Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Skillnaden mellan orden tveksam och tvivelaktig är en gammal käpphäst, men den aktualiserades i ett läsarmejl jag fick av Gunnel:

I gästbloggen skriver Erik Svensson ”vilket gör teorierna ännu mer tveksamma”.

Jag har svårt att uppfatta en teori som tveksam, det vill säga vacklande i övertygelse. Däremot kan den ju vara tvivelaktig, det vill säga inte helt att lita på. Det är förstås mycket vanligt med användningen tveksam i sådana fall, men du kanske har lust att reflektera över det.

Vissa störs liksom Gunnel av att se tveksam användas om inanimata ting. Det kan vara för att deras språkkänsla inte accepterar det. Men minst lika ofta handlar det nog om så kallad inlärd irritation: man har fått lära sig av en Wellanderortodox mentor att enbart levande varelser med omdöme kan vara tveksamma.

Varför skrev då inte Erik att teorierna var tvivelaktiga istället för tveksamma? Eller mer generellt: varför verkar tveksam vinna mark på bekostnad av tvivelaktig? Här kommer mina spekulationer.

Tvivelaktig är ett ord som många i de yngre eller rentav medelålders generationerna inte använder i nån större skala. Många uppfattar det nog som litterärt i sin stil. Dessutom har tvivelaktig kommit att användas i betydelsen ’moraliskt suspekt’ eller ’ohederlig’. Vi har hört Cornelis Vreeswijk sjunga att han är en tvivelaktig figur. Att då skriva att teorierna är tvivelaktiga skulle kunna uppfattas som att Erik anklagar tidigare teoretiker för att vara fula fiskar med ohederliga avsikter. Kanske är det för att undvika dessa negativa konnotationer som Erik väljer ordet tveksam; han vill artigt och på sakliga grunder hävda att det finns argument som talar mot tidigare teorier.

Vissa hävdar att yngre språkbrukare tenderar att välja tveksam i fall där äldre skulle föredra tvivelaktig. Så kan det säkert vara, men faktum är att tveksam har använts om ting åtminstone sen början av 1800-talet, och ordböcker anger tvivelaktig, problematisk och osäker som synonym till tveksam. Jag skulle gissa att de allra flesta kan tänka sig att säga ”i tveksamma fall, rådfråga din läkare”, trots att det ju inte är fallet som tvekar utan en person som tvekar i bedömningen av ett visst fall.

Personligen ser jag inga problem med att använda tveksam så som Erik gjorde. Denna användning är utbredd och enligt många människors språkkänsla välfungerande. Överförda betydelser är naturliga för oss och ställer sällan till med tolkningsproblem. Men om man skriver en viktig text där man vill vara riktigt säker på att inte irritera nån, kan det vara en god idé att hugga itu den gordiska knuten genom att välja en omformulering.

Se där, nu har jag reflekterat lite. Andra som gjort det före mig är finlandssvenska språkvårdaren Mikael Reuter och radioprogrammet Språket i P1, 19:50 in i klippet.

 

Tillägg:
I personlig kommunikation till mig skriver Erik:

Spontant vill jag säga och skriva tveksamma, men brukar försöka ändra för att vara tydlig. Konstigt att jag missade här. Som skribent vill jag stöta mig med så få läsare som möjligt, och jag vet att irritation finns när det gäller tveksamma.

Många andra språkmedvetna personer har sagt samma sak. Det aktualiserar en principiell fråga: Är det god språkvård att be en stor mängd människor att begå våld på eller censurera sin språkkänsla för att tillmötesgå en liten grupps irritation? Ur effektivitetssynpunkt verkar det rimligare att 10 procent av befolkningen lägger energi på att sluta irritera sig än att 90 procent lägger energi på att censurera sitt språkbruk. När blir det mer nationalekonomiskt försvarbart att bekämpa irritationen än bruket? Det kan ni diskutera.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Sist bloggade jag om hur det inte längre råder enighet om vad drygt betyder. Det uppfattas som en synonym till knappt eller ungefär av så mycket som en femtedel av de klickglada internetanvändarna. Flera har hört av sig till mig och tagit upp att danskarna upplever samma problem för ordet godt och uttrycket godt og vel. Det brukade betyda ’lite mer än’, precis som på svenska, men yngre generationer kan uppfatta det som synonymt med ’lite mindre än’ eller ’ungefär’.

Jag citerar Dansk Sprognævns frågelåda:

Spørsmål: Hvad betyder godt og vel et år? Mere eller mindre end et år?

Svar: Der er uenighed om hvad godt og vel betyder (det samme gælder for godt i forbindelser som godt et år). Generelt er det sådan at de ældre generationer forstår udtrykkene som ’lidt over’, og de yngre generationer forstår dem som ’lidt under’. Tidligere var kun betydningen ’lidt over’ med i ordbøgerne, men Politikens Store Nye Nudansk Ordbog fra 1996 har både betydningen ’lidt mere end’ og betydningen ’lidt mindre end’, og som synonymer til udtrykket godt og vel bringer ordbogen cirka, omkring, omtrent, næsten, hen ved og hen imod. Betydningsændringen af udtrykket godt og vel kan være sket under indflydelse af udtrykket så godt som, som betyder ’næsten’ og ’lidt under’.

Detta talar ju för att det finns svenskar som uppfattar uttryck som ”Odlingen täckte gott 38.000 hektar” som att den täckte knappt 38.000 hektar. Men hur långt sträcker sig förvirringen? Finns det språkbrukare som skulle kunna tänka sig att tolka ”3 meter tyg räcker gott och väl” som ”3 meter tyg räcker knappt”?

Ylva Byrman

Idag har jag tillbringat dagen i chocktillstånd. Mitt väsen har utsatts för vad vi skulle kunna kalla för en semantikchock. En vän till mig publicerade följande fråga på Facebook:

Vilket av påståendena nedan passar enligt dig bäst till meningen ”jag betalade drygt hundra kronor för den”?

a) Den kostade 97 kr
b) Den kostade nånstans mellan 97 kr och 102 kr
c) Den kostade 102 kr

För mig är det självklara svaret på denna fråga alternativ c. Jag har aldrig ens funderat på att nån skulle kunna ha en avvikande uppfattning. Men det visade sig finnas ganska många som var benägna att välja både alternativ a och b. Jag gjorde därför en liten gallup som jag spred över internet. Urvalet kan inte sägas vara särskilt kontrollerat, men i skrivande stund har knappt (och då menar jag ”lite mindre än”) 1.000 personer besvarat den, och statistiken får ni här:

7 % väljer a) och menar alltså att drygt betyder ’lite mindre än’
13 % väljer b) och menar att drygt betyder ’ungefär’
80 % väljer c) och menar att drygt betyder ’lite mer än’

Tittar man i en ordbok står det att drygt har betydelse c. Drygt en liter är lite mer än en liter – det kan aldrig vara exakt en liter eller lite mindre. Som språkvetare är man medveten om att betydelseglidning och betydelseomtolkning är en fullt naturlig process som ständigt sker när språkbrukare använder språket, och vi språkvetare brukar därför tycka att den här typen av upptäckter är spännande.

Men språkvetare är också människor med brister och svagheter, så idag unnade jag mig istället en klassisk pöbelreaktion: ”Gaah! Folk nu för tiden vet inte vad drygt betyder! De tror det betyder ’knappt’ eller ’ungefär’! Vad lär de sig i skolan egentligen! Kulturskymning!”

Och så vidare.

Under dagen har jag långsam börjat återhämta mig och på nytt närma mig den sansade forskarens nyfikna och deskriptiva inställning till fenomenet. Men ur kommunikativ synvinkel är det inte särskilt lyckat att jämställa knappt med drygt. Det är ungefär lika praktiskt som att kalla blå för gul eller hund för katt. Så jag vill därför råda alla att upprätthålla följande distinktion:

Knappt betyder ’lite mindre än’. 93 centimeter är knappt en meter.
Ungefär betyder ’lite mer eller lite mindre än’. Runt, typ och cirka är andra synonymer.
Drygt betyder ’lite mer än’. 110 centimeter är drygt en meter. En rågad deciliter är detsamma som drygt en deciliter.

Sprid gärna ordet! Och kan vi uppfinna en bra minnesregel?

Ylva Byrman

Det är spännande att fundera på hur ett och samma ord kan utveckla vitt skilda betydelser. Visste du till exempel att vårdnad och vålnad egentligen är samma ord från början? Det fornsvenska rd (eller egentligen , som i ett engelskt th-läspljud) har ofta övergått först ett tjockt l, och sen i ett vanligt l-ljud. Ibland har detta också lett till ändrad stavning, till exempel i storvulen, utböling och hin håle, som alla tidigare haft rd istället för l. Det fanns dock regionala uttalsskillnader, vilket är anledningen till att man än idag kallar föregående år för i fjor i Sydsverige men i fjol i resten av landet.

Verbet vårda har haft parallellformen våla, vilket substantiverats i vårdnad och vålnad. Och att vårda är ju att beskydda och vakta, så en vålnad var ursprungligen en skyddsande. Så sent som 1800-talets början kunde vårdnad och vålnad fortfarande användas i samma betydelse. Numera använder vi ju bara vålnad i betydelse ande eller spöke.

Egentligen är det alltså mest en språklig slump att föräldrar idag har vårdnadstvister och inte vålnadstvister om barnen. Och tänk om pappor som vill vara hemma med sina barn skulle kunna söka vålnadsbidrag. Kanske en valfråga för KD?

Ylva Byrman

Ett läsarmejl apropå blogginlägget om Olle Josephsons föreläsning:

Ämnesrad: Otäckt att se någon krossa en flaska skumpa mot den oberäknelige Olle Josephson så att han glider ut i havet

Gammal lärdom, unga dam: endast båtar ”går av stapeln”. Det bankades in i huvudet av gamla redaktörer, sådana som numera tyvärr är för-, avtalspensionerade. Så att man fick bulor i kalufsen! Annat ”äger rum”! Et cetera. (Den särskrivningen måste tillåtas oss latingymnasister.) För övrigt har dina epistlar blivit klart bättre på senare tiden. Eller jag klarare i huvudet.

 

Ylvas svar:
Min bäste åldrige herre!

Jag tackar ödmjukt för dina vänliga ord om mina framsteg. Vi noviser behöver denna typ av handfast uppmuntran för att kunna fortsätta vår utveckling bort från ungdomligt oförstånd och mot större vishet. Jag vill även i min tur berömma ditt mejl, eftersom dess stilistiska udd fick mig att dra på smilbanden.

Så till uttrycket gå av stapeln. Som du skriver härrör det från skeppsbyggarvärlden och var en synonym till att sjösättas. Fartyg stod på en stapelbädd medan de konstruerades, och när de var färdiga gick de av stapeln och ner i sjön.

Det som sen hänt är att uttrycket gå av stapeln kommit att användas i överförd eller – på rena rama grekiskan – metaforisk betydelse. Det har numera blivit synonymt med äga rum. Att på detta sätt överföra uttryck från en betydelsedomän till en annan är ett av språkets mest kraftfulla verktyg, utan vilket vi knappast skulle kunna kommunicera. Om vi skulle börja invända varje gång nån använde en metafor, skulle vi snart inte göra nåt annat. Tänk dig följande konversation:

– Jag vill prata med dig om en viktig sak. Jag konstr…
– (högljutt) Viktigt säger du alltid.
– Kan du låta bli att avbryta mig?
– Jag avbröt dig inte, för det är endast grenar och kvistar som kan brytas av.

Eller den här:

– Går det bra på nya jobbet?
– Det är roligt, men jag känner mig väldigt grön på området. Jag har mycket kvar att lära.
– Nej, du är inte grön. Kläderna du har på dig är svarta och resten av dig är hudfärgad.

Du använder ju själv välfunna bildliga uttryck i ditt brev till mig, och tänk om jag skulle börja driva följande bisarra argumentation: Är lärdomar verkligen så fysiskt konkreta föremål att de går att banka in i huvudet, likt en spik? Ungefär vilka mått har en lärdom i det fysiska rummet? Är den som en kraftig timmerspik eller snarare som en liten dyckert? Och oavsett storlek måste skallbenet penetreras när lärdomen bankas in, och ge upphov till ett hål som knappast kan läka snabbt. Lärda människor måste med andra ord ha huvuden som schweizerostar, och med tanke på vilken risk för bakterieinfektioner i hjärnan detta måste innebära tycker jag att Socialstyrelsen borde gå ut och varna för den pedagogiska metoden att banka in lärdomar i huvudet.

Att ord och uttryck börjar användas bildligt genom att de lånas in från en konkret betydelsedomän till en abstrakt är inte språklig förflackning – det är ett nödvändigt redskap både för kommunikation och för mänsklig tankeverksamhet. Att just gå av stapeln skulle vara förbjudet att använda i metaforisk betydelse är en minst sagt godtycklig regel, särskilt med tanke på att det använts i betydelsen äga rum i minst 150 år. Och till redaktören som ursprungligen stipulerade detta förbud vill jag utdela följande postuma komplimang: Grattis! Du måste vara oerhört respekterad om du kan få en hel yrkeskår att i 100 år tradera dina nycker som allmänna lärdomar. Men handen på hjärtat, hade man inte kunnat ägna denna tid åt vettigare kunskapsutbyte?

Ylva Byrman

Har du stött på ordet episk använt på detta sätt?

– Var det roligt på festen igår?
– Ja, bästa festen på flera år. Alla var där, stämningen var overkligt bra och vi dansade till klockan fyra på morgonen.
– Det låter episkt!

Eller så här:

– Morfar, din äppelkaka är verkligen helt episk!

Vän av ordning kan reagera på detta bruk. Episk diktning, javisst. Dit räknas ju Erikskrönikan och den grekiska Iliaden. Men episka fester? Och episk äppelkaka?!

Episk kommer från klassisk grekiska, där epiken jämte lyriken och dramatiken var en av tre litterära huvudgenrer. Dramatiken skildrar en konflikt och är typiskt gjord för att framföras på scen. Lyriken är ofta poesi och beskriver människors inre känsloliv, medan epiken är en berättande framställning som har ett filmkameraperspektiv.

Men nån gång runt 2008–2009 seglade episk upp som ett högfrekvent modeord, använt i betydelsen ’storslagen’ eller ’fantastisk’. Det kom via engelskan och datorspelsvärlden, särskilt i äventyrsspel där man krigar online mot andra kombattanter, och förekom i uttrycken epic win och epic fail. Att fejla episkt är helt enkelt att misslyckas kapitalt.

Den frekventa användningen har lett till att epic svartlistats på sina håll, till exempel här på Lake Superior State University. En annan populär språkpolis går med den artiga rubriken Not everything is epic, shitheads till ännu hårdare angrepp mot det nya bruket, och lanserar sin egen språkkänsla som en allmänsemantisk sanning: episk kan bara användas om oceaner, litteratur och kosmos.

I engelskan finns det belägg för epic i betydelsen ’storslagen’ sen 1731, vilket visar att bruket inte är helt nytt. Och trots sanktionsförsök har ordet spritt sig långt utanför datorspelsvärlden. Nyhetsbyrån AFP, en internationell motsvarighet till svenska TT, använde ordet i en nyhetsartikel 2010, för att beskriva ett trafikkaos i Peking: ”thousands of vehicles were trapped in an epic traffic jam stretching for more than 100 kilometres”.

Själv okynnesanvänder jag gärna episkt i vardagligt tal, och jag tycker det är oproblematiskt. Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs. Jag har dock full förståelse för om litteraturvetare ser det som ett störande missbruk av genreterminologi. Men hörni, om ni kan gå med på att ni inte är lyriska över ordets dramatiska betydelseutvidgning och spridning i allmänspråket, då kanske ni också kan bjuda oss på ordet episkt?

Ylva Byrman

På 80-talet hade de flesta svenska hem en fast telefon och en tjock-teve. Fast man använde knappast de begreppen. Man hade en telefon och en teve, kort och gott. Och om en vän till dig sa ”jag har skickat ett brev till dig” så visste du att du inom kort skulle få en pappersförsändelse med ett frimärke på, som en brevbärare av kött och blod levererade hem till dörren.

Men om nån idag säger ”jag har skickat ett brev till dig”, så kan du inte riktigt veta om du förväntas kika på hallmattan eller i inkorgen i datorns mejlprogram. Kanske är det senare det mest sannolika. Och när vi inte längre vet om post betyder fysisk eller elektronisk leverans behöver vi nya, mer specialiserade uttryck för att skilja mellan de två.

Det är intuitivt självklart att ny teknik kräver nya ord för att vi ska kunna prata om de nya tingen. Vi får nyorden mejl och e-post tillsammans med den nya elektroniska postvarianten. Men vad som är intressant är att vi successivt också behöver nyord för att referera specifikt till den gamla företeelsen, det som tidigare bara hette post. Nån käck person myntar snigelpost, och vips har språket berikats med en ny retronym. Så kallas de: de nya snävare termer som behövs om redan döpta företeelser, för att det ursprungliga ordet har utvecklats och fått en vidare betydelse.

Med nyordet platt-teve fick vi retronymen tjock-teve. Och vi arbetar ibland vid stationära datorer, läser serier i papperstidningen och ringer till och från fasta telefoner. För mobiltelefonen har ju varit med så länge nu att det oftast är den man menar när man säger telefon. Faktum är att den varit med så länge att de lite äldre telefonmodellerna har fått ett eget ord. För med smartphonen kom också ytterligare en retronym – den osmarta mobilen.

Just nu är mina personliga favoritretronymer tjock-teve och livemusik. Dela gärna med dig av dina favoriter!