Det assyriska folkmordet

Förr många år sedan skrev jag en understreckare i Svenska Dagbladet om det folkmord armenierna utsattes för under första världskriget. I mina instruktioner fastslogs just detta: att fokusera på armenierna. Förra veckan började den gamla understreckaren cirkulera på nytt, med följd att jag fick ett antal ilskna brev från svensk-assyrier som menade att jag osynliggjorde deras folks lidande.

Kritikerna har självfallet en poäng, och för att något reparera skadan följer här en blogg om det assyriska folkmordet, även känt som Sayfo eller Seyfo. Det bör påpekas att terminologin är omdiskuterad, särskilt i Sverige, där händelsen även har refererats till som det syrianska folkmordet och det kaldeiska folkmordet.

Den bakomliggande orsaken var densamma som när det gäller de osmanska attackerna mot armenier och pontiska greker. Den enskilde person som bar störst ansvar var Talaat Pascha, inrikesministern som efter första världskriget, när han gått i exil till Tyskland, själv blev mördad av en armenier. Talaat definierade på våren 1915 de kristna grupperna i Osmanska riket som ”opålitliga”, varför deportationer från krigszonerna framställdes som nödvändiga (i själva verket angreps människor i hela Osmanska riket, även i områden som låg långt från frontlinjerna). Henry Morgenthau, den amerikanske ambassadören i Konstantinopel, konstaterar i sina memoarer, utgivna 1918, att Talaat var på det klara med att det rörde sig om ”dödsdomen mot en hel ras” (the death-warrant to a whole race), något han inte sökte dölja i samtal med Morgenthau. Alla visste vad det rörde sig om.

Skälet till Talaats beslut är väl känd. Ungturkarna, ett nationalistiskt parti som gripit makten 1908, fruktade att armenier, assyrier med flera skulle orsaka splittring i imperiet genom att söka bryta sig ut och skapa en egen stat efter mönster från vad bulgarer, greker och serber hade gjort på Balkan. Man var rädd för att de skulle få hjälp från Ryssland. Under första världskriget, då Osmanska riket än en gång konfronterade det tsarryska kejsardömets trupper, föreföll det ungturkarna både legitimt och nödvändigt att eliminera det inre hotet. Förintandet av armenierna, assyrierna och de pontiska grekerna skulle bana väg för en starkare och etniskt homogen turkisk nationalstat.

Vi är också väl underrättade om vilka som utförde våldsdåden. Det rörde sig inte bara om trupper och avdelningar inom de reguljära osmanska militär- och polismakterna. Kurdiska, tjerkessiska och tjetjenska stamkrigare deltog i mördandet med entusiasm, liksom kriminella som hade släppts ut ur fängelser för att sälla sig till dödspatrullerna. Av särskilt stor betydelse var en militär specialorganisation, påminnande om Nazitysklands SS-avdelningar, som hade till uppgift att övervaka misstänkta inre fiender i riket.

Attackerna mot assyrier i nuvarande sydöstra Turkiet och delar av Irak, Iran och Syrien resulterade i mellan 275 000 och 300 000 döda – omkring hälften av alla assyrier som levt i regionen före första världskriget.