Apropå igelkottar

Jag har fått en fråga apropå den historiskt vinklade quiz som jag bidrog med till SvD den här veckan, om igelkottar. Hur mycket skrev man egentligen om sådana djur i äldre tid? Kan man överhuvudtaget utföra kulturhistorisk forskning om dylika små djur för exempelvis den nordiska medeltidens räkning?

Jovisst kan man det, och för övriga Europas räkning kan vi komma mycket längre än så. Det är inte ovanligt att finna utförliga redogörelser för alla möjliga djur i vår fauna, stora som små, i våra medeltida källor, liksom i antikens skrifter.

Till de allra vanligaste notiserna av denna art hör uppgifter i läkeböcker om hur kroppsdelar, eller aska, av djuren ifråga kan brukas som medel mot åkommor. I Norden trodde man således att bränt och pulvriserat igelkottskinn kunde blandas med tjära och smörjas på huden för att främja hårväxt. För att bota spetälska rekommenderades under senmedeltiden köttet av en flådd igelkott, kokt i vatten med eventuell tillsats av ättika, peppar och honung.

Som exempel på mer litterära referenser till igelkottar på våra breddgrader kan nämnas den kända fornsvenska versionen av sagan om Ivan Lejonriddaren (från tidigt 1300-tal), där ett tamt lejon liknas vid en igelkott (”ighillbyrst”). Till andra spektakulära notiser om igelkottar hör en passus hos Heliga Birgitta. När vårt enda kanoniserade helgon skildrar hur det går till i helvetet, där syndare får sina rättmätiga straff, berättar hon att kvinnor som varit alltför sexuellt vidlyftiga torteras av tillhyggen som har tillverkats av döda igelkottar. Deras kroppar blir brutalt kammade med ”ighulkutta skin”.