Beelzebub

Idag används ordet Beelzebub som synonym till Satan och djävulen. Det påstås också att ordet betyder ”Flugornas herre” och har inspirerat till William Goldings roman med samma namn. Vilket är sant? Varifrån kommer ordet?

Namnet möter oss första gången i Andra Kungaboken (1:2–4), där den israelitiske kungen Achasja sänder emissarier till den filisteiska staden Ekron, där man tillber Beelzebub, för att fråga om guden kan bota honom från de skador han ådragit sig vid ett allvarligt fall:

”Achasja hade skadat sig när han föll ut genom gallerverket på övervåningen i sitt palats i Samaria. Han skickade därför sändebud till Baal Sebub, guden i Ekron, för att fråga om han skulle bli bra igen. Då talade Herrens ängel till Elia från Tishbe och befallde honom att möta sändebuden från kungen i Samaria och säga till dem: ’Finns det ingen gud i Israel eftersom ni går bort och frågar Baal Sebub, guden i Ekron? Därför säger Herren: Du kommer aldrig att stiga upp från din sjukbädd, du skall dö’ – Och Elia gick.”

Historien slutar med att profetian slår in och kungen dör. Beel är en variant av Baal, som rätt och slätt betyder ”herre” och användes som benämning om mängder av främreorientaliska gudar. Inom forskningen har försök gjorts att tolka sammansättningen Baal Sebub som antingen ”herren till den himmelska boningen” eller ”herre till flugorna” (dvs. en gud som har makten att driva bort de symboliska flugor som orsakar sjukdomar). Någon konsensus om den exakta betydelsen finns inte, men både i judisk och arabisk tradition har man sedan länge valt tolkningen ”flugornas herre”.

Att Beelzebub ofta förekommer i senare tiders litteratur beror inte så mycket på ovannämnda historia som på ett omnämnande i Nya testamentet, där fariséerna anklagar Jesus för att driva ut demoner med hjälp av Beelzebul (sic!; i senare översättningar användes dock formen Beelzebub även här). Historien återfinns i Markusevangliet (3:22), Matteusevangeliet (12:24, 27) och Lukasevangeliet (11:15, 18–19). Evangelietexterna kan läsas som att Jesus likställer den gammaltestamentlige guden med djävulen:

”Och om Satan driver ut Satan splittras han. Hur skall hans rike då kunna bestå? Om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem?” (Matt. 12:26–27).

Därefter kom Beelzebub alltmer att förknippas med djävulen, till exempel i de senantika Pilatusakterna. När kristna demonologer försökte bringa ordning i helvetets förmenta hierarki gjorde de Beelzebub till en av regionens främsta furstar, och där återfinns han i flera verk från 1500-, 1600- och 1700-talen.