Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

Tack för en bra blogg. Jag har en liten fråga, eller snarare fundering (använde nästan ett snedstreck där).

Jag läste i ett forum ”Vi har fått in rapporter att detta problem kan uppstå på en del telefoner och har eskalerat det vidare”. Jag tyckte det lät konstigt och googlade lite på ”eskalera vidare” och liknande och fick en del träffar. Dock hittar jag inget i ordböckerna om att eskalera skulle kunna betyda vidarebefordra (som jag tolkade det som i exemplet ovan). Det närmaste jag kommer är en engelsk definition av escalate: ”to raise, lower, rise, or descend on or as if on an escalator.” Kanske betyder det att man skickar något vidare till en annan nivå (bildligt eller bokstavligt): ”vi skickar frågan till teknikerna på våning 2.” Eller är det för långsökt? Du kanske har några andra förklaringar.

Bästa hälsningar,

E

 

Ylvas svar:

Tack för dina vänliga ord om bloggen. Jag tycker att du gör en god analys av uttrycket eskalera ett ärende eller eskalera en fråga. Det handlar om något som bildligt talat skickas uppåt i en organisationsstruktur, till en högre instans eller till en mer kvalificerad eller prioriterad nivå. Att man använder eskalera på detta sätt är vanligast inom smala fackområden, till exempel tekniksupport, som ju ditt exempel är hämtat ifrån. Jag hittade en it-konsultfirma som säljer supportpaket och som beskriver sin tjänst så här:

För att användarna skall ha någonstans att vända sig till vid problem som inträffar när vi inte är på plats, har vi tjänsten ServiceDesk som finns tillgänglig per telefon och e-post under kontorstid. Vi kan hjälpa till med borttappade lösenord och enklare problem med klienter eller applikationer. Vid problem som inte kan lösas effektivt på distans kan vi eskalera ärendet och skicka ut en konsult, allt enligt den affärsuppgörelse vi upprättar.

Här kan alltså betydelsen sägas vara ‘ge ärendet en mer resurskrävande och exklusiv hantering’. På andra företag eller myndigheter kan eskalera ha den specifika betydelse ‘skicka vidare till chefen’:

Jag får inte lov att attestera belopp över 5 000, så jag måste eskalera den här fakturan till min chef.

Ett ärende som eskaleras tas alltså över av en mäktigare eller mer kvalificerad instans.

En vän till mig som är anställd på Migrationsverket menade att ordet eskalera dök upp ungefär samtidigt som organisationsfilosofin lean gjorde sitt intåg. Eskalera verkar alltså vara ett fackord som har sitt ursprung inom organisationsteori. Där används också sammansatta uttryck som eskalationsvägar och eskalationsteam i diskussionerna om hur man kan effektivisera arbetet. Prova att bildgoogla ”escalation process”, och du får se en mängd exempel på flödesscheman som visualiserar eskaleringsvägarna i olika företag.

Precis som för andra fackord gäller det att fundera över i vilka sammanhang man använder dem. Många människor har aldrig hört eskalera användas som i exemplen ovan och tycker att det låter konstigt. Om du jobbar på it-support och Stina i Hökarängen ringer kan det vara smartare att säga ”du, jag kan inte riktigt lösa ditt problem, så jag ska skicka vidare ärendet till specialisterna” hellre än ”jag eskalerar ditt problem”. Det sistnämnda kan ju faktiskt Stina tolka som att du tänker förvärra hennes problem. I allmänspråket är det ju oftast konflikter, våld och problem som eskalerar, vilket är detsamma som att de trappas upp och blir värre. I denna betydelse har eskalera funnits i svenskan sen 1960-talet. Om också det mer specifika organisationsteoretiska uttrycket eskalera ett ärende kommer att få fäste i allmänspråket återstår att se.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Det var alldeles för längesen jag språkpolisade här i bloggen. Om man klickar på etiketten Språkpolisen tycker till i etikettmolnet visar det sig ofta vara språkpolisande läsarmejl som följs av mina outhärdligt liberala kommentarer. Men idag tänker jag gå till attack mot ett skiljetecken som är minst lika illa överanvänt som semikolonet, nämligen snedstreck.

Eller snedstreck/slash, som vissa säkert hade föredragit att skriva. Här följer nu mina invändningar mot snedstrecket.

Snedstreck är vagt och otydligt
Det råder delade meningar om hur strecket egentligen ska förstås. Oftast betyder det eller, men rätt ofta verkar det lika gärna kunna betyda och eller nåt annat mer långsökt:

1. Vi kommer tisdag/onsdag.
2. Jag har köpt en ny dator/pc.

Betyder exempel 1 att vi kommer en av dagarna tisdag och onsdag? Eller att vi kommer både på tisdagen och onsdagen? Eller att vi kommer på tisdagen och stannar över till onsdagen? Eller att vi kommer på natten i skarven mellan tisdag och onsdag?

Och exempel 2 borde rimligtvis betyda ”jag har köpt en ny dator som är en pc”. Då skulle man egentligen lika gärna kunna nöja sig med att säga antingen ”jag har köpt en ny dator” eller ”jag har köpt en ny pc”. Om det är så att man verkligen vill betona att man inte köpt en mac eller en industriserver, skulle man kunna skriva ”jag har köpt en ny dator: en pc”.

Var gång du vill skriva snedstreck, fundera över vad du menar med det. Om du menar eller: Skriv eller! Med bokstäver. Om du menar och, skriv och. Om du menar nåt helt annat, skriv det istället. Var tydligt istället för vag.

Snedstreck används av lata skribenter som inte orkar välja bland synonymer
Som skribent gör man ständigt val mellan olika ord. Det är din uppgift att välja det bästa ordet bland möjliga synonymer. Vissa lata skribenter lägger dock över denna uppgift på läsaren, genom att ta med en två, tre synonymer separerade med snedstreck. Gör inte det. Exempel 3 förklarar varför:

3. Det är tröttsamt/jobbigt för läsaren/mottagaren av din text att behöva/vara tvungen att välja mellan flera olika uttryck/synonymer/ord som betyder samma sak, och det gör att både texten och lästiden förlängs/tar längre tid att läsa.

Snedstreck försvårar läsningen
Det anses allmänt att snedstreck försvårar läsningen och att man därför bör vara restriktiv med det i brödtext. Särskilt svårt kan det bli när man som i exempel 3 ovan inte vet hur många ord som är inblandade i snedstrecksuttrycket. Ska det segmenteras

”välja mellan
– flera olika uttryck
– synonymer
– ord som betyder samma sak”

eller

”välja mellan flera olika
– uttryck
– synonymer
– ord
som betyder samma sak”?

Skriv läsarvänligt, istället för att skicka vidare din tankeoreda och beslutsångest till läsaren. Rensa undan snedstrecken.

Snedstreck är en amatörmarkör
Professionella skribenter använder sällan snedstreck. Leta i en dagstidning, ett magasin eller en roman, och du kommer att upptäcka att det dröjer länge innan du hittar ett snedstreck. Skälen finns listade ovan. Om du använder snedstreck riskerar du alltså att signalera att du är en ovan skribent, och det är ju onödigt.

Får man aldrig använda snedstreck?
Jo, det får man. I tabeller, blanketter eller andra ställen där utrymmet är begränsat kan man behöva använda snedstreck istället för eller. I uttrycket och/eller behövs snedstrecket också. Men tänk på att och/eller oftast kan ersättas av ett enkelt eller. Skriv inte

Om du är gammal och/eller har ett funktionshinder har du förtur

när du lika bra kan skriva

Om du är gammal eller har ett funktionshinder har du förtur.

Snedstreck har också en specialfunktion, nämligen att markera en tidsperiod som innehåller delar av eller ligger i skiftet mellan två andra perioder:

Vi vill tacka alla elever och lärare för läsåret 2011/2012.
Roskildefestivalen äger årligen rum i månadsskiftet juni/juli.

Det används också i några etablerade förkortningar som

Ylva Byrman c/o Svensson (care of)
S/S Titanic (steamship).

Så rubrikens uppmaning kanske var väl hård. En bannlysning är att ta i. Men var förbaskat restriktiv med snedstreck!

Ylva Byrman

Vilket pronomen ska man använda för att referera till en hypotetisk person med okänt kön? Frågan har inget enkelt svar, men i ett blogginlägg diskuterade jag alternativen den och hen i följande exempel:

När kunden har fått hem varan ska den/hen källsortera emballaget.

Detta ledde till följande läsarmejl från Johan Frick:

Vad hände med det äldre uttrycket denne? ”När resenären påstiger tåget skall denne kunna uppvisa giltig biljett.”

Språkvården brukar avråda från denne av två skäl. För det första är e-böjningen inte könsneutral, utan sänder en signal om att referenten är av manligt kön. Detta diskuterades i Språkbloggen i måndags. För det andra är denne inte helt stilistiskt neutralt, utan ger ett lite stelare intryck. Johan Frick beskriver själv det som ett ”äldre uttryck”. Denne känns helt enkelt inte särskilt naturligt att använda i samtal år 2012. Visst kan denne fungera i vissa lägen, men om man som skribent väljer stela uttryck kan det uppfattas som att man försöker skapa en högfärdig distans till läsaren.

Det råder dock ingen fullständig konsensus om vad som är det ideala stilläget eller vilka uttryck som kan anses stela. Enstaka människor gillar det klassiska byråkratspråket. Inte för att det är funktionellt – för det är det sällan – utan  snarare för att man utifrån privata estetiska uppfattningar vill ge det högstilta och ålderdomliga företräde i alla lägen. Men för den som vill skriva texter som når fram, är en god grundregel att inte använda ord eller uttryck som låter konstlade i normalt talspråk.

Språkrådets webbplats kan man läsa mer om strategier för att benämna en person med okänt kön. Jag kan också rekommendera funderingarna från Helena Englund Hjalmarsson, som i sitt författarskap varit tvungen att brottas med problemet och välja en lösning.

Ylva Byrman

Mars månads gästbloggare heter Elisabeth Gustafsson. Hon är journalist i botten men har de senaste 20 åren arbetat som informatör och konsult inom offentlig förvaltning. Idag skriver hon på Språkbloggen om några abstrakta ord som är populära på myndigheter landet över.

 

Månadens gästbloggare: Elisabeth Gustafsson
Idag skapar kommuner arenor. Inte bara för fotboll och annan idrott utan även platser där människor kan mötas och prata om saker. Dessa människor kallas ofta aktörer. Kanske är de skådespelare, men de kan lika gärna vara socialsekreterare, barnmorskor eller ingenjörer. Inte sällan ägnar sig dessa aktörer åt kvalitetssäkring eller utvecklingsarbete. Eller varför inte evidensbaserad metodik?

Arena är ett ord som har använts åtminstone sedan mitten av 1800-talet i en bildlig betydelse, som ett område för offentlig verksamhet, till exempel den litterära eller politiska arenan. Så det kanske inte är så konstigt att det används som beskrivning av en plats – bildlig eller bokstavlig – där människor möts. Men användningen tycks ha ökat de senaste åren.

Även aktör har använts bildligt sedan 1800-talet, men då för att beskriva en person som utger sig för att vara annorlunda än han är, en hycklare. Men den bokstavliga användningen var tidigare den vanligaste. Tittar man i tidningstext från 60- och 70-talet betyder aktör skådespelare:

Övervägande delen av de ungdomar som var med om att, i Sartres kölvatten, förvandla det tidigare stillsamt borgerliga Saint Germain-des-Prés till existentialistkvarter vann senare berömmelse som aktörer, författare, regissörer, sångare och journalister. (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1965)

Men på 1980-talet blir det vanligare att aktör används om parter verksamma på politiska eller ekonomiska arenor, som i följande belägg ur Dagens Nyheter år 1987:

Diplomatiska relationer mellan Ulan Bator och Washington höjer otvivelaktigt Mongoliets prestige på det internationella planet, men samtidigt introduceras en ny aktör i det centralasiatiska spelet – en aktör på vilken förväntningarna torde vara helt olika i Ulan Bator och Moskva. (DN, 28 november 1987)

Sveriges riksbank, med 185 ton guld, är en försumbar aktör i detta sammanhang.
(DN, 18 augusti 1987)

Och i en tid av upphandlingar och privatiseringar är det i denna betydelse vi är mest vana att möta ordet aktör.

Det är lätt att raljera om modeord som ofta återkommer i utredningar och andra handlingar som ligger till grund för beslut i kommunala nämnder och styrelser. Texten kan på sitt sätt vara strikt, men samtidigt späckad med för tillfället gångbara uttryck och begrepp. Följande exempel är från en projektansökan i en kommun:

En del av det genomförda utvecklingsarbetet i modellområdet har varit att börja inventera behovspunkter. Det innebär att under barnens uppväxt uppmärksamma specifika situationer, då generellt föräldrastöd ska kvalitetssäkras vid de individuella kontakterna. […] Till detta kommer att förstärka riktade insatser, så att sådana kan ske med evidensbaserad metodik, eller kvalitetssäkras då sådan metodik inte föreligger.

Här har författaren lyckats få med både utvecklingsarbete, kvalitetssäkras (två gånger) och metodik (också två gånger). Visserligen är texten här ryckt ur sitt sammanhang, men även i sitt sammanhang skulle den behöva förklaras. Vad är behovspunkter? Hur kvalitetssäkrar man generellt föräldrastöd? Är det inte bättre att använda evidensbaserade metoder än evidensbaserad metodik?

Ett modeord kan definieras som ”ord som använts så mycket att deras betydelse vattnats ur och de förlorat sin precision”. Språksociologen Jan Einarsson anser att modeorden är de vuxnas motsvarighet till ungdomarnas slanguttryck. Jag skulle vilja tillägga att användningen av modeord i offentliga handlingar också beror på att den som skriver vill visa yrkesmässig kompetens och tillhörighet, visa att han eller hon behärskar de begrepp som är ”inne”. Det gör att orden används okritiskt och utan egentlig eftertanke.

Även om skillnaden mellan det offentliga och privata språket har minskat, är det fortfarande många som tycker att myndigheternas språk är abstrakt och krångligt trots språkvårdande insatser – kanske för att man ”ska” tycka så om överhetens språk. För visst har myndigheternas språk förenklats. Det är sällan man stöter på ”anhängiggöra”, ”förutskicka” eller ”nöjaktig” i offentliga handlingar idag.

Däremot tycks inte de språkvårdande insatserna bita lika bra på användningen av modeord. Det kan bero på att de till sin karaktär är flyktiga, det tar tid innan man kommer på att de är modeord. Och när den insikten väl finns har de blivit omoderna och ersatts med något annat. Men likväl gör de utredningar och beslutsunderlag svåra att ta till sig – och riskerar till och med att innehållet blir lite skrattretande. Och det är ju synd när det ofta handlar om för oss alla så viktiga saker som utbildning, vård och omsorg.

Ylva Byrman

Idag släpper Språkbloggen in ett gästbloggsinlägg på ett aktuellt tema: Googles användarvillkor. Det finns all anledning att underkasta dessa en kritisk innehålls- och konsekvensanalys. Här i Språkbloggen presenteras istället en läsbarhetsanalys, gjord av språkkonsulten Helena Englund Hjalmarsson. Hon har skrivit flera handböcker om användbara texter och tillbringat mycket tid med att försöka övertyga företag om att avtalsvillkor kan göras mer lättlästa.

 

Månadens gästbloggare: Helena Englund Hjalmarsson
Vad tänker du om jag säger Google? Kanske tänker du på ett modernt företag som bland annat anses vara världens bästa arbetsplats? Kanske tänker du på sökmotorn eller din gmail? Eller får du en liten rysning av obehag över hur mycket företaget vet om dig och dina datorvanor? Oavsett vilken inställning man har till Google, brukar de flesta vara överens om att Google är ett företag som ligger i framkant när det gäller det mesta: teknik (deras tjänster är oftast bättre än andras), affärsmässighet (de tar inte mycket betalt men ändå tjänar de mycket pengar), ledarskap (med en helt ny inställning till individen blir de utsedda till världens bästa arbetsplats år efter år). Nu har Google visat sig vara pionjär inom ytterligare ett område – det språkliga.

Egentligen är det ingen nyhet; allt det Google gör bottnar i att de är duktiga på att kommunicera och förstå kommunikationens förutsättningar. Men det som fått mig att skriva den här lovsången är deras nya användarvillkor. Medan många andra företag tycker att kommunikation och relationsskapandet hör hemma i alla delar av verksamheten utom just den juridiska, bevisar nu Google att de låter god kommunikation genomsyra alla delar av verksamheten. Och att även kundvillkoren hör till kommunikationen. Ändå finns det avsnitt i villkoren som rent innehållsmässigt är diskuterade och debatterade och Google har fått kritik från vissa håll för dem. Jag kan inte låta bli att undra om just det faktum att folk faktiskt förstår villkoren som gör att de också kan ha en åsikt om dem?

Deras nya användarvillkor, som gäller från och med 1 mars, är i alla fall ett föredöme – kortfattade, välstrukturerade och lättlästa. Och tills någon bevisar motsatsen är jag övertygad om att dessa villkor fungerar precis lika bra som juridiskt redskap som exempelvis Malmö aviations användarvillkor eller SJ:s fullständiga villkor.

Jag har roat mig med att göra en enkel textanalys av Googles nya villkor där jag har tittat på följande språkliga faktorer som är vedertagna måttstockar när man talar om begriplighet i text:

1.    Direkt tilltal till läsaren
2.    Synlig avsändare
3.    Logisk styckeindelning
4.    Informativa underrubriker
5.    Genomsnittlig meningslängd
6.    Ordval

1 Direkt tilltal till läsare: Ja
Google har ett genomgående du-tilltal i hela texten. Det är fortfarande ganska ovanligt i konsumentvillkor, men det blir så sakteliga lite vanligare, i synnerhet hos moderna företag med god kommunikationskompetens. För bara 10 år sedan var det en omöjlighet med du-tilltal i konsumentvillkor.

2 Synlig avsändare: Google är närvarande i texten
Google benämner sig själv ömsom med vi ömsom med Google. Det ger texten en avsändarröst och gör texten lättare att läsa. Även detta grepp var otänkbart för 10 år sedan.

3 Logisk styckeindelning: tillräckligt bra
Styckeindelningen är helt okej. Det skulle säkert kunna göras bättre, men det är definitivt godkänt.

4 Informativa underrubriker: inte perfekt men bra
Det finns 10 underrubriker i dokumentet och samtliga är i alla fall någorlunda informativa. Exempelvis tycker jag att Våra garantier och friskrivningar ger en bra bild av vad jag hittar under rubriken, men Sekretess och upphovsrätt hade gott kunnat delas upp i Sekretess och Så hanterar vi upphovsrättsintrång. Inte perfekt alltså, men absolut tillräckligt bra. I villkorstexter får man vara glad om man hittar rubriker som är mer vässade än till exempel Ansvaret.

5 Genomsnittlig meningslängd: långa men rätt okomplicerade meningar
Dokumentet har i snitt 20 ord per mening. Det är egentligen ett ganska högt värde när man talar om normal bruksprosa, men de långa meningarna beror inte på krångliga och halsbrytande konstruktioner utan mest på att Google inte utnyttjat det enkla knepet att åskådliggöra uppräkningar i en punktlista. Om man undantar uppräkningarna hamnar den genomsnittliga meningslängden på ett betydligt lägre värde.

6 Ordval: Facktermer men ingen jargong
Jo då, den juridiska terminologin finns kvar i Googles användarvillkor. Ca 1,5 procent av orden är juridiska termer såsom kränka upphovsrätt, immateriell egendom, intrång och skäligen. Ytterligare några är facktermer från tjänsteområdet, till exempel bakåtkompilera och extrahera källkoden. I vanliga juridiska texter brukar andelen juridiska facktermer vara runt 2 procent. Det betyder att Googles användarvillkor innehåller nästan lika mycket facktermer som andra, och återigen kan vi konstatera att det inte är facktermerna som gör juridiska texter snåriga. Och bortsett från några få felsteg som tillämplig och inhämta så finns här inte en massa onödig jargong.

Minus för textens form
Men på en punkt tror jag att Google har fallit i den gamla juristfällan ändå. Mitt i texten finns fyra stycken som är skrivna helt med versaler. Alla vet att det är svårt och påfrestande att läsa långa stycken text som är skrivna med versaler, men det är inte det som är min invändning här. Min anmärkning har att göra med att jag gissar att dessa versalstycken betyder något särskilt, men det är omöjligt för mig att gissa vad det är. Det känns som en intern kod, en hemlig överenskommelse om att det som står i versaler är extra … vad? Det är dumt att låta text signalera något som de flesta inte kan dechiffrera och inte har en möjlighet att ens gissa sig till. De flesta kanske till och med bara passerar förbi och antar att webbredaktörer är en slarver och har råkat komma åt Caps lock-tangenten i dessa stycken. Och i båda fallen är kommunikationen totalt misslyckad.

Hoppas att Google visar vägen
Det finns alltså saker som kan göras bättre i Googles nya villkor, men sammantaget tycker jag att de ger en viktig signal till alla företag som begär att vi ska acceptera snåriga konsumentvillkor: Jo, det går att skriva begripliga villkor! Låt oss hålla tummarna för att Googles nya användarvillkor blir trendskapande och att reseföretag, telefonbolag, e-handelssajter och banker följer efter och börjar skriva enkla, korta och välformulerade villkor. Tänk vad mycket enklare vårt internetliv skulle bli.

Ylva Byrman

Vad förvaras egentligen på Kungliga biblioteket i Stockholm? Böcker skulle väl många spontant svara. Men si, det är inte ett svar som de anställda skulle ge, åtminstone inte om de är terminologiska paragrafryttare. För bok är nämligen ett ord som man bör undvika enligt KB:s termlista.

Skälet är enkelt: ordet bok är mångtydigt, eftersom det inte gått att skapa en fungerande standarddefinition. Unesco har visserligen försökt genom att godtyckligt säga att en bok ska ha minst 49 tryckta sidor, men definitionen är inte så lyckad. Till exempel faller många barnböcker utanför den.

Det som pliktbiblioteket KB har till statligt uppdrag att förvalta kallas istället för dokument. Det definieras som ’samling av information som tillsammans med det medium det är fäst eller lagrat på behandlas och fungerar som en enhet’. Man talar också om verk, en ’avgränsad intellektuell och/eller konstnärlig skapelse’. Ett verk manifesteras typiskt i olika dokument, varav boken alltså är ett.

Men att bok är en avrådd term inom biblioteksväsendet, betyder det att du och jag bör avstå från att säga bok? Självklart inte! Det är viktigt att förstå att fackspråkliga definitioner i många lägen inte alls är bättre eller mer korrekta än vår privata förståelse av ords innebörd. Tvärtom! Många termdefinitioner håller inte utanför sin snäva fackkontext. Låt mig ta ett konkret exempel:

I utlänningslagen definieras barn som ’person under 18 år’. ”Är det så ni använder ordet?” brukar jag fråga mina studenter. ”Ja”, svarar många spontant. Men lite exempel får dem att inse att deras mentala representation av ordets innebörd är rikare och inte lika fyrkantig som den juridiska definitionen. Den som förlorade oskulden med en jämnårig vid 16 års ålder, svarar knappast ja på frågan ”har du haft sex med ett barn?”. Och om nån frågar mina föräldrar om de har några barn, skulle de uppfattas som lögnare om de svarade nej, trots att både jag och min syster är över 18. Barn har för övrigt ytterligare en definition i Rikstermbankens Kärnenergiordlista: enhet för tvärsnitt som motsvarar 10⁻\u’00B2’⁸ m². Den definitionen är helt obegriplig för de flesta av oss.

Facktermer är funktionella när man skriver inom en specifik verksamhet och vet att läsaren är en fackperson som kommer att tolka termerna i den specifika fackspråkliga betydelsen. Då blir facktermerna ett verktyg för tydlig, precis och effektiv kommunikation. Men i alla andra sammanhang är risken stor att facktermsanvändningen får motsatt effekt: Begripligheten äventyras, eftersom facktermerna antingen upplevs som främmande eller har en vagare och delvis annorlunda betydelse i allmänspråket.

Den fackexpert som vill kommunicera med en lekman måste tänka efter. Det är inte förbjudet att använda facktermer, men texten måste snickras ihop så att också en läsare utan fackkunskap har en rimlig chans att korrekt förstå resonemangen. Den klyftiga fackskribenten förstår att det i populära texter faktiskt är fullt tillåtet att bryta mot fackinterna termråd, om det ger läsaren en bättre chans till konkret förståelse. Så här beskriver KB sin verksamhet på webben:

KB ansvarar för att bevara det nationella kulturarvet genom att samla in, bevara och tillhandahålla det svenska trycket. Det innebär att vi gör det möjligt att läsa och studera allt som trycks eller publiceras i Sverige, bland annat böcker, tidskrifter, rapporter, dagstidningar, handskrifter, kartor, bilder, affischer, musiktryck och vardagstryck som till exempel postorderkataloger och teaterprogram.

Visst är det härligt att vi har ett så klyftigt nationalbibliotek!

Ylva Byrman

Ta gärna del av Anna Antonssons debattinlägg i Språktidningen, som är ett svar på en ledare i Norrköpings tidningar med titeln ”Vårdslös språkvård”.

Det är en intressant debatt. Jag skulle kunna skriva en avhandling på temat fackspråk, klarspråk, retorik  och sambandet mellan komplext språk och komplexa tankar. Idag nöjer jag mig dock med en kortare reflektion om NT-ledarens formulering att man låtit ”klarspråksarbetet gå till överdrift i Hovrätten”. Betyder detta att man har fått en arbetsplats där texterna är så klara, tydliga och välskrivna att det blivit ett problem? Visa mig gärna några exempel på såna texter, för själv tror jag aldrig att jag läst en facktext där jag upplevt irritation över att budskapet var lätt att ta till sig. Eller en text där jag kommit på mig själv med att önska att skribenten lagt lite mer tid på att fördunkla sina formuleringar och intentioner.

Formuleringen ”för mycket klarspråk” är för mig något av en semantisk orimlighet, ungefär som ordet optimalare, som man ibland stöter på. Om optimal betyder ’bästa möjliga’, framstår komparativformen optimalare som märklig. Den markerar att talaren inte riktigt velat acceptera betydelsen av optimal. Ett annat uttryck jag ifrågasatte i en språkgranskning häromdagen är väldigt objektiv. Det antyder ju att man inte vågar lita på att det som är objektivt verkligen är helt fritt från subjektivitet, utan måste dra till med förstärkningsordet väldigt.

Ett sista exempel på en formulering med inbyggd märklighet var när man i samband med Julian Assange-rättegången hävdade att ”jämställdheten har gått för långt”. Men har man två vågskålar finns bara alternativen obalans och jämvikt. Att prata om ”för mycket jämvikt” är en logisk groda som i själva verket bara visar att talaren tycker att en viss obalans är att föredra.

På samma sätt röjer formuleringen ”för mycket klarspråk” att talaren ser det som önskvärt att en del texter är avsiktligt otydliga och svårare än nödvändigt att läsa. Och ibland är språkanvändning medvetet exkluderande. I Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist pratar medlemmarna i Vita rosen rövarspråket för att de i rivalgänget Röda rosen inte ska förstå. Jag unnar Anders, Eva-Lotta och Kalle att ha sitt hemliga språk som ett fritidsnöje. NT-ledaren menar att vi också borde unna statstjänstemän att använda kanslisvenska och ålderdomliga ord som vi vet exkluderar vissa, nämligen de ord som finns i den så kallade Svarta listan. Men skillnaden är att statstjänstemännen har ett demokratiskt uppdrag och får våra skattepengar i lön för att tillhandahålla klar information.

Om NT på allvar säger sig värna demokrati, borde valet vara ganska enkelt mellan att maximera chanserna att alla kan förstå sin egen dom och juristernas rätt till stilistisk njutning på arbetstid.

Ylva Byrman

Idag är det internationella klarspråksdagen, och jag väljer att citera det vackra, närmast poetiska uttalandet som Språkrådet twittrade ut:

I dag är det internationella klarspråksdagen. Fira den genom att skriva till andra som du vill att de ska skriva till dig.

Det är en god grundprincip, som dock inte alltid behöver främja begriplighet. Vissa människor har ju av estetiska eller känslomässiga skäl en förkärlek för meningar på över hundra ord och ålderdomliga ord som få människor känner till betydelsen av. Guldålderstanken är mycket stark hos många språkbrukare. ”Det var bättre förr” verkar vara en känslomässig sanning utan bäst före-datum. Nåväl, andemeningen att vara hänsynsfull mot läsaren måste vara vägledande i allt gott textarbete, och jag tycker att vi låter Språkrådets visdomsord vägleda oss idag.

Internationella klarspråksdagen har en egen sida på Facebook. Och den som vill läsa 140-teckenstankar om klarspråk från hela världen kan följa Twittertaggen #iplday (International Plain Language Day).

Ylva Byrman

Sen den 1 juli 2009 har vi en språklag i Sverige, och jag har tidigare bloggat om hur denna gjort att en medborgare slapp betala vite för att miljönämnden i Köping inte uttryckt sig så begripligt som de borde. Men hur ska då en myndighet göra för att följa språklagen? Det har vi fått svar på i veckan, när Språkrådet släppte skriften Språklagen i praktiken – riktlinjer för tillämpning av språklagen.

För den som jobbar inom offentlig sektor är denna skrift obligatorisk läsning. Men den är inte bara obligatorisk, utan trevlig också. Jag blir särskilt glad över avsnittet om paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen. Om du jobbar på kommun eller myndighet, läs igenom Språkrådets checklista nedan och fundera på hur många av punkterna ni uppfyller. Har ni ett klarspråksnätverk med budget och stöd från ledningen? Utvärderar ni begripligheten i era texter? Får personalen gå skrivkurser som leds av erfarna språkkonsulter? Om svaret är nej betyder detta i praktiken att ni bryter mot språklagen. Och då är det hög tid att sätta igång och börja följa den.

– Fatta ett ledningsbeslut om att myndigheten, kommunen, landstinget ska arbeta med klarspråk. Klarspråksarbetet bör inte vara ett avgränsat projekt utan en del av den löpande verksamheten.
– Gör upp en budget för klarspråksarbetet och fastställ en långsiktig tidsplan för arbetet. Bestäm vad målen med arbetet ska vara.
– Anställ språkvårdare eller anlita examinerade språkkonsulter som kan planera, starta och genomföra klarspråksarbete.
– Utse en klarspråksgrupp som representerar olika yrken, avdelningar eller verksamhetsområden inom organisationen (i kommuner och landsting bör även förtroendevalda ingå). Denna grupp ansvarar för det praktiska arbetet. Myndighetschefen/kommunchefen är ytterst ansvarig för att det bedrivs ett systematiskt klarspråksarbete.
– Bilda ett klarspråksnätverk på arbetsplatsen eller tillsammans med andra arbetsplatser, till exempel inom samma verksamhetsområde.
– Inventera vilka texter som skrivs i organisationen och vilka olika yrkesgrupper som skriver.
– Utvärdera begripligheten i organisationens texter och testa texter på viktiga mottagargrupper.
– Utforma språkliga riktlinjer som fastställs av ledningen. Producera också en skrivhandledning och utforma bra mallar för olika texttyper.
– Skapa termordlistor.
– Låt personalen gå kurser i att skriva protokoll, beslut, webbtexter, rapporter med mera.

Till sist ett påpekande som inte kommer från Språkrådet utan från mig. Det är givetvis en självklarhet, men jag vet av erfarenhet att det tål att upprepas:

– Språklagen gäller även för män över 45 år som arbetar inom teknisk förvaltning.

Läs mer om riktlinjerna på Språkrådets webbplats.

Ylva Byrman

I senaste numret av Språktidningen sågar Helena Englund Hjalmarsson och Marie Jenevall den så kallat lättlästa informationen som många myndigheter tillhandahåller på sina webbplatser. Med ”lättläst” menas här text som är särskilt anpassad för människor som har svårt att läsa vanlig text. Den lättlästa informationen ska alltså kunna förstås av alltifrån invandrare och afatiker till dyslektiker och personer med intellektuella funktionshinder. Om du inte prenumererar på Språktidningen, läs gärna Helena Englund Hjalmarssons sammanfattning här.

Jag tycker att detta utspel är intressant och välbehövligt. Det finns idag ett Centrum för lättläst som på regeringens uppdrag arbetar för allas möjlighet att kunna läsa böcker, tidningar och myndighetsinformation. Det är självklart ett utmärkt initiativ, och jag vill absolut inte förringa det arbete som många duktiga eldsjälar lägger ner på att skapa texter för personer med lässvårigheter. Centrum för lättläst tillhandahåller till exempel en tjänst där de erbjuder sig att bearbeta en originaltext till lätt svenska. Men just i detta skymtar samtidigt en förenklad syn på lättläst och svårläst, som jag menar är problematisk. Centrum för lättläst skriver på sin webbplats:

Enligt undersökningar är det 25 % som inte kan läsa och återberätta en vanlig nyhetsartikel. Många av dessa behöver lättläst information.

Citatet ger lätt bilden av att man kan skicka den där nyhetsartikeln till Centrum för lättläst, låta dem tillämpa sina magiska tricks och vips har man en nyhetsartikel som kan läsas och återberättas av också av de resterande 25 procenten, oavsett om det är läkaren Amir från Iran som nyss börjat läsa svenska, tidigare hemmafrun Beata som är 82 år och har afasi, 14-åriga Jessica som har Aspergers syndrom och småbarnspappan Tomas med dyslexi.

Att en text på ytan har de drag vi förknippar med lättlästhet – korta ord, korta meningar och hög grad av konkretion – behöver inte betyda att den är välfungerande för en så heterogen grupp som ”personer som har svårt att läsa vanliga svenska texter”. För vad som är en välfungerande text beror ju på vad läsaren ska ha den till. Ska läsaren få enstaka nya faktakunskaper, som att det finns nåt som heter ”föräldrapenning”? Ska läsaren förstå mer komplexa resonemang om hur hela socialförsäkringssystemet hänger ihop? Ska läsaren utifrån texten kunna analysera vilken typ av ersättningar han eller hon har rätt till och dessutom självständigt kunna skicka in en ansökan?

Jag välkomnar mer forskning och problematiserande diskussion om det förrädiska i begreppet lättläst. Med spänning ser jag fram emot debatten om vilka syften olika lättlästa texter är tänkta att fylla – och vilka de faktiskt fyller.

_____________________________________________________

Läs också gärna en äldre artikel om lättlästa webbtexter ur tidskriften Språkvård skriven av Helena Englund (numera också Hjalmarsson) och Maria Sundin.