Påvemaktens ursprung

När intog Roms biskop – påven – rollen som katolska kyrkans överhuvud? Var ämbetsinnehavaren allmänt erkänd som dylik redan under antiken, eller blev han det först under medeltiden?

Redan på 200-talet sökte Roms biskopar hävda sin allkyrkliga ledarroll, men självsäkra uttalanden i dessa frågor var länge mer retorik än praktik. En anledning till att just Roms biskopar skulle vördas mer än andra var, hävdade man i Rom, att kristendomsförföljelserna hade skördat ovanligt många heliga martyrer just i imperiets huvudstad. För att ytterligare legitimera och stärka de romerska biskoparnas maktställning utvecklades under senantiken teorin om Petri nyckelmakt. Denna gick ut på att Jesu främste lärjunge och tillika den symboliska klippa på vilken Kyrkan skulle byggas (Matt. 16:18–19), Simon Petrus, hade varit Roms förste biskop. Att aposteln ifråga verkligen spelat denna roll gick förvisso inte att bevisa, men sådant bekymrade epokens romare föga. Simon Petrus vårdande av Himmelrikets nycklar hade, resonerade man, efter hans martyrdöd gått i arv till efterträdarna på biskopsstolen. Först i detta skede av utvecklingen, på 300-talet, började för övrigt den romerske biskopen kalla sig påve (lat. papa), en titel som redan tidigare brukats av biskoparna av Alexandria och Karthago.

Vid enskilda tillfällen lyckades vissa skickliga påvar uppnå stora teoretiska framgångar, som när Leo I genom en kejserlig proklamation år 445 erhöll officiellt välde över alla kyrkor i väster. Gregorius I ”den store” (590–604) stärkte påvemaktens prestige genom reorganisation av försvar och administration, personliga förhandlingar med langobardernas ledare, som underlagt sig stora delar av Italien, och initiativ till kristen mission bland anglosaxarna. Icke desto mindre förblev påvens direkta inflytande begränsat till de delar av mellersta och södra Italien som inte lydde under langobarderna eller under någon annan rivaliserande biskop. Till de värsta konkurrenterna hörde ärkebiskopen av Ravenna, som bestämt motsatte sig påvens krav på överhöghet.

Det verkliga genombrottet för påvens auktoritet inföll under andra hälften av 700-talet, då langobardkungarna besegrades av frankerna och tvingades avträda betydande territorier till påven, som allierat sig med de senare. Både langobardkungen Aistulf och den frankiske härskaren Karl den store avstod stora landområden i mellersta Italien till påven. Dessa territorier blev kärnan i Kyrkostaten, en seglivad politisk enhet som existerade ända till 1870 och som i en kraftigt förminskad version återuppstod 1929 i form av Vatikanstaten.

Det skulle dock dröja flera sekler innan Kyrkostaten blev en territoriell maktfaktor lik andra europeiska riken. Under hela medeltiden, ända till de energiska renässanspåvarnas era, kontrollerades Kyrkostaten av lokala adelsfamiljer eller, från och med högmedeltiden, av borgarnas egna kommuner. Påvens välde var för det mesta endast nominellt, i synnerhet under den karolingiska tiden. I allt väsentligt kom mellersta Italien att styras av de befälhavare Karl den store utsåg, inte av påvens agenter.

I skuggan av det karolingiska maktuppsvinget under Karl den store och dennes arvtagare manifesterades emellertid de påvliga ambitionerna som aldrig förr. En av världshistoriens mest beryktade förfalskningar, det konstantinska gåvobrevet, tillkom i Rom under andra hälften av 700-talet. Enligt detta, som utgavs för att vara givet av kejsar Konstantin den store på 300-talet, tilldelades påven hela det västromerska riket av kejsaren. I teorin blev med andra ord samtliga världsliga härskare i Västeuropa underkastade påvens välde. I mitten av 800-talet tillkom nya förfalskningar, som var ämnade att kraftigt stärka de omedelbara banden mellan påve och vanliga biskopar på de mellanliggande ärkebiskoparnas bekostnad. Allt detta medverkade till att ge påven i Rom en särställning i den västerländska kristenheten.