Episkt!

Har du stött på ordet episk använt på detta sätt?

– Var det roligt på festen igår?
– Ja, bästa festen på flera år. Alla var där, stämningen var overkligt bra och vi dansade till klockan fyra på morgonen.
– Det låter episkt!

Eller så här:

– Morfar, din äppelkaka är verkligen helt episk!

Vän av ordning kan reagera på detta bruk. Episk diktning, javisst. Dit räknas ju Erikskrönikan och den grekiska Iliaden. Men episka fester? Och episk äppelkaka?!

Episk kommer från klassisk grekiska, där epiken jämte lyriken och dramatiken var en av tre litterära huvudgenrer. Dramatiken skildrar en konflikt och är typiskt gjord för att framföras på scen. Lyriken är ofta poesi och beskriver människors inre känsloliv, medan epiken är en berättande framställning som har ett filmkameraperspektiv.

Men nån gång runt 2008–2009 seglade episk upp som ett högfrekvent modeord, använt i betydelsen ’storslagen’ eller ’fantastisk’. Det kom via engelskan och datorspelsvärlden, särskilt i äventyrsspel där man krigar online mot andra kombattanter, och förekom i uttrycken epic win och epic fail. Att fejla episkt är helt enkelt att misslyckas kapitalt.

Den frekventa användningen har lett till att epic svartlistats på sina håll, till exempel här på Lake Superior State University. En annan populär språkpolis går med den artiga rubriken Not everything is epic, shitheads till ännu hårdare angrepp mot det nya bruket, och lanserar sin egen språkkänsla som en allmänsemantisk sanning: episk kan bara användas om oceaner, litteratur och kosmos.

I engelskan finns det belägg för epic i betydelsen ’storslagen’ sen 1731, vilket visar att bruket inte är helt nytt. Och trots sanktionsförsök har ordet spritt sig långt utanför datorspelsvärlden. Nyhetsbyrån AFP, en internationell motsvarighet till svenska TT, använde ordet i en nyhetsartikel 2010, för att beskriva ett trafikkaos i Peking: ”thousands of vehicles were trapped in an epic traffic jam stretching for more than 100 kilometres”.

Själv okynnesanvänder jag gärna episkt i vardagligt tal, och jag tycker det är oproblematiskt. Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs. Jag har dock full förståelse för om litteraturvetare ser det som ett störande missbruk av genreterminologi. Men hörni, om ni kan gå med på att ni inte är lyriska över ordets dramatiska betydelseutvidgning och spridning i allmänspråket, då kanske ni också kan bjuda oss på ordet episkt?

Är hejj mysigare än hej?

Ett tag på 90-talet och runt millennieskiftet var det populärt i vissa ungdomskulturer att skriva kk istället för ck. På många internätforum hängde det popflikkor, som dessutom hellre pratade om koola än om coola saker. Detta var givetvis inte stavfel, utan medvetna stilgrepp. K-trenden verkar ha klingat av, men idag är däremot dubbelteckning av j rätt vanligt i bloggosfär och sociala medier, med exempel som ”Hejja Djurgården!” och ”Fina grejjer!”.

I svensk standardortografi dubbeltecknar vi aldrig j, av den enkla anledningen att det är överflödigt – vokalen innan ett j är nämligen alltid kort. Pröva själv att säga hav, hov och huv. Lyssna på vokalen. Försök sen att byta ut v:et mot ett j. Då måste du också ändra vokalens längd och kvalitet om det inte ska kännas konstigt. Alltså får du orden blir haj, hoj och huj, som skrivs med enkelt j, precis som heja och grejer.

Dubbelteckning av j kan knappast vara ett nytt fenomen, men tidigare har det nog avfärdats som ett stavfel och setts som ett tecken på att skribenten är ovan och omedveten om skriftspråksnormer. I 2000-talets sociala medietexter är det dock inte självklart enkelt att avgöra om jj är ett medvetet stilgrepp som blivit populärt eller om det speglar en osäkerhet hos skribenten. De orden som hamnar i topp bland jj-orden är nämligen alla vardagliga ord eller smekformer: hejja, Jojje, fejjan (i betydelsen ’ansiktet’ eller som kortform för Facebook), dojjor och nojjig. Det antyder att man kanske bör se fenomenet som ett stilgrepp snarare än ett stavfel.

En intressant fråga är därför om ord med dubbeltecknat j kommer att bli vanligare också i tidningstext och mer formell prosa. Kommer vi att kunna gå på Kolmården titta på hajjar? Eller kommer vi i allt högre utsträckning att utnyttja dubbel-j just som en stilmarkör, och säga hajar om de blodtörstiga vattenvarelserna men ”Hajjar du inget, eller?” när vi tycker att nån i omgivningen är lite trögfattad?

Kan det rentav bli så att ”Hej!” blir hälsningsfrasen i formella brev, medan vi till våra nära vänner hellre skriver det mer avslappnade och närhetsskapande ”Hejj!”?

Ystadsgatan och det stumma foge-s:et

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

vi är två killar som en driver en blogg som heter Hallå Sverige. Vi skriver om sådant som inte går att googla och som man kan gå ett helt liv och fundera över utan att få svar. Typ.

Nu har vi en fråga till dig. Hur många interfix finns det i svenska språket? Vi skulle vilja ha det slutgiltiga svaret på denna eviga fråga. Vi kan komma på följande:

U – gatukorsning
I – museiintendent
E – nämndeman
A – kungakrona
O – kvinnokarl
S – havsdröm

Man kan kanske även tänka sig att utelämna fogebokstav är ett slags interfix, såsom i gatlykta.

Tack så mycket på förhand
Jimmy & Philip

 

Ylvas svar:
Jag skulle helst vilja svara 42, eftersom ni ber om det slutgiltiga svaret på en evig fråga. Men sanningen är istället att ni knappast behöver min hjälp, för den lista ni själv gjort verkar täcka svenskans alla förekommande interfix. Själv brukar jag kalla dem fogemorfem, vilket är den vanligaste termen i svenskan. Ännu enklare är att kalla det för fogebokstäver.

En annan sanning är att jag var lite sen med detta svar. Faktum är att det dröjde så länge att Jimmy och Philip hann tröttna på att vänta, skriva till Språkrådet och få svar av Susanna Karlsson. Detta svar resulterade sedan i följande inlägg på Jimmys och Philips blogg. Susanna Karlsson diskuterar kort om avsaknad av fog också är att betrakta som ett interfix, ett slags nollmorfem. Denna teoretiska diskussion tänker jag inte ge mig in i, men däremot tänkte jag ta upp ett annat festligt fenomen: stumma foge-s.

I Skåne finns en stad som heter Ystad. Alla vet att det uttalas ”Y:sta”, med långt y och inget d på slutet. I Malmö finns det två gator som är döpta efter denna stad, och malmöiterna är ense om att dessa i tal heter ”Y:stagatan” och ”Y:stavägen”. Men hur dessa gatunamn ska skrivas är inte lika lätt att enas om. Titta på kartan nedan:

Tydligen verkar det alltså heta Ystadvägen men Ystadsgatan. Skriver man in ”Ystadgatan” i Eniros sökfält får man 20 träffar, till exempel Hamoradi Livs på Ystadgatan 4, men ingen av träffarna kan pekas ut på kartan eftersom koordinater för Ystadgatan saknas.

Språkrådet, eller egentligen dåvarande Språknämnden, rekommenderar att man skriver ut stumma foge-s (högerklicka och välj att öppna länken om den inte funkar). Det finns så klart goda skäl för detta, men det är inte en rekommendation med enbart goda konsekvenser. Fördelen är att man får en konsekvent regel som lätthanterlig i skrift och ger skriftbilder vi är vana vid. Nackdelen är att man lurar människor att uttala orden fel. Den som för första gången i skrift möter Ystadsgatan kommer sannolikt att läsa ut detta som ”Ystasgatan”.

Och så heter den ju inte. Åtminstone inte än. Men skriftbilder har ju trängt ut etablerade uttal förr. Bör bruksprosa till exempel uttalas ”bru:ksprosa” eller ”brucksprosa”?

Simon Bank skriver också som han umgås

Jag skrev i lördags om att man på internets sociala forum lätt plockar upp andra människors talspråksformer. Jag kan till exempel skriva jorå eller använda uppmaningen Gört!, trots att jag som skåning aldrig skulle säga så. Och formerna är så pass bekanta i skrift att de som läser mina Facebookkommentarer eller chattmeddelanden sällan reflekterar över att en talspråksform som hörru egentligen är omöjlig för mig – jag har ju skorrande r.

Men ibland blir man påkommen. Västgötske sportkrönikören Simon Bank använde formen ändån i sin blogg, och det dröjde inte lång tid innan en observant läsare påpekade att det knappast är ett normaluttryck i Banks hemtrakter:

What’s up med ”ändån”? Så säger man inte i Kinna. Möjligen i västra Skåne, men inte i Västergötland.

Läs hela blogginlägget och kommentarerna här.

Man skriver som man umgås

Under 1900-talet har informell vardagskommunikation typiskt skett i tal, medan skrift i första hand är ett medium för offentliga och formella budskap. Men sen internet kom har mycket av vår talade informella vardagskommunikation blivit till skrift i olika sociala forum, som Facebook och chattar. Där vill vi inte använda ett alltför formellt språk, eftersom det kan verka kyligt och distanserat. Vi vill istället hitta ett skriftspråk som känns ledigt och avslappnat.

Konventioner för internets vardagliga språkbruk växer fram genom användning. Det finns dock ingen kodifierad norm som SAOL eller Språkriktighetsboken som säger vad som är rätt och riktigt. Normerna lär vi oss själva genom att observera och härma vår omgivning. Och i denna process kommer jag på mig själv med att skriva de konstigaste saker.

”Funderar på att baka en sockerkaka”, skriver en kompis i sin statusrad på Facebook. ”Gört”, kommenterar jag. ”Bara om du kommer hit och fikar”, svarar hon. ”Okej. Kommer väl över om en stund, dårå”, säger jag, som den svårflörtade person jag är.

Vad är det då som är så konstigt med att jag använder talspråksformer som gört (sammandragning av ”gör det”) och dårå? Att skriva uttryck som man normalt bara skulle använda i tal, är ju ett klassiskt knep för att inte verka så artig och stel.

Men det är just här mysteriet kommer in i bilden. Jag skulle nämligen aldrig nånsin använda gört eller dårå i tal. Det skulle låta jättekonstigt, eftersom jag är skåning. En förutsättning för att man ska producera former som hörru, jorå och va ere me rej? är att man har tungspets-r. Men om man som jag har bakre r kan aldrig d bli till r, eftersom det inte innebär nån uttalsförenkling.

Om jag skulle säga gört eller serru skulle min omgivning reagera. Men att skriva det är inga problem – tvärtom. På Facebook smälter det in perfekt, eftersom jag är långt ifrån ensam om att ha plockat upp det. Faktum är att jag har en känsla av att det dialektala gört håller på att göra karriär, och snart är att betrakta som ett riksspråkligt internetuttryck.

Det sägs ofta att internet får oss att skriva som vi talar. Men hos mig har det alltså hänt ännu konstigare saker. Jag skriver som jag aldrig skulle kunna tala. Istället är det andra människors talspråksformer som hittat in i mitt informella skriftspråk. Lite festligt, eller hur?

Di eller dom?

Om jag skrev att mitt första inlägg om de och dem genererade flera tänkvärda läsarkommentarer, kan det väl om debatten efter det andra inlägget åtminstone sägas att den var livlig. De mest upprörda kommentarerna verkade läsa mitt inlägg som propaganda för att vi omedelbart ska övergå till att genomgående skriva dom. Eftersom jag inte skriver nåt som ens liknar detta, är jag lite förvånad över att så många gjort en så slarvig läsning. Särskilt som jag vet att ni bloggläsare är en begåvad, nitisk och eftertänksam skara.

Nåväl. Låt mig för tydlighetens skull säga: jag har aldrig nånsin gett nån rådet att genomgående skriva dom. De få gånger jag får in texter från skribenter som förväxlar de och dem, brukar jag istället ge tips på hur man kan tänka för att välja rätt form.

Men låt oss titta på ytterligare några argument som används i de-dem-dom-debatten. Vi kan börja med att konstatera att det inte finns nån namnkunnig språkvårdare som uppmanar till ett enhets-dom i skrift. Siv Strömquist tar i sin spalt inte ens upp det som ett alternativ att avfärda, utan nöjer sig med att diskutera vad som väcker mest irritation av för de som och för dem som.

DN:s Catharina Grünbaum förordar också ett fortsatt bruk av de och dem i neutral sakprosa. Hon menar att en av vinsterna är att man då kan använda dom när man vill återge talspråk eller skriva med en markerat ledig stil. Lite intressant är att Grünbaum dock menar att man i vissa uttryck bör välja dom. Hon skriver:

Normalformen i sakligt skriftspråk är de/dem, inte dom. […]

Dom är å andra sidan den rätta formen när man åberopar de diffusa andra som inte är vi. ”Dom däruppe, vi här nere”, löd titeln på en av Günther Wallraffs böcker. Det bör heta Dom djävlarna! men det kan inte heta annat än De aderton.

Det innebär ju att man i en och samma text helt plötsligt kan ha alla tre formerna de, dem och dom. Det kan kännas lite konstigt, eftersom många språkbrukare ser konsekvens som nåt eftersträvansvärt. Samtidigt har hon ju rätt i att det i vissa vanliga uttryck blir märkligt att använda de skriftspråkliga formerna. Vi föredrar i regel att skriva vi-och-dom-tänkande, även om det egentligen skulle gå lika bra att skriva vi-och-de-tänkande .

Som argument mot dom som skriftspråksform tar Grünbaum också upp att vissa inte har detta som enhetsform i sitt talspråk. Hon säger, precis som en av mina bloggkommentatorer, att det i Sydsverige och Finland finns talare som har di som subjektsform och dom som objektsform. Dessa talare skulle alltså läsa ut ”till de som” som ”till di som”, medan de skulle säga ”jag såg dom”.

Detta är dock en idealisering av de verkliga förhållandena. Jag roade mig med att göra lite efterforskningar i den fantastiska dialektdatabasen Swedia. Framför allt har jag koncentrerat mig på Finland, Skåne, Blekinge och Småland. Här finns definitivt talare som har både di och dom i sitt talspråk, men användningen följer sällan nån konsekvent grammatisk princip. Här kan du lyssna till en äldre man från blekingska Jämshög, som använder di både som subjekt (”di var ute och plogade”) och objekt (”då fick man ta av snökedjorna, för di kunde man inte köra med sen”).

Och här kan du lyssna på en äldre kvinna från värmländska Skillingmark. Värmland är ju varken Sydsverige eller Finland, men hon använder di och dom omväxlande, både som subjekt och som artikel.

Subjekt: ”i San Diego har di en stor fin park”, ”men dom som emigrerade är ju väldigt…”
Artikel: ”med alla dom blommorna som fanns”.

Det går alltså inte att hävda att de som använder formen di automatiskt också gör skillnad på subjekt och objekt i tal. Däremot kan man konstatera att talspråksformen di blir allt ovanligare. Jag lyssnade både på äldre och yngre talare från olika orter, och en generell tendens är att de äldre talarna använder di, medan yngre människor från samma ort genomgående säger dom. Lyssna till exempel på västgötska Korsberga eller småländska Ankarsrum.

Mail eller mejl?

Det stavas mejl.

Många tror att mejl är en lite slapp variant av den mer formellt korrekta stavningen mail. Men faktum är att det är precis tvärtom. Det korrekta sättet att stava svenska ord är det som anges i Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Den är nämligen allmänt erkänd som vår kodifierade norm för stavning och böjning. Och SAOL tar faktiskt inte upp stavningen mail, ens som ett alternativ. Det var en engelsk övergångsform som användes innan ordet blivit helt etablerat i svenskan.

Den som vill stava vårdat skriver alltså mejl. E-post och e-brev går så klart också bra. Formen mail är däremot att betrakta som lite ovårdad. Om man nu ska vara på det där dömande humöret.

Dom och social påföljd

Mitt blogginlägg om de och dem i förra veckan genererade bra diskussion och flera tänkvärda läsarkommentarer. Hur kan språkvården över huvud taget acceptera ”ge pengar till de i kassan”, suckade någon läsare. Och de som har väldigt svårt att skilja mellan de och dem bör väl rimligtvis få rådet att skriva dom istället, tyckte en annan läsare. Detta visar att de-dem-dom-frågan är ett språkriktighetsproblem i ordets rätta bemärkelse, eftersom inget generellt råd tillfredsställer alla. Tvärtom går det att hitta argument både för och emot de olika möjliga hållningarna.

Frågan om det inte snart är dags att genomgående börja skriva dom är intressant. Dom är ju talspråksenhetsformen för de allra flesta svenskar, och dom är ju också relativt etablerat i ledigare skriftspråksgenrer och framför allt i talspråkshärmande skriftspråk. Det är dock ingen av kommentarerna till mitt förra blogginlägg som helhjärtat propagerar för att alla ska börja skriva dom. Istället framförs åsikter av följande slag:

Jag tycker att man gott kan bemöda sig om att lära sig den ganska enkla regeln att ersätta med vi och oss. Vi = de. Oss = dem. Dom som inte klarar det kan hålla sig till dom. ;)

Detta visar ju att problemet inte enbart är lingvistiskt utan också har en social dimension. För om formen dom reserveras för osäkra skribenter, riskerar den att uppfattas som en okunnighetsstämpel. Som skribent har man ju normalt målet att framstå som duktig och kunnig snarare än okunnig, och detta kan ju göra att formerna de och dem får en ännu större dragningskraft.

Först om dom skulle bli vanligt i tidningstext och i romaner av ansedda författare, tror jag att vi på allvar kan börja tala om att skrota de och dem. Vi är inte där idag, och det är inte heller säkert att skriftspråket kommer att utvecklas i den riktningen. På 60- och 70-talet verkade det rimligt att tro att formerna mej, dej och sej skulle ha trängt ut mig, dig och sig inom ett par decennier. Men 2011 kan vi konstatera att mig, dig och sig fortfarande lever i all välmåga, medan mej, dej och sej för en rätt marginaliserad tillvaro.

Språkutveckling drivs av språkbrukarna.  Och eftersom språkbrukarna inte är helt förutsägbara är inte språkutvecklingen det heller.

Ju gladare vi blir

Inför bloggstarten ringde en trevlig reporter från tidningen upp mig för att göra en Hallå där-intervju. I mina svar finns flera detaljer som kan trigga en språkpolis. Okynnesanvändningen av prepositionen kring är en sån sak, och det tänkte jag blogga om lite senare i veckan. Detta inlägg ska dock ägnas åt en annan språklig detalj, som uppmärksammades av signaturen kaximum i en kommentar här på SvD-webben:

I andra meningen i texten förekommer utrycket ”ju bättre” ”ju bättre”. Språkrådet rekommenderar ju desto istället för som i artikeln ju ju. ”Ju” ska ses som ”orsak” och ”desto” ska ska ses som ”verkan”.

Detta är helt riktigt. ”Ju X, desto Y” är en tydligare konstruktion och har också stark etablering i skriftspråket, varför den är att rekommendera för den som vill skriva vårdad sakprosa. Men varianten ”ju X, ju Y” är också rätt vanlig, särskilt i tal och ledigare sammanhang, och kan därför knappast sägas vara icke-idiomatisk i en telefonintervju.

Nu visade det sig dock att reportern fick så pass många läsarmejl om detta att hon kände sig föranledd att lyssna på den intervjuinspelning hon gjort, varpå hon mejlade mig:

Du har kanske redan sett det, men det smög sig in ett slarvfel när jag skrev artikeln: ”Ju bättre man bemästrar språket, ju bättre kan man kommunicera”. Jag har fått en del mejl om det och har lyssnat på bandet, och du uttrycker dig korrekt. Så om du får mejl om det, skyll helt enkelt på mig. Det är helt mitt fel.

Men i ärlighetens namn tycker jag inte att detta är nåt som behöver beskyllas. Jag känner inte på nåt sätt att min språkliga integritet har kränkts, och jag tycker att Hallå där-intervjun ger en rimligt god bild av mig och av bloggens inriktning. Och som reporter är det ofta varken möjligt eller önskvärt att ordagrant återge muntliga uttalande – de behöver redigeras och skriftspråksanpassas. Det som är lite skojigt är att redigeringen här går på motsatt håll: mitt uttalande görs mer talspråkligt. Men det kanske kan fylla ett stilistiskt syfte genom att ge läsaren känslan av en ledig och levande telefonkonversation?

Vän av ordning är givetvis i sin fulla rätt att bli provocerad av min slappa och liberala inställning till dubbelt ju. Men en rabiat hållning är ofta besvärlig att upprätthålla i praktiken. Låt oss illustrera problemet med ett litet exempel. Tänk att du samlat dina bästa vänner till ett härligt samkväm med mat och dryck. Några timmar in på kvällen är stämningen verkligen på topp, och i uppsluppenheten brister ni ut i en spontan allsång. ”Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans” sjunger ni för full hals. Men… vänta lite! Hur är det nu visan fortsätter?

Nån gång kanske även en språkpolis måste unna sig lite avkoppling och acceptera språklig variation. Om inte annat för den goda stämningens skull.

Social housing i östra London, med lägenheter för stora familjer. Husen, ritade av Peter Barber, belönades 2013 med pris från Royal Institute of British Architecture.

Social housing inte längre tabu i Sverige

Ljust, fräscht och billigt boende.

”Det är fruktansvärt
och skandalöst!”

Läs chatten med Wästberg om Stockholm.

Downton Abbey är
lika välgjord på skiva

Lyssna

Här är de allra bästa julskivorna.

Årets mest korkade uttalande

Lista

Amster om 2014 års toppar och dalar.

Spelet viktigast i Paradise Hotel

Spelet bakom: Därför klipptes hjälteinsats bort.

”Bästa dagen i mitt liv”

Nobel

Modiano rörd av mötet i Rinkeby.

Breven berikar bild
av Tove Jansson

Under strecket

En kokett konstnärssjäl.

Se Tove Janssons liv i bilder

Se den mänskliga förebilden till Muminpappan.

”Demonstrerar
för jag är rädd”

Lokko

"Genuint obehagliga knasbollar."

Klassisk Croft
i lättsamt äventyr

Veckans spel

"Klurig pusselösning.”

Bästa romanerna 2014

julklappsstips

Valda av SvD:s kritiker.

Webb-tv

”Jag beskylls för att upprepa mig jämt”

Filmsuccén

Roy Andersson om sin egen stil och nya hyllade film.

Spelbloggen

Tecken på att man
blivit medelålders

Sthlmsnatt

Den magiska gränsen passerad.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.