Olaus Magnus och snöbollskrig

Stämmer det att Olaus Magnus har skildrat svenska barns snöbollskrig? Har vi alltså detaljuppgifter om sådant redan från 1500-talet?

Ja, det har vi. Barn har sällan stått i fokus för historieforskningen och förekommer nästan aldrig i läromedel, vilket har fått många att tro att vi saknar källor om dem. Inget kunde vara mer felaktigt. Även om vi begränsar oss till 1500-talet har vi en uppsjö av uppfostringslitteratur, målningar (se bara på Pieter Bruegel den äldres tavlor) och kulturhistoriska skildringar att vända oss till. Olaus Magnus är vårt främsta svenska exempel, låt vara att han framför allt berättar om pojkar och ignorerar flickor.

Så här skriver den landsflyktige östgöten om snöbollskrig:

De nordiska folken har för sed att med förtänksam klokhet öva sina ynglingar i åtskilliga krigiska idrotter, såsom att belägra och inta fästningar, och särskilt finner de stort nöje för de unga i ifrågavarande krigiska lärospån, som varken kräver blod eller ger anledning till livsfara. Därför brukar ungdomen årligen, medan snön ännu ligger kvar, på de äldres uppmaning i skaror samlas på någon upphöjd plats. Genom endräktigt samarbete, särskilt på lediga dagar, hopar de här betydliga massor av snö, av vilka de uppför försvarsverk i form av fästningsmurar, som de förser med gluggar och ihärdigt övergjuter med vatten, på det att snö och vatten i förening med kölden må göra fästningen stark och fast. Genom detta omsorgsfulla arbete blir sådana fästningar så kraftiga, att de skulle kunna uthärda ej blott lätta anlopp, utan även metallkulor och angrepp av murbräckor (om sådant kommer ifråga). Då allt är ordnat, fördela sig ynglingarna i särskilda skaror: en del tar plats i fästningen för att försvara denna, en del stannar utanför för att angripa den. Och ej heller saknas i denna vitskimrande förskansning svarta eller mörka fanor eller gröna enruskor, under vilka teckens hägn de, lockade ej av penningbegär, utan endast av längtan efter ära, störtar sig i en nöjsam strid, som på bägge sidor icke förs med andra vapen än snöbollar, som kastas med händerna. Det är nämligen belagt med straff, bestående däri att den felande naken nedsänks i iskallt vatten, om någon i sitt kastvapen skulle inlägga sten, järn, trä eller is. Några av de belägrande anlägger även minor och undergräver snövallarna, varigenom de kunna intränga och utdriva fästets försvarare från deras post. Och det står ej länge på, förrän man kommer i handgemäng och knytnävarna anlitas, tills fanan rycks bort och den besegrade parten ligger under, för att en annan gång, när striden förnyats i samma fästningar, (om den kan) triumfera över det segrande partiet. Och det är med ingalunda mindre liv och kraft man utför dessa lekar, än om det gällde att i allas åsyn kämpa till det yttersta för fosterland, lag och rätt eller, som man säger, för eget hem och härd. Men de som ger sig på flykten och fegt drar sig ur striden, på dem stoppas in snö på ryggen mellan huden och kläderna, ifall man lyckas infånga dem, och de avfärdas undfägnande med mustiga ord och tillmälen, för att, då de en annan gång återkomma, de må bättre hålla stånd och modigare försvara sin fästning. Några straffas även därmed, att man under den rysliga kölden låter isvatten droppa ned på huvud och hals […]. Allt detta har karaktären av ett slags roande skådespel, vilka tillika tjäna såsom milda rättelser för rebeller och tölpar. (Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, Bok 1, kap. 23, sv. övers. med moderniserad stavning).