Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Förra veckan ägde Språkrådsdagen rum. Språkvårdare och språkintresserade från hela landet samlades för att lyssna på föredrag och se prisutdelning av Klarspråkskristallen, Minoritetsspråkspriset och Erik Wellanders pris. För den som vill veta vad som togs upp finns här ett referat av dagen.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

En oroväckande nyhet har blivit känd i veckan: Språkrådets chef, professor Lena Ekberg, har sagt upp sig. Anledningen är att Institutet för språk och folkminnen, den överordnade myndighet som Språkrådet ingår i, inte vill låta Språkrådet ha den självständiga ställning som är rimlig. Till exempel vill de inte låta Språkrådet behålla sin välbesökta webbplats – den ska istället bli en undersida till institutets inte på långa vägar lika populära sajt. Ni kan läsa mer Språktidningens blogg eller i DN, eller lyssna på SR P1.

Att Lena Ekberg slutar handlar ju knappast enbart om webbplatsen. Men att chefen för Institutet för språk och folkminnen Ingrid Johansson Lind är beredd att offra en så omtyckt, respekterad och kompetent chef för att få igenom sin egen vilja om integrerade webbplatser, sänder en tydlig signal om att ledningen för Institutet för språk och folkminnen inte är intresserad av att ha ett starkt och självständigt språkråd som syns på egen hand.

Helena Englund Hjalmarsson, som är frilansande språkkonsult, kommenterar händelsen så här på Sveriges radios webbplats:

Kanslispråk + ortsnamn = osant
Det är inte jättekonstigt att de här problemen har uppstått. Inte ens vi som har mycket med Språkrådet att göra i vår arbetsvardag förstår riktigt vad f.d. Språknämnden och f.d. Språk- och folkminnesinstitutet har gemensamt. Det känns lika logiskt som att slå ihop t.ex. en optiker och en mascarafabrikant – båda jobbar med ögonrelaterade produkter. Så att det finns interna problem är lätt att förstå. Men min stora fråga just nu är: vad tänker kulturdepartementet göra åt saken?

De flesta som arbetar med språk och språkvård är bekymrade över att Lena Ekberg säger upp sig, och över utvecklingen som antyder att Språkrådet ska kväsas och veta sin plats inom ett större folkminnesinstitut. Språkvårdsarbete måste styras av dem som har kompetensen, och på Språkrådet finns just sån kompetens: de anställda är disputerade språkforskare och erfarna språkkonsulter, som dessutom visat sig duktiga på att fatta strategiska beslut och finnas till hands för allmänheten och samhället. För varje vän av genomtänkt språkvård och språkpolitik framstår det som olyckligt att Språkrådets framtid och ställning ska dikteras av institutschefen Ingrid Johansson Lind, som är kulturbyråkrat (hennes egna ord) och saknar språkvetenskaplig universitetsexamen.

Nu måste kulturdepartementet visa handlingskraft i frågan och ge Sverige möjligheter till en central språkvårdsinstitution som lockar duktiga medarbetare, istället för att tvinga bort dem genom dåliga organisatoriska förutsättningar och beslut.

Ylva Byrman

I förra språkkvisset ställde jag en fråga om hur många grammatiska genus det finns i svenskan. Genus är latin och betyder ’sort’ eller ’grupp inom en klassificering’. Det har också kommit att betyda ’kön’, och i allmänspråket idag används genus främst om de sociala egenskaper som vi förknippar med ett visst biologiskt människokön. I detta blogginlägg använder jag dock genus i betydelsen ’grammatisk kategori’.

Grammatiskt genus ska förstås som en inneboende egenskap hos ett substantiv, en egenskap som styr dess böjning. Därför är det rimligt att i modern standardsvenska urskilja två genus. Det ena är t-ord, som bord (ett bord, bordet), och detta kallas genus neutrum. Det andra är n-ord, som boll (en boll, bollen), och detta kallas genus utrum. Att många fått lära sig att svenskan har fyra genus – maskulinum, femininum, neutrum och reale – har historiska orsaker, och det får redas ut i ett eget blogginlägg.

När vi refererar till ett n-ord som bollen kan vi använda pronomenet den, och om bordet kan vi säga det. Men låt oss komplicera det hela genom ta ordet kvinna som exempel. Det har uppenbarligen genus utrum: en kvinna, kvinnan. Men vi refererar inte till kvinnan som den, utan som hon. Kvinnan, på samma sätt som läkaren, statsrådet, grabben och 42-åringen, uppfattar vi som en person – eller som en animat referent för att använda grammatikens termer. Då känns det märkligt eller rentav fel att använda den eller det. På samma sätt kan vi säga att bollen och bordet syftar på inanimata referenter, alltså på saker och inte på personer.

Animathet är inte en inneboende formegenskap hos substantivet på samma sätt som genus, utan har snarare med betydelse att göra. Dessutom kan vi som språkbrukare ibland välja om vi vill betrakta en viss varelse som animat eller inte. Går vi förbi en okänd hund inlåst i en hundgård säger vi kanske ”Åh, vilken jobbig hund! Den står bara och skäller hela tiden”. Men om vi senare lär känna hunden, börjar kalla den vid namn och lär oss mer om dess personlighet kommer vi nog att börja säga ”Stackars Buster! Nu står han där och skäller igen”. Buster har blivit en person och därigenom han för oss.

Svenskan har under lång tid bara haft två animata pronomen i tredje person: han och hon. Det gör att vi för alla animata referenter också tvingas ange kön. Men ibland vill vi markera animathet men inte ange kön, till exempel för att könet på den person man pratar om är okänt. Språkrådet rekommenderar här att man använder den:

När kunden har fått hem varan ska den källsortera emballaget.

Problemet är att den i första hand förknippas med inanimata referenter – det är naturligare för oss att använda den om varan än om kunden. En del språkbrukare skulle därför i Språkrådets exempel hellre använda hen, som alltså med grammatiska termer kan kallas för ett animat och könsneutralt pronomen i tredje person singular.

Lyckas du komma ihåg detta har du redan två rätt på kvisset om språk och kön. Fundera gärna också på hur det ser ut med svenskans övriga personliga pronomen: jag, du, vi, ni, de. Vilka av dessa specificerar animathet respektive kön?

Ylva Byrman

Varje vecka publicerar Språkrådet ett språkråd. Denna vecka kan rådet nog framstå som en smula kontroversiellt: man uppmuntrar nämligen till bruk av den mer ljudenliga stavningen kasjunöt. Denna stavning har vid sidan om cashewnöt funnits länge i ordböckerna, och det är normalt att försöka anpassa lånord till svenskans ortografiska principer. På franska heter nöten cajou, på portugisiska caju och på tyska ser man ofta stavningen Kaschu, åtminstone om själva trädet. Ordet lär ha brasilianskt ursprung, så varför svenskan så självklart skulle ta efter just det engelska skrivsättet är nåt man kan fundera över. För övrigt har också den engelska stavningen vacklat genom tiderna: casheu, cashoe, caju och acajow har alla förekommit i bruket.

Olika försvenskade stavningar har haft olika lätt att få fäste i bruket. De flesta av oss skriver tejp, vajer och militär, utan att ens reflektera över att dessa ord också haft stavningarna tape, wire och militaire. Samtidigt skriver vi obehindrat garage och genre. Man tänker sällan på hur märkliga dessa stavningar är i det svenska språksystemet, förrän man ska förklara stavningsprinciper för ett barn som lär sig läsa och skriva. Då framstår helt plötsligt norskans skrivsätt sjanger som betydligt rimligare än det svenska genre.

Motviljan att anamma en försvenskad stavning kan ha flera orsaker. Det långivande språkets status och känslovärde har stor betydelse. Den svensk som är nöjd med att ha nära till statusspråket engelska har inget emot att stoltsera med detta. Försvenskade varianter stämplar man därför gärna som barnsliga. En annan, kanske viktigare orsak är att människor med god läsförmåga snabbt lär sig förknippa ett ord med en viss skriftbild. När man en gång vant sig vid stavningen cashewnöt känns det främmande att byta, särskilt om man är van vid att läsa engelska. Skriftbilden kasjunöt får nog de flesta av oss att studsa till.

Men man bör tänka på att tiderna förändras och att den språkliga kartan kan ritas om. Vi kan inte utgå från att engelskan alltid kommer att vara ett lingua franca och ett självklart andraspråk för alla svenskar – särskilt inte när USA får sänkt kreditbetyg. För att göra en stavning hållbar över tid kan därför en försvenskning vara en god idé.

Ylva Byrman

”Utarmar Twitter och sociala medier det moderna språkbruket?” var titeln på en text av Damon Rasti på Ajour. Rasti är inte språkvetare, men väl skribent, debattör och en flitig användare av sociala medier. Han menar att i takt med att utbud och efterfrågan på snabba, korta nyheter ökar, förändras också våra läsmönster. Samtidigt behöver inte det utesluta intresset för längre nyhetstexter och reportage, eftersom dessa fyller en annan funktion. Vi måste bara, menar Rasti, fortsätta värna om mångfalden och låta det långsamma berättandet finnas kvar vid sidan av de rappa och snuttifierade nyheterna.

I DN kunde man läsa artikeln ”Tekniken inget hot mot språket”. Den bygger på intervjuer med Språkrådets Anna Antonsson och Rickard Domeij, som menar att en av de största förändringarna är att vi idag skriver betydligt mer än för några decennier sen. En annan revolutionerande sak är att vi för första gången fått ett dialogiskt skriftspråk. I antikens Grekland var Platon oroad över att skriften skulle göra människor dummare, eftersom kunskapen då inte längre hölls kvar i människors huvuden utan flyttade ut på papper. Dessutom menade man att det var ur dialog som kunskap uppstod. För att skapa kunskap var den monologiska skriften alltför statisk. Men med de nya medierna som chatten har vi återvänt till realtidsdialogen – men i skrift. Fast om chatten ska kunna användas som ett forum för dialogiskt kunskapsbygge krävs gott om tid och en vilja att ifrågasätta och se de fina nyanserna.

Som en uppföljning på DN:s artikel kunde läsarna igår just chatta med Anna Antonsson om teknikens påverkan på språket. Möjlighet till dialogiskt utbyte och fördjupning i ett visst ämne uteblev dock, eftersom DN har vulgärdefinierat chatt som ’kort svar på en fråga, utan möjlighet till uppföljning’.

Vissa ställde frågor som ”Går det att säga att något är fel eller rätt skrivet? Finns det någon officiell reglering av svenska i Sverige??” och ”Tycker du att det är ett problem att språket blir mer och mer slappt, inte minst grammatik och interpunktion?”. Med tanke på det begränsade utrymmet lämnar Antonsson utmärkta svar, men ämnet är alldeles för komplext för att fungera i det valda formatet, annat än som kort inspiration eller kanske bekräftelseterapi av Ring P1-slaget. De ovan nämnda frågeställarna kan knappast ha lämnat chatten så värst mycket klokare än tidigare.

Mejl, sms, chatt, Twitter, videokonferens och internetforum innebär nya möjligheter till kommunikation. Det bästa man kan göra som språkbrukare är att använda alla. Först då kan man förstå varje mediums potential och – nog så viktigt – dess begränsningar.

 

Uppföljning: En gång var boken också ett nytt medium.

Ylva Byrman

I Språkbloggen har jag flera gånger talat om Twitter. Men för den som aldrig använt Twitter är det inte helt lätt att komma igång eller ens begripa vad man ska ha det till. För den språkintresserade men Twitterskeptiske kan en bra ingång vara att börja följa @Språkrådgivning. Där besvarar Språkrådet språkfrågor. Om du bara vill läsa flödet räcker det med att klicka på länken ovan, men om du också vill kunna ställa egna frågor behöver du registrera ett Twitterkonto.

Har du ett Twitterkonto kan du också skicka tips eller diskutera med andra frågeställare. Kristian Holmgren slog till exempel vad med sin chef om en bakelse att ordet paltkoma inte bara används i Norrland, utan har spritt sig till resten av landet. Han skrev in till DN:s språkspalt och frågade, och fick den 16 oktober svaret att de aldrig hört ordet och att det därför var att betrakta som ett norrländskt ord utan riksspridning. Kristian var dock skeptisk (och bakelsesugen!) och kvittrade iväg en fråga till Språkrådgivning. De vidaretvittrade frågan, vilket gjorde att den fick stor spridning – Språkrådet har nämligen över 2.700 följare på Twitter. Av dessa hörde 34 personer från hela landet, bland annat jag själv, av sig till Kristian och berättade att de använda ordet paltkoma regelbundet, i betydelsen ’vara så mätt att man är matt’.

Kristian återkopplade resultatet till DN, som tvingades göra avbön söndagen den 23 oktober. Se där, vilka debatter ni missar, ni som inte följer Språkrådgivning på Twitter.

Eftersom ett Twittermeddelande inte rymmer mer än 140 tecken, lämpar sig Språkrådets Twitterrådgivning bäst för korta frågor som har korta svar. Har du en längre fråga är det bättre att mejla eller ringa.

Men innan du gör nåt av detta ska du först söka svar i Språkrådets frågelåda. Där finns de vanligaste frågorna besvarade, för det är ju lite onödigt att du blir den tvåtusenfemhundrasjuttiofjärde personen som frågar om det skrivs internet eller Internet. Det hade du ju enkelt kunnat slå upp själv, så får Språkrådet mer tid att besvara nya, spännande frågor.

Vill du veta mer om hur man kommer igång med Twitter kan du läsa en guide, till exempel den här.

Ylva Byrman

Många är oroade för vad som håller på att hända med det svenska språket. En del oroar sig för att nya generationer förflackar språket med sitt slarviga sätt – en oro som sannolikt varit konstant ända sen människan utvecklade talorgan. Andra, till exempel nätverket Språkförsvaret, oroar sig för engelskans inflytande och hur engelskan tränger ut svenskan från vissa domäner. Ett exempel är naturvetenskaplig forskning, där det idag knappt finns några svenska publikationer över huvud taget. Språkförsvaret har därför gett ut en antologi med titeln Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva. Där finns korta texter om svenskan och dess ställning, skrivna av språkvetare, lärare och språkälskare.

För den som bor i Stockholmsområdet och ibland ställer sig frågan ”Vad händer med svenskan?”, har jag ett evenemangstips. Olle Josephson, professor i nordiska språk och tidigare chef för Språkrådet, håller en öppen föreläsning med just denna titel. Det går av stapeln nu på tisdag den 15 november i hus A i Södra huset, Stockholms universitet. Läs mer här.

Ylva Byrman

Idag är det internationella klarspråksdagen, och jag väljer att citera det vackra, närmast poetiska uttalandet som Språkrådet twittrade ut:

I dag är det internationella klarspråksdagen. Fira den genom att skriva till andra som du vill att de ska skriva till dig.

Det är en god grundprincip, som dock inte alltid behöver främja begriplighet. Vissa människor har ju av estetiska eller känslomässiga skäl en förkärlek för meningar på över hundra ord och ålderdomliga ord som få människor känner till betydelsen av. Guldålderstanken är mycket stark hos många språkbrukare. ”Det var bättre förr” verkar vara en känslomässig sanning utan bäst före-datum. Nåväl, andemeningen att vara hänsynsfull mot läsaren måste vara vägledande i allt gott textarbete, och jag tycker att vi låter Språkrådets visdomsord vägleda oss idag.

Internationella klarspråksdagen har en egen sida på Facebook. Och den som vill läsa 140-teckenstankar om klarspråk från hela världen kan följa Twittertaggen #iplday (International Plain Language Day).

Ylva Byrman

Sen den 1 juli 2009 har vi en språklag i Sverige, och jag har tidigare bloggat om hur denna gjort att en medborgare slapp betala vite för att miljönämnden i Köping inte uttryckt sig så begripligt som de borde. Men hur ska då en myndighet göra för att följa språklagen? Det har vi fått svar på i veckan, när Språkrådet släppte skriften Språklagen i praktiken – riktlinjer för tillämpning av språklagen.

För den som jobbar inom offentlig sektor är denna skrift obligatorisk läsning. Men den är inte bara obligatorisk, utan trevlig också. Jag blir särskilt glad över avsnittet om paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen. Om du jobbar på kommun eller myndighet, läs igenom Språkrådets checklista nedan och fundera på hur många av punkterna ni uppfyller. Har ni ett klarspråksnätverk med budget och stöd från ledningen? Utvärderar ni begripligheten i era texter? Får personalen gå skrivkurser som leds av erfarna språkkonsulter? Om svaret är nej betyder detta i praktiken att ni bryter mot språklagen. Och då är det hög tid att sätta igång och börja följa den.

– Fatta ett ledningsbeslut om att myndigheten, kommunen, landstinget ska arbeta med klarspråk. Klarspråksarbetet bör inte vara ett avgränsat projekt utan en del av den löpande verksamheten.
– Gör upp en budget för klarspråksarbetet och fastställ en långsiktig tidsplan för arbetet. Bestäm vad målen med arbetet ska vara.
– Anställ språkvårdare eller anlita examinerade språkkonsulter som kan planera, starta och genomföra klarspråksarbete.
– Utse en klarspråksgrupp som representerar olika yrken, avdelningar eller verksamhetsområden inom organisationen (i kommuner och landsting bör även förtroendevalda ingå). Denna grupp ansvarar för det praktiska arbetet. Myndighetschefen/kommunchefen är ytterst ansvarig för att det bedrivs ett systematiskt klarspråksarbete.
– Bilda ett klarspråksnätverk på arbetsplatsen eller tillsammans med andra arbetsplatser, till exempel inom samma verksamhetsområde.
– Inventera vilka texter som skrivs i organisationen och vilka olika yrkesgrupper som skriver.
– Utvärdera begripligheten i organisationens texter och testa texter på viktiga mottagargrupper.
– Utforma språkliga riktlinjer som fastställs av ledningen. Producera också en skrivhandledning och utforma bra mallar för olika texttyper.
– Skapa termordlistor.
– Låt personalen gå kurser i att skriva protokoll, beslut, webbtexter, rapporter med mera.

Till sist ett påpekande som inte kommer från Språkrådet utan från mig. Det är givetvis en självklarhet, men jag vet av erfarenhet att det tål att upprepas:

– Språklagen gäller även för män över 45 år som arbetar inom teknisk förvaltning.

Läs mer om riktlinjerna på Språkrådets webbplats.

Ylva Byrman

För nån vecka sen skrev jag ett blogginlägg om vad fräknar egentligen heter i singular: fräken, fräkne eller fräkna? Språkrådet säger att fräken är vanligast, för att vi tänker på växten. Men jag hävdade lite upproriskt att pluralformen åkerfräknar tar emot att använda. Detta genererade följande läsarkommentar från Bengt:

Jag säger fräkne men som botanist reagerar jag på fräken i det sammanhanget. Åkerfräknar är heller inte bra. Jag tycker man måste säga ”det finns mycket åkerfräken här” och ”här finns många fräkenarter”.

Tack för ditt brev, Bengt. Redan när jag skrev mitt inlägg funderade jag över det du skriver: Kan man egentligen prata om flera åkerfräknar? Mina kunskaper om fräken är inte så goda, så det var intressant att få din professionella synpunkt.

Rent språkligt kan vi beskriva skillnaden mellan ”mycket åkerfräken” och ”många åkerfräknar” som att vi i det första fallet ser åkerfräken som ett oräknebart substantiv och i det andra som ett räknebart. Vill man hellre låta lite latinskt lärd säger man dividuativa, delbara, och individuativa, odelbara. När man säger att man är en individ menar man alltså att man är ’odelbar’.

Vissa växter är räknebara företeelser: vi kan prata om tre rosor, fyra tallar och fem lupiner. Andra växtslag kan vi inte gärna sätta räkneord framför. Havre kan vi prata om, men vi säger helst inte två havrar. Istället tänker vi på havre som en delbar mängd eller en massa, ungefär som mjöl, mjölk eller guld. För vissa ord kan språkbrukaren välja att betrakta en samling antingen som en massa eller som nåt som är sammansatt av räknebara enheter. Vi kan säga ”det är femtio mandlar i tårtan” och behandlar då mandel som ett räknebart substantiv. Men mandelallergikern frågar nog oftare ”är det mandel i tårtan?”, precis som glutenallergikern frågar ”är det mjöl i tårtan?”. Båda dessa allergiker ser då mandel och mjöl som oräknebara substantiv.

Denna glidning mellan räknebar och oräknebar ger ibland upphov till språkriktighetskonflikter. En arbetsplats har till exempel personal, men kan man säga ”det var två personal som jobbade igår kväll”? Mångas språkkänsla störs av detta bruk, men att se personal som räknebart har blivit vanligare.

Ibland kan ett och samma ord få olika genus beroende på om man ser det som räknebart eller inte. På krogen beställer man självklart en öl, men om man vill berömma ölens kvaliteter kanske man hellre säger ”det här var ett gott öl”.

Den som tycker att ämnet är spännande kan läsa följande text, där Ingrid Källström diskuterar valet mellan singular och plural ur ett andraspråksperspektiv. Hon avslutar med följande exempelmeningar, producerade av människor som inte har svenska som modersmål:

Till akuten kom tre patienter med hjärtinfarkter.
Jag har jobbat i butiker.
Annars kommer man att ha mycket svårighet i arbetet.
Jag har dålig kunskap i mandarin.
Irak hämtar kunskaper och läkare från utlandet.
Oerfarna läkare tar liven av sina patienter.

Om du är modersmålstalande svensk vill du nog spontant ändra numerus på ett substantiv i varje mening. Men kan du förklara varför?