Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

Tack för en bra blogg. Jag har en liten fråga, eller snarare fundering (använde nästan ett snedstreck där).

Jag läste i ett forum ”Vi har fått in rapporter att detta problem kan uppstå på en del telefoner och har eskalerat det vidare”. Jag tyckte det lät konstigt och googlade lite på ”eskalera vidare” och liknande och fick en del träffar. Dock hittar jag inget i ordböckerna om att eskalera skulle kunna betyda vidarebefordra (som jag tolkade det som i exemplet ovan). Det närmaste jag kommer är en engelsk definition av escalate: ”to raise, lower, rise, or descend on or as if on an escalator.” Kanske betyder det att man skickar något vidare till en annan nivå (bildligt eller bokstavligt): ”vi skickar frågan till teknikerna på våning 2.” Eller är det för långsökt? Du kanske har några andra förklaringar.

Bästa hälsningar,

E

 

Ylvas svar:

Tack för dina vänliga ord om bloggen. Jag tycker att du gör en god analys av uttrycket eskalera ett ärende eller eskalera en fråga. Det handlar om något som bildligt talat skickas uppåt i en organisationsstruktur, till en högre instans eller till en mer kvalificerad eller prioriterad nivå. Att man använder eskalera på detta sätt är vanligast inom smala fackområden, till exempel tekniksupport, som ju ditt exempel är hämtat ifrån. Jag hittade en it-konsultfirma som säljer supportpaket och som beskriver sin tjänst så här:

För att användarna skall ha någonstans att vända sig till vid problem som inträffar när vi inte är på plats, har vi tjänsten ServiceDesk som finns tillgänglig per telefon och e-post under kontorstid. Vi kan hjälpa till med borttappade lösenord och enklare problem med klienter eller applikationer. Vid problem som inte kan lösas effektivt på distans kan vi eskalera ärendet och skicka ut en konsult, allt enligt den affärsuppgörelse vi upprättar.

Här kan alltså betydelsen sägas vara ‘ge ärendet en mer resurskrävande och exklusiv hantering’. På andra företag eller myndigheter kan eskalera ha den specifika betydelse ‘skicka vidare till chefen’:

Jag får inte lov att attestera belopp över 5 000, så jag måste eskalera den här fakturan till min chef.

Ett ärende som eskaleras tas alltså över av en mäktigare eller mer kvalificerad instans.

En vän till mig som är anställd på Migrationsverket menade att ordet eskalera dök upp ungefär samtidigt som organisationsfilosofin lean gjorde sitt intåg. Eskalera verkar alltså vara ett fackord som har sitt ursprung inom organisationsteori. Där används också sammansatta uttryck som eskalationsvägar och eskalationsteam i diskussionerna om hur man kan effektivisera arbetet. Prova att bildgoogla ”escalation process”, och du får se en mängd exempel på flödesscheman som visualiserar eskaleringsvägarna i olika företag.

Precis som för andra fackord gäller det att fundera över i vilka sammanhang man använder dem. Många människor har aldrig hört eskalera användas som i exemplen ovan och tycker att det låter konstigt. Om du jobbar på it-support och Stina i Hökarängen ringer kan det vara smartare att säga ”du, jag kan inte riktigt lösa ditt problem, så jag ska skicka vidare ärendet till specialisterna” hellre än ”jag eskalerar ditt problem”. Det sistnämnda kan ju faktiskt Stina tolka som att du tänker förvärra hennes problem. I allmänspråket är det ju oftast konflikter, våld och problem som eskalerar, vilket är detsamma som att de trappas upp och blir värre. I denna betydelse har eskalera funnits i svenskan sen 1960-talet. Om också det mer specifika organisationsteoretiska uttrycket eskalera ett ärende kommer att få fäste i allmänspråket återstår att se.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Igår tittade jag på Uppdrag granskning, och det slog mig då att det här med kommunikation inte är så lätt alla gånger. Ordet kommunikation kommer från latinets communicare, som betyder ’göra gemensam’. Det betyder till exempel att du har information som jag inte har, men du gör den gemensam genom att svara på mina frågor. För att kommunikationen ska vara välfungerande räcker det dock inte med vilket svar som helst – det måste ge information som är rimlig och relevant i sammanhanget.

Har du grundläggande kommunikativ kompetens? Gör Språkbloggens enkla test!
För varje fråga, välj det svarsalternativ du tycker är mest kommunikativt välfungerande.

1. Vad föreställer fotot?

A. En katt som sover på en säng.
B. Jag har ingen detaljinformation om det.

 

2. Det här är en skärmdump som visar vilka autoförslag Google ger när man skriver in mycket.

A. Ja, jag ser det. Mycket flytningar verkar alltså vara första förslag. Och sen mycket nöje Kalmar längst ner. Intressant.
B. Den uppgiften kan jag tyvärr inte kommentera.

 

3. Herregud, du har alltså blivit gravid medan din make Lasse är på utbytestermin i Australien. Hur hände det här? Vem är pappa? Ska du behålla barnet?

A. Det är Peter på mitt jobb. Det var firmafest och vi hade druckit, och jag tappade visst helt kontrollen. Jag har sån ångest över att ha hamnat i den här soppan, och jag tänker bara på hur jag ska kunna berätta det för Lasse. Och jag tror att jag vill behålla barnet.
B. Jag kan konstatera att rutinerna i just det här fallet kan ha brustit. Men vi gör just nu en revidering av rutinerna inför nästa termin.

 

Så här tolkar du svaren:

Flest A-svar. Du har en god grundläggande kommunikativ kompetens. Grattis!

Flest B-svar. Du saknar förmåga att ge adekvata svar på frågor. Det är inte omöjligt att du jobbar på Solna stadshus. Svaren du ger saknar substans, vilket får dig att framstå som både obegåvad och arrogant. I synnerhet går det inte att ge dessa svar när folk har relevanta frågor om hur du använt de skattemedel som du fått förtroendet att sköta.

För er med flest B-svar erbjuder jag mina tjänster som kommunikationskonsult. Ni har redan en annan språkkonsult upphandlad? Äh, strunt i det. Anlita mig! Nån närmare specificering av kursens innehåll och tidpunkt behövs väl inte, och jag räknar med att kunna fakturera löpande. Ibland kanske det kommer en faktura som ni misstänker att ni redan betalt, men då är det bara att lägga den med internposten till Lennart, så attesterar han.

Hälsningar
Ylva

PS. Att ställa in en chattbot på att slumpa ur sig svaren ”Här är en länk med kontaktuppgifter till politikerna”, ”Tråkigt att du tycker det” och ”Jag svarar ju på dina frågor” faller inte heller under kategorin fungerande medborgarkommunikation.

Ylva Byrman

Mars månads gästbloggare heter Elisabeth Gustafsson. Hon är journalist i botten men har de senaste 20 åren arbetat som informatör och konsult inom offentlig förvaltning. Idag skriver hon på Språkbloggen om några abstrakta ord som är populära på myndigheter landet över.

 

Månadens gästbloggare: Elisabeth Gustafsson
Idag skapar kommuner arenor. Inte bara för fotboll och annan idrott utan även platser där människor kan mötas och prata om saker. Dessa människor kallas ofta aktörer. Kanske är de skådespelare, men de kan lika gärna vara socialsekreterare, barnmorskor eller ingenjörer. Inte sällan ägnar sig dessa aktörer åt kvalitetssäkring eller utvecklingsarbete. Eller varför inte evidensbaserad metodik?

Arena är ett ord som har använts åtminstone sedan mitten av 1800-talet i en bildlig betydelse, som ett område för offentlig verksamhet, till exempel den litterära eller politiska arenan. Så det kanske inte är så konstigt att det används som beskrivning av en plats – bildlig eller bokstavlig – där människor möts. Men användningen tycks ha ökat de senaste åren.

Även aktör har använts bildligt sedan 1800-talet, men då för att beskriva en person som utger sig för att vara annorlunda än han är, en hycklare. Men den bokstavliga användningen var tidigare den vanligaste. Tittar man i tidningstext från 60- och 70-talet betyder aktör skådespelare:

Övervägande delen av de ungdomar som var med om att, i Sartres kölvatten, förvandla det tidigare stillsamt borgerliga Saint Germain-des-Prés till existentialistkvarter vann senare berömmelse som aktörer, författare, regissörer, sångare och journalister. (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1965)

Men på 1980-talet blir det vanligare att aktör används om parter verksamma på politiska eller ekonomiska arenor, som i följande belägg ur Dagens Nyheter år 1987:

Diplomatiska relationer mellan Ulan Bator och Washington höjer otvivelaktigt Mongoliets prestige på det internationella planet, men samtidigt introduceras en ny aktör i det centralasiatiska spelet – en aktör på vilken förväntningarna torde vara helt olika i Ulan Bator och Moskva. (DN, 28 november 1987)

Sveriges riksbank, med 185 ton guld, är en försumbar aktör i detta sammanhang.
(DN, 18 augusti 1987)

Och i en tid av upphandlingar och privatiseringar är det i denna betydelse vi är mest vana att möta ordet aktör.

Det är lätt att raljera om modeord som ofta återkommer i utredningar och andra handlingar som ligger till grund för beslut i kommunala nämnder och styrelser. Texten kan på sitt sätt vara strikt, men samtidigt späckad med för tillfället gångbara uttryck och begrepp. Följande exempel är från en projektansökan i en kommun:

En del av det genomförda utvecklingsarbetet i modellområdet har varit att börja inventera behovspunkter. Det innebär att under barnens uppväxt uppmärksamma specifika situationer, då generellt föräldrastöd ska kvalitetssäkras vid de individuella kontakterna. […] Till detta kommer att förstärka riktade insatser, så att sådana kan ske med evidensbaserad metodik, eller kvalitetssäkras då sådan metodik inte föreligger.

Här har författaren lyckats få med både utvecklingsarbete, kvalitetssäkras (två gånger) och metodik (också två gånger). Visserligen är texten här ryckt ur sitt sammanhang, men även i sitt sammanhang skulle den behöva förklaras. Vad är behovspunkter? Hur kvalitetssäkrar man generellt föräldrastöd? Är det inte bättre att använda evidensbaserade metoder än evidensbaserad metodik?

Ett modeord kan definieras som ”ord som använts så mycket att deras betydelse vattnats ur och de förlorat sin precision”. Språksociologen Jan Einarsson anser att modeorden är de vuxnas motsvarighet till ungdomarnas slanguttryck. Jag skulle vilja tillägga att användningen av modeord i offentliga handlingar också beror på att den som skriver vill visa yrkesmässig kompetens och tillhörighet, visa att han eller hon behärskar de begrepp som är ”inne”. Det gör att orden används okritiskt och utan egentlig eftertanke.

Även om skillnaden mellan det offentliga och privata språket har minskat, är det fortfarande många som tycker att myndigheternas språk är abstrakt och krångligt trots språkvårdande insatser – kanske för att man ”ska” tycka så om överhetens språk. För visst har myndigheternas språk förenklats. Det är sällan man stöter på ”anhängiggöra”, ”förutskicka” eller ”nöjaktig” i offentliga handlingar idag.

Däremot tycks inte de språkvårdande insatserna bita lika bra på användningen av modeord. Det kan bero på att de till sin karaktär är flyktiga, det tar tid innan man kommer på att de är modeord. Och när den insikten väl finns har de blivit omoderna och ersatts med något annat. Men likväl gör de utredningar och beslutsunderlag svåra att ta till sig – och riskerar till och med att innehållet blir lite skrattretande. Och det är ju synd när det ofta handlar om för oss alla så viktiga saker som utbildning, vård och omsorg.

Ylva Byrman

Alla människor gör felskrivningar. Alla människor har också missat felskrivningar, trots att de föresatt sig att noggrant granska en text.

Oftast får en felskrivning inga större konsekvenser. Många märks knappt vid genomläsningen eller stör bara läsaren nån millisekund. Lite värre blir det om felskrivningen äventyrar begripligheten eller gör att läsaren tappar förtroende. Men nån enstaka gång kan en felskrivning kosta mycket mer än så.

Den kan kosta 11 miljoner.

Åtminstone om man får tro mediebevakande Resumé, som hävdar att Sydsvenskans förra vd får 11 miljoner kronor på grund av en felskrivning i bonusavtalet:

Avtalet sade att hans bonus skulle beräknas på skillnaden mellan budgetmål och uppnått resultat. Inte tvärtom som vore det logiska: uppnått resultat minus budgetmål.

Ju större förlust, desto större bonus alltså. Å andra sidan ingen bonus om Sydsvenskan skulle gå med vinst. Det gjorde den emellertid inte de närmaste åren heller.

I andra artiklar dementeras dock denna uppgift. Men oavsett vad som är sant visar detta på den nästan obehagligt stora roll som språkliga formuleringar spelar i juridisk text. Ett av de mest kända fallen är när ett kommatecken helt ändrade villkoren i ett avtal mellan Rogers Communications och Bell Aliant. Det sensationella fallet har internationellt kallats för The case of the million-dollar comma.

Men språklig form berör inte bara avtalsjurister. Också socialsekreterares och polisers sätt att skriva ner brottsoffers och andra människors berättelser får stor betydelse, eftersom dessa texter används som underlag i utredningar och domstol. Rättslingvistik, studiet av den språkliga formens betydelse i polisiär och juridisk verksamhet, är ett fält som hittills knappt fått nån uppmärksamhet i Sverige. Men kanske är detta på väg att ändras. I morgon ska jag faktiskt gå på workshop i rättslingvistik i Växjö. Dit kommer forskare från olika europeiska länder för att hålla föreläsningar och jämföra erfarenheter av hur språket påverkar rättsprocesserna. Det kommer ju inte att hjälpa Sydsvenskans bonuskris, men förhoppningsvis kan fältet rättslingvistik på sikt öka samarbetet mellan språkvetare och jurister och ge insikter om språkets roll i ett rättssäkert samhälle.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:
Hej Ylva!

Jag gjorde med stort nöje ditt språkquiz för vecka 37 idag. Jag blev dock lite förvånad när jag upptäckte att jag hade svarat fel på fråga fyra, frågan om den lag som reglerar fast egendom. Under min tid som student på juristprogrammet vid Stockholms universitet fick vi hela tiden lära oss att Jordabalken liksom andra författningar alltid ska skrivas med en inledande versal. Såväl i introduktionskursen som fastighetsrättskursen fick vi lära oss att Jordabalken skall skrivas just så. Har jag och hundratals andra studenter blivit lurade under vår utbildning i såväl litteraturen som undervisningen?

Gustav

 

Ylvas svar:
Ja, lagnamn är till sin natur beskrivande snarare än av renodlad egennamnskaraktär. Därför skrivs de enligt Svenska skrivregler av hävd med liten bokstav. Det enda undantaget är sammansatta lagnamn där förleden är ett egennamn, som Genèvekonventionen. Svenska skrivregler menar också att när lagnamn fungerar som rena dokumenttitlar, till exempel i källhänvisningar och liknande, kan versal kännas naturligare eftersom egennamnskaraktären här blir mer framträdande. Men då hamnar lagnamnen sällan inne i en mening och får därför automatiskt versal. De brukar då också i likhet med andra titlar kursiveras:

SOU 1947:38. Jordabalk.

Vad jag kunnat se i mina sökningar i stora textmassor verkar bruket i hög utsträckning respektera denna regel. Både presstext, myndighetstext och juridiska texter skriver lagnamn med gemen. Det kan du själv se om du till exempel googlar på ”enligt jordabalken”. Jag valde också slumpmässigt ut tre vetenskapliga texter från juridisk fakultet (här är en av dem), och de skriver alla lagnamn med liten bokstav. Så jag tycker att du ska mejla den lärare du hade på introduktionskursen i fastighetsrätt och fråga varför hen lärde ut ett versalbruk som går stick i stäv med såväl Svenska skrivregler som allmänspråkets och fackexperternas bruk.

Ylva Byrman

Sen den 1 juli 2009 har vi en språklag i Sverige, och jag har tidigare bloggat om hur denna gjort att en medborgare slapp betala vite för att miljönämnden i Köping inte uttryckt sig så begripligt som de borde. Men hur ska då en myndighet göra för att följa språklagen? Det har vi fått svar på i veckan, när Språkrådet släppte skriften Språklagen i praktiken – riktlinjer för tillämpning av språklagen.

För den som jobbar inom offentlig sektor är denna skrift obligatorisk läsning. Men den är inte bara obligatorisk, utan trevlig också. Jag blir särskilt glad över avsnittet om paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen. Om du jobbar på kommun eller myndighet, läs igenom Språkrådets checklista nedan och fundera på hur många av punkterna ni uppfyller. Har ni ett klarspråksnätverk med budget och stöd från ledningen? Utvärderar ni begripligheten i era texter? Får personalen gå skrivkurser som leds av erfarna språkkonsulter? Om svaret är nej betyder detta i praktiken att ni bryter mot språklagen. Och då är det hög tid att sätta igång och börja följa den.

– Fatta ett ledningsbeslut om att myndigheten, kommunen, landstinget ska arbeta med klarspråk. Klarspråksarbetet bör inte vara ett avgränsat projekt utan en del av den löpande verksamheten.
– Gör upp en budget för klarspråksarbetet och fastställ en långsiktig tidsplan för arbetet. Bestäm vad målen med arbetet ska vara.
– Anställ språkvårdare eller anlita examinerade språkkonsulter som kan planera, starta och genomföra klarspråksarbete.
– Utse en klarspråksgrupp som representerar olika yrken, avdelningar eller verksamhetsområden inom organisationen (i kommuner och landsting bör även förtroendevalda ingå). Denna grupp ansvarar för det praktiska arbetet. Myndighetschefen/kommunchefen är ytterst ansvarig för att det bedrivs ett systematiskt klarspråksarbete.
– Bilda ett klarspråksnätverk på arbetsplatsen eller tillsammans med andra arbetsplatser, till exempel inom samma verksamhetsområde.
– Inventera vilka texter som skrivs i organisationen och vilka olika yrkesgrupper som skriver.
– Utvärdera begripligheten i organisationens texter och testa texter på viktiga mottagargrupper.
– Utforma språkliga riktlinjer som fastställs av ledningen. Producera också en skrivhandledning och utforma bra mallar för olika texttyper.
– Skapa termordlistor.
– Låt personalen gå kurser i att skriva protokoll, beslut, webbtexter, rapporter med mera.

Till sist ett påpekande som inte kommer från Språkrådet utan från mig. Det är givetvis en självklarhet, men jag vet av erfarenhet att det tål att upprepas:

– Språklagen gäller även för män över 45 år som arbetar inom teknisk förvaltning.

Läs mer om riktlinjerna på Språkrådets webbplats.

Ylva Byrman

I senaste numret av Språktidningen sågar Helena Englund Hjalmarsson och Marie Jenevall den så kallat lättlästa informationen som många myndigheter tillhandahåller på sina webbplatser. Med ”lättläst” menas här text som är särskilt anpassad för människor som har svårt att läsa vanlig text. Den lättlästa informationen ska alltså kunna förstås av alltifrån invandrare och afatiker till dyslektiker och personer med intellektuella funktionshinder. Om du inte prenumererar på Språktidningen, läs gärna Helena Englund Hjalmarssons sammanfattning här.

Jag tycker att detta utspel är intressant och välbehövligt. Det finns idag ett Centrum för lättläst som på regeringens uppdrag arbetar för allas möjlighet att kunna läsa böcker, tidningar och myndighetsinformation. Det är självklart ett utmärkt initiativ, och jag vill absolut inte förringa det arbete som många duktiga eldsjälar lägger ner på att skapa texter för personer med lässvårigheter. Centrum för lättläst tillhandahåller till exempel en tjänst där de erbjuder sig att bearbeta en originaltext till lätt svenska. Men just i detta skymtar samtidigt en förenklad syn på lättläst och svårläst, som jag menar är problematisk. Centrum för lättläst skriver på sin webbplats:

Enligt undersökningar är det 25 % som inte kan läsa och återberätta en vanlig nyhetsartikel. Många av dessa behöver lättläst information.

Citatet ger lätt bilden av att man kan skicka den där nyhetsartikeln till Centrum för lättläst, låta dem tillämpa sina magiska tricks och vips har man en nyhetsartikel som kan läsas och återberättas av också av de resterande 25 procenten, oavsett om det är läkaren Amir från Iran som nyss börjat läsa svenska, tidigare hemmafrun Beata som är 82 år och har afasi, 14-åriga Jessica som har Aspergers syndrom och småbarnspappan Tomas med dyslexi.

Att en text på ytan har de drag vi förknippar med lättlästhet – korta ord, korta meningar och hög grad av konkretion – behöver inte betyda att den är välfungerande för en så heterogen grupp som ”personer som har svårt att läsa vanliga svenska texter”. För vad som är en välfungerande text beror ju på vad läsaren ska ha den till. Ska läsaren få enstaka nya faktakunskaper, som att det finns nåt som heter ”föräldrapenning”? Ska läsaren förstå mer komplexa resonemang om hur hela socialförsäkringssystemet hänger ihop? Ska läsaren utifrån texten kunna analysera vilken typ av ersättningar han eller hon har rätt till och dessutom självständigt kunna skicka in en ansökan?

Jag välkomnar mer forskning och problematiserande diskussion om det förrädiska i begreppet lättläst. Med spänning ser jag fram emot debatten om vilka syften olika lättlästa texter är tänkta att fylla – och vilka de faktiskt fyller.

_____________________________________________________

Läs också gärna en äldre artikel om lättlästa webbtexter ur tidskriften Språkvård skriven av Helena Englund (numera också Hjalmarsson) och Maria Sundin.

Ylva Byrman

Dagens blogginlägg blir ett evenemangstips för den som är intresserad av språkvårdsarbete i offentlig verksamhet. Som jag bloggat om tidigare har vi i Sverige sedan 2009 en språklag som säger att språket i den offentliga förvaltningen ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Men hur långt har man egentligen kommit? Har den offentliga svenskan blivit begripligare? Och hur kan man som myndighetsanställd själv arbeta för att göra sina texter vårdade, enkla och begripliga?

Detta är temat för konferensen Begriplex som äger rum den 21 oktober i Stockholm. Det blir föredrag och seminarier som leds av yrkesverksamma språkvårdare. Om du är intresserad kan du läsa mer om programmet här.

Det är populärt att oja sig över språkligt förfall och dåliga texter. I fikarum och på tidningarnas insändarsidor finns en högljudd klagokör. Men om nån bjuder in till skrivkurs eller diskussion om hur konkreta förbättringar ska göras, blir det förvånansvärt tomt och tyst. Att förbättra texter är mödosamt och tar tid. Konstruktiv och genomtänkt textkritik kräver omdöme, arbete och engagemang.

Dessutom måste man inse att ingen – varken du eller jag – blir fullärd som skribent. Klagokören tar ofta fasta på att det är Pelle, Stina, Ahmet eller varför inte ungdomarna och journalisterna som skriver illa. Att de texter man själv skriver också har förbättringspotential är inte ett lika populärt diskussionsämne.

Själv vet jag inget så härligt som att få tillbaks en text från en kritisk granskare, som har klottrat sidorna fulla med goda ändringsförslag. Eller att lägga fram ett manus på ett textseminarium, där det uppstår eldiga diskussioner om hur dispositionen kan förbättras och hur vinkeln kan vässas. Två bedömare tycker sällan exakt likadant.

Förhoppningsvis blir Begriplex ett arrangemang där man kan få inspiration till just konkret förbättringsarbete.