Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

En kort semantisk reflektion på morgonkvisten: På den halvtaskiga kaffeautomaten på mitt jobb står det inte längre ”Kaffe med mjölk” utan ”Kaffe med vitt” på knappen, eftersom det vita ju faktiskt inte är mjölk. Men borde inte kaffe ha rätt till samma namnskydd som mjölk? Som kaffeälskare kan jag tycka att det borde stå ”Brunt med vitt” på knappen – det vore mer rättvisande ur konsumentsynpunkt.

Vad har ni att säga om det, Selecta? En EU-definition av mjölk är väl trevligt, men jag röstar för att man tar fram en bra EU-definition av kaffe också. Låt italienarna ha vetorätt!

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

vi är två killar som en driver en blogg som heter Hallå Sverige. Vi skriver om sådant som inte går att googla och som man kan gå ett helt liv och fundera över utan att få svar. Typ.

Nu har vi en fråga till dig. Hur många interfix finns det i svenska språket? Vi skulle vilja ha det slutgiltiga svaret på denna eviga fråga. Vi kan komma på följande:

U – gatukorsning
I – museiintendent
E – nämndeman
A – kungakrona
O – kvinnokarl
S – havsdröm

Man kan kanske även tänka sig att utelämna fogebokstav är ett slags interfix, såsom i gatlykta.

Tack så mycket på förhand
Jimmy & Philip

 

Ylvas svar:
Jag skulle helst vilja svara 42, eftersom ni ber om det slutgiltiga svaret på en evig fråga. Men sanningen är istället att ni knappast behöver min hjälp, för den lista ni själv gjort verkar täcka svenskans alla förekommande interfix. Själv brukar jag kalla dem fogemorfem, vilket är den vanligaste termen i svenskan. Ännu enklare är att kalla det för fogebokstäver.

En annan sanning är att jag var lite sen med detta svar. Faktum är att det dröjde så länge att Jimmy och Philip hann tröttna på att vänta, skriva till Språkrådet och få svar av Susanna Karlsson. Detta svar resulterade sedan i följande inlägg på Jimmys och Philips blogg. Susanna Karlsson diskuterar kort om avsaknad av fog också är att betrakta som ett interfix, ett slags nollmorfem. Denna teoretiska diskussion tänker jag inte ge mig in i, men däremot tänkte jag ta upp ett annat festligt fenomen: stumma foge-s.

I Skåne finns en stad som heter Ystad. Alla vet att det uttalas ”Y:sta”, med långt y och inget d på slutet. I Malmö finns det två gator som är döpta efter denna stad, och malmöiterna är ense om att dessa i tal heter ”Y:stagatan” och ”Y:stavägen”. Men hur dessa gatunamn ska skrivas är inte lika lätt att enas om. Titta på kartan nedan:

Tydligen verkar det alltså heta Ystadvägen men Ystadsgatan. Skriver man in ”Ystadgatan” i Eniros sökfält får man 20 träffar, till exempel Hamoradi Livs på Ystadgatan 4, men ingen av träffarna kan pekas ut på kartan eftersom koordinater för Ystadgatan saknas.

Språkrådet, eller egentligen dåvarande Språknämnden, rekommenderar att man skriver ut stumma foge-s (högerklicka och välj att öppna länken om den inte funkar). Det finns så klart goda skäl för detta, men det är inte en rekommendation med enbart goda konsekvenser. Fördelen är att man får en konsekvent regel som lätthanterlig i skrift och ger skriftbilder vi är vana vid. Nackdelen är att man lurar människor att uttala orden fel. Den som för första gången i skrift möter Ystadsgatan kommer sannolikt att läsa ut detta som ”Ystasgatan”.

Och så heter den ju inte. Åtminstone inte än. Men skriftbilder har ju trängt ut etablerade uttal förr. Bör bruksprosa till exempel uttalas ”bru:ksprosa” eller ”brucksprosa”?

Ylva Byrman

I höstas hade min lokala Ica-affär följande anslag uppsatt vid kassan.

Över ett halvår senare tycker jag fortfarande att det är fantastiskt roligt. Google Translate överträffar verkligen sig själv ibland.

Ylva Byrman

Testa dig själv. Vilken av följande fem restauranger lyckas stava rätt till det där inlånade franska uttrycket?

Faktum är att alla är fel, och det är diakriterna som ställer till det. En diakrit, eller ett diakritiskt tecken som det oftare kallas, är en fnutt eller krumelur som läggs till en bokstav för att markera en förändring i uttal, betoning eller betydelse. På svenska använder vi till exempel diakriter för att särskilja å, ä och ö från a och o. Det är fullkomligt självklart för oss att å är nåt helt annat än a, och vi skulle aldrig få för oss att skriva påsk med ring över s:et istället för över a:et.

Men diakriter på främmande språk är klurigare att hålla reda på, eftersom vi då inte har koll på vilken funktion de har. En del svenskar verkar tro att diakriter har en rent dekorativ funktion, och de sätter ut lite fnuttar där de tycker att det ser snyggt ut. Detta gör att man utöver restaurangskyltarna ovan också ibland ser egennamn som Yvonné och Helené, trots att bärarinnorna uttalar sina namn Yvonn respektive Helén. Lite som om min kompis Oskar skulle börja stava sitt namn Öskär för att han tyckte att det behövde spexas till med lite utsmyckning.

Hur ska man då skriva det franska uttrycket som uttalas allakart och syftar på den fasta meny som man fritt kan välja rätter ur? Vi får åtminstone erkänna att restaurangerna ovan är på rätt spår: det stämmer att det ska vara nån slags fnutt över en av bokstäverna. Det korrekta franska fnuttbruket är dock att ge det första ensamma a:et en grav accent: à la carte. Accenten skiljer nämligen prepositionen à från a, som är verbet avoir, ’att ha’, böjt i tredje person singularis. Michelle a la carte betyder alltså ’Michelle har kortet’.

Nåt som gör det hela lite mer komplicerat (eller egentligen enklare) är att man ofta också ser följande fullt korrekta skrivsätt: A la carte. Fnuttfritt. På franska brukar man nämligen inte bry sig om att sätta ut accenttecken över versaler. Och egentligen kan jag tycka att vi gott kunde försvenska uttrycket en smula och alltid skriva a la carte utan diakriter. Att låna in accenter som inte fyller nån funktion i svenskan känns onödigt. Vi har ju den akuta accenten, ´, som vi använder för att markera att ett e ska vara långt och betonat. Det behövs för att vi ska kunna skilja ide från idé och armen från armén. Men att blanda in grava accenter är knappast funktionellt motiverat. Skrivsättet à la carte är dock det som påbjuds av SAOL och därmed att betrakta som mest korrekt.

Sensmoralen av detta inlägg får bli: om du inte är helt bergsäker på var de diakritiska tecknen ska placeras i ett lånord, strunta i att sätta ut några över huvud taget. Utelämnade diakriter är trots allt betydligt mindre störande än om man dekorerar orden som om de vore julgranar. Följande parodierande bild torde vara ett tillräckligt tydligt avskräckande exempel på det senare =)