Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Så här löd fråga 7 i kvisset om språk och kön:

I svenskan kan man ibland se att adjektivändelsen a byts ut mot ett e, när det handlar om en man, som ”den unge gossen” eller ”den flinke sekreteraren”. Vad kallas denna e-böjning i Svenska Akademiens grammatik?

Denna fråga var svår, på gränsen till elak, och era svar fördelar sig så här:

65 % tror på genusböjning
18 % gissar modusböjning
7 % säger sexusböjning
10 % väljer maskulinisering

Det korrekta svaret här är sexusböjning, så 93 procent gissar fel. De allra flesta tror på genusböjning, vilket inte är så konstigt – det handlar ju om en persons kön. Men med ett substantivs genus menar man dess grammatiska genus, alltså om det är ett n-ord eller ett t-ord. Både man och kvinna är n-ord, och vi säger ”en trevlig man” och ”en trevlig kvinna”. Däremot säger vi ”ett trevligt hus”, och det tilllagda t:et beror på att vi böjer adjektivet efter substantivets genus. Hus är ju ett t-ord.

Att vi kan säga ”den trevlige mannen” trots att vi säger ”den trevliga kvinnan” har alltså inte med ordens grammatiska genus att göra. Den handlar istället om det vi kallar semantiskt genus eller sexus. Alla substantiv har genus, men det är bara substantiv som syftar på animat referent, alltså på en person, som kan ha sexus.

Det är sällan obligatoriskt att sexusböja. A-formen är grundformen som alltid används om kvinnor och ting, och den kan också användas om män. Det är inte fel att säga ”den söta pojken” eller ”den trevliga mannen”. Men mångas språkkänsla föredrar e-formerna här, och vissa tycker rentav att a-formerna är omöjliga.

Nåt som komplicerar det hela är att många uppfattar en stilskillnad mellan a- och e-böjning. E-böjning känns mer formell och ålderdomlig. Många skulle i högtidlig skrift föredra ”min äldste bror”, trots att de i tal hellre säger ”min äldsta bror”. Ytterligare en komplikation är att vissa dialekter konsekvent använder e som bestämdhets- och pluraländelse: ”det store vite huset” och ”de gamle ekarna”. Då handlar det inte om sexusböjning, utan om ett genomgående dialektdrag.

Testa din egen språkkänsla på följande exempel. När föredrar du e-böjning respektive a-böjning? Finns det nåt fall där den ena formen känns helt omöjlig?

1. Nu kommer den där coola/coole snubben.
2. Den kanske största/störste fotbollstalangen i svensk fotboll heter Zlatan Ibrahimović.
3. Han är familjens svarta/svarte får.
4. Myndighetstexter måste vara begripliga för den vanliga/vanlige medborgaren.
5. På förmiddagen har det hållits förhör med den misstänkta/misstänkte.
6. Laila Freivalds var vid denna tidpunkt Sveriges nytillträdde/nytillträdda utrikesminister.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Jag har en skojig kompis (eller jag har flera, men det hör inte hit). Låt oss kalla just denna kompis för Marcus. Han reagerade så här på mina tidigare inlägg om genus neutrum och utrum:

”Utrum”, bah. När jag var ung hette det ”reale”. Det hette även ”imperfekt” och ”EG”, och Pluto var en planet.

Men Ylva. När fan slutade man med ”reale”? ”Utrum” låter som nåt man måste möblera.

En annan bloggkommentator undrar när utrumgenuset dök upp i svenskan och varifrån det kom. Men Marcus kommentar illustrerar ju insiktsfullt vad det egentligen handlar om. Det är inte så mycket det att verkligheten har förändrats sen Marcus slutade högstadiet, som att grammatikböckerna har justerat sina beskrivningsmodeller för att de ska bli mera träffande.

Beskrivningsmodeller idealiserar verkligheten. När vi säger att vi hade ett tregenussystem med maskulinum, femininum och neutrum som sen övergick i ett tvågenussystem med utrum och neutrum låter det prydligt och enkelt. Verkligheten är rätt mycket mer kaotisk än så, och den inbegriper dessutom ett fyrkasussystem som jag helt har utelämnat ur berättelsen.

Språkhistoriskt kan vi i urnordiskan iaktta ett tregenussystem som använde han, hon och det för att referera till ting. Men under medeltiden dök den upp som pronomen, och de substantiv som omnämndes med den har man benämnt med termen reale eller realgenus. Men det tidigare maskulina ordet fisken och tidigare feminina solen har alltid varit n-ord, även om de förr hade en mer komplex kasusböjning och alltså skulle fått andra ändelser i ackusativ och dativ. Till exempel skulle det hetat fiskinum och solinni i dativ.

Under det senaste millenniet har språkbrukarna successivt i allt högre utsträckning börjat använda den om maskuliner och femininer samtidigt som man i allt högre utsträckning struntat i att kasusböja. Resultatet är den moderna standardsvenskan, där ord antingen är n-ord eller t-ord, som inte kasusböjs. För n-orden började språkvetarna använda beteckningen utrum nån gång under sent 70- eller tidigt 80-tal. Visst hade man kunnat fortsätta kalla n-orden för reale. Men man ville nog komma bort från beskrivningsmodellen med maskulinum, femininum, neutrum och reale, eftersom den rör ihop grammatiskt genus med animathet och semantiskt genus på ett misslyckat och förvirrande sätt.

Benämningarna neutrum och utrum handlar alltså inte om att ett nytt utrumgenus vid en viss tidpunkt har ”dykt upp” i det faktiska språkbruket eller att reale har ”försvunnit”. Snarare handlar det om att välja en beskrivningsmodell som bättre reflekterar att vi i dagens standardsvenska verklighet inte längre använder han eller hon om ting. Eftersom vi inte heller ger maskuliner och femininer olika kasusändelser, finns det för en modern språkbrukare inget sätt att se skillnad på de maskulina och feminina orden.

Både tregenussystemet och kasussystemet lever kvar i dialekter, men sporadiskt och inte konsekvent tillämpat. Om ni vill se en modern studie av hur tregenussystemet lever parallellt med men successivt trängs undan av ett tvågenussystem, rekommenderar jag Caroline Sandströms studie av den finlandssvenska dialektutjämningen i Nyland.

Om vi ska återgå till Marcus ungdomsbetraktelse: Plutos planetsstatus och EG lägger jag mig inte i. Men varför benämningen imperfekt har övergetts får bli ämnet för ett eget blogginlägg en annan dag.

Ylva Byrman

Gårdagens inlägg handlade om personböjning av verben, och jag tog upp att man så sent som i 1917 års bibelöversättning hittade formerna I bliven och I förstån, istället för ni blir och ni förstår. Men detta betydde inte att man pratade så för ett sekel sen. Tvärtom var dessa former kraftigt föråldrade redan då, och användes sannolikt för att det ålderdomliga gav texten en högtidlig prägel. Formerna vi kallom, I kallen, de kalla började försvinna ur talet redan på 1500-talet, men hängde alltså kvar i den konserverande skriften under flera hundra år. Först mot slutet av 1700-talet fick vi en skriftspråksstandard där vi frångått personböjningen och enbart böjde i singular och plural. Som ni ser är det tredje person plural, de-formen, som trängt ut kallom och kallen.

jag kallar
du kallar
det kallar
vi kalla
ni kalla
de kalla

Återigen är böjningsparadigmet ovan inte en återspegling av 1800-talssvenskens talspråk. Faktum är att många människor började säga vi kallar flera hundra år tidigare. Men hur kan vi veta detta, när det inte finns några ljudinspelningar och inte heller särskilt många vetenskapliga beskrivningar av talet?

Ett sätt är att studera felskrivningar, eftersom de avspeglar hur människors egentliga språkkänsla och uttal förhåller sig till skriftnormen. Om framtida forskare skulle studera bloggtexter från idag, skulle de kunna räkna ut att vi inte gör nån uttalsskillnad mellan kort ä och kort e – det visas nämligen av att vi ibland skriver i stort sätt istället för i stort sett. Forskare skulle också kunna se att vår inre grammatik har tappat kasusdistinktionen för pronomen i tredje person plural, eftersom de, dem och dom alla förekommer både som subjekt och objekt.

Kent Larsson har studerat dramadialoger från 1600-talet. Studien visar att så mycket som en fjärdedel av de plurala subjekten vi, ni och de tog en singular verbform, som kallar eller läser. Men precis som många idag talar sig varma för att upprätthålla distinktionen mellan de och dem, fanns också då konservativa krafter som ville få bukt med avarter som de har eller de kom. Så här skrev en latinlektor vid Skara gymnasium år 1753:

Den afkortning, som jag sett några bruka, i det man skrifwit: de tog, de kom, de har &c. för de togo, de kommo, de hafwa, stödjer sig endast på en wiss talart, som ifrån den allmänneliga, och i synnerhet språkets art, är wida åtskild.

Om det är nånting som språkvetenskapen kunnat visa är det att inget mänskligt språk är statiskt, utan att det ständigt formas av de språkbrukare som skapat och traderar det. Men citatet ovan visar ett annat synsätt, där språkbrukarna snarast ses som en störande parasit som misshandlar den helt autonoma och av människor oberoende entitet som språket utgör.

Hur de plurala verbformerna slutligen försvann ur den vårdade sakprosan berättar nästa blogginlägg.

Ylva Byrman

Kommentatorn JH Roman önskade att jag skulle skriva lite om äldre verbböjningsformer, och det gör jag så klart gärna, även om språkhistoria är långt ifrån min specialitet.

I de nordiska språkvarieteter som talades under vikingatiden räknar man med att verben böjdes efter person, precis på samma sätt som än idag görs i många andra språk. I till exempel spanskan böjs verbet älska på följande vis:

yo amo – jag älskar
tu amas – du älskar
él/ella ama – han/hon älskar
nosotros/nosotras amamos – vi älskar (nosotras om vi enbart syftar på kvinnor)
vosotros/vosotras amaís – ni älskar
ellos/ellas aman – de älskar

Eftersom varje person har en unik form sätter man ofta inte ut subjektet. Vill man säga du älskar räcker det med amas, eftersom personböjningen gör att det inte kan betyda nåt annat.

Men redan i den tidiga fornsvenskan, alltså under 1200- och 1300-talen, räknar man med att personböjningen i stort sett försvunnit i singular. Men i plural fanns den kvar. Verbet äta kom då att böjas på följande sätt:

iagh äter
thu äter
han/hon/thet äter
vi ätom
I äten
the äta

Som ni ser har pronomenens uttal slipats lite sen dess – läspljudet har blivit ett hårt d. Men den mest spännande formen tycker jag är andra person plural, I äten. Denna form används ännu i bibelöversättningen från 1917:

Då sade ormen till kvinnan: ”Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.”

Idag säger vi ju som bekant ni och inte I, och den moderna formen har uppkommit genom att verbet ofta stod framför, som bibelcitatets skolen I. I tal hörde man då ”skoleni” och gjorde omtolkningen att n:et tillhörde pronomenet och inte verbet. Så fick vi pronomenet ni.

Ett liknande ursprung har ordet , som i fornsvenskan hette å eller a. Men det förekom så ofta i uttrycket uppå, att p:et liksom kom att hänga kvar på å:et, också när det stod utan sitt upp. Så småningom blev till standardform, överallt utom i den lilla orten Grönköping.

Mer om hur verbens böjningsformer förändrats fram till idag kommer i morgondagens blogginlägg.

Ylva Byrman

För nån vecka sen skrev jag ett blogginlägg om vad fräknar egentligen heter i singular: fräken, fräkne eller fräkna? Språkrådet säger att fräken är vanligast, för att vi tänker på växten. Men jag hävdade lite upproriskt att pluralformen åkerfräknar tar emot att använda. Detta genererade följande läsarkommentar från Bengt:

Jag säger fräkne men som botanist reagerar jag på fräken i det sammanhanget. Åkerfräknar är heller inte bra. Jag tycker man måste säga ”det finns mycket åkerfräken här” och ”här finns många fräkenarter”.

Tack för ditt brev, Bengt. Redan när jag skrev mitt inlägg funderade jag över det du skriver: Kan man egentligen prata om flera åkerfräknar? Mina kunskaper om fräken är inte så goda, så det var intressant att få din professionella synpunkt.

Rent språkligt kan vi beskriva skillnaden mellan ”mycket åkerfräken” och ”många åkerfräknar” som att vi i det första fallet ser åkerfräken som ett oräknebart substantiv och i det andra som ett räknebart. Vill man hellre låta lite latinskt lärd säger man dividuativa, delbara, och individuativa, odelbara. När man säger att man är en individ menar man alltså att man är ’odelbar’.

Vissa växter är räknebara företeelser: vi kan prata om tre rosor, fyra tallar och fem lupiner. Andra växtslag kan vi inte gärna sätta räkneord framför. Havre kan vi prata om, men vi säger helst inte två havrar. Istället tänker vi på havre som en delbar mängd eller en massa, ungefär som mjöl, mjölk eller guld. För vissa ord kan språkbrukaren välja att betrakta en samling antingen som en massa eller som nåt som är sammansatt av räknebara enheter. Vi kan säga ”det är femtio mandlar i tårtan” och behandlar då mandel som ett räknebart substantiv. Men mandelallergikern frågar nog oftare ”är det mandel i tårtan?”, precis som glutenallergikern frågar ”är det mjöl i tårtan?”. Båda dessa allergiker ser då mandel och mjöl som oräknebara substantiv.

Denna glidning mellan räknebar och oräknebar ger ibland upphov till språkriktighetskonflikter. En arbetsplats har till exempel personal, men kan man säga ”det var två personal som jobbade igår kväll”? Mångas språkkänsla störs av detta bruk, men att se personal som räknebart har blivit vanligare.

Ibland kan ett och samma ord få olika genus beroende på om man ser det som räknebart eller inte. På krogen beställer man självklart en öl, men om man vill berömma ölens kvaliteter kanske man hellre säger ”det här var ett gott öl”.

Den som tycker att ämnet är spännande kan läsa följande text, där Ingrid Källström diskuterar valet mellan singular och plural ur ett andraspråksperspektiv. Hon avslutar med följande exempelmeningar, producerade av människor som inte har svenska som modersmål:

Till akuten kom tre patienter med hjärtinfarkter.
Jag har jobbat i butiker.
Annars kommer man att ha mycket svårighet i arbetet.
Jag har dålig kunskap i mandarin.
Irak hämtar kunskaper och läkare från utlandet.
Oerfarna läkare tar liven av sina patienter.

Om du är modersmålstalande svensk vill du nog spontant ändra numerus på ett substantiv i varje mening. Men kan du förklara varför?

Ylva Byrman

Veckans språkråd hos Språkrådet diskuterar singularformen av fräknar, pigmentfläckar i ansiktet av den typ som Pippi Långstrump har. De säger att både en fräken och en fräkne går bra att använda, men konstaterar att fräken är vanligare. Det är lite intressant att de inte ens nämner möjligheten fräkna, en singularform som finns i bruket och som jag gissar att ett inte oväsentligt antal språkbrukare skulle föredra framför fräken.

Anledningen till att singularformen fräkna inte nämns kan vara att den inte passar så bra in i svenskans substantivdeklinationssystem. Man brukar räkna med fem deklinationer:

1. En-ord med plural på -or: flicka, flickor och ros, rosor
2. En-ord med plural på -ar: pojke, pojkar och socken, socknar
3. En-ord med plural på -er eller bara -r, och ibland också omljud i stamvokalen: stad, städer och ko, kor
4. Ett-ord med plural på -n: bo, bon och dike, diken
5. En-ord och ett-ord som inte får nån pluraländelse: en lärare, flera lärare och ett hus, flera hus

Ibland räknar man tredje deklinationen som två olika: en med orden som får -er och en med orden som bara får -r.

Fräken blir därmed ett ord i andra deklinationen – det böjs precis som socken. En singularform som fräkna borde som andra ord som slutar på a hamna i första deklinationen och i så fall få pluralformen fräknor. Den pluralformen förekommer också i bruket, liksom fräkner. Och i praktiken är ju deklinationsöversikten en idealiserad modell som främst passar skrivet språk, och modellen svarar inte mot den variation som finns i det talade språket. Även om skriftens standardiserade former har färgat av sig på talspråket och gjort att allt fler säger flickor med tydligt o-uttal, så är det fortfarande vanligt med svenskar som säger flera flicker.

Men också i det mer hårt normerade skrivspråket finns det enstaka ord som slutar på obetonat a men får plural på -r: lusta, ända och timma får pluralformerna lustar, ändar och timmar. Precis som för fräkna gäller att dessa ord är parallellformer till lust, ände och timme. Därigenom kan vi konstatera att en form som fräkna är lite egen, men ändå inte helt utan kompisar i språkbruket.

Det skulle vara spännande att testa ett större antal människor för att se vilken singularform de spontant väljer. Jag testade min 22-åriga lillasyster i morse, och hon sa utan tvekan en fräkne. Så även om denna ordboksform har få belägg i dagens språkbruk är det definitivt inte en form som den yngre generationen skyr.

Språkrådet menar att fräken känns naturligast för att vi är vana att höra det om växten fräken, men lite spekulativt tänker jag att det skulle kunna vara precis tvärtom. För mig känns formen fräken onaturlig just för att jag inte intuitivt kopplar ihop pigmentfläcken i ansiktet med växten åkerfräken. Och pluralformen åkerfräknar tar också emot att använda. Etymologisk samhörighet behöver ju inte nödvändigtvis ha relevans för språkbrukares inre representation av ords betydelse och böjningsformer.

Ylva Byrman

Gårdagens inlägg handlade om kommatering vid samordning av fullständiga huvudsatser. Vi sätter av tydlighetsskäl normalt ut komma efter den första satsen i en mening av följande slag:

Vi kom hem svettiga, och Peter blev lite sur över att duschen var trasig.

Dagens inlägg handlar om kommatering mellan två huvudsatser där den ena satsen lånar en satsdel från den andra. Betrakta följande mening:

Vi kom hem svettiga och blev lite sura över att duschen var trasig.

Meningen består av två huvudsatser. Den första är fullständig: ”vi kom hem svettiga”. Den andra saknar subjekt: ”blev lite sura över att duschen var trasig”. Vi behöver inte skriva ut subjektet i den andra satsen, eftersom det är självklart att det fortfarande är ”vi” som är subjekt. När satser på detta sätt delar på en satsdel, i det här fallet subjektet, brukar man inte sätta komma mellan dem.

Grundprincipen är alltså att kommatera mellan fullständiga huvudsatser, men inte mellan såna som delar på en satsdel. Detta låter som en enkel och trygg princip, men ofta har man goda skäl att bryta mot den. Till exempel är det inte nödvändigt att kommatera mellan fullständiga satser om de är mycket korta. Båda meningarna nedan är korrekta.

Lisa spelade och pappa sjöng.
Lisa spelade, och pappa sjöng.

Jag skulle i de flesta fall välja den första varianten, för att få driv framåt i texten. Kommat bidrar till att hacka upp meningen. Men om skribenten vill ha en extra paus kan den andra varianten med komma vara lämplig.

Ibland kan det vara bra att kommatera mellan två satser som har gemensam satsdel, om man upplever att en paus underlättar läsning eller tolkning. Här lånar jag ett exempel från Svenska skrivregler:

Denna omfattande tillbyggnad planerades och påbörjades under Peter den store, men blev inte fullbordad förrän under Katarina I.

Det är inte alltid enkelt att avgöra när kommatecken är lämpligt. Vi kan prova att bygga ut vår tidigare exempelmening. När vill du sätta in ett komma efter första satsen?

1. Vi kom hem svettiga och blev lite sura över att duschen var trasig.
2. Vi kom hem svettiga efter träningen och blev lite sura över att duschen var trasig.
3. Vi kom hem absolut genomsvettiga efter ett riktigt tufft träningspass och blev därför lite sura över att duschen var trasig.
4. Vi kom hem trötta och absolut genomsvettiga efter ett riktigt tufft träningspass och blev därför lite sura över att duschen var trasig.

I exempel 4 är väl ett komma lämpligt? Kanske också i exempel 3? Det blir här en smaksak. Det går inte att luta sig mot fasta regler, utan man behöver tillämpa principerna flexibelt och fundera över vad som är bäst för läsaren. Kommateringens uppgift är att underlätta läsningen, inte att visa att skribenten varit duktig nog att memorera regelboken.

Till Kommatering, del 3.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:
Hej Ylva!
Irriteras jag i onödan över att man idag mellan två fullständiga satser förutom och också sätter dit ett kommatecken? xxxxx, och xxxxxxxx

För femtio år sedan, när jag gick i skolan, resulterade detta i en röd bock i kanten. Nu har jag fått höra, att kommatecknet ska vara där för att markera en paus, när man läser.

Ska jag lära om? När tog man ett nationellt beslut om denna förändring?

 

Ylvas svar
Att irritera sig är generellt ett onödigt och tråkigt sätt att fördriva sin begränsade tid på jorden. Men innan jag hinner bli alltför filosofisk, låt mig komma till sakfrågan:

Jag har läst en del artiklar om svenskans kommateringshistoria, och där har jag aldrig sett nämnas den kommateringsregel du åberopar. Både den nutida tydlighetskommateringen och den tidigare använda satskommateringen påbjuder ett komma vid huvudsatsgräns. Däremot har flera bloggläsare reagerat på komma före och, vilket gör mig nyfiken. Om nån läsare kan ge tips på ett verk som skriftligen formulerar ovan nämnda regel, får ni gärna höra av er. Annars är jag böjd att tro, att det helt enkelt handlar om en felaktig övergeneralisering. Det är nämligen helt korrekt att inte ha komma före och i följande samordningar:

I trädgården finns rosor, pioner, tulpaner och syren.
Jag vill inte gå och handla nu.
Barnen leker och är glada.

Om och däremot samordnar två fullständiga huvudsatser av lite längre slag, rekommenderar Svenska skrivregler att man sätter ut ett komma efter den första huvudsatsen. Ett exempel kan illustrera varför. Betrakta nedanstående mening:

Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna och helgerna
tillbringade de med sina respektive familjer.

Hjärnans normala sätt att tolka denna mening är att förutsätta att ”kvällarna och helgerna” utgör en enhet: ”Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna och helgerna”. Först när man kommer till verbet ”tillbringade” förstår man att nåt blivit fel, och hjärnan måste gå tillbaka och tolka om meningen. Då förstår man att Lisa och Botvid enbart brukade umgås på kvällarna, medan de tillbringade helgerna med sina familjer. Det är experimentellt bevisat att meningen ovan tar längre tid att läsa än en mening där vi slipper gå vilse i syntaxen.

Exempelmeningen med Lisa och Botvid illustrerar poängen med att sätta kommatecken mellan fullständiga huvudsatser. Då får läsaren en signal om att det som kommer efter och inte hör ihop med kvällarna utan utgör en helt egen huvudsats.

Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna, och helgerna
tillbringade de med sina respektive familjer.

I detta exempel skulle man också kunna byta ut och mot men, och därigenom hjälpa läsaren ytterligare.

Detta visar att kommatecknet som du fått lära dig att irritera dig på, inte alls är nåt att irritera sig på. Tvärtom! Gläds åt den omsorg som skribenten visat dig genom att tydlighetskommatera.

 

Läs också Kommatering, del 2

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:
Hej Ylva!

Är så glad att ha snubblat över din blogg! Är självutnämnd språknörd och själv blivande språkkonsult och älskar små och stora reflektioner över vårt språkbruk. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att förklara skillnaden mellan ”före” och ”innan”. Jag har följt debatten om (miss)bruket av dessa men aldrig fått tydligt förklarat för mig exakt vari den grammatiska skillnaden ligger. Är det så att ”innan” är en subjunktion och ”före” är inte det?

Tack för en utsökt blogg!

 

Ylvas svar:
Tack för dina vänliga ord om bloggen. Frågan om före kontra innan är en av de mer välältade, men jag svarar gärna eftersom du frågar och eftersom det apropå förra veckans diskussioner blir ett exempel på hur kunskaper i grammatisk terminologi kan hjälpa oss att resonera om språkriktighetsproblem.

Språkvårdens allmänna hållning är att innan kan fungera både som subjunktion och preposition, medan före bara bör användas som preposition.

En subjunktion är ett ord som inleder en bisats. Den som gick i skolan för längesen har fått lära sig att det heter underordnande konjunktion. Men numera reserverar man termen konjunktion för rena samordnare, som och, men och eller, och kallar underordnarna för subjunktioner.

I exempel 1–3 nedan är bisatserna fetstilta och subjunktionerna understrukna.

1. Eftersom jag inte är hungrig tänker jag hoppa över lunchen.
2. Han gick innan vi hann komma dit.
3. Det är så roligt att Victoria är gravid.

En bisats känner man igen på att den inte kan stå självständigt utan är en del i en överordnad sats. Dessutom har bisatsen en annan ordföljd än huvudsatsen, vilket brukar kallas BIFF-regeln: i bisats kommer inte före finita verbet. Det heter jag är inte hungrig (huvudsats) men eftersom jag inte är hungrig (bisats). Likaså heter det Victoria är inte gravid (huvudsats) men att Victoria inte är gravid (bisats). Finita verbet (är) och satsadverbet (inte) byter alltså plats beroende på om satsen är en huvudsats eller bisats.

Som ni ser fungerar innan som en subjunktion i exempel 2. Före kan man ibland också höra användas som subjunktion, särskilt i finlandssvenska:

4. Ät inte godis före du äter middag!

Men mångas språkkänsla störs av exempel 4, och Språkrådet avråder därför från att använda före som subjunktion. Före bör istället bara användas som preposition, som i nedanstående exempel:

5. Ät inte godis före middagen!
6. Före den viktiga matchen värmde de upp ordentligt.
7. Du kom i mål före mig. Grattis!

Här inleder före inte en hel bisats, utan det fetstilta i exempel 5–7 är prepositionsfraser. I prepositionsfrasen finns inget verb. Istället följs prepositionen av det man kallar en rektion; det kan vara ett enkelt substantiv (middagen), pronomen (mig) eller en hel substantivfras (den viktiga matchen). Normalt kan man utan problem byta ut före mot innan, eftersom innan också fungerar som preposition:

8. Ät inte godis innan middagen!
9. Innan den viktiga matchen värmde de upp ordentligt.
10. Du kom i mål innan mig. Grattis!

Bruket av innan i exempel 8–10 kan hos enstaka individer väcka så kallad inlärd irritation, eftersom de fått lära sig att det är fel att använda innan som preposition. Argumenten för att innan skulle vara fel är dock minst sagt svaga, både ur språkhistorisk och funktionell synvinkel. Men den inlärda irritationen beror på att Erik Wellander, en av de mest tongivande språkriktighetsdebattörerna under 1900-talet, i sin bok Riktig svenska skriver: ”Innan är företrädesvis en konjunktion och bör ej brukas som preposition i fall där före ger fullgott uttryck åt meningen”. Bruket av innan som subjunktion är särskilt vanligt i Sydsverige, och att Wellander själv var sörmlänning kan säkert ha spelat in.

Men numera lärs Wellanders före-innan-regel inte ut i skolan, och det går alltså utmärkt att använda innan som preposition. Dessutom brukar till och med de mest bokstavstroende Wellandertolkarna godkänna det fasta prepositionsuttrycket innan dess.

Ylva Byrman

Som en kommentar till blogginlägget om skillnaden mellan skrivfärdighet och kunskaper om grammatiska termer, skriver signaturen Bardino:

Oavsett  vad man gör i livet, är det självfallet så, att kunskap om ordklasser och satsdelar är fullständigt elementär, en grundsten i ens allmänbildning. Med denna kunskap kan du förhoppningsvis veta om det som sägs eller skrivs är korrekt och ändamålsenligt.

Att finta bort dåliga språkkunskaper med att det saknas metakunskaper, blottar förstås en egen okunskap om grammatikens grundläggande betydelse för deltagandet i vardagslivet och samhället.

Bardino antyder att kunskaper i grammatisk terminologi är nödvändigt för att bli en god språkbrukare i vardagen, och jag tror att det är en utbredd uppfattning. Men låt oss fundera över rimligheten i påståendet.

Hur uppstod det mänskliga språket? Var det så att vi kravlade oss upp ur haven, utvecklade lungor istället för gälar, och – pang! – där på stranden låg en grammatikbok? Efter ett par generationer hade de klokaste i klanen börjat dechiffrera bokens skrivtecken. Då kunde de berätta för de andra, inte bara hur man med hjälp av tungrörelser och diafragma ropar varningen ”Spring! Den där ormen är giftig!”, utan också att man inte ska säga ”större än mig” eftersom än är en subjunktion som måste följas av subjektsformen jag.

Nja. För att man ska kunna skriva grammatikböcker krävs naturligtvis ett mänskligt språkbruk att beskriva.

Ordet grammatik kan ha två huvudbetydelser. För det första kan ordet användas för att syfta på en modersmålstalares förmåga att sätta samman ord till korrekta meningar. Detta är medfött. Alla människor* har en fantastisk grammatisk kompetens i hjärnan, som gör att vi utan ansträngning kan skapa meningar som vi aldrig tidigare hört nån säga. Orden är våra byggstenar och grammatiken är kunskapen om hur vi sätter ihop dem till betydelse. För tydlighets skull kan vi kalla denna kunskap för den inre grammatiken.

Eftersom vår inre grammatik onekligen är fascinerande, började man göra systematiska beskrivningar av den. Man upptäckte att vissa ord användes om ting. Dessa ord kunde få ändelserna -et och -en, och de ändrade oftast form beroende på om de syftade på en eller flera saker: hund men hundar. Man kallade dessa ord substantiv. Vidare upptäckte man att substantiv kunde ha olika funktioner i en mening. I jag älskar hunden är hunden föremål för den älskande handlingen, men i hunden älskar mig är det hunden som älskar. I den första meningen kallar vi hunden objekt och i den andra subjekt. Alla dessa termer och beskrivningar kallar vi också grammatik, och då menar vi ’beskrivning av människans inre grammatik’.

Genom att studera mänskligt språk kan vi formulera generella grammatiska regler. Vi kan säga att *jag älskar den hund är en felaktig konstruktion, för ingen modersmålstalares inre grammatik skulle acceptera den. Modersmålstalare behöver inte studera grammatik för att lära sig att *jag älskar den hund är fel. Tvärtom! Det är grammatikvetenskapen som behöver studera modersmålstalarna för att överhuvudtaget kunna formulera regeln.

Men har signaturen Bardino inte rätt i att kunskaper i grammatik (och nu menar jag i betydelse nr 2) är god allmänbildning och ett användbart redskap för språkbrukaren? Jo, självklart! Med grammatikkunskaper får man ett metaspråk så att man kan diskutera hur texter kan förbättras. Man utvecklar också sin analytiska förmåga och får goda redskap för att lära sig främmande språk. Grammatikkunskap är nyttigt och roligt!

Men det ändrar inte följande grundläggande faktum: Grammatikbeskrivningarna är inget annat än förenklade modeller av den fascinerande språkkompetens som finns i våra hjärnor. Och den kompetensen finns, oavsett om vi kan säga vad som är subjekt, predikat och adverbial i en mening eller inte.

 

*Detta med ”alla människor” är inte riktigt sant, för man kan ha språkliga funktionshinder som påverkar ens tal- och skrivförmåga.