Slaget vid Svolder

Jag får ofta frågan om var slaget vid Svolder stod, det vill säga den kända vikingadrabbningen omkring år 1000. Flertalet kustlandskap från Pommern i söder till Norge i norr har framförts som kandidater. Många gånger finns det ett tvivel i spörsmålet. Har slaget verkligen ägt rum? Och om det ägde rum – varför?

Den mest kända historien om slaget vid Svolder, eller snarare Svold, bygger på Snorre Sturlassons historieverk Heimskringla, som skrevs mer än 200 år efter händelserna. Tidsglappet är problematiskt. Därtill kommer att vi här ser händelserna ur ett norsk-isländskt perspektiv. Det är historien om Olav Tryggvasons hjältemodiga nederlag.

Efter att ha blivit kung av Norge och börjat kristna folket skall Olav ha begått ett allvarligt misstag. Han förolämpade änkedrottningen av Sverige, Sigrid Storråda, som till Olavs förtret vägrade lämna hedendomen. Olav skall ha kallat henne ”hundhedning” och gett henne en örfil. Sigrid ville hämnas. Hon fick med sig sin nye make, den danske kungen Sven Tveskägg, hennes son, den svenske kungen Olof Skötkonung, samt den norske stormannen Erik, son till den tidigare härskaren i Tröndelag, jarl Håkon av Lade. De förbundna slog till vid Svolder efter det att Olav varit på besök hos venderna (västslaverna i nuvarande norra Tyskland och Polen) och var på hemväg. Att Olav åkt ända ned till vendernas land förklarar Snorre med att hans gemål Tyra tidigare varit gift med en vendisk kung vid namn Burisleiv. Hon hade lämnat honom, men venderna hade behållit den egendom hon fått med sig i boet. Till slut tröttnade Olav och for ned för att hämta hem rikedomarna. Han lyckades, men på hemvägen slog fienderna till. Trots att norrmännen var hopplöst underlägsna i antal härdade de ut länge, men när Olav insåg att allt hopp var ute kastade han sig i vågorna och försvann. De förbundna kungarna tog makten över Norge med jarl Erik Håkonsson, slagets egentlige segerherre, som mellanhand.

Hur mycket av detta är sant? Om vi skalar bort anekdoterna kvarstår faktum att Olav dog omkring år 1000. Hans död i kamp mot Sven Tveskägg nämns även i Adam av Bremens historia från 1070-talet. Enligt denne blev norrmännen angripna av den fientliga flottan när Olav seglade ned för att kämpa mot Sven. De blev slagna på flykt av danerna, varvid Olav hoppade i sjön och drunknade. Adam var en tysk kyrkoman, verksam i Danmark, som fått information av bland andra kung Sven Estridsson. Att det förekommit krigiska uppgörelser mellan nordiska kungar omkring år 1000 indikeras även av vissa runstenar, i synnerhet av den så kallade Århusstenen. Här omtalas en man vid namn Ful, som ”dog österut på havet, då kungar slogs”.

Troligen bör konfliktens orsak sökas i de rivaliserande maktverk som konstruerades i Nordeuropa på 990-talet. Olav Tryggvason, Sven Tveskägg och Olof Skötkonung försökte, var och en på sitt håll, skapa riken och överhöghetsvälden, vilket gick ut över såväl grannmonarker som gamla bygdeherrar, till exempel Ladejarlsätten i Tröndelag, som Erik Håkonsson tillhörde. Olav utgjorde även ett hot mot de danska kungarnas intressesfär i södra Norge.

En allians etablerades under alla omständigheter mellan ett kungahus i nuvarande Danmark (Sven Tveskäggs ätt) och ett kungahus i nuvarande Sverige (Olof Skötkonungs ätt). Adam av Bremen skriver att Olof Skötkonungs fader Erik Segersäll besegrade Sven Tveskägg och upprättade ett välde över Danmark. Sven återkom efter Eriks död men led nederlag. Sedan Sven gift sig med Eriks änka tillät Olof Skötkonung att han återfick sitt gamla rike. Oavsett vem som dominerade över vem kan vi utgå från att alliansen mellan släkterna var ett faktum under åren kring år 1000. Därtill kommer att både det svenska och det danska kungahuset hade dynastiska förbindelser bland västslaverna. Resultatet var ett starkt Östersjönätverk, och hit slöt sig den landsflyktiga norska oppositionen med Erik Håkonsson i spetsen.

Nu gissar jag, men anta att Olav Tryggvason ville försvaga den allt farligare koalitionen genom att själv stärka sina band till venderna, måhända genom en allians med hertig Boleslav (Snorres ”Burisleiv”) av Polen eller med någon av dennes maktrivaler vid kusten. Detta skulle förklara varför Olav var djärv nog att fara ända ned till vendernas land. Två maktnätverk kolliderade och Olavs förlorade.

Var Svolder låg förblir en gåta. Själva ortnamnet går inte att identifiera. Det hör hemma i västnordisk tradition och saknar motsvarighet i dansk och svensk historieskrivning. Adam av Bremen hävdar att sjöslaget stod i Öresund (”mellan Skåne och Själland, där kungar har för vana att utkämpa sina sjöslag”). Att döma av Snorres (vaga) skildring torde det snarare ha utspelat sig i farvattnen kring Rügen. Båda alternativen är goda. Såväl vid Rügen som i Öresund, i synnerhet vid Ven, var det fullt möjligt för vikingaflottor att ligga dolda för fiendens blickar och plötsligt överfalla dem. Rügen och Ven är följaktligen de två traditionellt starkaste kandidaterna till platsen för slaget vid Svolder.