de skriftspråkliga formerna. Vi föredrar i regel att skriva vi-och-dom-tänkande, även om det egentligen skulle gå lika bra att skriva vi-och-de-tänkande .

Som argument mot dom som skriftspråksform tar Grünbaum också upp att vissa inte har detta som enhetsform i sitt talspråk. Hon säger, precis som en av mina bloggkommentatorer, att det i Sydsverige och Finland finns talare som har di som subjektsform och dom som objektsform. Dessa talare skulle alltså läsa ut ”till de som” som ”till di som”, medan de skulle säga ”jag såg dom”.

Detta är dock en idealisering av de verkliga förhållandena. Jag roade mig med att göra lite efterforskningar i den fantastiska dialektdatabasen Swedia. Framför allt har jag koncentrerat mig på Finland, Skåne, Blekinge och Småland. Här finns definitivt talare som har både di och dom i sitt talspråk, men användningen följer sällan nån konsekvent grammatisk princip. Här kan du lyssna till en äldre man från blekingska Jämshög, som använder di både som subjekt (”di var ute och plogade”) och objekt (”då fick man ta av snökedjorna, för di kunde man inte köra med sen”).

Och här kan du lyssna på en äldre kvinna från värmländska Skillingmark. Värmland är ju varken Sydsverige eller Finland, men hon använder di och dom omväxlande, både som subjekt och som artikel.

Subjekt: ”i San Diego har di en stor fin park”, ”men dom som emigrerade är ju väldigt…”
Artikel: ”med alla dom blommorna som fanns”.

Det går alltså inte att hävda att de som använder formen di automatiskt också gör skillnad på subjekt och objekt i tal. Däremot kan man konstatera att talspråksformen di blir allt ovanligare. Jag lyssnade både på äldre och yngre talare från olika orter, och en generell tendens är att de äldre talarna använder di, medan yngre människor från samma ort genomgående säger dom. Lyssna till exempel på västgötska Korsberga eller småländska Ankarsrum.