Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Om jag skrev att mitt första inlägg om de och dem genererade flera tänkvärda läsarkommentarer, kan det väl om debatten efter det andra inlägget åtminstone sägas att den var livlig. De mest upprörda kommentarerna verkade läsa mitt inlägg som propaganda för att vi omedelbart ska övergå till att genomgående skriva dom. Eftersom jag inte skriver nåt som ens liknar detta, är jag lite förvånad över att så många gjort en så slarvig läsning. Särskilt som jag vet att ni bloggläsare är en begåvad, nitisk och eftertänksam skara.

Nåväl. Låt mig för tydlighetens skull säga: jag har aldrig nånsin gett nån rådet att genomgående skriva dom. De få gånger jag får in texter från skribenter som förväxlar de och dem, brukar jag istället ge tips på hur man kan tänka för att välja rätt form.

Men låt oss titta på ytterligare några argument som används i de-dem-dom-debatten. Vi kan börja med att konstatera att det inte finns nån namnkunnig språkvårdare som uppmanar till ett enhets-dom i skrift. Siv Strömquist tar i sin spalt inte ens upp det som ett alternativ att avfärda, utan nöjer sig med att diskutera vad som väcker mest irritation av för de som och för dem som.

DN:s Catharina Grünbaum förordar också ett fortsatt bruk av de och dem i neutral sakprosa. Hon menar att en av vinsterna är att man då kan använda dom när man vill återge talspråk eller skriva med en markerat ledig stil. Lite intressant är att Grünbaum dock menar att man i vissa uttryck bör välja dom. Hon skriver:

Normalformen i sakligt skriftspråk är de/dem, inte dom. […]

Dom är å andra sidan den rätta formen när man åberopar de diffusa andra som inte är vi. ”Dom däruppe, vi här nere”, löd titeln på en av Günther Wallraffs böcker. Det bör heta Dom djävlarna! men det kan inte heta annat än De aderton.

Det innebär ju att man i en och samma text helt plötsligt kan ha alla tre formerna de, dem och dom. Det kan kännas lite konstigt, eftersom många språkbrukare ser konsekvens som nåt eftersträvansvärt. Samtidigt har hon ju rätt i att det i vissa vanliga uttryck blir märkligt att använda de skriftspråkliga formerna. Vi föredrar i regel att skriva vi-och-dom-tänkande, även om det egentligen skulle gå lika bra att skriva vi-och-de-tänkande .

Som argument mot dom som skriftspråksform tar Grünbaum också upp att vissa inte har detta som enhetsform i sitt talspråk. Hon säger, precis som en av mina bloggkommentatorer, att det i Sydsverige och Finland finns talare som har di som subjektsform och dom som objektsform. Dessa talare skulle alltså läsa ut ”till de som” som ”till di som”, medan de skulle säga ”jag såg dom”.

Detta är dock en idealisering av de verkliga förhållandena. Jag roade mig med att göra lite efterforskningar i den fantastiska dialektdatabasen Swedia. Framför allt har jag koncentrerat mig på Finland, Skåne, Blekinge och Småland. Här finns definitivt talare som har både di och dom i sitt talspråk, men användningen följer sällan nån konsekvent grammatisk princip. Här kan du lyssna till en äldre man från blekingska Jämshög, som använder di både som subjekt (”di var ute och plogade”) och objekt (”då fick man ta av snökedjorna, för di kunde man inte köra med sen”).

Och här kan du lyssna på en äldre kvinna från värmländska Skillingmark. Värmland är ju varken Sydsverige eller Finland, men hon använder di och dom omväxlande, både som subjekt och som artikel.

Subjekt: ”i San Diego har di en stor fin park”, ”men dom som emigrerade är ju väldigt…”
Artikel: ”med alla dom blommorna som fanns”.

Det går alltså inte att hävda att de som använder formen di automatiskt också gör skillnad på subjekt och objekt i tal. Däremot kan man konstatera att talspråksformen di blir allt ovanligare. Jag lyssnade både på äldre och yngre talare från olika orter, och en generell tendens är att de äldre talarna använder di, medan yngre människor från samma ort genomgående säger dom. Lyssna till exempel på västgötska Korsberga eller småländska Ankarsrum.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Mitt blogginlägg om de och dem i förra veckan genererade bra diskussion och flera tänkvärda läsarkommentarer. Hur kan språkvården över huvud taget acceptera ”ge pengar till de i kassan”, suckade någon läsare. Och de som har väldigt svårt att skilja mellan de och dem bör väl rimligtvis få rådet att skriva dom istället, tyckte en annan läsare. Detta visar att dedemdom-frågan är ett språkriktighetsproblem i ordets rätta bemärkelse, eftersom inget generellt råd tillfredsställer alla. Tvärtom går det att hitta argument både för och emot de olika möjliga hållningarna.

Frågan om det inte snart är dags att genomgående börja skriva dom är intressant. Dom är ju talspråksenhetsformen för de allra flesta svenskar, och dom är ju också relativt etablerat i ledigare skriftspråksgenrer och framför allt i talspråkshärmande skriftspråk. Det är dock ingen av kommentarerna till mitt förra blogginlägg som helhjärtat propagerar för att alla ska börja skriva dom. Istället framförs åsikter av följande slag:

Jag tycker att man gott kan bemöda sig om att lära sig den ganska enkla regeln att ersätta med vi och oss. Vi = de. Oss = dem. Dom som inte klarar det kan hålla sig till dom. ;)

Detta visar ju att problemet inte enbart är lingvistiskt utan också har en social dimension. För om formen dom reserveras för osäkra skribenter, riskerar den att uppfattas som en okunnighetsstämpel. Som skribent har man ju normalt målet att framstå som duktig och kunnig snarare än okunnig, och detta kan ju göra att formerna de och dem får en ännu större dragningskraft.

Först om dom skulle bli vanligt i tidningstext och i romaner av ansedda författare, tror jag att vi på allvar kan börja tala om att skrota de och dem. Vi är inte där idag, och det är inte heller säkert att skriftspråket kommer att utvecklas i den riktningen. På 60- och 70-talet verkade det rimligt att tro att formerna mej, dej och sej skulle ha trängt ut mig, dig och sig inom ett par decennier. Men 2011 kan vi konstatera att mig, dig och sig fortfarande lever i all välmåga, medan mej, dej och sej för en rätt marginaliserad tillvaro.

Språkutveckling drivs av språkbrukarna.  Och eftersom språkbrukarna inte är helt förutsägbara är inte språkutvecklingen det heller.

Ylva Byrman

Testa dig själv. Skulle du välja de eller dem i nedanstående exempel?

1. Man måste ge barn den vård de/dem behöver.
2. Pannkakorna? De/Dem äter jag till lunch imorgon.
3. Jag lägger alla verktyg här, så kan du ta de/dem som du behöver.

Låt oss strax diskutera de rätta svaren och därefter några ännu svårare exempel. Men först kan man fundera lite över varför de och dem ställer till problem och vad man kan göra åt det. För även om vissa utan ett ögonblicks tvekan väljer rätt form, tycker många andra att det är klurigt.

Anledningen är självklart att de flesta svenskar i tal använder enhetsformen dom, både för skriftens subjektsform de och skriftens objektsform dem. Med språkvetenskapliga termer kan vi säga att vi i tal inte längre upprätthåller kasusdistinktionen i tredje person pluralis. Ett enkelt exempel:

De gillar er (utläses oftast ”Dom gillar er”).

Ni gillar dem (utläses oftast ”Ni gillar dom”).

Skillnaden mellan de och dem är alltså samma skillnad som finns mellan ni och er, och för den delen mellan jag och mig och mellan hon och henne. Detta kan man använda som knep för att skilja de och dem – man prövar helt enkelt att sätta in jag eller mig istället. I exempel 1 ovan blir det ”man måste ge mig den vård jag behöver”. Jag motsvarar de, och alltså blir rätt svar:

1. Man måste ge barn den vård de behöver.

Ett annat knep är att försöka översätta till engelska, för att se om talspråksformen dom förvandlas till they (motsvarar de) eller them (motsvarar dem): ”You have to give children the care they need”. Det kan tyckas lite märkligt att gå omvägen över engelska, men många svensklärare har vittnat om att elever tycker att denna tumregel är enklare att tillämpa än jag– eller mig-regeln.

Exempel 2 är klurigt för att vi är vana vid att subjektet står före objektet i meningen, särskilt i skrift. Men det är jag som är subjektet (utför verbets handling, äter) och pannkakorna som är objekt (blir ätna), och rätt svar är därför

2. Pannkakorna? Dem äter jag till lunch imorgon.

I exemplen ovan är de och dem pronomen, men nu ska vi komplicera det hela. De, men inte dem, kan nämligen också fungera som bestämd artikel.

Hon gillar de gula slipsarna bäst.

De verktyg som hon inte behövde lämnade hon i lådan.

Då funkar inte längre knepet att pröva med jag eller mig. Översätter man till standardengelska får man varken they eller them, utan nåt annat, som the eller those. I en sån situation är de alltid rätt.

I exempel 3 är det inte självklart hur man ska betrakta de/dem. Å ena sidan står det som objekt i satsen: ”så kan du ta dem”. Men å andra sidan skulle det också kunna ses som en slags bestämd artikel: ”du kan ta de [verktyg] som du behöver”. Det kan också vara så att de som kommit att kännas som en slags fast enhet, där man ogärna vill böja orden som ingår. Att ha de som i objektsställning är varken nytt eller unikt svenskt; det förekommer i flera hundra år gamla texter och även i våra nordiska grannspråk. Därför brukar man betrakta det som korrekt att säga både

3. Jag lägger alla verktyg här, så kan du ta de som du behöver.

och

3. Jag lägger alla verktyg här, så kan du ta dem som du behöver.

Ett sista generellt råd: Om du trots dessa tips hamnar i en situation där du tvekar – välj hellre de än dem. För det första är de statistiskt smart, för i nio av tio fall är de rätt och dem fel. För det andra stör ett felaktigt använt dem mer än ett felaktigt använt de. Faktiskt har Språkrådets förre chef Olle Josephson argumenterat för att om man ska slopa distinktionen mellan de och dem helt i skrift, är enhetsformen de att föredra framför den mer iögonfallande talspråksformen dom.

Gör gärna Olle Josephsons de– och dem-test. Det är lite svårare än mitt. Och när ni gjort det, kom gärna tillbaka och berätta hur er språkkänsla reagerar på följande två meningar:

Dig som alltid har hjälpt mig så bra litar jag inte på längre.

Du som alltid har hjälpt mig så bra litar jag inte på längre.