Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Jag vill tacka för alla intressanta läsarmejl som ni skickar. Många hinner jag inte besvara, vilket ibland beror på att ni  ställer  frågor som kräver en långrandig utredning med begränsat läsvärde. Andra läsarmejl handlar om klassiska käpphästar, och dem brukar jag lägga på hög och besvara efterhand. Men en dag fick jag ett mejl som lämnade mig en smula perplex:

Hej!

För en tid sedan hörde jag av en bekant att hon när hon var liten fått lära sig att man aldrig skulle slå ihjäl en spindel, för då skulle det börja regna. Jag hade aldrig hört talas om detta. Och eftersom jag bor i ett hus med stora och många husspindlar så är jag rätt flitig med flugsmällan! Nu undrar jag varifrån detta ordspråk kommer? Är det något lokalt eller finns det i hela Sverige, och varför i all världen skulle det börja regna om man smällde en spindel?

MvH Marika

Ps. Jag vet att spindlar gör nytta och att man inte ska slå ihjäl dem, men hos mig är de så många att jag inte orkar bära ut dem i glas. Är du en sådan som bär ut spindlar levande eller smäller du dem också

Detta mejl från Marika lämnade jag obesvarat. Mina studier i nordiska språk vid Stockholms universitet har inte förberett mig för denna typ av frågor. Men så flera månader senare kom ett mejl från Johanna:

Hej!

För en tid sedan hörde jag av en bekant att hon när hon var liten fått lära sig att man aldrig skulle slå ihjäl en spindel, för då skulle det börja regna. Jag hade aldrig hört talas om detta! Nu undrar jag om detta är ett ordspråk du har hört talas om, å kanske också lever efter?

MvH Johanna

Ps. Är du en sådan som bär ut spindlar, getingar och flugor levande eller smäller du dem mer kallblodigt med flugsmällan ?(trots eventuell risk för nederbörd)

Kära läsare, vad skulle ni råda mig till att göra? Är jag utsatt för ett practical joke, där Johanna och Marika är i maskopi? De kanske rentav är samma skojfriska person? Som språkdetektiv noterar man ju omedelbart brevens likartade uppbyggnad och de identiska sätten att skriva ”MvH” och ”Ps.”.

Eller kan det verkligen vara två personer som oberoende av varandra kallar skrock för ordspråk och nu kräver insyn i mina personliga förehavanden med dessa småkryp? Två personer som visar att jag som språkbloggare inte kommer att ha nån trovärdighet om jag försöker tiga ihjäl frågan om spindelmordens effekt på väderleken. Två personer som vill ställa mig till svars för alla midsommarfester som förstörts av regn.

Tror ni att jag kan komma undan med att göra som Solnas kommunpolitiker? På frågan om hur folktron uppkommit svarar jag i så fall ”Jag har ingen detaljinformation om det”. Och uppgiften om att jag skulle ha spindelblod på händerna kan jag tyvärr inte kommentera.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Detta är slutet på en text publicerad i Skånska Dagbladet den 23 maj 2011. Det som blev liggande var faktiskt inte Elsie Brodins föräldrar, utan en hel kartong med tidningen Husmodern.

Ylva Byrman

Det är spännande att fundera på hur ett och samma ord kan utveckla vitt skilda betydelser. Visste du till exempel att vårdnad och vålnad egentligen är samma ord från början? Det fornsvenska rd (eller egentligen , som i ett engelskt th-läspljud) har ofta övergått först ett tjockt l, och sen i ett vanligt l-ljud. Ibland har detta också lett till ändrad stavning, till exempel i storvulen, utböling och hin håle, som alla tidigare haft rd istället för l. Det fanns dock regionala uttalsskillnader, vilket är anledningen till att man än idag kallar föregående år för i fjor i Sydsverige men i fjol i resten av landet.

Verbet vårda har haft parallellformen våla, vilket substantiverats i vårdnad och vålnad. Och att vårda är ju att beskydda och vakta, så en vålnad var ursprungligen en skyddsande. Så sent som 1800-talets början kunde vårdnad och vålnad fortfarande användas i samma betydelse. Numera använder vi ju bara vålnad i betydelse ande eller spöke.

Egentligen är det alltså mest en språklig slump att föräldrar idag har vårdnadstvister och inte vålnadstvister om barnen. Och tänk om pappor som vill vara hemma med sina barn skulle kunna söka vålnadsbidrag. Kanske en valfråga för KD?

Ylva Byrman

Särskrivningsmotståndare Norden över – förena er! Ni tillägnas härmed dagens bild.

Tiltak i kampen mot orddelings- og særskrivingsfeil...  on Twitpic

Tack till skaparen André Ulveseter.

Ylva Byrman

Ni har väl inte missat att Sörmlands läns polismästare lyckades gifta sig till ett palindromnamn? Nu heter han Mats-Erik Kirestam, och Metro gjorde en kul Hallå där-intervju. Intervjuaren ställer lite frågor i palindromform,  och vilka svar han levererar, denna palindrompolis:

Dromedaren Alp-Otto planerade mord?
– Särskilt mycket djurrelaterade brott har vi inte här i distriktet, nej…

Jag var för övrigt genast tvungen att göra en sökning på Ratsit för att se om jag kunde hitta en potentiell make med efternamnet Avly. Det närmsta jag fann var efternamnet Afli, så där rök mina palindromnamnsdrömmar. Hittar du nån palindrompartner att fria till?

Ylva Byrman

Vad förvaras egentligen på Kungliga biblioteket i Stockholm? Böcker skulle väl många spontant svara. Men si, det är inte ett svar som de anställda skulle ge, åtminstone inte om de är terminologiska paragrafryttare. För bok är nämligen ett ord som man bör undvika enligt KB:s termlista.

Skälet är enkelt: ordet bok är mångtydigt, eftersom det inte gått att skapa en fungerande standarddefinition. Unesco har visserligen försökt genom att godtyckligt säga att en bok ska ha minst 49 tryckta sidor, men definitionen är inte så lyckad. Till exempel faller många barnböcker utanför den.

Det som pliktbiblioteket KB har till statligt uppdrag att förvalta kallas istället för dokument. Det definieras som ’samling av information som tillsammans med det medium det är fäst eller lagrat på behandlas och fungerar som en enhet’. Man talar också om verk, en ’avgränsad intellektuell och/eller konstnärlig skapelse’. Ett verk manifesteras typiskt i olika dokument, varav boken alltså är ett.

Men att bok är en avrådd term inom biblioteksväsendet, betyder det att du och jag bör avstå från att säga bok? Självklart inte! Det är viktigt att förstå att fackspråkliga definitioner i många lägen inte alls är bättre eller mer korrekta än vår privata förståelse av ords innebörd. Tvärtom! Många termdefinitioner håller inte utanför sin snäva fackkontext. Låt mig ta ett konkret exempel:

I utlänningslagen definieras barn som ’person under 18 år’. ”Är det så ni använder ordet?” brukar jag fråga mina studenter. ”Ja”, svarar många spontant. Men lite exempel får dem att inse att deras mentala representation av ordets innebörd är rikare och inte lika fyrkantig som den juridiska definitionen. Den som förlorade oskulden med en jämnårig vid 16 års ålder, svarar knappast ja på frågan ”har du haft sex med ett barn?”. Och om nån frågar mina föräldrar om de har några barn, skulle de uppfattas som lögnare om de svarade nej, trots att både jag och min syster är över 18. Barn har för övrigt ytterligare en definition i Rikstermbankens Kärnenergiordlista: enhet för tvärsnitt som motsvarar 10⁻\u’00B2’⁸ m². Den definitionen är helt obegriplig för de flesta av oss.

Facktermer är funktionella när man skriver inom en specifik verksamhet och vet att läsaren är en fackperson som kommer att tolka termerna i den specifika fackspråkliga betydelsen. Då blir facktermerna ett verktyg för tydlig, precis och effektiv kommunikation. Men i alla andra sammanhang är risken stor att facktermsanvändningen får motsatt effekt: Begripligheten äventyras, eftersom facktermerna antingen upplevs som främmande eller har en vagare och delvis annorlunda betydelse i allmänspråket.

Den fackexpert som vill kommunicera med en lekman måste tänka efter. Det är inte förbjudet att använda facktermer, men texten måste snickras ihop så att också en läsare utan fackkunskap har en rimlig chans att korrekt förstå resonemangen. Den klyftiga fackskribenten förstår att det i populära texter faktiskt är fullt tillåtet att bryta mot fackinterna termråd, om det ger läsaren en bättre chans till konkret förståelse. Så här beskriver KB sin verksamhet på webben:

KB ansvarar för att bevara det nationella kulturarvet genom att samla in, bevara och tillhandahålla det svenska trycket. Det innebär att vi gör det möjligt att läsa och studera allt som trycks eller publiceras i Sverige, bland annat böcker, tidskrifter, rapporter, dagstidningar, handskrifter, kartor, bilder, affischer, musiktryck och vardagstryck som till exempel postorderkataloger och teaterprogram.

Visst är det härligt att vi har ett så klyftigt nationalbibliotek!

Ylva Byrman

På tal om veckans tidigare inlägg om hur man använder Twitter och hur tekniken påverkar språk och kommunikation: Nu är inte första gången i historien som människor behöver vänja sig vid ett nytt skriftspråksmedium. Var det till exempel intuitivt självklart att gå från pergamentrullar till ryggbunden bok? Nä, åtminstone inte för Ansgar i följande ljuvliga klipp – han blir frustrerad och tappar värdefull arbetstid. Men som tur är finns en tjänstvillig tekniksupport på plats i klostret!

YouTube Preview Image

Se där, vad dialog kan göra för mänskligt kunskapsutbyte!

 

Ylva Byrman

I mitt twitterflöde igår var detta de två mest omkvittrade händelserna, om man bortser från Berlusconis avgång (det säger kanske mer om vilka människor jag följer än om vad som faktiskt var gårdagens stora nyheter):

1. Wordfeud har nu bytt ordlista till SAOL, vilket mottogs med jubel av alla alfapetnördar med smarta telefoner. Att bytet skulle ske var ju aviserat sen tidigare, bland annat på Peter Englunds blogg, men nu är det alltså genomfört. Trots att jag själv inte spelar tycker jag att det är roligt att alfapetspelandet fått sånt uppsving. I helgen när jag stod i kö kom jag på mig själv med att inte bara stå och snegla över axeln på den Wordfeudspelande mannen framför mig för att se vilka bokstäver han hade, utan faktiskt också börja föreslå ord han kunde lägga.

Som plojinfo kan jag säga att Wordfeud är den mest köpta appen, men på åttonde plats över mest köpta appar kommer ”Wordfeud Cheater – Svenska ord”. Människors sportslighet, alltså.

2. Saabs rekonstruktör Guy Lofalk ska enligt ett löst och obekräftat rykte tidigare ha hetat Kent Pettersson. Det orsakade kanske inte jubel, men väl lite surr och fnitter på twitter. Klart är i alla fall att Lofalk heter Kent i mellannamn. Faktum är att han heter Guy Kent Albin Ivan Lofalk. Rätt ståtligt, tycker jag, oavsett om det är taget eller inte. Men det kanske inte upplevs som lika rejält som Kent Pettersson. Det fick mig att fundera: Hur mycket dömer vi egentligen folk efter deras namn? Hur känns det, rent identitetsmässigt, att byta namn? Och varför rynkas det ofta på näsan åt människor som byter till ett egenvalt namn, medan det ses som fullt normalt att byta namn vid giftermål?

Nu är det ju inte Flashbackartad ryktesspridning om folks personhistoria som Språkbloggen vill ägna sig åt, så därför bidrar jag här med lite mer reko uppgifter på temat. Det finns 18.472 män med tilltalsnamnet Kent i Sverige. Namnet kommer från engelskan och är ganska ungt i svenskan. Det tidigaste belägget är från 1923, och namnet hade sin glansperiod mellan 1950 och 1969. Guy däremot är bara tilltalsnamn för 473 personer. Det är ett franskt och engelskt förnamn, och lär vara en fransk form av det fornhögtyska Wido. Det är i sin tur en smekform på namn som innehåller ”wid”, som betyder ’skog’ eller ’träd’ och återfinns i namn som Arvid, Botvid och Seved.

Det går 10.000 Pettersson på 1 Lofalk i Sverige. Faktum är att det bara finns 6 personer i Sverige som heter Lofalk i efternamn.

Ni vet väl att ni kan läsa mer om personnamn på Institutet för språk och folkminnens webbplats? Och namnstatistik kan man ta fram på SCB:s webbplats.

Ylva Byrman

Ett tag på 90-talet och runt millennieskiftet var det populärt i vissa ungdomskulturer att skriva kk istället för ck. På många internätforum hängde det popflikkor, som dessutom hellre pratade om koola än om coola saker. Detta var givetvis inte stavfel, utan medvetna stilgrepp. K-trenden verkar ha klingat av, men idag är däremot dubbelteckning av j rätt vanligt i bloggosfär och sociala medier, med exempel som ”Hejja Djurgården!” och ”Fina grejjer!”.

I svensk standardortografi dubbeltecknar vi aldrig j, av den enkla anledningen att det är överflödigt – vokalen innan ett j är nämligen alltid kort. Pröva själv att säga hav, hov och huv. Lyssna på vokalen. Försök sen att byta ut v:et mot ett j. Då måste du också ändra vokalens längd och kvalitet om det inte ska kännas konstigt. Alltså får du orden blir haj, hoj och huj, som skrivs med enkelt j, precis som heja och grejer.

Dubbelteckning av j kan knappast vara ett nytt fenomen, men tidigare har det nog avfärdats som ett stavfel och setts som ett tecken på att skribenten är ovan och omedveten om skriftspråksnormer. I 2000-talets sociala medietexter är det dock inte självklart enkelt att avgöra om jj är ett medvetet stilgrepp som blivit populärt eller om det speglar en osäkerhet hos skribenten. De orden som hamnar i topp bland jj-orden är nämligen alla vardagliga ord eller smekformer: hejja, Jojje, fejjan (i betydelsen ’ansiktet’ eller som kortform för Facebook), dojjor och nojjig. Det antyder att man kanske bör se fenomenet som ett stilgrepp snarare än ett stavfel.

En intressant fråga är därför om ord med dubbeltecknat j kommer att bli vanligare också i tidningstext och mer formell prosa. Kommer vi att kunna gå på Kolmården titta på hajjar? Eller kommer vi i allt högre utsträckning att utnyttja dubbel-j just som en stilmarkör, och säga hajar om de blodtörstiga vattenvarelserna men ”Hajjar du inget, eller?” när vi tycker att nån i omgivningen är lite trögfattad?

Kan det rentav bli så att ”Hej!” blir hälsningsfrasen i formella brev, medan vi till våra nära vänner hellre skriver det mer avslappnade och närhetsskapande ”Hejj!”?

Ylva Byrman

I en kommentar till tisdagens blogginlägg skrev jag att jag i julklapp önskar mig gamla upplagor av Svenska skrivregler, sen Karin Frisendahl och flera andra uppmärksamma personer vänligt påpekat att äldre upplagor av detta normerande verk faktiskt påbjuder versal på lagnamn. Jag inser att jag nog är relativt ensam om att ha detta på min önskelista. Istället vill jag nominera följande kandidat till titeln Årets julklapp: Språkpoliströjan.

Denna och många andra roliga t-tröjor kan man köpa här. Vad sägs till exempel om tröjtrycken ”Implementering av språk vård är typ jätte viktigt” och ”Jga frå skrava hru ajg vil.. frö ala fattra nådä vda jga maner,”?

Fotnot: Språkbloggen vågar inte garantera att t-tröjeanvändningen på fotot är helt oironisk. Däremot garanteras att fotomodellen är en duktig språkkonsult – kanske den bästa julklapp man kan ge sin text.