Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

Tack för en bra blogg. Jag har en liten fråga, eller snarare fundering (använde nästan ett snedstreck där).

Jag läste i ett forum ”Vi har fått in rapporter att detta problem kan uppstå på en del telefoner och har eskalerat det vidare”. Jag tyckte det lät konstigt och googlade lite på ”eskalera vidare” och liknande och fick en del träffar. Dock hittar jag inget i ordböckerna om att eskalera skulle kunna betyda vidarebefordra (som jag tolkade det som i exemplet ovan). Det närmaste jag kommer är en engelsk definition av escalate: ”to raise, lower, rise, or descend on or as if on an escalator.” Kanske betyder det att man skickar något vidare till en annan nivå (bildligt eller bokstavligt): ”vi skickar frågan till teknikerna på våning 2.” Eller är det för långsökt? Du kanske har några andra förklaringar.

Bästa hälsningar,

E

 

Ylvas svar:

Tack för dina vänliga ord om bloggen. Jag tycker att du gör en god analys av uttrycket eskalera ett ärende eller eskalera en fråga. Det handlar om något som bildligt talat skickas uppåt i en organisationsstruktur, till en högre instans eller till en mer kvalificerad eller prioriterad nivå. Att man använder eskalera på detta sätt är vanligast inom smala fackområden, till exempel tekniksupport, som ju ditt exempel är hämtat ifrån. Jag hittade en it-konsultfirma som säljer supportpaket och som beskriver sin tjänst så här:

För att användarna skall ha någonstans att vända sig till vid problem som inträffar när vi inte är på plats, har vi tjänsten ServiceDesk som finns tillgänglig per telefon och e-post under kontorstid. Vi kan hjälpa till med borttappade lösenord och enklare problem med klienter eller applikationer. Vid problem som inte kan lösas effektivt på distans kan vi eskalera ärendet och skicka ut en konsult, allt enligt den affärsuppgörelse vi upprättar.

Här kan alltså betydelsen sägas vara ‘ge ärendet en mer resurskrävande och exklusiv hantering’. På andra företag eller myndigheter kan eskalera ha den specifika betydelse ‘skicka vidare till chefen’:

Jag får inte lov att attestera belopp över 5 000, så jag måste eskalera den här fakturan till min chef.

Ett ärende som eskaleras tas alltså över av en mäktigare eller mer kvalificerad instans.

En vän till mig som är anställd på Migrationsverket menade att ordet eskalera dök upp ungefär samtidigt som organisationsfilosofin lean gjorde sitt intåg. Eskalera verkar alltså vara ett fackord som har sitt ursprung inom organisationsteori. Där används också sammansatta uttryck som eskalationsvägar och eskalationsteam i diskussionerna om hur man kan effektivisera arbetet. Prova att bildgoogla ”escalation process”, och du får se en mängd exempel på flödesscheman som visualiserar eskaleringsvägarna i olika företag.

Precis som för andra fackord gäller det att fundera över i vilka sammanhang man använder dem. Många människor har aldrig hört eskalera användas som i exemplen ovan och tycker att det låter konstigt. Om du jobbar på it-support och Stina i Hökarängen ringer kan det vara smartare att säga ”du, jag kan inte riktigt lösa ditt problem, så jag ska skicka vidare ärendet till specialisterna” hellre än ”jag eskalerar ditt problem”. Det sistnämnda kan ju faktiskt Stina tolka som att du tänker förvärra hennes problem. I allmänspråket är det ju oftast konflikter, våld och problem som eskalerar, vilket är detsamma som att de trappas upp och blir värre. I denna betydelse har eskalera funnits i svenskan sen 1960-talet. Om också det mer specifika organisationsteoretiska uttrycket eskalera ett ärende kommer att få fäste i allmänspråket återstår att se.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Det var alldeles för längesen jag språkpolisade här i bloggen. Om man klickar på etiketten Språkpolisen tycker till i etikettmolnet visar det sig ofta vara språkpolisande läsarmejl som följs av mina outhärdligt liberala kommentarer. Men idag tänker jag gå till attack mot ett skiljetecken som är minst lika illa överanvänt som semikolonet, nämligen snedstreck.

Eller snedstreck/slash, som vissa säkert hade föredragit att skriva. Här följer nu mina invändningar mot snedstrecket.

Snedstreck är vagt och otydligt
Det råder delade meningar om hur strecket egentligen ska förstås. Oftast betyder det eller, men rätt ofta verkar det lika gärna kunna betyda och eller nåt annat mer långsökt:

1. Vi kommer tisdag/onsdag.
2. Jag har köpt en ny dator/pc.

Betyder exempel 1 att vi kommer en av dagarna tisdag och onsdag? Eller att vi kommer både på tisdagen och onsdagen? Eller att vi kommer på tisdagen och stannar över till onsdagen? Eller att vi kommer på natten i skarven mellan tisdag och onsdag?

Och exempel 2 borde rimligtvis betyda ”jag har köpt en ny dator som är en pc”. Då skulle man egentligen lika gärna kunna nöja sig med att säga antingen ”jag har köpt en ny dator” eller ”jag har köpt en ny pc”. Om det är så att man verkligen vill betona att man inte köpt en mac eller en industriserver, skulle man kunna skriva ”jag har köpt en ny dator: en pc”.

Var gång du vill skriva snedstreck, fundera över vad du menar med det. Om du menar eller: Skriv eller! Med bokstäver. Om du menar och, skriv och. Om du menar nåt helt annat, skriv det istället. Var tydligt istället för vag.

Snedstreck används av lata skribenter som inte orkar välja bland synonymer
Som skribent gör man ständigt val mellan olika ord. Det är din uppgift att välja det bästa ordet bland möjliga synonymer. Vissa lata skribenter lägger dock över denna uppgift på läsaren, genom att ta med en två, tre synonymer separerade med snedstreck. Gör inte det. Exempel 3 förklarar varför:

3. Det är tröttsamt/jobbigt för läsaren/mottagaren av din text att behöva/vara tvungen att välja mellan flera olika uttryck/synonymer/ord som betyder samma sak, och det gör att både texten och lästiden förlängs/tar längre tid att läsa.

Snedstreck försvårar läsningen
Det anses allmänt att snedstreck försvårar läsningen och att man därför bör vara restriktiv med det i brödtext. Särskilt svårt kan det bli när man som i exempel 3 ovan inte vet hur många ord som är inblandade i snedstrecksuttrycket. Ska det segmenteras

”välja mellan
– flera olika uttryck
– synonymer
– ord som betyder samma sak”

eller

”välja mellan flera olika
– uttryck
– synonymer
– ord
som betyder samma sak”?

Skriv läsarvänligt, istället för att skicka vidare din tankeoreda och beslutsångest till läsaren. Rensa undan snedstrecken.

Snedstreck är en amatörmarkör
Professionella skribenter använder sällan snedstreck. Leta i en dagstidning, ett magasin eller en roman, och du kommer att upptäcka att det dröjer länge innan du hittar ett snedstreck. Skälen finns listade ovan. Om du använder snedstreck riskerar du alltså att signalera att du är en ovan skribent, och det är ju onödigt.

Får man aldrig använda snedstreck?
Jo, det får man. I tabeller, blanketter eller andra ställen där utrymmet är begränsat kan man behöva använda snedstreck istället för eller. I uttrycket och/eller behövs snedstrecket också. Men tänk på att och/eller oftast kan ersättas av ett enkelt eller. Skriv inte

Om du är gammal och/eller har ett funktionshinder har du förtur

när du lika bra kan skriva

Om du är gammal eller har ett funktionshinder har du förtur.

Snedstreck har också en specialfunktion, nämligen att markera en tidsperiod som innehåller delar av eller ligger i skiftet mellan två andra perioder:

Vi vill tacka alla elever och lärare för läsåret 2011/2012.
Roskildefestivalen äger årligen rum i månadsskiftet juni/juli.

Det används också i några etablerade förkortningar som

Ylva Byrman c/o Svensson (care of)
S/S Titanic (steamship).

Så rubrikens uppmaning kanske var väl hård. En bannlysning är att ta i. Men var förbaskat restriktiv med snedstreck!

Ylva Byrman

Skillnaden mellan orden tveksam och tvivelaktig är en gammal käpphäst, men den aktualiserades i ett läsarmejl jag fick av Gunnel:

I gästbloggen skriver Erik Svensson ”vilket gör teorierna ännu mer tveksamma”.

Jag har svårt att uppfatta en teori som tveksam, det vill säga vacklande i övertygelse. Däremot kan den ju vara tvivelaktig, det vill säga inte helt att lita på. Det är förstås mycket vanligt med användningen tveksam i sådana fall, men du kanske har lust att reflektera över det.

Vissa störs liksom Gunnel av att se tveksam användas om inanimata ting. Det kan vara för att deras språkkänsla inte accepterar det. Men minst lika ofta handlar det nog om så kallad inlärd irritation: man har fått lära sig av en Wellanderortodox mentor att enbart levande varelser med omdöme kan vara tveksamma.

Varför skrev då inte Erik att teorierna var tvivelaktiga istället för tveksamma? Eller mer generellt: varför verkar tveksam vinna mark på bekostnad av tvivelaktig? Här kommer mina spekulationer.

Tvivelaktig är ett ord som många i de yngre eller rentav medelålders generationerna inte använder i nån större skala. Många uppfattar det nog som litterärt i sin stil. Dessutom har tvivelaktig kommit att användas i betydelsen ’moraliskt suspekt’ eller ’ohederlig’. Vi har hört Cornelis Vreeswijk sjunga att han är en tvivelaktig figur. Att då skriva att teorierna är tvivelaktiga skulle kunna uppfattas som att Erik anklagar tidigare teoretiker för att vara fula fiskar med ohederliga avsikter. Kanske är det för att undvika dessa negativa konnotationer som Erik väljer ordet tveksam; han vill artigt och på sakliga grunder hävda att det finns argument som talar mot tidigare teorier.

Vissa hävdar att yngre språkbrukare tenderar att välja tveksam i fall där äldre skulle föredra tvivelaktig. Så kan det säkert vara, men faktum är att tveksam har använts om ting åtminstone sen början av 1800-talet, och ordböcker anger tvivelaktig, problematisk och osäker som synonym till tveksam. Jag skulle gissa att de allra flesta kan tänka sig att säga ”i tveksamma fall, rådfråga din läkare”, trots att det ju inte är fallet som tvekar utan en person som tvekar i bedömningen av ett visst fall.

Personligen ser jag inga problem med att använda tveksam så som Erik gjorde. Denna användning är utbredd och enligt många människors språkkänsla välfungerande. Överförda betydelser är naturliga för oss och ställer sällan till med tolkningsproblem. Men om man skriver en viktig text där man vill vara riktigt säker på att inte irritera nån, kan det vara en god idé att hugga itu den gordiska knuten genom att välja en omformulering.

Se där, nu har jag reflekterat lite. Andra som gjort det före mig är finlandssvenska språkvårdaren Mikael Reuter och radioprogrammet Språket i P1, 19:50 in i klippet.

 

Tillägg:
I personlig kommunikation till mig skriver Erik:

Spontant vill jag säga och skriva tveksamma, men brukar försöka ändra för att vara tydlig. Konstigt att jag missade här. Som skribent vill jag stöta mig med så få läsare som möjligt, och jag vet att irritation finns när det gäller tveksamma.

Många andra språkmedvetna personer har sagt samma sak. Det aktualiserar en principiell fråga: Är det god språkvård att be en stor mängd människor att begå våld på eller censurera sin språkkänsla för att tillmötesgå en liten grupps irritation? Ur effektivitetssynpunkt verkar det rimligare att 10 procent av befolkningen lägger energi på att sluta irritera sig än att 90 procent lägger energi på att censurera sitt språkbruk. När blir det mer nationalekonomiskt försvarbart att bekämpa irritationen än bruket? Det kan ni diskutera.

Ylva Byrman

Sist bloggade jag om hur det inte längre råder enighet om vad drygt betyder. Det uppfattas som en synonym till knappt eller ungefär av så mycket som en femtedel av de klickglada internetanvändarna. Flera har hört av sig till mig och tagit upp att danskarna upplever samma problem för ordet godt och uttrycket godt og vel. Det brukade betyda ’lite mer än’, precis som på svenska, men yngre generationer kan uppfatta det som synonymt med ’lite mindre än’ eller ’ungefär’.

Jag citerar Dansk Sprognævns frågelåda:

Spørsmål: Hvad betyder godt og vel et år? Mere eller mindre end et år?

Svar: Der er uenighed om hvad godt og vel betyder (det samme gælder for godt i forbindelser som godt et år). Generelt er det sådan at de ældre generationer forstår udtrykkene som ’lidt over’, og de yngre generationer forstår dem som ’lidt under’. Tidligere var kun betydningen ’lidt over’ med i ordbøgerne, men Politikens Store Nye Nudansk Ordbog fra 1996 har både betydningen ’lidt mere end’ og betydningen ’lidt mindre end’, og som synonymer til udtrykket godt og vel bringer ordbogen cirka, omkring, omtrent, næsten, hen ved og hen imod. Betydningsændringen af udtrykket godt og vel kan være sket under indflydelse af udtrykket så godt som, som betyder ’næsten’ og ’lidt under’.

Detta talar ju för att det finns svenskar som uppfattar uttryck som ”Odlingen täckte gott 38.000 hektar” som att den täckte knappt 38.000 hektar. Men hur långt sträcker sig förvirringen? Finns det språkbrukare som skulle kunna tänka sig att tolka ”3 meter tyg räcker gott och väl” som ”3 meter tyg räcker knappt”?

Ylva Byrman

Idag har jag tillbringat dagen i chocktillstånd. Mitt väsen har utsatts för vad vi skulle kunna kalla för en semantikchock. En vän till mig publicerade följande fråga på Facebook:

Vilket av påståendena nedan passar enligt dig bäst till meningen ”jag betalade drygt hundra kronor för den”?

a) Den kostade 97 kr
b) Den kostade nånstans mellan 97 kr och 102 kr
c) Den kostade 102 kr

För mig är det självklara svaret på denna fråga alternativ c. Jag har aldrig ens funderat på att nån skulle kunna ha en avvikande uppfattning. Men det visade sig finnas ganska många som var benägna att välja både alternativ a och b. Jag gjorde därför en liten gallup som jag spred över internet. Urvalet kan inte sägas vara särskilt kontrollerat, men i skrivande stund har knappt (och då menar jag ”lite mindre än”) 1.000 personer besvarat den, och statistiken får ni här:

7 % väljer a) och menar alltså att drygt betyder ’lite mindre än’
13 % väljer b) och menar att drygt betyder ’ungefär’
80 % väljer c) och menar att drygt betyder ’lite mer än’

Tittar man i en ordbok står det att drygt har betydelse c. Drygt en liter är lite mer än en liter – det kan aldrig vara exakt en liter eller lite mindre. Som språkvetare är man medveten om att betydelseglidning och betydelseomtolkning är en fullt naturlig process som ständigt sker när språkbrukare använder språket, och vi språkvetare brukar därför tycka att den här typen av upptäckter är spännande.

Men språkvetare är också människor med brister och svagheter, så idag unnade jag mig istället en klassisk pöbelreaktion: ”Gaah! Folk nu för tiden vet inte vad drygt betyder! De tror det betyder ’knappt’ eller ’ungefär’! Vad lär de sig i skolan egentligen! Kulturskymning!”

Och så vidare.

Under dagen har jag långsam börjat återhämta mig och på nytt närma mig den sansade forskarens nyfikna och deskriptiva inställning till fenomenet. Men ur kommunikativ synvinkel är det inte särskilt lyckat att jämställa knappt med drygt. Det är ungefär lika praktiskt som att kalla blå för gul eller hund för katt. Så jag vill därför råda alla att upprätthålla följande distinktion:

Knappt betyder ’lite mindre än’. 93 centimeter är knappt en meter.
Ungefär betyder ’lite mer eller lite mindre än’. Runt, typ och cirka är andra synonymer.
Drygt betyder ’lite mer än’. 110 centimeter är drygt en meter. En rågad deciliter är detsamma som drygt en deciliter.

Sprid gärna ordet! Och kan vi uppfinna en bra minnesregel?

Ylva Byrman

De allra flesta europeiska språken använder liksom vi de latinska månadsnamnen från den romerska kalendern: januari, februari, mars, april osv. Månadsnamnen kommer från kungar eller gudar. Maj är till exempel döpt efter fruktbarhetsgudinnan Maia, och juli är döpt efter Julius Caesar. De sista månaderna – september, oktober, november, december – är ännu tråkigare. Det betyder helt enkelt sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden, efter de latinska räkneorden septem, octo, novem och decem. Som ni ser stämmer inte ens denna numrering längre; december är ju tolfte och inte tionde månaden. Men detta förklaras av att mars för länge sen var årets första månad, innan man lade till månaderna januari och februari. Detta förklarar för övrigt även varför skottdagen infaller i februari.

En handfull europeiska språk har dock valt att behålla inhemska månadsnamn från gamla bondekalendrar. Dit hör de slaviska språken polska, tjeckiska och kroatiska. Deras månadsnamn tycker jag är betydligt festligare än de latinska, eftersom man då får namn som speglar årstidsväxlingarna istället för att hedra godtyckligt utvalda gudar och patriarker. Polska december, grudzień, anspelar på att det är tjäle i marken. Tjeckiska januari, leden, är den isiga månaden – led betyder nämligen ’is’.

De olika språken är dock inte helt ense om vilken månad olika händelser tilldrar sig. Månadsnamnet listopad, ’lövens fall’, finns på polska, tjeckiska, kroatiska, vitryska och ytterligare några språk. Men på kroatiska betyder listopad oktober, medan de övriga språken samstämmigt säger att löven faller av träden först i november. På samma sätt är polackerna och tjeckerna oense om när det börjar blomma. Den polska blomstermånaden kwiecień är april, men på tjeckiska är květen maj månad.

Dessa skillnader blir lite mystiska när man betänker att Polen ligger längst norrut och Kroatien längst söderut. Nordligare länder borde väl ha senare lövsprickning och tidigare höst än länderna längre söderut, eller? Jag finner det dock rimligt att den kroatiska skördemånaden srpanj (efter ordet för skära) inträffar redan i juli, till skillnad från i Polen och Tjeckien, där sierpień respektive srpen betyder augusti.

Med falska vänner som srpen och listopad är det som upplagt för missförstånd, slaver emellan. Därför får man ändå säga att de latinska månadsnamnen är praktiska, eftersom de utan problem förstås av en stor del av världens befolkning. Men det är ändå vackert att det i kalendern finns lipiec eller lipanj, månaden då lindarna blommar, oavsett om det råkar avse juni eller juli. Nedan bjuder jag på de tolv månadsnamnen på tre slaviska språk, och fler finns här.

Tjeckiska – polska – kroatiska
1. Leden – styczeń – siječanj
2. Únor – luty – veljača
3. Březen – marzec – ožujak
4. Duben – kwiecień – travanj
5. Květen – maj – svibanj
6. Červen – czerwiec – lipanj
7. Červenec – lipiec – srpanj
8. Srpen – sierpień – kolovoz
9. Září – wrzesień – rujan
10. Říjen – październik – listopad
11. Listopad – listopad – studeni
12. Prosinec – grudzień – prosinac

Ylva Byrman

Det är spännande att fundera på hur ett och samma ord kan utveckla vitt skilda betydelser. Visste du till exempel att vårdnad och vålnad egentligen är samma ord från början? Det fornsvenska rd (eller egentligen , som i ett engelskt th-läspljud) har ofta övergått först ett tjockt l, och sen i ett vanligt l-ljud. Ibland har detta också lett till ändrad stavning, till exempel i storvulen, utböling och hin håle, som alla tidigare haft rd istället för l. Det fanns dock regionala uttalsskillnader, vilket är anledningen till att man än idag kallar föregående år för i fjor i Sydsverige men i fjol i resten av landet.

Verbet vårda har haft parallellformen våla, vilket substantiverats i vårdnad och vålnad. Och att vårda är ju att beskydda och vakta, så en vålnad var ursprungligen en skyddsande. Så sent som 1800-talets början kunde vårdnad och vålnad fortfarande användas i samma betydelse. Numera använder vi ju bara vålnad i betydelse ande eller spöke.

Egentligen är det alltså mest en språklig slump att föräldrar idag har vårdnadstvister och inte vålnadstvister om barnen. Och tänk om pappor som vill vara hemma med sina barn skulle kunna söka vålnadsbidrag. Kanske en valfråga för KD?

Ylva Byrman

Ett läsarmejl apropå blogginlägget om Olle Josephsons föreläsning:

Ämnesrad: Otäckt att se någon krossa en flaska skumpa mot den oberäknelige Olle Josephson så att han glider ut i havet

Gammal lärdom, unga dam: endast båtar ”går av stapeln”. Det bankades in i huvudet av gamla redaktörer, sådana som numera tyvärr är för-, avtalspensionerade. Så att man fick bulor i kalufsen! Annat ”äger rum”! Et cetera. (Den särskrivningen måste tillåtas oss latingymnasister.) För övrigt har dina epistlar blivit klart bättre på senare tiden. Eller jag klarare i huvudet.

 

Ylvas svar:
Min bäste åldrige herre!

Jag tackar ödmjukt för dina vänliga ord om mina framsteg. Vi noviser behöver denna typ av handfast uppmuntran för att kunna fortsätta vår utveckling bort från ungdomligt oförstånd och mot större vishet. Jag vill även i min tur berömma ditt mejl, eftersom dess stilistiska udd fick mig att dra på smilbanden.

Så till uttrycket gå av stapeln. Som du skriver härrör det från skeppsbyggarvärlden och var en synonym till att sjösättas. Fartyg stod på en stapelbädd medan de konstruerades, och när de var färdiga gick de av stapeln och ner i sjön.

Det som sen hänt är att uttrycket gå av stapeln kommit att användas i överförd eller – på rena rama grekiskan – metaforisk betydelse. Det har numera blivit synonymt med äga rum. Att på detta sätt överföra uttryck från en betydelsedomän till en annan är ett av språkets mest kraftfulla verktyg, utan vilket vi knappast skulle kunna kommunicera. Om vi skulle börja invända varje gång nån använde en metafor, skulle vi snart inte göra nåt annat. Tänk dig följande konversation:

– Jag vill prata med dig om en viktig sak. Jag konstr…
– (högljutt) Viktigt säger du alltid.
– Kan du låta bli att avbryta mig?
– Jag avbröt dig inte, för det är endast grenar och kvistar som kan brytas av.

Eller den här:

– Går det bra på nya jobbet?
– Det är roligt, men jag känner mig väldigt grön på området. Jag har mycket kvar att lära.
– Nej, du är inte grön. Kläderna du har på dig är svarta och resten av dig är hudfärgad.

Du använder ju själv välfunna bildliga uttryck i ditt brev till mig, och tänk om jag skulle börja driva följande bisarra argumentation: Är lärdomar verkligen så fysiskt konkreta föremål att de går att banka in i huvudet, likt en spik? Ungefär vilka mått har en lärdom i det fysiska rummet? Är den som en kraftig timmerspik eller snarare som en liten dyckert? Och oavsett storlek måste skallbenet penetreras när lärdomen bankas in, och ge upphov till ett hål som knappast kan läka snabbt. Lärda människor måste med andra ord ha huvuden som schweizerostar, och med tanke på vilken risk för bakterieinfektioner i hjärnan detta måste innebära tycker jag att Socialstyrelsen borde gå ut och varna för den pedagogiska metoden att banka in lärdomar i huvudet.

Att ord och uttryck börjar användas bildligt genom att de lånas in från en konkret betydelsedomän till en abstrakt är inte språklig förflackning – det är ett nödvändigt redskap både för kommunikation och för mänsklig tankeverksamhet. Att just gå av stapeln skulle vara förbjudet att använda i metaforisk betydelse är en minst sagt godtycklig regel, särskilt med tanke på att det använts i betydelsen äga rum i minst 150 år. Och till redaktören som ursprungligen stipulerade detta förbud vill jag utdela följande postuma komplimang: Grattis! Du måste vara oerhört respekterad om du kan få en hel yrkeskår att i 100 år tradera dina nycker som allmänna lärdomar. Men handen på hjärtat, hade man inte kunnat ägna denna tid åt vettigare kunskapsutbyte?

Ylva Byrman

Har du stött på ordet episk använt på detta sätt?

– Var det roligt på festen igår?
– Ja, bästa festen på flera år. Alla var där, stämningen var overkligt bra och vi dansade till klockan fyra på morgonen.
– Det låter episkt!

Eller så här:

– Morfar, din äppelkaka är verkligen helt episk!

Vän av ordning kan reagera på detta bruk. Episk diktning, javisst. Dit räknas ju Erikskrönikan och den grekiska Iliaden. Men episka fester? Och episk äppelkaka?!

Episk kommer från klassisk grekiska, där epiken jämte lyriken och dramatiken var en av tre litterära huvudgenrer. Dramatiken skildrar en konflikt och är typiskt gjord för att framföras på scen. Lyriken är ofta poesi och beskriver människors inre känsloliv, medan epiken är en berättande framställning som har ett filmkameraperspektiv.

Men nån gång runt 2008–2009 seglade episk upp som ett högfrekvent modeord, använt i betydelsen ’storslagen’ eller ’fantastisk’. Det kom via engelskan och datorspelsvärlden, särskilt i äventyrsspel där man krigar online mot andra kombattanter, och förekom i uttrycken epic win och epic fail. Att fejla episkt är helt enkelt att misslyckas kapitalt.

Den frekventa användningen har lett till att epic svartlistats på sina håll, till exempel här på Lake Superior State University. En annan populär språkpolis går med den artiga rubriken Not everything is epic, shitheads till ännu hårdare angrepp mot det nya bruket, och lanserar sin egen språkkänsla som en allmänsemantisk sanning: episk kan bara användas om oceaner, litteratur och kosmos.

I engelskan finns det belägg för epic i betydelsen ’storslagen’ sen 1731, vilket visar att bruket inte är helt nytt. Och trots sanktionsförsök har ordet spritt sig långt utanför datorspelsvärlden. Nyhetsbyrån AFP, en internationell motsvarighet till svenska TT, använde ordet i en nyhetsartikel 2010, för att beskriva ett trafikkaos i Peking: ”thousands of vehicles were trapped in an epic traffic jam stretching for more than 100 kilometres”.

Själv okynnesanvänder jag gärna episkt i vardagligt tal, och jag tycker det är oproblematiskt. Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs. Jag har dock full förståelse för om litteraturvetare ser det som ett störande missbruk av genreterminologi. Men hörni, om ni kan gå med på att ni inte är lyriska över ordets dramatiska betydelseutvidgning och spridning i allmänspråket, då kanske ni också kan bjuda oss på ordet episkt?

Ylva Byrman

Vad förvaras egentligen på Kungliga biblioteket i Stockholm? Böcker skulle väl många spontant svara. Men si, det är inte ett svar som de anställda skulle ge, åtminstone inte om de är terminologiska paragrafryttare. För bok är nämligen ett ord som man bör undvika enligt KB:s termlista.

Skälet är enkelt: ordet bok är mångtydigt, eftersom det inte gått att skapa en fungerande standarddefinition. Unesco har visserligen försökt genom att godtyckligt säga att en bok ska ha minst 49 tryckta sidor, men definitionen är inte så lyckad. Till exempel faller många barnböcker utanför den.

Det som pliktbiblioteket KB har till statligt uppdrag att förvalta kallas istället för dokument. Det definieras som ’samling av information som tillsammans med det medium det är fäst eller lagrat på behandlas och fungerar som en enhet’. Man talar också om verk, en ’avgränsad intellektuell och/eller konstnärlig skapelse’. Ett verk manifesteras typiskt i olika dokument, varav boken alltså är ett.

Men att bok är en avrådd term inom biblioteksväsendet, betyder det att du och jag bör avstå från att säga bok? Självklart inte! Det är viktigt att förstå att fackspråkliga definitioner i många lägen inte alls är bättre eller mer korrekta än vår privata förståelse av ords innebörd. Tvärtom! Många termdefinitioner håller inte utanför sin snäva fackkontext. Låt mig ta ett konkret exempel:

I utlänningslagen definieras barn som ’person under 18 år’. ”Är det så ni använder ordet?” brukar jag fråga mina studenter. ”Ja”, svarar många spontant. Men lite exempel får dem att inse att deras mentala representation av ordets innebörd är rikare och inte lika fyrkantig som den juridiska definitionen. Den som förlorade oskulden med en jämnårig vid 16 års ålder, svarar knappast ja på frågan ”har du haft sex med ett barn?”. Och om nån frågar mina föräldrar om de har några barn, skulle de uppfattas som lögnare om de svarade nej, trots att både jag och min syster är över 18. Barn har för övrigt ytterligare en definition i Rikstermbankens Kärnenergiordlista: enhet för tvärsnitt som motsvarar 10⁻\u’00B2’⁸ m². Den definitionen är helt obegriplig för de flesta av oss.

Facktermer är funktionella när man skriver inom en specifik verksamhet och vet att läsaren är en fackperson som kommer att tolka termerna i den specifika fackspråkliga betydelsen. Då blir facktermerna ett verktyg för tydlig, precis och effektiv kommunikation. Men i alla andra sammanhang är risken stor att facktermsanvändningen får motsatt effekt: Begripligheten äventyras, eftersom facktermerna antingen upplevs som främmande eller har en vagare och delvis annorlunda betydelse i allmänspråket.

Den fackexpert som vill kommunicera med en lekman måste tänka efter. Det är inte förbjudet att använda facktermer, men texten måste snickras ihop så att också en läsare utan fackkunskap har en rimlig chans att korrekt förstå resonemangen. Den klyftiga fackskribenten förstår att det i populära texter faktiskt är fullt tillåtet att bryta mot fackinterna termråd, om det ger läsaren en bättre chans till konkret förståelse. Så här beskriver KB sin verksamhet på webben:

KB ansvarar för att bevara det nationella kulturarvet genom att samla in, bevara och tillhandahålla det svenska trycket. Det innebär att vi gör det möjligt att läsa och studera allt som trycks eller publiceras i Sverige, bland annat böcker, tidskrifter, rapporter, dagstidningar, handskrifter, kartor, bilder, affischer, musiktryck och vardagstryck som till exempel postorderkataloger och teaterprogram.

Visst är det härligt att vi har ett så klyftigt nationalbibliotek!